Rättsfall om små avlopp

HaV har sammanställt rättsfall och beslut som vi tror kan vara till hjälp vid prövning och tillsyn enligt miljöbalken av små avloppsanläggningar. Det är domar från den högsta instansen Mark- och miljööverdomstolen som är prejudicerande, det vill säga fungerar som vägledning i mål eller ärenden med likartade omständigheter.

I denna sammanställning har även vissa domar från landets fem mark- och miljödomstolar refererats då vi tror att de kan vara bra som underlag för bedömningar i särskilda frågor där det ännu inte utvecklats någon praxis från Mark- och miljööverdomstolen. Observera dock att även om dessa domar innehåller information kring hur vissa frågor kan bedömas är de alltså inte vägledande för rättstillämpningen. Samtliga refererade domar har vunnit laga kraft.

Sammanställningen är inte på något sätt fullständig utan ett urval som vi anser ger vägledning i vissa frågor. Det är viktigt att man kommer ihåg att man måste göra en bedömning i det enskilda fallet och om man ska använda sig av domarna till stöd för en bedömning bör man även läsa domen i sin helhet.

I rättsfallssammanställningen finns en kort beskrivning av ärendet, beslut och domskäl.

Lista med länkar
Rättsfall	Datum	Slutsats	Referat	Sökord
JO 1017-2002 Justitieombudsmannen	2003-07-02	Alla inkomna klagomål ska avslutas med ett beslut.	En granne klagade på en avloppsanläggning som renoverats, och menade att den orsakade försumpning av hans mark. Den klagande JO-anmälde eftersom han inte fick något beslut alls från nämnden efter sina förnyade klagomål. JO uttalade följande: ”NN:s klagomål gav upphov till två ärenden av vilka det första avslutades den 16 september 1999 med ett formligt beslut med fullföljdshänvisning. Därefter har NN inkommit med ytterligare klagomål. Dessa framfördes inledningsvis per telefon och föranledde därvid inte att något nytt ärende lades upp utan antecknades i det redan avslutade ärendet. Sedan NN inkommit med en skrift lades emellertid ett nytt ärende upp. Efter viss skriftväxling informerades NN den 10 augusti 2000 om att Tekniska förvaltningen inte ansåg att något nytt som gav anledning till förnyad prövning hade kommit fram. Därefter har några åtgärder utöver inkommande samtal från NN inte ägt rum. Något formligt beslut har inte fattats i ärendet. Oavsett vilken bedömning nämnden gjorde av NN:s förnyade klagomål borde dessa redan när de framfördes per telefon ha föranlett att ett nytt ärende lades upp. Det nya ärendet skulle efter nämndens prövning, på sätt som jag nyss har redovisat, ha avslutats med ett formligt beslut.”
JO 2545-2015 Justitieombudsmannen	2016-04-26	Utgångspunkten är att en fastighetsägare ska underrättas inför ett tillsynsbesök.	I en anmälan framförde AA klagomål mot en kommun för handläggningen i ett tillsynsärende där nämnden hade genomfört en oanmäld inspektion av hans fastighet. JO uttalade följande: ” Av utredningen framkommer att nämnden besökte fastigheten utan att underrätta AA. Nämnden har förklarat att det saknades skäl att underrätta fastighetsägaren om besöket eftersom klagomålet gällde att fastigheten var nedskräpad och fastighetsägaren inte kunde förväntas lämna någon information av betydelse för inspektionen. Detta kan dock i sig inte utgöra skäl för ett oanmält tillsynsbesök. Utgångspunkten är som nämnts att en fastighetsägare ska underrättas inför ett tillsynsbesök. Av utredningen har inte framkommit att ett oanmält besök krävdes för en effektiv tillsyn. Det har inte heller framkommit något som talar för att AA skulle ha vägrat att medverka till besöket. Nämnden skulle därför ha underrättat AA inför besöket och ska kritiseras för att det inte gjordes.”
JO 5756-2012 Justitieombudsmannen	2013-02-06	Motiveringen och vilken avvägning som gjorts måste redovisas i beslutet för att adressaten ska förstå och själv kunna värdera miljöförvaltningens argument.	JO skriver sammanfattningsvis: ”Det är viktigt att understryka att det inte räcker som motivering att bara återge tillämpliga bestämmelser. Den egentliga motiveringen, slutsatsen, ska utgöras av en redovisning av myndighetens bedömning av betydelsefulla fakta i det enskilda fallet med utgångspunkt från rättsläget.”
JO 987-2002 Justitieombudsmannen	2003-11-06	Överklagande ska skickas till överinstansen inom en vecka.	Handläggningen av ett klagomål på ett bristfälligt avlopp drog ut på tiden. Den klagande JO-anmälde. JO yttrade: ”Varje ärende där någon enskild är part skall enligt 7 § förvaltningslagen (1986:223) handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. När ett ärende anhängiggjorts hos en myndighet ankommer det på denna att driva fram ärendet till ett avgörande. Det är inte godtagbart att myndigheten lägger ansvaret för ärendets fortsatta handläggning på den enskilde. Det är också viktigt för respekten för myndigheter att de ärenden som sätts igång verkligen följs upp. Det ansvaret åvilar i detta fall uteslutande nämnden. Bevakningen av äldre oavgjorda ärenden är således en viktig uppgift inte bara för handläggarna på förvaltningen, utan också för nämnden själv, då det ligger i nämndens ansvar att se till att ärenden inte blir för gamla innan de slutligen avgörs. I det aktuella ärendet inkom klagomål under sommaren 1997 och något beslut fattades inte förrän den 15 mars 2001. Av remissvaret framgår att lång tid ägnats åt att finna en gemensam avloppslösning för flera fastigheter i området. Nämnden anser inte att ärendet handlagts felaktigt utifrån förvaltningslagens skyndsamhetskrav. Jag är inte av samma uppfattning. Inledningsvis kan konstateras att det dröjde 9 månader mellan inspektionen i juli 1997 och föreläggandet till fastighetsägaren i april 1998. I stort sett vidtog man inte några dokumenterade åtgärder från sommaren 1998 till och med utgången av år 2000. Ärendet drevs till viss del framåt genom brev och yrkande om beslut från anmälaren. Även om avloppsärenden är komplicerade och kanske kräver gemensamma lösningar för flera fastigheter är det inte godtagbart att det tar så lång tid innan ett ärende avgörs.” ”Beträffande tidsfristen för att överlämna en skrivelse med överklagande till överinstansen har JO i flera beslut uttalat att myndigheterna skall överlämna en sådan skrivelse och övriga handlingar i ärendet till överinstansen utan dröjsmål, och att handläggningstiden i normalfallet inte bör överstiga en vecka.”
M 1050-13 Mark- och miljödomstolen Växjö Helsingborg	2013-05-21	En fastighetsägare är utan tillgångar först när denne inte kan skaffa medel genom lån/inteckning av sin fastighet.	Fastighetsägaren anförde att han inte kunde få några lån eftersom han var sjukpensionär och låginkomsttagare. Fastighetsägaren vill att beslutet ändras till ett uppskov tillsvidare med att göra en ny avloppsanläggning. Länsstyrelsen ansåg att förbudet var motiverat eftersom anläggningen var bristfällig. Den bestod av en trekammarbrunn där avloppsvattnet leddes från den befintliga slamavskiljare via en sandfilterbrunn och inspektionsbrunn till dikningsföretag som stod i förbindelse med en å med otillfredsställande vattenkvalitet och stor näringsämnespåverkan. Ån har stor näringspåverkan från sin omgivning och vattenkvalitén är otillfredsställande. Den rening som avloppsvattnet från fastigheten genomgår är av så obetydligt slag att det i praktiken nästintill är fråga om ett direktutsläpp i vattenområde. Av länsstyrelsens motivering framgår bland annat följande: ”Av rättspraxis framgår att en adressat kan sakna faktisk möjlighet att följa ett förbud i de fall adressaten är rättsligt förhindrad att följa förbudet. Att sakna tillgångar för att kunna följa förbudet eller att inte ha rådighet över sin egendom kan innebära att det saknas faktisk möjlighet att följa förbudet. En adressat är dock utan tillgångar först då adressaten inte kan skaffa medel genom upptagande av lån. I sådana fall krävs till exempel att fastigheter i adressatens ägo ska vara fullt intecknade (se bland annat Miljödomstolens dom M 417-06). Fastigheten X är enligt fastighetsdatasystemet inte fullt intecknad, varför NN torde ha en faktisk möjlighet at kunna följa tillsynsmyndighetens beslut. Länsstyrelsen finner med anledning härav att det inte har framkommit någon omständighet som innebär att förbudet är att anse som orimligt. Inte heller kan beslutet ses som mer ingripande än nödvändigt.” MMD gjorde samma bedömning och avslog fastighetsägarens överklagande.
M 10505-17 Mark- och miljööverdomstolen Ljungby	2018-03-12	Ändrad reningsmetod och flyttad utsläppspunkt var att jämställa med ny anläggning.	Den ursprungliga avloppsanläggningen på en viss fastighet har enligt ansökningshandlingarna avsett en infiltrationsbrunn i östlig riktning från huset. Den anläggning som anlades 2014 består i stället av en trekammarbrunn, fördelningsbrunn och en infiltrationsanläggning på 36 meter som enligt tillsynsmyndighetens fotografier och ritning är belägen i sydlig riktning. Placeringen av utsläppspunkten har därmed ändrats från att ligga i östlig riktning från huset till att ligga söder om huset. Mark- och miljööverdomstolen anser att fastighetsägaren har ändrat sin befintliga avloppsanläggning både vad gäller reningsmetod och utsläppspunkt. Eftersom ändringarna avser de viktigaste funktionerna vid inrättandet av en avloppsanläggning är hans åtgärd att jämställa med inrättande av en ny anläggning.
M 10649-10 Mark- och miljööverdomstolen Linköping	2011-06-13	Domstolen kom fram till att det inte krävs någon äganderätt eller annan rättighet till den mark där den enskilda avloppsanläggningen är placerad för att ett förbud mot utsläpp från en avloppsanläggning ska kunna följas.	Det krävs inte någon äganderätt eller annan rättighet till den mark där den enskilda avloppsanläggningen är placerad för att ett förbud mot utsläpp från en avloppsanläggning ska kunna följas. Ägare till fritidshus på ofri grund förbjöds släppa ut avloppsvatten från bristfällig enskild avloppsanläggning. Han ansågs ansvarig oavsett äganderätt eller annan rättighet till den mark där anläggningen var placerad. ”NN är ansvarig för och råder över det avloppsvatten som släpps ut från hans hus till den bristfälliga avloppsanläggningen. Han är vidare ensam nyttjare av avloppsanläggningen. Enligt MÖD:s bedömning kan, vid dessa förhållanden, ett förbud att inte släppa ut avloppsvatten från anläggningen riktas mot den som nyttjar anläggningen. Det krävs inte någon äganderätt eller annan rättighet till den mark där den enskilda avloppsanläggningen är placerad för att ett sådant förbud ska kunna efterföljas.”
M 10800-15 Mark- och miljööverdomstolen Aneby	2016-12-14	Befintlig infiltration från 1994 ansågs kunna kompletteras med fosforfällning eller liknande för att uppnå hög skyddsnivå. Kostnaden ansågs rimlig eftersom recipienten var starkt övergödd. Utsläpp av WC-spillvatten förbjöds.	Se Mark- och miljööverdomstolen godtar beräkningsmodell för bedömning av lämplig skyddsnivå .
M 10805-15 Mark- och miljööverdomstolen Aneby	2016-12-14	Befintlig infiltration från 1997 ansågs kunna kompletteras med fosforfällning eller liknande för att uppnå hög skyddsnivå. Kostnaden ansågs rimlig eftersom recipienten var starkt övergödd. Utsläpp av WC-spillvatten förbjöds.	Se Mark- och miljööverdomstolen godtar beräkningsmodell för bedömning av lämplig skyddsnivå .
M 11542-17 Mark- och miljööverdomstolen Hultsfred	2019-01-09	Ett vitesföreläggande ska vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer. Ett förbud måste alltid innehålla uppgift om adressatens namn.	I ett föreläggande som förenades med vite angav tillsynsmyndigheten bara att avloppsanläggningen på fastigheten belades med nyttjandeförbud, och att beslutet skulle delges fastighetsägaren NN. Det framgick inte med namn vem beslutet var riktat till. Ur domskälen: ”Som mark- och miljödomstolen har redogjort för ska domstolen i ett mål om utdömande av vite pröva bland annat om det föreläggande eller förbud som ansökan avser är lagligen grundat, om det har vunnit laga kraft och om adressaten haft faktisk och rättslig möjlighet att följa föreläggandet. Domstolen ska vidare pröva om adressaten är angiven på det sätt som krävs för att vitesföreskriften ska vara tillämplig. Höga krav ställs på tydlighet, både vad avser vem föreläggandet är riktat till och vad det är som denne förpliktas att göra. Kravet på tydlighet har ofta uttryckts så, att den som ett föreläggande eller ett förbud riktar sig till måste få helt klart för sig vad som fordras för att det fastställda vitesbeloppet inte ska dömas ut. Det utsatta vitet måste således vara knutet till en klart definierad prestation eller underlåtenhet (se t.ex. RÅ 1994 ref. 29). Enligt 2 § första stycket lagen (1985:206) om viten ska ett vitesföreläggande vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer. Ett förbud måste alltid innehålla uppgift om adressatens namn. Det är t.ex. inte tillräckligt att förbudet riktas mot ägaren av en viss fastighet (se prop. 1984/85:96, s. 47 och RÅ 1995 ref. 40). I det nu aktuella vitesföreläggandet anges i beslutstexten endast att avloppsanläggningen på fastigheten beläggs med nyttjandeförbud och att beslutet ska delges fastighetsägaren NN. Föreläggandet är således inte i strikt mening utformat som ett förbud att använda anläggningen riktat direkt till NN. Mot bakgrund av att fastigheten brukas av en arrendator medför inte heller den omständigheten att NN i föreläggandet uppges vara fastighetsägare och den som ska delges beslutet, att det otvivelaktigt framgår att förbudet riktar sig till honom. Vitesföreläggandet uppfyller därmed inte viteslagens krav på tydlighet i fråga om adressat. Det saknas därmed förutsättningar att döma ut vitet.”
M 11544-17 Mark- och miljööverdomstolen Hultsfred och Vimmerby	2019-01-09	Enligt viteslagen ska ett vitesföreläggande vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer. Det räcker inte att i beslutsmeningen ange att det är riktat till ”fastighetsägaren”.	Mark- och miljööverdomstolen har ansett att ett vitesföreläggande utformats så att det inte tydligt framgår vem det riktar sig mot. Domstolen har därför avslagit ansökan om utdömande av vite.
M 1179-14 Mark- och miljööverdomstolen Eslöv	2014-06-17	Om mer än två år förflutit sedan förutsättningarna för att väcka talan om utdömande av vite uppkom, förfaller ärendet enligt 9 § viteslagen.	Tillsynsmyndigheten förbjöd utsläpp av avloppsvatten på en fastighet. Förbudet gällde från den 12 oktober 2011. Tillsynsmyndigheten begärde utdömande av vitet och ansökan om utdömande delgavs fastighetsägaren den 18 november 2013. Ansökan avslås då preskription inträtt. Av 9 § tredje stycket lagen (1985:206) om viten framgår att vite bortfaller, om talan om att det ska dömas ut inte har delgetts adressaten inom två år från det att förutsättningarna för att väcka en sådan talan uppkom. Ur domskälen: ”Förbudet för fastighetsägaren att släppa ut orenat avloppsvatten från fastigheten inträdde senast åtta månader efter mottaget beslut. Beslutet mottogs den 11 februari 2011 vilket innebär att förbudet inträdde den 12 oktober 2011. I målet är ostridigt att förbudet överträtts. Förutsättningar för att ansöka om utdömande av vite uppkom vid den tidpunkt förbudet överträddes, dvs. den 12 oktober 2011. Eftersom fastighetsägaren delgavs ansökan om utdömande av vite först den 18 november 2013 har vitet preskriberats. Då förutsättningar saknades att döma ut vitet avslog MÖD ansökan ändrade mark-och miljödomstolens dom. MÖD upplyste om att den omständigheten att vitet är preskriberat inte innebär att förbudet att släppa ut orenat avloppsvatten upphört att gälla.”
M 11835-18 Mark- och miljööverdomstolen Nyköping	2019-06-19	Med hänsyn till befintlig utredning om förhållandena på platsen, var det inte visat att anläggningen, utan att förses med extra fosforreningssteg, uppfyllde rimliga krav för att hindra skada eller olägenhet för miljön.	Frågan i målet handlade om det kunde anses visat att den sökta anläggningen kunde uppnå normal skyddsnivå på den aktuella fastigheten. Med hänsyn till att jorden på platsen för infiltrationsanläggningen sannolikt inte hade någon större mäktighet utgick domstolen från att det kunde vara svårt att få till en väl fungerande infiltration på denna plats. Det förhållandet att det nedströms anläggningen finns en våtmark gav även anledning till särskild försiktighet. Anläggningen skulle vidare belastas med avloppsvatten från två hushåll. Domstolen ansåg att utifrån dessa förhållanden var det inte visat att anläggningen uppfyller de krav som bör ställas för att förhindra skada eller olägenhet för miljön. Det kunde inte heller anses att de aktuella kraven för att uppnå rätt skyddsnivå var tekniskt komplicerade eller särskilt kostsamma (enligt uppgift från nämnden kostar en kemfällningsenhet och kemikalier under 6 000 kr). Domstolen ansåg därför inte att det kunde anses orimligt att uppfylla de krav som nämnden ställt och fastställde beslutet att inte bevilja tillstånd för infiltrationsanläggningen.
M 1194-20 Mark- och miljödomstolen Nacka Upplands Väsby	2020-06-15	En grundläggande förutsättning för att någon ska betraktas som verksamhetsutövare är att denna ska ha faktiska och rättsliga möjligheter att vidta åtgärder mot påstådda störningar och olägenheter. Domstolen ansåg inte att det i detta fall framkommit något som talade för att fastighetsägaren saknade faktisk eller rättslig möjlighet att åtgärda eller ställa krav på den eventuella arrendatorn att åtgärda anläggningen.	Ur domskälen: ”Vad gäller frågan om XX, i egenskap av fastighetsägare, är att betrakta som verksamhetsutövare i den mening som avses i 2 kap. 3 § miljöbalken och därmed rätt adressat för nämndens förbud gör mark- och miljödomstolen följande bedömning. En grundläggande förutsättning för att någon ska betraktas som verksamhetsutövare är att denna ska ha faktiska och rättsliga möjligheter att vidta åtgärder mot påstådda störningar och olägenheter. Bedömningen ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och är oberoende av civilrättsliga avtal (jämför MÖD 2005:64). Det är inte uteslutet att två eller flera fysiska eller juridiska personer kan anses vara verksamhetsutövare på samma gång (se till exempel MÖD 2013:28). Mark- och miljödomstolen bedömer att det inte framkommit något som talar för att XX saknar faktisk eller rättslig möjlighet att åtgärda eller ställa krav på den eventuella arrendatorn att åtgärda anläggningen. Enligt XX har arrendatorn enligt arrendeavtalet gällande upplåtelse av mark och byggnader långt gående skyldigheter att sköta och vårda avloppsanläggningen. Det framgår dock inte av dessa uppgifter att XX skulle sakna faktiska eller rättsliga möjligheter att efterkomma det aktuella föreläggandet. Enbart den omständigheten att arrendatorn i förhållande till XX har ansvar för den aktuella avloppsanläggningen och att ett föreläggande eventuellt även skulle kunna riktas mot arrendatorn medför inte att det varit fel att rikta föreläggandet mot XX i egenskap av fastighetsägare. Mot denna bakgrund instämmer mark- och miljödomstolen i länsstyrelsens bedömning att XX, i egenskap av fastighetsägare, är rätt adressat för förbudet.”
M 12020-14 Mark- och miljööverdomstolen Helsingborg	2015-07-14	Vid särskild delgivning av juridisk person förutsätts denne ha lämnat korrekt adress samt bevaka inkommande post. Faktisk kännedom om vitesföreläggandet och delgivningskvitto krävs.
M 12091-23 Mark- och miljööverdomstolen Uddevalla	2024-06-26	Det ställs höga krav på precision och tydlighet när det gäller förelägganden och förbud som är förenade med vite. Vitesförbudets adressat måste få helt klart för sig vad som krävs för att vitet inte ska dömas ut. Vitet måste därför vara knutet till en klart definierad prestation eller underlåtenhet. Denna information måste framgå av själva beslutet. Det är nämnden som ska visa att förbudet överträtts. Nämnden har inte motbevisat verksamhetsutövarens invändning om att den i föreläggandet beskrivna avloppsanläggningen inte använts efter förbudsdatumet.	En nämnd hade vid vite förbjudit en verksamhetsutövare att släppa ut avloppsvatten från bostadshuset om inte avloppsvattnet genomgått rening som godkänts av nämnden. Förbudet trädde i kraft den 31 oktober 2022. Eftersom mål om utdömande av vite har stora likheter med brottmål följer av fast praxis att straffrättsliga principer ska tillämpas i fråga om bland annat bevisbörda och beviskrav. Det betyder att det är nämnden som ska visa att det finns förutsättningar att döma ut vitet. Av utredningen i målet framgick att den senast registrerade slamtömningen genomfördes den 18 oktober 2022. Nämnden genomförde därefter en inspektion av avloppsanläggningen den 15 mars 2023 vid vilken det återfanns slam i slamavskiljaren. Bostadshuset bedömdes vara bebott vid inspektionen och nämnden ansåg att förbudet inte följts. Vid detta besök fanns det en sluten tank ovan jord på fastigheten. Verksamhetsutövaren hade tillstånd till att installera en sluten tank på fastigheten sedan 2017 men hen hade inte inkommit med information om att den installerats vilket var villkorat i tillståndet. Verksamhetsutövarens förklaring till att det fanns slam i slamavskiljaren vid inspektionen var att det slam som funnits i brunnarna var äldre än förbudsdagen och att detta berodde på att grundvatten fyllts på i brunnarna nedifrån vilket lett till att brunnen med tiden fyllts upp även utan användning. Enligt verksamhetsutövaren hade allt avlopp sedan förbudsdagen gått till en sluten tank. Nämndens bedömning var att utsläpp av avloppsvatten till den slutna tanken omfattades av förbudet. MÖD ansåg dock att det aktuella beslutet inte kan uppfattas på annat sätt än att verksamhetsutövaren förbjudits att släppa ut avloppsvatten till den avloppsanläggning bestående av en slamavskiljare, en markbädd och ett grusfilter, med tillstånd från 1974, som beskrivits i beslutet. MÖD konstaterade också att det inte kunde uteslutas att slammet uppstått innan förbudet trädde i kraft. Domstolen ansåg därmed att nämnden inte hade motbevisat verksamhetsutövarens invändning om att den i föreläggandet beskrivna avloppsanläggningen inte använts efter förbudsdatumet. Nämndens ansökan om utdömande av vite avslogs.
M 1221-12 Mark- och miljödomstolen Nacka Örebro	2013-01-31	Om det är flera verksamhetsutövare som har förelagts med vite så ska samtliga delges. Följden blir annars att vite inte kommer att kunna dömas ut annat än för den som är delgiven.	Tillsynsmyndigheten begärde utdömande av vite för överträdelse av förbud som riktats mot två ägare till samma fastighet. Detta på grund av att de trots förbudet fortsatt att släppa ut avloppsvatten. Vitesföreläggandet hade skickats som rekommenderat brev och endast en av fastighetsägarna hade kvitterat ut försändelsen. Domstolen ansåg inte att någon formell delgivning hade skett, även om den andra fastighetsägaren uppenbart fått kännedom om föreläggandet. Vite dömdes därför endast ut mot den som kvitterat brevet. Ur domskälen: ”Enligt 2 § sista stycket lagen (1985:206) om viten ska ett vitesföreläggande delges adressaten, I Zeteos kommentar till lagen anges i det hänseendet bl.a. följande. Två krav ska vara uppfyllda: formlig delgivning ska ha skett och adressaten ska därigenom eller på annat sätt ha fått kännedom om föreläggandet. Det är först när båda dessa förutsättningar är för handen som föreläggandet kan sägas vara bindande för adressaten i den meningen, att vitet kan dömas ut, om föreläggandet inte efterkoms. (…) Såvitt framgår av utredningen i målet sändes brevet med vitesföreläggandet som rekommenderat brev adresserat till både B E och LC, varpå B E ensam kvitterade ut försändelsen. Det är uppenbart att även LC fått kännedom om föreläggandet och detta i snar anslutning till utkvitterandet. Däremot ger utredningen inte något belägg för att någon formlig delgivning har skett med L C. Det har inte heller framkommit att bristen därvidlag har avhjälpts genom ytterligare åtgärder. Vid nu angivna förhållanden kan vitesföre¬läggandet inte anses ha delgetts L C. Det saknas då grund för att döma ut vite mot honom.”
M 1232-19 Mark- och miljööverdomstolen Göteborg	2019-07-08	Om överträdelse har konstaterats vid flera tillfällen vid löpande vite ska ansökan om vitets utdömande göras i separata ansökningar eftersom det finns en ”stoppregel” i 9 § viteslagen, som gör att domstolen inte kan döma ut mer i vite än vad som anges i föreläggandet.	Ett bolag har förelagts att följa vissa begränsningar av tömningstiderna för en återvinningsstation. Föreläggandet har förenats med ett löpande vite på 25 000 kr för varje tillfälle som föreläggandet överträds. Ansökan om utdömande av vite har avsett sammanlagt fyra överträdelser. MÖD har, till skillnad från mark- och miljödomstolen, funnit att föreläggandet varit tillräckligt tydligt utformat. Enligt 9 § 2 st. lagen om viten är det, när det föreligger flera överträdelser av föreläggandet till samtidig bedömning, inte möjligt att döma ut vite för mer än en av överträdelserna. Ansökan har därför bifallits endast till viss del.
M 12484-24 Mark- och miljööverdomstolen Kungälv	2025-06-02	Genom installationen av kompletterande utrustning i befintlig slamavskiljare har det tillförts ny teknik som medför att ändringen är tillståndspliktig. I detta mål fanns fog för nämndens beslut att meddela förbud av utsläpp av avloppsvatten till den aktuella avloppsanläggningen då avloppsanläggningen även vid tiden före installationen av ny teknik hade bedömts vara så bristfällig att utsläpp av avloppsvatten till denna förbjudits fastighetsägarna inte ansökt om tillstånd för den nya tekniken fastighetsägarna inte hade presenterat underlag som visade att avloppsanläggningens brister kunde anses åtgärdade genom nämnda installation.	Miljö- och byggnadsnämnden hade förbjudit fastighetsägarna att släppa ut avloppsvatten till den bristfälliga avloppsanläggningen till vilken fastigheten var ansluten. Fastighetsägarna informerade nämnden om att de hade valt att åtgärda avloppsanläggningen genom att installera kompletterande utrustning i befintlig slamavskiljare. Nämnden upplyste dem därefter om att de gjorde bedömningen att installationen denna teknik krävde tillstånd. Fastighetsägarna återkom och uppgav bland annat att de inte delade bedömningen att installationen var en tillståndspliktig åtgärd. Nämnden beslutade att förbjuda fastighetsägarna att släppa ut avloppsvatten från WC och bad-, disk- och tvättvatten till den avloppsanläggning som utan tillstånd installerats med kompletterande utrustning i befintlig slamavskiljare. Ärendet överklagades därefter till Länsstyrelsen, Mark- och miljödomstolen och senare överklagade nämnden även till Mark- och miljööverdomstolen och yrkade att nämndens beslut om förbud skulle fastställas. MÖD bedömde, i likhet med underinstanserna, att genom installationen av kompletterande utrustning i befintlig slamavskiljare till den befintliga avloppsanläggningen har det tillförts ny teknik som medför att ändringen är tillståndspliktig. Domstolen slog även fast att det var ostridigt att tillstånd saknades. Vid domstolens bedömning av om nämnden har haft fog för att meddela det nu aktuella förbudet beaktades att avloppsanläggningen vid tiden före installationen av kompletterande utrustning i befintlig slamavskiljare, enligt det tidigare förbudet, hade bedömts vara så bristfällig att utsläpp av avloppsvatten till denna förbjudits. Enligt detta beslut, som vunnit laga kraft, krävdes att fastighetsägarna åtgärdade befintligt avloppsutsläpp. Den åtgärd som fastighetsägarna hade vidtagit efter förbudet var att installera kompletterade utrustning i befintlig slamavskiljare. De har inte ansökt om tillstånd för detta, trots upplysning om att detta krävs. Fastighetsägarna hade inte heller presenterat underlag som visade att avloppsanläggningens brister kunde anses åtgärdade genom nämnda installation. Den information som de hade gett in i ärendet kring genomförd teknikändring räckte inte för att ändra bedömningen att avloppsanläggningen var bristfällig. Mot denna bakgrund bedömde MÖD att nämnden har haft fog för att meddela det aktuella förbudet. Se även MÖD M 12487-24 och M 12486-24.
M 12882-22 Mark- och miljööverdomstolen Borås	2024-01-15	Att en fastighet har tillgång till dricksvatten från flera olika brunnar innebär inte att olägenhet på grund av att en av brunnarna förorenas kan uteslutas. En proportionalitetsbedömning behöver dock göras i varje ärende för att avgöra vad som är skäliga krav på åtgärder. Eventuella skador på en dricksvattenbrunn kan därutöver bli en fråga enligt 32 kap. miljöbalken .	En fastighetsägare hade två dricksvattenbrunnar, en grävd och en borrad. Den grävda brunnen riskerade att förorenas av att nya gravplatser skulle inrättas för vilket ett pastorat hade fått bygglov. Den grävda dricksvattenbrunnen låg ca 20 meter från de närmast planerade gravplatserna. Den borrade dricksvattenbrunnen låg ca 60 m ifrån. Fastighetsägaren ville att miljönämnden skulle förbjuda pastoratet att anlägga gravplatser på ett sådant sätt att dricksvattentäkt på hans fastighet riskeras. Miljönämnden bedömde i sitt beslut att det inte kan uteslutas att det finns en risk för att den grävda brunnen närmast kyrkogården kan komma att påverkas av de planerade gravplatserna. Detta särskilt då denna brunn befinner sig inom 50 meter från de planerade gravplatserna. Miljönämnden bedömde dock, med hänsyn till den borrade dricksvattenbrunnen som är belägen utanför säkerhetsavståndet, att dricksvattenförsörjningen på fastigheten fick anses tryggad. Det förelåg därför, enligt nämnden, inte någon risk för olägenhet för människors hälsa i miljöbalkens mening och några ytterligare åtgärder ansågs inte behövas. Länsstyrelsen ändrade inte kommunens beslut och framhöll att det, med hänsyn till att det finns en djupborrad dricksvattenbrunn på fastigheten som måste betraktas som huvudvattentäkt, inte vore rimligt att ställa krav på pastoratet att vidta åtgärder för att skydda den grävda brunnen. Mark- och miljödomstolen instämde i bedömningen att vattenförsörjningen fick anses tryggad och att det därför inte förelåg risk för olägenhet för människors hälsa i miljöbalkens mening. Det saknades därför, enligt domstolen, skäl att ställa ytterligare krav på pastoratet att vidta åtgärder för att skydda den grävda dricksvattenbrunnen. MÖD beviljade prövningstillstånd. MÖD ansåg att det inte kunde uteslutas risk för påverkan på den grävda brunnen. I domskälen skriver MÖD: ” Mark- och miljööverdomstolen delar därmed inte underinstansernas bedömning att det inte skulle uppstå någon olägenhet för NN eftersom hans dricksvattenförsörjning kan anses tryggad genom den borrade brunnen.” MÖD ansåg vidare att det måste göras en proportionalitetsbedömning för att avgöra om utbyggnaden av kyrkogården ska begränsas på det sätt som brunnsägaren begärt. Av domskälen framgår: ” Vid en avvägning mot det allmänna intresset av att säkerställa att det finns ett tillräckligt antal gravplatser på kyrkogården och med beaktande av de kostnader som ett förbud mot att anlägga gravplatser inom skyddsavståndet skulle medföra bedömer Mark- och miljööverdomstolen att ett förbud mot att anlägga gravplatser inom skyddsavståndet skulle vara en alltför ingripande åtgärd.” Överklagandet avslogs. Domstolen informerar i domen också om att eventuella skador på brunn kan bli en fråga enligt 32 kap. miljöbalken .
M 1303-12 Mark- och miljödomstolen Nacka Vingåker	2012-07-04	Om renat avloppsvatten ska avledas i dike över annans mark så är den markägaren berörd och ska höras innan beslut meddelas.	En fastighetsägare hade beviljats tillstånd för en avloppsanläggning. Efter att vattnet renats skulle det ledas över grannfastigheten i ett dike till en våtmark. Grannen klagade på beslutet och menade att det var dåligt utrett om avloppsvattnet kunde avrinna ordentligt. Av mark- och miljödomstolens domskäl framgår följande. ”I förevarande mål har nämnden beslutat om tillstånd för inrättande av en anordning för rening av avloppsvatten. Sedan avloppsvattnet passerat anläggningen kommer det att avledas över fastigheten( FASTIGHETSBETECKNING) som ägs av (FASTIGHETSÄGARE). Hon har därmed ett intresse i målet och ställning såsom part. Domstolen kan konstatera att någon kommunicering från nämnden gällande det aktuella beslutet inte skedde till NN innan beslutet togs. I aktuellt mål borde hon i enlighet med ovanstående bestämmelser [19 kap. 4 § MB och 17 § FL] ha informerats om ansökan och getts tillfälle att yttra sig över den innan beslutet togs. Nämndens beslut ska därför upphävas och ärendet visas åter till nämnden för vidare handläggning.”
M 1320-13 Mark- och miljödomstolen Växjö Helsingborg	2014-02-27	Om beslutsunderlaget är tillräckligt och ett platsbesök inte tillför något mer, utan endast fördyrar och förlänger handläggningen kan det räcka att kommunicera med verksamhetsutövare via brev innan tillsynsmyndigheten förbjuder anläggningen.	På en fastighet fanns en trekammarbrunn och ett sandfilter från 1977, vilket tillsynsmyndigheten bedömde som otillräckligt utifrån dagens krav i miljöbalken. Tillsynsmyndigheten kunde konstatera detta genom en registersökning och kommunicerade därefter med fastighetsägaren om förslag att förbjuda anläggningen. Fastighetsägaren ansåg att ärendet inte var tillräckligt utrett då den enda utredningsåtgärd som Tillsynsmyndigheten hade vidtagit var en registersökning. Fastighetsägaren ansåg inte heller att tillsynsmyndigheten hade handlagt ärendet korrekt, bland annat genom att inte svara tillräckligt på deras frågor om på vilka grunder deras anläggning inte uppfyller miljöbalkens krav på rening. Fastighetsägaren förbjöds att släppa ut avloppsvattnet från fastigheten. Domstolen ansåg att det var fastighetsägarens skyldighet att skaffa sig den kunskap som behövs och dessutom visa att gällande krav uppfylldes. På det beslutsunderlag som förelåg var det rätt med förbud. Av domskälen framgår bland annat följande: ”Utsläpp av avloppsvatten utgör miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap miljöbalken. Det åligger en fastighetsägare såsom verksamhetsutövare att känna till de bestämmelser och krav som gäller beträffande sådant utsläpp på sin fastighet. Även om tillsynsmyndigheten i viss utsträckning är skyldig att svara på frågor och lämna uppgifter är det således fastighetsägarens skyldighet att skaffa sig erforderlig kunskap. Av 2 kap 1 § miljöbalken framgår vidare att det är verksamhetsutövaren som ska visa att gällande krav uppfylls. Mot bakgrund härav finner mark- och miljödomstolen att det inte visats att nämndens hantering av ärendet skulle vara behäftad med sådana brister att det vore befogat att undanröja dess beslut och återförvisa ärende. Därtill kommer att fastighetsägarna haft goda möjligheter att argumentera för sin sak även i materiellt hänseende i såväl länsstyrelsen som mark- och miljödomstolen.
M 1327-03 Mark- och miljööverdomstolen Ystad	2004-06-14	Utsläpp av WC och BDT- avloppsvatten utan längre gående rening till en å förbjöds.	Tillsynsmyndigheten förbjöd en fastighetsägare att släppa ut spillvatten som inte undergått längre gående rening än slamavskiljning från WC eller BDT. WC-vatten avleddes till en å via en trekammarbrunn. Köksavloppet leddes till samma vattendrag efter att ha passerat två rensbrunnar, medan tvättvattnet leddes dit utan slamavskiljning. Utsläppen gjordes till ett starkt övergött vattendrag. Ur MÖD:s domskäl: ”Kravet på rening av WC-vatten grundas direkt på förbudet i 9 kap. 7§ MB samt 12 § FMH. Det får numera anses utrett att avloppsvattnet från WC leds till en trekammar¬brunn varefter det förs till en avloppsledning som mynnar i ett vattendrag, Tyge å. Det är inte uppenbart att det kan se utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön. Utredningen i målet ger inte stöd för att fastigheten XX i Ystads kommun ligger inom tätbebyggt område. Krav på rening av övrigt avloppsvatten (BDT-vatten) kan därför inte grundas på 12 § FMH. En individuell bedömning av behovet av rening av BDT-vatten får göras med stöd av 9 kap. 7§ och 2 kap. 3§ miljöbalken. Vid denna bedömning finner Miljööverdomstolen att fastigheten används på ett sådant sätt att krav på rening av även detta vatten kan ställas på det sätt som miljö- och byggnadsnämnden har gjort i föreläggandet.”
M 13593-20 Mark- och miljööverdomstolen Vallentuna	2021-03-21	Det är den som ansökt om utdömande av vite som ska visa att förutsättningarna för att döma ut vitet föreligger. Myndigheten behöver styrka att överträdelse har skett.	Ansökan om utdömande av vite för överträdelse av förbud för en fastighetsägare att släppa ut avloppsvatten. Mark- och miljööverdomstolen har konstaterat att den bevisning som kommunen lagt fram inte ger tillräckligt stöd för att fastighetsägaren överträtt förbudet och har därför avslagit ansökan.
M 1382-17 Mark- och miljööverdomstolen Bergslagen	2017-07-14	Krav på skyddsåtgärder måste vara både miljömässigt väl motiverade och ekonomiskt rimliga. Att enbart ange att en anläggning är placerad inom 100 meter från öppet vatten är inte tillräckligt som skäl för att kräva kväverening vid ett avloppsreningsverk dimensionerat för 360 pe.	Se Krav på kväverening för ett reningsverk måste vara väl miljömässigt motiverat .
M 1421-14 Mark- och miljödomstolen Nacka Gnesta	2014-09-05	Föreläggande eller förbud måste riktas till en namngiven person.	Tillsynsmyndigheten beslutade att förelägga ”fastighetsägaren till fastigheten NN:xx” att åtgärda en bristfällig avloppsanläggning. Domstolen upphävde beslut av formella skäl och prövade därmed inte om anläggningen uppfyllde miljöbalkens krav. Ett föreläggande eller förbud ska vara riktat mot en viss person, fysisk eller juridisk. Det går inte att endast förelägga ”fastighetsägaren till fastigheten NN:xx” utan det måste anges vilken person som avses.
M 1431-14 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Kungsbacka	2014-06-17	Finns det flera delägare och någon av dessa är frisk är inte sjukdom ett skäl för att inte åtgärda en bristfällig anläggning.	Tillsynsmyndigheten förbjöd utsläpp till en anläggning utan efterföljande rening. WC- och BDT-vatten leddes till en 2-kammarbrunn och därefter ut i ett dike. Fastigheten ägdes av en äldre sjuklig man och hans dotter. Mark- och miljödomstolen ansåg att sjukdom skulle kunna vara skäl för att förlänga tiden för åtgärdande, men eftersom det i detta ärende fanns flera ägare till fastigheten och dottern inte åberopade sjukdom ansåg man inte att det fanns skäl att ändra tiden för när åtgärd skulle vara gjord.
M 143-14 Mark- och miljödomstolen Umeå Boden	2014-12-15	Att förelägga någon att utföra något som annars är tillståndspliktigt är olämpligt, eftersom det finns en risk att åtgärden vidtas utan att en tillståndsprövning har skett. För att rena, ta hand om eller undvika att släppa ut avloppsvatten kan det också finnas andra möjliga sätt än de som nämnden har förlagt om.	En tillsynsmyndighet förelade en verksamhetsutövare att installera en ny avloppsanläggning eller förbättra den befintliga BDT-anläggningen så att särskilt angivna krav på reduktion av organiska ämnen, fosfor skulle klaras liksom att utsläppet inte skulle medverka till väsentligt ökad risk för smitta eller annan olägenhet. Den befintliga anläggningen utgjordes av två stenkistor. Fastigheten låg i vattenskyddsområde för grundvattentäkt. Verksamhetsutövaren överklagade beslutet men länsstyrelsen gjorde samma bedömning som nämnden. MMD hänvisar till flera äldre avgöranden från MÖD och anger att rättspraxis säger att ett föreläggande som syftar till att hindra utsläpp av otillräckligt renat avloppsvatten ska utformas som ett förbud och inte som ett föreläggande. MMD upphävde länsstyrelsens beslut och ändrade miljö- och byggnämndens beslut till följande: ”Utsläpp av avloppsvatten från bad, disk och tvätt från fastigheten X som inte genomgått en av miljö- och byggnämnden godkänd längre gående rening än slamavskiljning förbjuds. Förbudet gäller från och med den 1 oktober 2018.”
M 14327-20 Mark- och miljööverdomstolen Östhammar	2022-04-26	Mark- och miljööverdomstolen bedömde att det inte var oproportionerligt att förbjuda utsläpp av wc-avloppsvatten till en äldre infiltration som saknade luftningsrör. Avloppsanläggningen var belägen i närheten av en känslig recipient och belastades av wc- och bdt-avloppsvatten från ett fritidshus.	En tillsynsmyndighet beslutade att förbjuda utsläpp av wc-avloppsvatten till en avloppsanläggning eftersom risken att anläggningen bidrog till övergödning samt olägenhet för människors hälsa eller miljön bedömdes som stor. Avloppsanläggningen bestod av en cirka 30 år gammal infiltrationsbädd som saknade inspektions- eller luftningsrör. Nämnden bedömde att hög skyddsnivå krävdes på platsen på grund av närhet till en känslig recipient. Verksamhetsutövaren överklagade beslutet och anförde bland annat att belastningen till anläggningen var mycket låg då den betjänade ett fritidshus, att den hade tillstånd, fungerade som avsett och att mycket lite fosfor kunde nå omgivande vattenmiljöer. MÖD anger i sina domskäl att man inte finner skäl att ifrågasätta nämndens bedömning att hög skyddsnivå ska gälla, med hänvisning till närhet till känslig ytvattenförekomst, vilken har måttlig ekologisk status bland annat som följd av övergödning. Domstolen anger vidare att det i målet är ostridigt att det rör sig om en äldre anläggning med tillstånd från år 1987, att anläggningen befinner sig 20 meter från havet, samt att infiltrationsanläggningens spridarrör saknar luftningsrör. Dessa förhållanden medför att det finns en betydande risk för ökad tillförsel av kväve och fosfor till fjärden och att olägenheter för människors hälsa eller miljön kan uppkomma. MÖD anger vidare att anläggningen mot denna bakgrund inte kan anses vara lämplig för avlopp från vattentoalett och att den är därmed inte förenlig med 2 kap. 3 § och 9 kap. 7 § miljöbalken. Ett förbud kan inte sägas vara oproportionerligt enligt 2 kap. 7 § miljöbalken.
M 1450–23 Mark- och miljööverdomstolen Härnösand	2024-01-26	En nämnd hade vid vite förbjudit utsläpp av avloppsvatten till en bristfällig avloppsanläggning. Av nämndens utredning framgick att en person bodde på fastigheten dagarna innan förbudet trädde i kraft och att några åtgärder med anledning av den bristfälliga avloppsanläggningen då ännu inte hade vidtagits. Under dessa förhållanden ankommer det på verksamhetsutövaren att lämna en förklaring till hur utsläpp av avloppsvatten till fastighetens avloppsanläggning har undvikits. Verksamhetsutövaren hade inte lämnat någon sådan förklaring. MÖD ansåg därför att nämnden, genom sin utredning, hade visat att avloppsvatten har släppts ut till fastighetens avloppsanläggning i strid med förbudet.	MÖD har fastställt ett utdömt vite avseende utsläpp av spillvatten. Av nämndens utredning framgick att i vart fall en person fortfarande bodde kvar på fastigheten dagarna innan förbudet trädde i kraft och att några åtgärder med anledning av den bristfälliga avloppsanläggningen då ännu inte hade vidtagits. Dessa uppgifter hade inte ifrågasatts av verksamhetsutövaren och denne hade inte heller påstått att fastigheten inte var bebodd eller att förhållandena på något sätt förändrats sedan förbudet började gälla. MÖD ansåg att det därigenom var utrett att fastigheten vid tidpunkten för den påstådda överträdelsen var bebodd. Detta talade också starkt för att avloppsvatten måste ha släppts ut till avloppsanläggningen. Under dessa förhållanden ankommer det på verksamhetsutövaren att lämna en konkret och rimlig förklaring till hur utsläpp av avloppsvatten till fastighetens avloppsanläggning har undvikits (se MÖD:s dom den 5 april 2022 i mål nr M 4161–21). Verksamhetsutövaren hade inte lämnat någon sådan förklaring. MÖD ansåg därför att nämnden, genom sin utredning, med tillräcklig styrka hade visat att avloppsvatten släppts ut till fastighetens avloppsanläggning i strid med förbudet.
M 1527-15 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Orust	2015-09-23	Tillräckligt antal barriärer gjorde att anläggning med minireningsverk, markbädd och UV-ljus kunde godtas trots närhet till vattentäkt. Ansökan beviljades.	En tillsynsmyndighet beviljade tillstånd till ett minireningsverk med en efterföljande tät polerbädd och en UV-enhet. Grannarna hade en grävd brunn i närheten av utsläppspunkten och överklagade beslutet. Anläggningen skulle ersätta en gammal anläggning utan efterföljande rening. Grannarna menade att det måste finnas bättre utsläppspunkter än nära deras brunn. Tillsynsmyndigheten anförde att det fanns tredubbla barriärer och att utsläppspunkten i ett dike 22 meter från brunnen förvisso låg högre än botten på grannarnas brunn, men att det är en sluttning där grundvattenytan sannolikt lutar från brunnen. Sannolikheten att en sänktratt utbildas runt brunnen och att den når avloppets utsläppspunkt anses som låg. Skulle så ske finns tredubbla barriärer samt markens egen naturligt filtrerande förmåga. Såväl länsstyrelsen som mark- och miljödomstolen gick på tillsynsmyndighetens linje och avslog överklagandet.
M 1582-12 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Vara	2012-06-27	Fastighetsägarens höga ålder innebar inte längre tidsfrist.	Tillsynsmyndigheten förbjöd utsläpp från avloppsanläggning med ansluten vattentoalett. Efter slamavskiljning var det oklart vart vattnet tog vägen. Fastighetsägaren var i 70-årsåldern och ville bli befriad från kravet på att bygga om husets avloppsanläggning. Fastighetsägaren anförde att han och hans fru var pensionärer och att utsläppet från den befintliga anläggningen torde vara begränsat. Fastighetsägaren var 77 år gammal och åberopade dessutom att uppskov hade givits i andra fall på grund av hög ålder. Länsstyrelsen anförde att bara det förhållandet att en domstol i ett mål lämnat en förlängd tidsfrist inte skulle leda till att man ska dra generella slutsatser om att en fastighetsägares höga ålder ensamt är avgörande för att få uppskov med tiden. Länsstyrelsen ansåg inte att det i det nu aktuella ärendet hade framkommit att mängden avloppsvatten skulle understiga det man kunde förvänta sig från ett normalt tvåpersonshushåll. Länsstyrelsen avslog överklagandet och satte endast fram tiden för när förbudet skulle börja gälla till ett år från det att lagakraftvunnen dom förelåg. Fastighetsägaren överklagade till MMD som gjorde samma bedömning som länsstyrelsen och avslog överklagandet. Jämför med dom M 3318-11 .
M 16772–24 Mark- och miljööverdomstolen Mark- och miljööverdomstolen Göteborg	2025-02-19	MÖD har bedömt att tillstånd inte kan beviljas för den sökta avloppsanläggningen av hänsyn till den känsliga miljön i vattenområdet, som är extra skyddsvärt på grund av förekomst av ålgräsängar.	Målet gäller en ansökan om en avloppsanläggning för ett hushåll bestående av en slamavskiljare och ett minireningsverk med latrinkompost på ön Kårholmen i Göteborgs skärgård. Miljöförvaltningen beslutade att avslå ansökan om tillstånd till avloppsanläggningen eftersom man bedömde att det alltid sker ett visst utsläpp av BOD, fosfor och kväve från en avloppsanläggning med WC-utsläpp och att vattenområdet runt ön är extra skyddsvärt på grund av förekomst av ålgräsängar. Dessa är känsliga för utsläpp av BOD, fosfor och kväve. Mark- och miljööverdomstolen instämde i underinstansernas bedömning att tillstånd inte kan beviljas för den sökta avloppsanläggningen av hänsyn till den känsliga miljön i vattenområdet, som är extra skyddsvärt på grund av förekomst av ålgräsängar.
M 1748-14 Mark- och miljööverdomstolen Landskrona	2014-06-19	Den delegation som miljöchefen hade omfattade inte ansökan om utdömande av vitet varför ansökan avvisades.	En miljöchef som hade delegation att utfärda vitesföreläggande ansökte om vitets utdömande hos domstol. Ansökan avvisades då det krävs särskild delegation även för ärenden som innebär att ansöka om utdömande av vite. Tillsynsmyndigheten anförde att ansökan om utdömande av vite fick anses omfattas av delegationen för vitesförelägganden. Enligt MÖD:s mening var dock vitesförelägganden och ansökan om utdömande av vite olika slags åtgärder. De måste därför prövas var för sig av en miljönämnd. Eftersom det i den aktuella delegationsordningen saknades delegation för ansökan om utdömande av vite, och något annat beslut rörande delegation till miljöchefen i frågan inte hade gjorts gällande saknade miljöchefen behörighet att göra en sådan ansökan. Därför fastställde MÖD mark- och miljödomstolens beslut att avvisa ansökan
M 1758-19 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Uddevalla	2019-10-10	Vid förbud bör begreppet ”släppa ut otillräckligt renat avloppsvatten” undvikas då det är för oklart formulerat.	En tillsynsmyndighet förbjöd några fastighetsägare att efter viss tidpunkt släppa ut släppa ut otillräckligt renat avloppsvatten från avloppsanläggningen för bad-, disk och tvättvatten till fastigheterna YY och ZZ. Ur domskälen: ”Begreppet ”otillräckligt renat avloppsvatten” kan måhända framstå som förhållandevis klart för den som yrkesmässigt arbetar med avloppsfrågor. Begreppet finns emellertid inte definierat i författningstext och är inte preciserat i praxis. Samhällsbyggnadsnämndens beslut innehåller inte heller någon närmare förklaring av vad som avses med begreppet. Beslutet kan mot angiven bakgrund inte anses uppfylla det krav på tydlighet som måste ställas på tillsynsbeslut som innehåller ett förbud. Till det ovan anförda kan tilläggas att den infiltrationsbädd som ingår i avloppsanläggningen, såvitt framgår av tillgängliga handlingar, är placerad utanför fastigheterna YY och ZZ. Även utsläppet av avloppsvattnet sker vid sådana förhållanden utanför dessa fastigheter. Beslutet, sådant det är utformat, träffar därför inte aktuellt avloppsvatten. Skäl för att upphäva samhällsbyggnadsnämndens beslut föreligger därför även på denna grund. Samhällsbyggnadsnämnden är självfallet oförhindrad att initiera ett tillsynsärende avseende aktuellt avlopp. Mark- och miljödomstolen vill i detta sammanhang anmärka att enbart hög ålder på en infiltrationsanläggning inte är en tillräcklig grund för förbud. Det krävs även andra indikationer på att anläggningen förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.”
M 17659–24 Mark- och miljööverdomstolen Hässleholm	2025-07-03	På grund av verksamhetsutövarens ekonomiska förhållanden fanns särskilda skäl att jämka vitet.	En tillsynsmyndighet ansökte om utdömande av ett vite på 50 000 kr då en verksamhetsutövare inte följt ett förbud om utsläpp av avloppsvatten. Verksamhetsutövaren anförde i huvudsak att denne hade skuldsanering och saknade ekonomiska förutsättningar att betala ett vite samt att skuldsaneringen skulle komma att återkallas om denne blev skyldig att betala vitet. Tillsynsmyndigheten motsatte sig inte att beloppet sattes ned men medgav inte att vitet ska sättas ned helt eftersom det skulle inskränka på myndighetens möjlighet att genom viteshot uppnå rättelse. Ur MÖD:s domskäl: ”När ett vite föreläggs, ska det fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå adressaten att följa föreläggandet. Om tillsynsmyndigheten bestämt vitet schablonmässigt och utan hänsyn till den enskildes ekonomiska situation eller omständigheterna i övrigt kan det utgöra särskilda skäl för att vitet ska jämkas. Utövandet av möjligheten att jämka ett förelagt vite ska dock ske med försiktighet och med beaktande av att det är viktigt att respekten för vitesförelägganden upprätthålls. Om det är särskilt angeläget att den åtgärd som avses med ett föreläggande vidtas och att det sker inom förelagd tid, talar det emot en jämkning.” MÖD bedömde att tillsynsmyndigheten inte fullt ut hade beaktat att verksamhetsutövaren var föremål för skuldsanering vid tidpunkten för sitt beslut och ansåg att vitesbeloppets storlek talade för att det fastställts schablonmässigt. MÖD ansåg vidare att det med hänvisning till verksamhetsutövaren ekonomiska förhållanden fanns särskilda skäl att jämka vitet. För att upprätthålla respekten för föreläggandet och inte förta möjligheterna att framgent förmå verksamhetsutövaren till rättelse borde dock jämkningen inte ske fullt ut utan stanna vid 10 000 kr.
M 1819-18 Mark- och miljödomstolen Nacka Nyköping	2018-04-10	En färdigställd anläggning men som ännu inte är driftsatt är att betrakta som inrättad.	Miljönämnden i Nyköpings kommun (nämnden) har beslutat att påföra NN en miljösanktionsavgift om 3 000 kr för att han, utan att ha anmält detta, har inrättat en avloppsanläggning på fastigheten XX. NN har överklagat nämndens beslut till mark- och miljödomstolen. Ur domskälen: ”I målet år, såvitt framkommit, ostridigt att NN:s BDT-avlopp i och för sig är en sådan anläggning som ska anmälas till nämnden för att få inrättas. Den huvudsakliga frågan i målet år om den ifrågavarande anläggningen kan anses ha varit inrättad når den monterats men ännu inte tagen i drift. Av författningstexten i 13 § första stycket förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd följer att en avloppsanordning som en vattentoalett ska anslutas till anses vara inrättad redan före det att vattentoaletten ansluts. Själva anslutningen innebär då att avloppsanordningen tas i bruk. Enligt mark- och miljödomstolen saknas skål att göra någon annan bedömning för en sådan avloppsanordning som nu är i fråga. Domstolen instämmer därför i nämndens bedömning att inrättandet inte kan anses vara kopplat till driftsättningen på sätt som NN har gjort gällande och att inrättandet därmed har skett redan vid monteringen av anläggningen. Eftersom NN har inrättat anläggningen innan detta anmälts hos nämnden ska han betala en miljösanktionsavgift på 3 000 kr. Mark- och miljödomstolen bedömer inte att vad NN i övrigt har anfört medför att ett uttagande av avgiften framstår som oskäligt (jfr 30 kap. 2 § andra stycket miljöbalken). Överklagandet ska därför avslås.”
M 1959-14 Mark- och miljööverdomstolen Hässleholm	2014-09-25	Mark- och miljööverdomstolen ansåg det skäligt att ansluta fastigheten till det kommunala spillvattennätet.	En tillsynsmyndighet förelade en fastighetsägare om att ansluta till det kommunala spillvattennätet; Mark- och miljööverdomstolen fann att tillsynsmyndigheten haft skäl för sitt beslut då avloppsanläggningen saknade tillstånd och att det inte framkommit någon utredning som visar på att anläggningen är kravenlig. Ur MÖD:s domskäl: ”Vid miljökontorets tillsynsbesök i november 2011 kunde konstateras att vattennivån stod över skiljeväggarna i trekammarbrunnen. Vad som orsakat problemet har inte klarlagts i målet och det är inte heller utrett om avloppsanläggningen består av en stenkista eller ett infiltrationsrör. Detta är emellertid inte av avgörande betydelse för om det funnits fog för nämndens föreläggande. NN och MM har varken redovisat något tillstånd för anläggningen eller någon annan utredning som visar att den uppfyller de krav som från miljö- och hälsoskyddssynpunkt ställs på avloppsanordningar. Eftersom den nuvarande anläggningen därmed inte kan anses uppfylla kraven i 9 kap. 7 § miljöbalken har nämnden haft fog för uppfattningen att anläggningen inte kan godtas. Fastigheten ligger inom verksamhetsområdet för den kommunala va-anläggningen och nämnden har klarlagt att det finns en förbindelsepunkt upprättad för fastigheten. En anslutning till det kommunala spillvattennätet utgör som regel den miljömässigt mest lämpliga lösningen för att komma till rätta med olägenheter från utsläpp av avloppsvatten (se MÖD 2005:20). Även med beaktande av alternativa avloppslösningar är förhållandena i detta mål sådana att det i vart fall inte är orimligt att förelägga NN och MM att fastigheten ansluts till det kommunala spillvattennätet. Nämnden har således haft fog för att utfärda det aktuella föreläggandet.”
M 1988-12 Mark- och miljödomstolen Nacka Örebro	2012-10-24	Ansökan om utdömande av vite avslogs eftersom tidigare utdömda viten inte förmått fastighetsägaren att följa förbudet. Kommande viten skulle snarare kunna förvärra fastighetsägarens ekonomiska situation, varför domstolen istället upplyste tillsynsmyndigheten om möjligheten att vidta rättelse på den felandes bekostnad.	Domstolen pekar på möjligheten för tillsynsmyndigheten att besluta om rättelse på den felandes bekostnad om viten inte har någon effekt. Tillsynsmyndigheten förbjöd utsläpp av spillvatten från WC och BDT. Förbudet förenades med ett löpande vite. Upprepade gånger hade vite dessutom dömts ut. Domstolen har sammanlagt dömt ut 130 000 kronor. Mark- och miljödomstolen avslog nämndens ansökan om utdömande av vite och menade att de redan utdömda vitesbeloppen om 130 000 kr inte hade gjort någon skillnad. Kommande viten antogs inte ge önskad effekt utan endast ytterligare förvärra fastighetsägarens ekonomiska situation. Tillsynsmyndigheten upplystes om möjligheten att istället besluta att vidta rättelse på den felandes bekostnad. AV 9 § viteslagen framgår att det begärda vitesbeloppet får jämkas om det föreligger särskilda skäl, Ett sådant skäl kan vara när utdömande av vitena i successiva förelägganden kan leda till ett i sammanhanget alltför högt belopp. Den utdömande myndigheten ska se till att den enskilde inte försätts i en hopplös situation. I det här målet fanns inga uppgifter eller utredning om fastighetsägarens ekonomi, hans personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt kring hans person.
M 2040-18 Mark- och miljööverdomstolen Enköping	2018-10-08	En verksamhetsutövare bör inte föreläggas att fortlöpande 1 gång per år rapportera egenkontroll till miljöförvaltningen på ett visst sätt utan att brister har konstaterats och att det därmed finns skäl för ett sådant föreläggande.
M 2113-15 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Uddevalla	2015-09-24	Minireningsverk med efterpolering godtogs inte inom vattenskyddsområde.	En tillsynsmyndighet avslog ansökan om ett minireningsverk med en efterföljande efterpolering med motiveringen att det råder hög skyddsnivå för hälsoskydd på den ansökta platsen. Fastigheten låg inom sekundär skyddszon i ett vattenskyddsområde vilket innebär 24 timmars rinntid till råvattenintaget. Fastighetsägarenmenade att den ansökta anläggning var en mycket stor förbättring jämfört med anläggningen utan efterföljande rening som den ska ersätta. Han menade också att det är så långt till råvattenintaget att sannolikheten för påverkan på dricksvatten måste vara obefintlig. Tillsynsmyndigheten anförde att det renade avloppsvattnet kommer att rinna åtminstone delvis i kulvert vilket medför en snabb transport. Mark- och miljödomstolen avslog fastighetsägarens överklagande. Mark- och miljööverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd.
M 2137-13 Mark- och miljööverdomstolen Göteborg	2014-01-31	Mark- och miljööverdomstolen ansåg att det inte var visat att reningsverket klarade smittoreduktion tillfredsställande varför efterpolering krävdes. Ärendet återförvisades.	En tillsynsmyndighet avslog en ansökan om minireningsverk. Den aktuella fastigheten låg tillsammans med ett tiotal bostadshus och inom 350 meter från avloppsutsläppet låg ytterligare 25 bostadshus. Tillsynsmyndigheten ansåg därför att anläggningen utan efterpolering inte kunde anses uppfylla hälsoskyddskraven. Man menade att om verket ensamt skulle anses uppfylla normal skyddsnivå för hälsoskydd så skulle det i sak bli samma som att inte ställa något krav alls på smittämnen. Minireningsverket var CE-märkt och testat enligt EN12566-3, i vilket smittreduktion inte ingår. Fastighetsägaren menade att en efterpolering skulle kunna störa den normala funktionen hos verket och smittreduktionen var tillräcklig eftersom anläggningstypen varit med i en länsstyrelsestudie 2009 där tre av fem tagna stickprover visade att anläggningen klarade badvattenkvalitet. Fastighetsägaren ville släppa det renade vattnet efter minireningsverket till ett öppet dike/bäck i ett område med ca 5-10 hus och motsatte sig kravet på efterpolering eftersom han ansåg att det inte fanns någon risk för exponering eller smittspridning då det tog lång tid för det renade vattnet att nå havet. Anläggningens utsläppspunkt låg ca 3 km från havet, varav 1,1 km av transporten skedde i öppet dike. Mark- och miljööverdomstolen gjorde bedömningen att ”I området förekommer inte obetydlig bostadsbebyggelse och utsläppet kommer att ske i ett område där människor riskerar att exponeras för avloppsvattnet. Med hänsyn till denna risk för exponering av smittämnen och den osäkerhet om vilken reduktion anläggningen ger i detta hänseende finns det skäl att förena tillståndet med ett krav på efterbehandling, i detta fall ett efterpoleringssteg”. Här ansåg Mark- och miljööverdomstolen att den information som fanns om den aktuella anläggningen i fråga om reduktion av smittämnen m.m. inte kunnat visa på en tillfredsställande reduktion och därför fanns det skäl att förena tillståndet med ett krav på efterbehandling, i detta fall ett efterpoleringssteg. Avgörande för bedömningen var att utsläppet skulle ske i närheten av bostäder i ett öppet dike/bäck. Den sammanvägda bedömningen av robusthet, reduktionsförmåga och utsläppspunktens lokalisering ledde fram till att enbart minireningsverket inte uppfyllde kraven för normal hälsoskyddsnivå på platsen. De fastslog därmed att en efterpolering behövdes. Tillståndet villkorades med att provtagning av verket med avseende på BOD, tot-P och tot-N ska ske efter tre månader respektive ett år, därefter efter anmodan från tillsynsmyndigheten. ”Om det då visar sig att tillräcklig rening inte sker bör det övervägas om det är möjligt och skäligt, med hänsyn till kostnad och nytta, att ställa krav på ytterligare åtgärder för att nå önskad rening av avloppsvattnet.” Frågan om slutliga villkor för utsläpp av BOD, tot-P och tot-N sköts sålunda upp under en prövotid. För smittreduktion föreskrevs ingen uppföljande provtagning. Mark- och miljööverdomstolen uttalade vidare att kravet på en anläggnings funktion ska ställas vid en anläggnings utsläppspunkt, det vill säga ett långt dike i vilket retention förvisso kan ske, ingår därmed inte i anläggningen.
M 2275-13 Mark- och miljööverdomstolen Haninge	2013-08-21	Ändrad lokalisering var att jämställa med ny anläggning. Att inrätta en sluten tank krävde tillstånd.	En fastighetsägare hade låtit inrätta en ny sluten tank för WC-spillvatten samtidigt som den befintliga tanken var kvar. Den gamla och den nya tanken låg på helt olika platser på fastigheten. Tillsynsmyndigheten fattade beslut om miljösanktionsavgift vilket överklagades. Mark- och miljödomstolen fastställde tillsynsmyndighetens beslut om miljösanktionsavgift. Av domskälen framgår följande: ”Frågan i målet är om anläggandet av den nya tanken är att anse som en tillståndspliktig åtgärd eller om det kan ses som en ändring av den befintliga och redan tillståndsgivna avloppsanordningen. I praxis har ändringar av befintlig avloppsanläggning jämställts med en nyanläggning när ändringarna avsett de viktigaste funktionerna vid inrättandet av en avloppsanordning (Mark- och miljööverdomstolens dom i mål nr M 5369-09). I det fallet var det fråga om ändringar i fråga om reningsmetod och utsläppspunkt. Vid inrättande av en avloppsanordning med sluten wc-tank är frågan om anordningens lokalisering en viktig del av prövningen. Detta bland annat för att minimera risken för påverkan på dricksvattenbrunnar vid eventuella driftstörningar på anläggningen. I det aktuella fallet har den nya slutna tanken placerats på en annan plats än den gamla tanken. Det tillstånd NN haft för sin avloppsanordning kan inte anses omfatta den ändrade lokaliseringen av wc-tanken. Den ändrade lokaliseringen är att därmed att jämställa med ett inrättande av en ny avloppsanordning som är tillståndspliktig.”
M 2330-21 Mark- och miljööverdomstolen Borgholm	2022-01-24	MÖD bedömde att beslutsunderlaget i ärendet inte var tillräckligt för att bevilja tillstånd. Bland annat saknades utredning av grundvattnets nivå och strömningsriktning. Domstolen ansåg även att situationsplanen och ritningarna över anläggningen var ofullständiga.	En fastighetsägare hade sökt tillstånd för en trekammarbrunn följd av en upphöjd infiltrationsanläggning avsedd för både WC- och BDT- vatten. Anläggningen avsågs placeras i ett område med tunna jordlager och stundtals hög grundvattennivå. Några dricksvattenbrunnar och ett Natura 2000-område fanns i närheten av den planerade anläggningen. Nämnden beviljade tillstånd till anläggningen men grannar till den planerade anläggningen överklagade beslutet till MÖD. MÖD angav i sina domskäl att utredningen i ärendet hade brister vad det gällde höjdangivelser i situationsplanen, att markförhållanden, avrinning och grundvattennivå i anläggningens närhet är inte tillräckligt utredda samt att de delar av anläggningen som ska förbinda trekammarbrunnen och infiltrationsanläggningen inte beskrivits i ansökan. Utöver detta tillkom att tillståndet angav att spridningsledningarna ska placeras som lägst 1,35 m över högsta grundvattenytan, trots att den högsta grundvattennivån inte har fastslagits. Domstolen bedömde det som särskilt betydelsefullt att markförhållandena och grundvattennivån på platsen för infiltrationsanläggningen undersöks närmare. MÖD ansåg vid en samlad bedömning att det inte gick att bedöma om tillstånd kunde ges till den sökta avloppslösningen på den föreslagna platsen. Ärendet återförvisades till nämnden för fortsatt handläggning.
M 2425-15 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Kungälv	2015-12-28	Ansökan om minireningsverk med utsläpp till känslig havsvik som dessutom var Natura 2000-skyddad avslogs.	En tillsynsmyndighet avslog en ansökan om att installera ett minireningsverk på en fastighet belägen ca 450 meter från en grund havsvik som också var ett Natura 2000 område. Samtidigt avslogs ansökan om Natura 2000-tillstånd för samma åtgärd. Ur mark- och miljödomstolens dom: Domstolen har att ta ställning till om den sökta avloppsanläggningen, ett minireningsverk, uppfyller miljöbalkens krav. Vad först gäller det nationella miljömålet "Ingen övergödning" finner domstolen att en anläggning som uppfyller kraven för hög skyddsnivå är förenlig med detta miljömål. När det gäller risken för att anläggningen kan bidra till en försämring av den ekologiska statusen i Ödsmåls kile gör domstolen följande bedömning. Domstolen delar myndigheternas bedömning att den marina miljön i Ödsmåls kile är utsatt för en hårt ansträngd situation på grund av övergödning. Även om aktuell avloppslösning uppfyller kraven för hög skyddsnivå, kan ett nytt avloppsutsläpp få en negativ effekt på den mycket känsliga recipienten. Långsiktigt innebär detta risk för en oacceptabel störning. Någon godtagbar och platsspecifik riskanalys har inte utförts av NN. Mot bakgrund av att NN inte visat att den ansökta avloppslösningen saknar påverkan på det närliggande skyddsområdet och till att fråga är om nyetablering av bostäder, finner domstolen att miljö- och byggnadsnämnden haft fog för sitt beslut att avslå NNs ansökan. Överklagandet ska därför avslås.”
M 245-11 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Tanum	2011-09-16	Krav på urinseparering har ansetts skäligt att ställa då detta kunnat motiveras utifrån känsliga recipientförhållanden och då kommunen även haft ett fungerande system på plats för inhämtning och återföring av urin till åkermark	En tillsynsmyndighet avslog en ansökan om tillstånd till att ansluta WC-spillvatten till ett minireningsverk eftersom anläggningen inte medgav urinseparering. Fastighetsägaren överklagade ärendet till mark- och miljödomstolen och hävdade att det saknades skäl för att kräva urinseparering. Av domen framgår följande:För kustområdet i Tanums kommun och Saltälven gäller att övergödning utgör ett allvarligt miljöproblem, vilket medför att det finns starka skäl att ställa krav på långtgående rening av kväve och fosfor från enskilda avlopp. Mark- och miljödomstolens bedömning är att den typ av minireningsverk som ansökan avser är av hög prestanda med normalt sett tillräckligt effektiv rening. Som kommunen framfört framgår det av rapporten Tillsyn på minireningsverk inklusive mätning av funktion (länsstyrelserna i Stockholm, Västra Götaland och Skåne, 2009) att minireningsverkens funktion i hög grad beror på hur de drivs. Genom regelbunden kompetent tillsyn och funktionskontroll kan optimerad rening erhållas, vilket också är anledningen till att minireningsverk av den typ ansökan avser normalt godtas för rening av enskilda avlopp från permanentbostäder i områden som är känsliga för utsläpp av näringsämnen. För Tanums kommun gäller att det sedan många år finns en VA-policy som anger att en kretsloppsanpassad lösning med återföring av näringsämnen alltid ska eftersträvas och att det till skillnad från flertalet andra kommuner i Sverige finns ett fungerande system för inhämtning och återföring av urin till åkermark genom samarbete med lokala lantbrukare. Domstolen finner i nu aktuellt fall, med beaktande av vad som anförts ovan, att urinseparering utgör ett behövligt försiktighetsmått för att förebygga att avloppsreningen medför olägenheter för miljön. Mark- och miljööverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd.
M 2539-14 Mark- och miljööverdomstolen Kumla	2014-06-18	När flera personer föreläggs gemensamt ska ett särskilt belopp fastställas för var och en av dem.	Tillsynsmyndigheten förbjöd två fastighetsägare vid vite av 30 000 kronor att släppa ut avloppsvatten från sin fastighet. MÖD undanröjde beslutet när det gällde vitet och fastställde beslutet i övrigt. Enligt 3 § sista meningen lagen (1985:206) om viten ska om vite föreläggs flera personer gemensamt, ett särskilt belopp fastställas för var och en av dem. S.k. solidariskt ansvar får inte förekomma, vilket uppkommer i det fall att flera personer namnges men endast ett vitesbelopp sätts ut. I målet undanröjdes vitet men förbudet fastställdes.
M 2624-03 Mark- och miljööverdomstolen Ekerö	2004-08-20	En fastighetsägare med en avloppsanläggning utan tillstånd inom ett verksamhetsområde för vatten och avlopp kan föreläggas att ansluta till kommunalt VA om det saknas utredning som ger stöd för att för att ett sådant krav skulle vara förenat med orimliga kostnader.	Tillsynsmyndigheten hade förelagt en fastighetsägare att ansluta sin fastighet till kommunalt VA-nät istället för det minireningsverk som denne utan tillstånd hade installerat på sin fastighet. Fastighetsägaren hänvisade till att stora kostnader (600 000 kr) skulle uppkomma för att ansluta sig fysiskt till VA-nätet. Kommunen, som bedömde att kostnaderna var avsevärt lägre förelade fastighetsägaren om anslutning och förenade föreläggandet med ett vite med det belopp de ansåg att åtgärden borde kosta. Miljööverdomstolen menade att det saknades utredning som gav stöd för att kravet på anslutning skulle vara förenat med orimliga kostnader och fastställde föreläggandet. Domstolen konstaterade också att den då gällande lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar inte innehöll några regler om skyldighet för fastighetsägare inom anläggningens verksamhetsområde att ansluta fastigheten till anläggningen, utan lagen reglerade endast fastighetsägarens brukningsrätt och avgiftsskyldighet (8-9 §§ va-lagen). I nuvarande lag (2006:412) om allmänna vattentjänster motsvaras dessa paragrafer om brukningsrätt och avgiftsskyldighet av 16 och 24 §§. I domskälen angavs: ”Miljööverdomstolen konstaterar att det finns behov av att ansluta NN:s fastighet till det kommunala avloppsnätet. Det finns ingen utredning som ger stöd för att ett sådant krav skulle vara förenat med orimliga kostnader för honom. Miljööverdomstolen delar därför bedömningen att det finns fog för att förelägga NN om sådan anslutning. Miljööverdomstolen gör samma bedömning som miljödomstolen också i tillståndsfrågan.”
M 2654-11 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Borås	2011-10-25	Det gick inte att se vem som skrivit under delgivningskvittot. Därmed gick det inte att avgöra om personen i fråga hade rätt att företräda föreningen som var adressat i ärendet.	Miljö- och konsumentnämnden i Borås stad förelade verksamhetsutövaren att vidta skyddsåtgärder vid bedrivandet av motorsportverksamhet på Borås Motorstadion. I föreläggandet står det bl.a. att "motorsportverksamhet ska bedrivas inom de tidsgränser som anges i villkorspunkt 2 i tillståndet enligt miljöskyddslagen, eller i dispensbeslut från tillsynsmyndigheten". Föreläggandet är också förenat med ett löpande vite om 5 000 kr för varje överträdelse av någon av villkorspunkterna. Nämnden har yrkat att verksamhetsutövaren ska förpliktas att betala det förelagda vitet om 5 000 kr avseende överträdelse av villkor nr 2 i föreläggandet. Nämnden har som bevis på delgivningen av föreläggandet ingett ett mottagningsbevis från Posten utvisande att Posten överlämnat en försändelse innehållande i målet aktuellt föreläggande. Mark och miljödomstolen skriver i sina domskäl: ”Ett vitesföreläggande ska enligt 2 § fjärde stycket lagen (1985:206) om viten delges adressaten. Enligt 13 § delgivningslagen (2010:1932) är en person som har rätt att företräda den juridiska personen delgivningsmottagare. I den handling som nämnden har ingett som bevis på delgivning går det att utläsa vilken handling som överlämnats och att adressaten är verksamhetsutövaren. Det går dock inte att utläsa vem som tagit emot handlingen och därmed går det inte heller att kontrollera om det är en person som har rätt att företräda verksamhetsutövaren som har mottagit försändelsen. Enligt mark- och miljödomstolen kan nämnden därför inte anses ha visat att verksamhetsutövaren har delgivits i målet aktuellt föreläggande. På grund härav ska ansökan om utdömande av vite avslås.”
M 2723-08 Miljööverdomstolen Gävle	2008-12-09	För att tillstånd ska kunna ges måste beslutsunderlaget tillräckligt väl beskriva förhållandena på platsen och konsekvenserna av om en avloppsanläggning placeras på den föreslagna platsen. Sluten tank ansågs vara en bra lösning, men infiltrationen för BDT-spillvatten placerades för nära havet så att det fanns risk för översköljning och bristande funktion. Beslutsunderlaget var för dåligt för att tillstånd skulle kunna medges. Ansökan avslogs.	En fastighetsägare ansökte om tillstånd för en avloppsanläggning bestående av en sluten tank till WC-spillvatten, en trekammarbrunn och en efterföljande förhöjd förstärkt infiltration för BDT-spillvatten. Ansökan beviljades, men beslutet överklagades av närboende som menade att det fanns risker för deras dricksvattentäkter och att bland annat klimatförändringar i framtiden innebär att beslutet inte tagit tillräckligt hänsyn till att anläggningen kan översvämmas av havsvatten. Miljööverdomstolen fastställde miljödomstolens dom. Miljödomstolen konstaterar att ansökan avser dels en sluten tank för uppsamling av avloppsvatten från WC dels en anläggning förbehandling av BDT-vatten som består av en trekammarbrunn med efterföljande förhöjd infiltrationsbädd. Domstolen anser en sluten tank för WC-avlopp väl fyller sitt ändamål i detta fall.£Miljödomstolen har vid syn på plats konstaterat att föreslagen placering av infiltrationsbädden så nära havsstranden innebär risk för översköljning av havsvatten vid olägliga vind och vattenförhållanden i vattenområdet utanför fastigheten. Domstolen gör den bedömningen att avloppsvatten från anläggningen vid sådana tillfällen kan trängas ut till omgivningen på ett okontrollerat sätt. Ansökan visar inte vilka konsekvenser med skador i omgivningen en sådan situation kan leda till. Vidare saknas utredning som visar hur grundvatten flyter i området. Sådan information är nödvändig för att kunna bedöma möjliga skador på främst närliggande brunnar när avloppsvatten kommer ut i området kring infiltrationsbädden. Visserligen finns uppgifter om vattennivån i två brunnar för hushållsvatten, dock enbart i förhållande till markytan i dessa brunnars närhet utan en avvägd kartering av markytan i området mellan brunnarna, varför en bedömning av grundvattenytans läge inte heller utifrån dessa uppgifter kan göras såsom vägledning vid bedömning av grundvattenflödets huvudriktning. För att göra en realistisk bedömning torde ytterligare kontrollbrunnar behöva anläggas för att mäta grund vattennivåerna inom området.£På grund av dessa brister skall överklagandet bifallas, innebärande att tillståndsansökan avslås.
M 2727-18 Mark- och miljödomstolen Växjö Simrishamn	2018-11-06	Arrendatorn var rätt adressat för ett föreläggande eftersom dispositionsrätten till egendomen genom arrendeavtalet övergått från jordägaren till arrendatorn. Arrendatorn har därigenom faktisk och rättslig möjlighet att vidta de åtgärder som följde av föreläggandet.	En tillsynsmyndighet förelade en fastighetsägare att åtgärda en enskild avloppsanläggning på en fastighet med ofri grund. Fastighetsägaren överklagade och menade att föreläggandet skulle riktas till jordägaren. Ur domskälen: ”Första frågan som mark- och miljödomstolen har att ta ställning till är vem som är rätt adressat för det nu aktuella föreläggandet. Det kan inledningsvis konstateras att det saknas en legal definition av begreppet verksamhetsutövare i miljöbalken. En bedömning får därmed göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet (jfr MÖD 2005:64). En grundläggande förutsättning för att någon ska anses vara verksamhetsutövare är att denne har faktisk och rättslig möjlighet att vidta de åtgärder som följer av ett föreläggande. Av handlingarna i målet framgår att adressaten inte är fastighetsägare utan äger byggnad på ofri grund vars nyttjanderätt regleras i ett bostadsarrendeavtal. Det är således arrendatorn och inte jordägaren som nyttjar den nu aktuella fastigheten/tomten. Enligt 8 kap. 13 § jordabalken har en jordägare rätt att erhålla tillträde till arrendestället för besiktning och har således inte fritt tillträde till arrendestället och dess byggnader. Dispositionsrätten till egendomen övergår genom arrendeavtalet från jordägaren till arrendatorn. Det är endast när det föreligger ett verkligt intresse för jordägaren som denne kan påkalla ett tillträde till arrendestället. Det kan t.ex. vara när det föreligger misstanke om vanvård av arrendestället. Eftersom dispositionsrätten övergått till arrendatorn och det är arrendatorn som är ägaren till byggnaderna på arrendestället anser mark- och miljödomstolen att rätt adressat för föreläggandet därför är arrendatorn.”
M 279-19 Mark- och miljödomstolen Nacka Värmdö	2019-03-05	Vid prövning av lokaliseringen av en avloppsanläggning saknar det betydelse om utförandet av den kan kräva prövning mot reglerna i plan- och bygglagen	Tillstånd beviljades till en avloppsanläggning belägen närmare fastighetsgräns än 4,5 m. Grannen överklagade beslutet och anförde att avståndet var för kort. Ur domen: ”Vid prövningen av om en avloppsanordning kan anses förenlig med miljöbalkens bestämmelser, där lokaliseringen ingår som en del i prövningen, saknar det betydelse att utförandet av den i vissa fall kan kräva servitut eller en prövning mot reglerna i plan- och bygglagen (2010:900). Det saknar även betydelse att en kommun kan ha egna rutiner för hur dessa olika prövningar ska samordnas. Mark- och miljödomstolen instämmer i de bedömningar som länsstyrelsen har gjort. Annat har inte framkommit än att det beviljade tillståndet, med tillhörande villkor och den lokalisering som framgår av situationsplanen, är godtagbart med hänsyn till risken för olägenhet för människors hälsa eller miljön. Överklagandet ska därför avslås.” Mark- och miljööverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd.
M 2804-16 Mark- och miljödomstolen Växjö Ljungby	2016-12-06	Grundvattennivån var inte utredd. Villkor kan inte föreskrivas om det inte är klart att det faktiskt kan följas. Ärendet återförvisades.	En fastighetsägare ansökte om en infiltration av typen x avsedd för både WC- och BDT-spillvatten. Tillståndet beviljades men överklagades av grannen på vars mark det fanns ett servitut för att placera en avloppsanläggning. Grannen menade att det fanns risk för översvämning av anläggningen. Mark- och miljödomstolen delade denna uppfattning och återförvisade ärendet till tillsynsmyndigheten ”Enligt mark- och miljödomstolens bedömning är förhållandena i målet inte tillräckligt utredda. Genom överklagandet till länsstyrelsen och nu till mark- och miljödomstolen har det framkommit motstridiga uppgifter om risken för översvämning av den sökta platsen som inte har behandlats i första instans samt att det kan finnas ytterligare tekniska lösningar som kan vidtas genom dränering av x-anläggningen, förhöjd nivå på x-anläggningen och pumpning av avloppsvattnet från trekammarbrunnen samt alternativa lokaliseringar. Det är inte fullständigt utrett om och vilka av dessa åtgärder som är möjliga eller nödvändiga. Grundvattenytans nivå på platsen är inte heller utredd vilket ska vara gjort innan tillstånd lämnas. Även om villkor om ett minsta avstånd mellan infiltrationens botten och grundvattenytan föreskrivs måste det vara visat att ett sådant villkor faktiskt kan innehållas. Överklagandet kan därför inte bifallas. Nämnden har upplyst om att en ny ansökan är under prövning som innebär en alternativ lokalisering av kompaktfiltret inom sökandens egen fastighet. Mot denna bakgrund ska underinstansernas beslut upphävas och ärendet återförvisas till nämnden för fortsatt handläggning och beslut ”
M 2813-11 Mark- och miljödomstolen Nacka Ekerö	2012-01-31	Vid bedömningen av om den ansökta avloppsanläggningen kan tillåtas eller inte inom ett vattenskyddsområde ska hänsyn tas till vad som kan bli följden på sikt av en generell tillståndsgivning av den aktuella tekniken för fastigheter inom området	Miljönämnden avslog en ansökan om tillstånd till inrättande av avloppsanläggning för WC- och BDT-spillvatten. Anläggningen bestod av ett minireningsverk med efterföljande fosforfälla och dränering i singelbädd. Utsläppspunkten för den tillståndssökta anläggningen låg inom den primära skyddszonen för Östra Mälarens vattenskyddsområde. Sökanden hade ett serviceavtal för anläggningen. Mark- och miljödomstolen ansåg att ansökan ska avslås. Domstolen har härvid bland annat hänvisat till att man har att beakta vad följden skulle bli av en generell utbredning av avloppsanläggningar liknande den tillståndssökta på fastigheter motsvarande den som berörs av ansökan.
M 2824-04 Mark- och miljööverdomstolen Östhammar	2004-11-12	Ett föreläggande måste vara utformat så att adressaten inte behöver tveka på vad det är denne ska göra för att ha uppfyllt kraven i beslutet.	Tillsynsmyndigheten förelade en privatperson att redovisa uppgifter och handlingar med förslag till lösning för behandling av avloppsvatten från avloppsanläggning med vattentoalett så att miljöbalkens föreskrifter om avloppsanläggningar enligt 12 § FMH efterlevs. MÖD uttalade: ”Vare sig de av tillsynsmyndigheten och länsstyrelsen åberopade föreskrifterna i 2 kap. 3§ och 26 kap. 9, 19, 21 §§ MB eller andra föreskrifter i balken ger enligt MÖD något uttryckligt stöd för att ålägga NN att till tillsynsmyndigheten inkomma med förslag på lösning av avloppsvattenfrågan. MÖD vill vidare ifrågasätta om ett sådant föreläggande är lämpligt och ändamålsenligt när det som i detta fall riktas mot en privatperson. Enligt MÖD bör ett föreläggande utformas så att NN får ett tydligt besked om vad han skall göra för att efterkomma det i 12 § FMH upptagna förbudet att släppa ut avloppsvatten som inte genomgått längre gående rening än slamavskiljning.” MÖD upphävde underinstansernas dom och beslut och återförvisade ärendet till tillsynsmyndigheten för övervägande om utformning av ett nytt föreläggande.
M 2909-03 Mark- och miljööverdomstolen Berg	2003-09-19	I domen konstateras att den omständigheten att en verksamhetsutövare är samarbetsvillig inte är ett hinder för tillsynsmyndigheten att i ett preciserat beslut redogöra för vilka åtgärder som krävs och motiven för dessa.	Tillsynsmyndigheten förelade om krav på åtgärder avseende en enskild avloppsanläggning. Fastighetsägaren menade att han frivilligt hade gått med på att åtgärda anläggningen och kände sig kränkt av beslutet. MÖD hade inga invändningar mot att ett föreläggande skrivits trots att adressaten gått med på kraven. Trots att föreläggandet formulerats genom hänvisning till allmänt råd, ansågs det tillräckligt klart och tydligt med hänsyn till att kontakter med tillsynsmyndigheten hade tagits, dock större krav på vitesföreläggande.
M 2939-10 Miljödomstolen Vänersborg Falköping	2010-10-13	Dispens för att anlägga avlopps-anläggning inom naturreservat medgavs ej.	En fastighetsägare ansökte om dispens från föreskrifterna för ett naturreservat för att bl.a. anlägga avloppsanläggning. Ansökan avslogs. Av Länsstyrelsens beslut framgår bland annat följande: ”De planerade schaktningarna för anläggande av avlopp, väg, parkering och ledningar samt borrning för bergvärme tar dels betesmark med höga naturvärden i anspråk och kan dels störa de hydrologiska förhållandena. Floran skiftar inom området och även om det inte finns värdekärnor på de aktuella platserna är de ändå viktiga eftersom de ingår i en helhet. Om vägen beläggs och åter tas i bruk kommer den att skära av betesmarken så att det sammanhängande området inte blir lika stort. Den gamla vägen har också ett högt kulturvärde då den är en viktig del i beskrivningen av hur kommunikationen har utvecklats i området. Sammantaget strider åtgärderna mot reservatets syften som bland annat är att bevara och utveckla Ållebergs stora botaniska, zoologiska, geovetenskapliga och landskapsbildsmässiga värden, bevara Ålleberg tillgängligt för ett rörligt friluftsliv och bevara och utveckla ett rikt växt-, djur- och fågelliv inom naturliga ängs- och hagmarker samt bibehålla det varierade odlingslandskapet med dess olika naturtyper.” Miljödomstolen delade länsstyrelsens bedömning och avslog ansökan.
M 2946-19 Mark- och miljööverdomstolen Vara	2019-03-01	Vite dömdes inte ut då fastighetsägaren saknade ekonomiska förutsättningar att följa föreläggandet.	En tillsynsmyndighet ansökte om utdömande av vite då en fastighetsägare inte följt ett förbud om utsläpp av avloppsvatten. fastighetsägaren yrkade att MÖD skulle avslå ansökan om utdömande av vite. Fastighetsägaren anförde i huvudsak följande: Han saknar ekonomiska förutsättningar att betala vitet eller att utföra någon kostsam åtgärd med avloppet. Han har en låg folkpension och en stor skuld som han fortfarande betalar av. Kronofogden har bedömt att hans tillgångar, inklusive fastigheten, är osäljbara. Han har inte heller kunnat följa föreläggandet av hälsoskäl. Miljö- och byggnadsnämnden i Vara kommun har medgett att vitet inte ska dömas ut. Ur domskälen: ”Av utredningen i målet framgår att NN saknar ekonomiska förutsättningar att följa föreläggandet och betala det utdömda vitet. Det finns därför särskilda skäl att jämka vitet till noll. Ansökan om utdömande av vite ska därför avslås.”
M 2950-22 Mark- och miljööverdomstolen Stockholm	2023-02-21	MÖD har ansett att installationen av ett gråvattenfilter är att jämställa med inrättande av en ny avloppsanläggning som kräver tillstånd enligt kommunens föreskrifter. Tillstånd har inte sökts och det finns därför förutsättningar att påföra miljösanktionsavgift.	En tillsynsmyndighet beslutade om miljösanktionsavgift för inrättande av avloppsanordning utan tillstånd. Skälen för beslutet var att inrättandet av gråvattenfiltret innebär att anläggningens reningsmetod har ändrats på ett sådant sätt som anses vara en ändring av anläggningens viktigaste funktioner och därför bedömdes åtgärden vara tillståndspliktig. Av domen framgår att frågan i målet är om inrättandet av gråvattenfiltret är en sådan ändring av anläggningen att den är att jämställa med en ny avloppsanordning. MÖD hänvisar till praxis där ändring av befintliga avloppsanordningar jämställs med nyanläggning när ändringarna avsett de viktigaste funktionerna vid inrättande av en ny avloppsanläggning, t.ex. reningsmetod och utsläppspunkt (se bl.a. MÖD 2013:27 och Mark- och miljööverdomstolens dom 2010-03-12 i mål nr M 5369-09). Miljööverdomstolen ansåg att installationen av gråvattenfiltret är att jämställa med inrättande av en ny avloppsanordning och att det därför krävs tillstånd för åtgärden. Eftersom sådant tillstånd saknades vid inrättandet av avloppsanläggningen samt att det inte heller framkommit att det skulle vara oskäligt att ta ut avgiften, ansåg MÖD att förutsättningar för att ta ut miljösanktionsavgift fanns. MÖD fastställde därför nämndens beslut om miljösanktionsavgift.
M 304-08 Mark- och miljööverdomstolen Ystad	2008-05-06	Det var skäligt att jämka ett vite då ett förbud utfärdats men inte kunnat följas på grund av att en entreprenör inte haft möjlighet att utföra arbetet i tid, liksom att överträdelsen av tidpunkten för förbudet varit kort.	Tillsynsmyndigheten förbjöd en fastighetsägare vid vite om 40 000 kr att släppa ut avloppsvatten från sin fastighet. Anläggningen skulle vara åtgärdad inom 6 månader från att beslutet mottagits. Fastighetsägaren ansökte då omgående hos tillsynsmyndigheten om tillstånd att inrätta en avloppsanläggning. Tillstånd meddelades. Tillsynsmyndigheten ansökte om utdömande av vitet när den nya avloppsanläggningen inte var påbörjad på utsatt tid. Fastighetsägaren hade dock i god tid anlitat en entreprenör för utförandet. Ur domskälen: ”Nämnden har förbjudit NN vid vite att från sex månader efter delgivning släppa ut avloppsvatten från sin fastighet som inte genomgått längre gående rening än slamavskiljning. Föreläggandet har vunnit laga kraft. Det får anses klarlagt att M.Å. inte iakttagit förbudet. Förutsättningarna för att döma ut vitet är därför uppfyllda. Ett förelagt vite kan dock jämkas om det finns särskilda skäl. Av handlingarna framgår att M.Å. i god tid anlitat en entreprenör för utförandet. Med hänsyn till vad NN anfört om svårigheterna att få åtgärderna utförda i tid samt att avloppsanläggningen färdigställts kort efter det att medgiven tid gått ut anser Miljööverdomstolen att det föreligger sådana särskilda skäl att förelagt vite kan jämkas. Miljööverdomstolen finner att vitet bör jämkas till 10 000 kr.” Den omständigheten att fastighetsägaren, enligt egen utsago, vidtagit försiktighetsåtgärder för att förhindra utsläpp som på något vis skulle kunna skada miljön ansågs inte befria honom från ansvar.
M 3244-15 Mark- och miljööverdomstolen Nyköping	2015-06-16	Domstolen bedömde att tillsynsmyndighetens utredning varit tillräcklig för att beslut om förbud skulle kunna tas.	En tillsynsmyndighet meddelade ett förbud förenat med vite att släppa ut avloppsvatten från avloppsanordning. Anläggningen utgjordes av en trekammarbrunn med utsläpp till ett dike (”grav”). Till anläggningen leddes både WC och BDT-vatten. Fastighetsägaren överklagade beslutet och yrkade vidare att prover skulle tas på vattnet utmed hela x-ån. MÖD ansåg att utredningen inte behövde kompletteras med vattenprover så som verksamhetsutövaren begärt. Överklagandet avslogs och miljöförvaltningens beslut kvarstod.
M 3278-23 Mark- och miljööverdomstolen Skellefteå	2024-09-22	Av miljöbalken 9 kap 7 § framgår att avloppsvatten ska avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål ska lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras. MÖD ansåg att ett sandmagasin avsett för rening av processvatten från ett anrikningsverk inte är en teknik som är avsedd för rening av sanitärt vatten. Gruvbolaget hade inte inkommit med tillräckliga underlag som verifierade i vilken grad det sker en rening av det sanitära vattnet.	I samband med att slutliga villkor fastställdes för tillstånd enligt miljöbalken till nuvarande och framtida verksamhet vid ett anrikningsverk var fråga bland annat om separat rening av det sanitära avloppsvattnet. Gruvbolaget redovisade att det sanitära avloppsvattnet avleds tillsammans med processvatten från anrikningsverket till ett sandmagasin, ursprungligen en tjärn som kompletterats med viss teknik i syfte att rena processvattnet från metaller och sulfat. Av domskälen framgår att MÖD gör bedömningen att den utredning som bolaget har redovisat inte styrker att omhändertagandet i sandmagasinet innebär att olägenhet för människor och miljön inte uppkommer. MÖD anser vidare att ingivet underlag inte verifierar i vilken grad det sker en rening av det sanitära vattnet. Tekniken för rening i sandmagasinet är inte avsedd för sanitärt vatten. Flera av de alternativ till nuvarande hantering i sandmagasinet som bolaget utrett utgör däremot konventionell teknik för rening av sanitärt vatten, till exempel överföring till det kommunala reningsverket eller enskild reningsanläggning med SBR-teknik. Kostnaderna varierar mycket mellan alternativen men MÖD anser att redovisningen visar att det finns lösningar som inte kan anses ekonomiskt orimliga. MÖD beslöt att bolaget under en fortsatt prövotid ska detaljprojektera en teknisk lösning för separat hantering av sanitärt avloppsvatten från den samlade verksamheten vid bolagets anrikningsverk.
M 3292-17 Mark- och miljööverdomstolen Göteborg	2018-06-26	För att dispens från förbud i föreskrifter för vattenskyddsområde ska kunna medges måste sökanden visa både att dispensen är förenligt med syftet med skyddsföreskrifterna och att det finns särskilda skäl att meddela undantag.	Fråga om dispens från förbud i vattenskyddsföreskrift mot lagring av farligt avfall. Mark- och miljööverdomstolen har, till skillnad mot länsstyrelsen och mark- och miljödomstolen, ansett att det som sökanden åberopat inte utgör särskilda skäl och att det därmed saknas förutsättningar att ge dispens från förbudet mot lagring av farligt avfall. Mark- och miljööverdomstolen har därför upphävt länsstyrelsens beslut och avslagit dispensansökan.
M 3314-19 Mark- och miljödomstolen Växjö Sjöbo	2019-08-12	Den omständigheten att personer är folkbokförda på en fastighet utgör inte i sig bevisning som med tillräcklig styrka kan anses påvisa att NN har släppt ut spillvatten till den enskilda avloppsanläggningen inom fastigheten under den tid som förbudet gällt och att förbudet därmed har överträtts.	En tillsynsmyndighet hade förbjudit en fastighetsägare vid vite att släppa ut avloppsvatten. MMD avslog dock ansökan om utdömande av vitet eftersom det inte bevisats att förbudet har överträtts. Det har förvisso skett regelbunden sophämtning på fastigheten och tre personer har varit folkbokförda där, men med bakgrund av vitets straffrättsliga karaktär krävs det någon form av bevisning att det också har släppts ut avloppsvatten. Ur domskälen: ”Av handlingarna i målet framgår det inte vilka åtgärder nämnden vidtagit vid inspektionen för att utreda om förbudet, som trädde i kraft den 23 mars 2019, faktiskt har överträtts. Nämnden har till sin ansökan inte lagt fram någon närmare utredning, i form av exempelvis tjänsteanteckningar eller fotografier, från inspektionen av fastigheten den 11 juni 2019 som styrker att NN har släppt ut spillvatten till den aktuella avloppsanläggningen. Att konstatera att inget nytt har hänt med avloppsanläggningen, eller, som det får förstås, att det inte vidtagits några åtgärder avseende den enskilda avloppsanläggningen inom fastigheten, kan inte enligt domstolen anses styrka att förbudet att släppa ut spillvatten till anläggningen har överträtts. De övriga omständigheter som nämnden har redogjort för i sin ansökan, vad gäller regelbunden soptömning och att tre personer är folkbokförda på fastigheten, talar visserligen för att NN har använt fastigheten och fortsatt att släppa ut spillvatten till den enskilda avloppsanläggningen i strid mot förbudet (jfr Mark- och miljööverdomstolens dom den 8 september 2016 i mål M 8123-15). Domstolen bedömer dock, mot bakgrund av att vite har en straffrättslig karaktär och beviskravet därmed är högt ställt, att nämnden, utifrån det underlag som lämnats in till domstolen, inte har framställt någon bevisning som med tillräcklig styrka kan anses påvisa att NN har släppt ut spillvatten till den enskilda avloppsanläggningen inom fastigheten under den tid som förbudet gällt och att förbudet därmed har överträtts. Det finns således inte förutsättningar för att döma ut vitet. Ansökan ska därför avslås.”
M 3318-11 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Vara	2011-11-21	Fastighetsägaren höga ålder kan tillsammans med andra omständig¬heter vara skäl för att avvakta med krav på åtgärd. Men inte som enda skäl.	Tillsynsmyndigheten förbjöd utsläpp från avloppsanläggning med ansluten vattentoalett. Efter slamavskiljning leddes vattnet ut i täckdike/dränering. Fastighetsägaren var 87 år och anläggningen hade varit oförändrad i 60 år. Fastighetsägaren ville bli befriad från kravet på att bygga om husets avloppsanläggning och ansåg att nästa ägare av huset kunde bygga om avloppet. Domstolen tog först ställning till anläggningen och om den uppfyllde miljöbalkens krav. Man fann att utsläppet var olagligt eftersom det stred mot 12 § FMH och konstaterade därför att nämnden haft fog för sitt förbud. Domstolen tog därefter upp frågan om det var förenligt med gällande lagstiftning att, med hänsyn till fastighetsägarens ålder och övriga omständigheter, medge längre tid än vad som annars var brukligt för en sådan åtgärd. Domstolen ansåg att det mot bakgrund av den ringa belastningen på anläggningen och omständigheterna i övrigt kunde godtas att tidpunkten för åtgärdernas genomförande sköts fram fem år. Domstolen ansåg det rimligt att anta att boendeförhållandena på fastigheten skulle förändras inom en inte alltför avlägsen framtid. Förbättringsåtgärderna skulle dock genomföras tidigare om ny ägare flyttade in. Av domen framgick även att om fastighetsägaren inte hade flyttat inom fem år så borde tillsynsmyndigheten efter en ny skälighetsbedömning kunna flytta fram tiden ytterligare. Jämför med dom M 1582-12 .
M 3388-22 Mark- och miljööverdomstolen Sollefteå	2022-09-23	MÖD har bedömt att vissa brister i en avloppsanläggning innebär risk för att avloppsvatten släpps ut utan att genomgå tillräcklig rening. Ett förbud mot utsläpp har inte ansetts mer ingripande än vad som behövs.	En tillsynsmyndighet beslutade att förbjuda utsläpp av WC- och BDT-avloppsvatten till en avloppsanläggning. På aktuell fastighet fanns två bostadshus varav det ena användes som permanentboende och det andra som fritidshus. Avloppsanläggningen bestod av en cirka 40 år gammal, 15 m2 stor infiltrationsbädd som saknade fördelningsbrunn och luftningsrör. Infiltrationen byggdes enligt fastighetsägarna om för mindre än 15 år sedan. Det finns dock inga uppgifter om den ombyggda infiltrationsanläggningen. Av utredningen i målet framgår att det sedan 1985 har varit i genomsnitt 2,2 personer bosatta på fastigheten. Som skäl till beslutet angav tillsynsmyndigheten bl.a. att dimensioneringen på spridningsytan i infiltrationen var för liten, att luftningsrör och fördelningsbrunn saknades samt att det var oklart om avloppsanläggningen upprätthöll ett tillräckligt skyddsavstånd till grundvattnet. MÖD anger i sina domskäl att det fanns brister i avloppsanläggningen som gjorde att den inte hade tillräcklig reningskapacitet. Bristerna bestod bland annat av att anläggningen saknade fördelningsbrunn och luftningsrör samt att infiltrationsanläggningen hade för liten yta, särskilt sett till att två bostadshus var anslutna till anläggningen. Dessa brister innebar att det fanns en risk för att avloppsvatten släpps ut från anläggningen utan att genomgå en tillräcklig rening. MÖD ansåg därmed att ett förbud mot att släppa ut avloppsvatten från anläggningen inte kunde anses mer ingripande än vad som behövs.
M 344-16 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Lilla Edet	2016-04-14	Bedömningen av om den ansökta avloppsanlägg-ningen kan tillåtas eller inte inom vattenskyddsområdet bör ta hänsyn till vad som kan bli följden på sikt av en generell tillståndsgivning av den aktuella tekniken för fastigheter inom området	En fastighetsägare ansökte om tillstånd att installera en avloppsanläggning bestående av minireningsverk kompletterat med efterpoleringssteg. Tillsynsmyndigheten avslog ansökan. Länsstyrelsen avslog överklagandet. Mark- och miljödomstolen fann inte skäl att ändra länsstyrelsens beslut. Beslutet att avslå ansökan om tillstånd till installation av avloppsanläggning står därmed fast. Länsstyrelsen hade i sitt beslut bland annat anfört följande. Av praxis från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD 2006:53) framgår att det finns skäl att inta en restriktiv hållning till minireningsverk i känsliga miljöer och att det för att följa miljöbalkens mål att främja en hållbar utveckling kan finnas skäl att neka installation av konventionella avloppslösningar, till förmån för en avloppslösning som bedöms som mer kretsloppsanpassad. Med beaktande av att vattenkvaliteten i denna de! av Öresjö skulle riskeras om avloppsreningsanläggningar med wc inkopplat skulle tillåtas delar Länsstyrelsen nämndens bedömning att slutna kretsloppsanpassade lösningar bör eftersträvas i området. Länsstyrelsen anser inte att det framkommit i ärendet att kostnaderna för att omhänderta avloppsvattnet i en sluten avloppslösning skulle bli orimligt höga. Länsstyrelsen bedömer därmed att det är rimligt att kräva ett sådant avloppssystem för att förebygga att avloppsutsläppen från fastigheten medför olägenheter för människors hälsa. Nämnden har därför haft fog för sitt beslut att avslå ansökan om tillstånd till inrättande av avloppsanläggning bestående av minireningsverk med efterpolering […].
M 3564-20, M 13731-19 och M 13819-19 Mark- och miljööverdomstolen Sollefteå	2020-12-23	Gemensamt för anläggningarna var att de hade tillstånd enligt äldre lagstiftning och att det saknades påvisade olägenheter för miljö eller människors hälsa. Bedömningen av deras funktion försvårades av att utformningen av anläggningarna var okänd och i vissa fall avvek från lämnade tillstånd. Med hänvisning till att fastighetsägarna inte hade visat att anläggningarna uppfyllde miljöbalkens krav ansåg MÖD att kommunen haft fog att förbjuda utsläpp från dem.
M 3679-19 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Göteborg	2020-01-28	Tillstånd som är givna med stöd av miljöbalken ska inte i första hand återkallas vid mindre brister utan andra sätt att åstadkomma rättelse, som till exempel förelägganden enligt 26 kap. 9 § MB, bör först prövas.	En tillsynsmyndighet beslöt att återkalla tillstånd för en avloppsanläggning och förbjuda verksamhetsutövarna att släppa ut avloppsvatten från WC och bad-, disk- och tvättvatten som inte genomgått av miljöförvaltningen godkänd rening. Verksamhetsutövarna överklagade beslutet till länsstyrelsen som avslog överklagandet. MMD skriver i domskälen: ”Det kan tilläggas att enligt 24 kap. 1 § MB gäller ett tillstånd enligt balken mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i beslutet. Bestämmelsen ger uttryck för tillståndets rättskraft vilket är en grundläggande trygghet som verksamhetsutövaren får genom tillståndet. Utgångspunkten är att ett lagakraftvunnet tillstånd inte på ordinär väg kan rivas upp med avseende på exempelvis allmänna intressen. Tillståndets rättskraft har emellertid vissa inskränkningar och kan under vissa omständigheter antingen återkallas eller ändras. Enligt förarbetena till 24 kap. 3 § MB bör andra sätt att åstadkomma rättelse först prövas innan ett tillstånd återkallas (prop. 1997/98:45 del B s. 255). Nämnden har i sitt beslut bland annat gjort gällande att avloppsanläggningen inte uppfyller villkor i tillståndet som säger att anläggningen ska tillses och skötas på sådant sätt att olägenhet inte uppstår. Det villkor i tillståndet som nämnden hänvisar till är ett förhållandevis allmänt hållet villkor vilket enligt mark- och miljödomstolen innebär att viss försiktighet ska iakttas om man med stöd av det ska återkalla tillståndet. Domstolen noterar även att tillståndet är förhållandevis nytt. Verksamhetsutövarna har föreslagit och åtagit sig att vidta vissa åtgärder för att förbättra reningen. Det kan inte uteslutas att de åtgärder som föreslagits innebär att anläggningen uppfyller de i tillståndet föreskrivna villkoren. Mot denna bakgrund finner mark- och miljödomstolen att ett återkallande av tillståndet inte kan ske som en inledande tillsynsåtgärd. Enligt 26 kap. 9 § andra stycket MB får avseende förelägganden och förbud mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet inte tillgripas. Verksamhetsutövarna ska istället ges möjlighet att vidta de åtgärder som de själva har föreslagit. Om dessa åtgärder, efter inspektion av tillsynsmyndigheten, bedöms medföra att tillståndets villkor uppfylls, ska någon återkallelse inte ske. I annat fall delar domstolen länsstyrelsens bedömning att det är motiverat att återkalla tillståndet och förbjuda utsläpp. Länsstyrelsens beslut ska således ändras så att nämndens beslut ändras till den lydelse som framgår av domslutet.”
M 3682-04 Miljööverdomstolen Simrishamn	2004-11-15	Tillstånd till sluten tank beviljades i efterhand, men tillståndet tidsbegränsades eftersom det fanns lämpligare lösningar.	En fastighetsägare hade utan tillstånd installerat en sluten tank för allt vatten i sitt fritidshus. Fastighetsägaren sökte tillstånd i efterhand, vilket han fick, fast tidsbegränsat i avvaktan på att han hittade en bättre lösning. Fastighetsägaren överklagade och ville ha ett permanent tillstånd. Miljööverdomstolen ansåg att det förvisso fanns mer lämpliga avloppslösningar än en sluten tank för allt avloppsvatten, men eftersom det inte under överskådlig framtid fanns några konkreta planer på utbyggnad av det kommunala avloppsnätet så flyttades tiden för det tidsbegränsade tillståndet fram för att fastighetsägaren skulle få möjlighet att i samråd med tillsynsmyndigheten finna en ny lösning på avloppsfrågan.
M 3682-18 Mark- och miljööverdomstolen Norrtälje	2019-03-28	Ej snålspolande toalett ansågs inte långsiktigt hållbar på en plats med begränsad tillgång på grundvatten	Se Ej snålspolande toalett ansågs inte långsiktigt hållbar på en plats med begränsad tillgång på grundvatten .
M 3723-03 Mark- och miljööverdomstolen Högsby	2004-05-05	Att tillkännage ett beslut på kommun¬ens anslagstavla räknas inte som delgivning enligt delgivningslagens bestämmelser och domstolen avslog därför tillsynsmyndighetens ansökan om utdömande av vite.
M 3753-14 Mark- och miljööverdomstolen Södertörns miljö– och hälsoskyddsförbund	2014-09-24	Dimensionering av en anläggning för BDT-spillvatten från ett enklare fritidsboende kan anpassas till förhållandena på platsen. Ansökan avslogs pga. bristande redovisning av reningskapacitet.	En tillsynsmyndighet avslog en ansökan om att inrätta ett gråvattenfilter avsett för BDT-spillvatten från ett litet fritidshus. Tillsynsmyndigheten ansåg att det fanns en risk för överbelastning av gråvattenfiltret även om vattensnål teknik användes. Tillsynsmyndigheten anförde: För en dusch på fem minuter går det i genomsnitt åt 50 liter vatten, beroende på typ av munstycke. Med tanke på att gråvattenfiltret har en maxkapacitet på 75 liter per timme enligt tillverkarens beskrivning så finns risk att denna överbelastas. Vid överbelastning passerar en del av vattnet ovanför lamellerna så att ingen rening sker. Vid ytterligare överbelastning bräddas behållaren vilket kan medföra olägenhet då orenat vatten släpps ut. Provtagning av BOD, fosfor- och kvävereduktion har gjorts endast under tre olika dagar och endast under sommarhalvåret. Det har inte presenterats några testresultat avseende bakteriereduktion. Sökanden anförde: Anläggningen xx är testad för bakterier (e-coli) med resultat på 99 procent. Testen för BOD7, fosfor och kväve ligger på 95 procents reningseffektivitet. Kapaciteten kan ökas genom extra biomoduler efter xx alternativt parallellkoppling av två xx-anläggningar. Anläggning x tillgodoser väl gällande krav för rening av BDT-spillvatten. Riskerna för överbelastning är helt grundlösa och hypotetiska. Sann-olikheten att man använder tvättställ och dusch samtidigt finns inte eftersom de är placerade bredvid varandra i ett litet tvättrum. XX har inga delar som kan gå sönder och den kräver inga byten av filtermassor. Ur Mark- och miljööverdomstolens dom: ”Bedömningen av vilket flöde en anläggning ska vara dimensionerad för bör ske med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vad Naturvårdsverket anfört i NFS 2006:7 om fem personekvivalenter och permanentboende kan vara en utgångspunkt men hänsyn bör även tas till omständigheter som t.ex. vattenförbrukning, hur mycket fastigheten används, vad som ansluts till anläggningen och användande av vattensnål teknik. Eftersom det i detta fall är fråga om BDT-vatten från ett enklare fritidsboende kan anläggningens dimensionering i och för sig godtas .Av handlingarna framgår att det aktuella området är bergigt och att det finns enskilda dricksvattentäkter 40-50 meter från den tänkta avlopps- anordningen. De tester som gjorts på anläggningens reningsförmåga har gjorts under sommarhalvåret och vid några enstaka tillfällen. Det saknas också uppgift om tester för bakteriereduktion. I likhet med förbundet finner Mark- och miljööverdomstolen att provtagningsresultaten för anläggningen är alltför knapphändiga för att en tillförlitlig bedömning ska kunna göras. Mot denna bakgrund finner Mark- och miljööverdomstolen, med tillämpning av försiktighetsprincipen i 2 kap. 3 § andra stycket miljöbalken, att den befintliga utredningen inte visar att anläggningen uppfyller de miljö- och hälsoskyddskrav som bör ställas på en avloppsanläggning för BDT-vatten. Överklagandet ska därför bifallas och ansökan avslås.”
M 3768-13 Mark- och miljööverdomstolen Malmö	2013-07-25	Ett vitesföreläggande enligt miljöbalken kan delges genom s.k. spikning. Vitet ansågs i detta mål dock inte kunna dömas ut då det av utredningen inte framgick att föreläggandets adressat hade fått den kännedom om föreläggandet som, utöver formell delgivning, också är en förutsättning för att vitet ska kunna dömas ut.
M 3774-15 Mark- och miljööverdomstolen Strängnäs	2016-06-16	Tillsynsmyndigheten kunde i detta fall styrka att överträdelse av förbud hade skett och vite dömdes ut.	En tillsynsmyndighet förbjöd en fastighetsägare att släppa ut avloppsvatten till den bristfälliga avloppsanordningen på fastigheten vid vite 70 000 kronor. Fastighetsägarens argument var att huset hade stått obebott förutom kortare perioder då han hyrt ut den som tillfällig bostad. Utöver att betala hyra skulle hyresgästerna ombesörja bland annat underhåll av avlopp. Han menade även att han inte kunde hållas ansvarig om någon har använt fastigheten utan hans tillstånd. Av domen framgår att orenat avloppsvatten runnit ut på tomten vid två inspektioner med några månaders mellanrum, efter att förbudet vunnit laga kraft, Vid det första tillfället var fastigheten bebodd. MÖD menade att den bevisning som NN åberopade inte visade att han skulle ha saknat faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet. Därmed bedömde Mark- och miljööverdomstolen att nämnden hade visat att förbudet överträtts.”
M 379-05 Miljödomstolen Vänersborg Tanum	2005-03-02	Ett tillståndsbeslut innebär inte att anläggningen måste utföras.	En tillsynsmyndighet beviljade tillstånd till en sluten tank. Ansökan hade inkommit efter att tillsynsmyndighet tillsynat anläggningen och anmodat fastighetsägaren att rätta till anläggningen. Tillståndet förenades med villkor om att anläggningen skulle vara utförd och godkänd senast den 16 juni 2003. som skäl för beslutet angav tillsynsmyndighet att den befintliga infiltrationen var belägen endast 25 meter uppströms en vattentäkt som var konstaterat påverkad av koli-bakterier. Fastighetsägaren överklagade och var missnöjd med villkoren i beslutet. Hon ansåg att beslutet skulle upphävas eftersom hon inte ville göra den nya anläggningen. Av domskälen framgår följande: ”Den som får ett tillstånd (verksamhetsutövare) är aldrig skyldig att ta tillståndet i anspråk. Verksamhetsutövaren kan utan risk för repressalier se tiden an och låta tillståndet förfalla. Skyldighet att utföra en åtgärd föreligger endast om tillsynsmyndigheten i ett tillsynsärende direkt förelägger någon om detta (dessutom är naturligtvis en verksamhetsutövare skyldig att följa meddelade villkor om erhållet tillstånd tas i anspråk). I förevarande fall kan således NN välja att inte använda sig av tillståndet från den 26 mars 2003.”
M 3912-14 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Trollhättan	2015-01-08	Minireningsverk utan efterpolering godtogs inte inom ett vattenskyddsområde då sökanden inte visat att anläggningen hade en tillfredställande smittskyddsreduktion.	Mark- och miljödomstolen fastställde beslut att inte lämna tillstånd till utförande av avloppsanläggning bestående av minireningsverk. Ansökan avslogs då minireningsverket i tidigare tester visat sig behöva kompletteras med efterpolering för att klara krav på tolerabel bakteriehalt och då sådan inte ingått i ansökan. Mark- och miljödomstolen ansåg detta var särskilt viktigt att beakta då avloppsvattnet avsågs släppas ut inom ett vattenskyddsområde för en reservdricksvattentäkt.
M 4075-20 Mark- och miljööverdomstolen Eskilstuna	2020-12-15	Miljöförvaltningen och verksamhetsutövaren hade olika uppfattningar om avloppsanläggningens konstruktion. MÖD bedömde att även med utgångspunkt i de uppgifter om avloppsanläggningens utförande som fastighetsägaren lämnat, att det var uppenbart att anläggningen inte uppfyller miljöbalkens krav på avledning och rening av avloppsvatten. Ett förbud mot utsläpp kunde därför inte anses vara mer ingripande än motiverat.
M 4161-21 Mark- och miljööverdomstolen Sjöbo	2022-04-05	MÖD har fastställt ett utdömt vite avseende utsläpp av spillvatten. Nämnden har visat att fastigheten varit bebodd, vilket starkt talar för att det uppkommit spillvatten som måste ha tagits om hand. Då det inte funnits någon ny tillståndsgiven avloppsanläggning och adressaten inte lämnat någon konkret och rimlig alternativ förklaring anses nämnden därigenom ha visat att utsläpp skett till den enskilda avloppsanläggningen i strid med förbudet.
M 4187-12 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Karlstad	2012-11-30	Att anlägga en trekammarbrunn anses innebära att man påbörjat inrättande av en avloppsanordning.	En fastighetsägare överklagade ett beslut om påförande av miljösanktionsavgift. Fastighetsägaren hävdade att man inte påbörjat anläggning av avloppsanordning utan att de åtgärder de företagit varit en del av de förberedande undersökningarna som måste utföras innan hela anläggningsförfarandet fastlades av beslutande instanser. Mark- och miljödomstolen konstaterade emellertid att fastighetsägaren får anses ha påbörjat arbeten (anläggande av trekammarbrunn) som var tillståndspliktiga utan att först ha beviljats tillstånd och avslog överklagandet.
M 4320-13 Mark- och miljödomstolen Nacka Södertörns miljö- och hälsoskyddsförbund	2013-12-20	Mark- och miljödomstolen i Nacka konstaterar i mål M 4320-13 att en fastighet inte ligger inom tätbebyggt område då avståndet till närmaste samling av hus är ca 600 meter.	Södertörns miljö- och hälsoskyddsförbund (förbundet) beslöt att förbjuda fastighetsägaren att släppa ut avloppsvatten från befintlig avloppsanordning på fastigheten. Avloppsanordningen bestod enligt fastighetsägaren av en rensbrunn och stenkista med efterföljande dräneringsrör. Utsläpp av bad- disk- och tvättvatten är tillståndspliktig verksamhet i kommunen och avloppsanordningen saknade tillstånd. Fastighetsägarna överklagade beslutet till länsstyrelsen som upphävde förbundets beslut. Förbundet överklagade länsstyrelsens beslut till mark- och miljödomstolen. Förbundet anser att bestämmelsen i 12 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd är tillämplig på BDT-vatten eftersom man anser att utsläppet sker i tätbebyggelse. Förbundet vill att domstolen förtydligar definitionen av tätbebyggelse, om en storstadsregion kan räknas som tätbebyggelse även om inte alla fastigheter i området ligger tätt. Förbundet anser generellt att det i en storstadsregion är högre belastning från bl.a. avloppsvatten än i ett mer glesbebyggt område och att utsläpp ska ses i ett större sammanhang. Förbundet yrkade att mark- och miljödomstolen, med upphävande av länsstyrelsens beslut, skulle fastställa förbundets beslut och att domstolen ska ge ett förtydligande svar på vad som ingår i definitionen tätbebyggelse. Angående bedömningen av tätbebyggelse skriver mark- och miljödomstolen i sin bedömning: ”Fastigheten ligger inom ett område sydost om Västerhaninge tätort. Avståndet till närmaste samling av hus år ca 600 meter. Mot bakgrund av fastighetens avsides belägna placering anser mark- och miljödomstolen inte att fastigheten ligger inom ett tättbebyggt område.”
M 4335-05 Miljööverdomstolen Tanum	2006-02-14	Kostnaderna för de undersökningar som krävs måste stå i rimlig proportion till den miljönytta som kan förväntas av undersökningarna. Ansökan beviljades utan ytterligare undersökningar.	En fastighetsägare hade ansökt om tillstånd till en infiltration. Tillsynsmyndigheten avslog ansökan med hänvisning till risk för påverkan på uppströms belägen brunn. Ur domskälen: ”I detta fall har nämnden ansett att en geohydrologisk eller liknande utredning bör utföras. Nämnden har dock inte pekat på något faktiskt förhållande som ger anledning att befara att vattentäkten kan komma att förorenas. Nämnden har således inte gjort gällande t.ex. att berggrunden i området uppvisar sprickor, att det finns särskild anledning att misstänka sprickor eller att det förekommit problem med enskilda infiltrationsanläggningar på grund av sprickbildning i området. Det är ostridigt i målet att infiltrationsplatsen ligger nedströms vattentäkten och med berg i dagen mellan infiltrationsplatsen och vattentäkten. Det [FASTIGHETSÄGARNA] har anfört om grundvattenströmmarna har inte bemötts av nämnden. Från nämndens sida har inte åberopats annat än att det kan finnas sprickor i berget. Miljödomstolen har varit på plats och hållit syn och därvid funnit att ansökan bör kunna bifallas. Uppenbarligen har varken nämnden eller miljödomstolen okulärt iakttagit sprickor i den bergsformation som går i dagen. Genom att det inte framkommit några varningstecken när det gäller berggrunden i det aktuella området framstår risken för att infiltrationsanläggningen skulle komma att påverka vattentäkten så liten att det inte är rimligt att kräva en kostsam utredning om eventuell sprickbildning i berggrunden. Överklagandet skall därför avslås.”
M 4374-19 Mark- och miljööverdomstolen Luleå	2020-03-18	Om kommunalt avlopp är planerat att anläggas i ett område inom en snar framtid, kan det finnas skäl att medge undantag från de miljö- och hälsoskyddsmässiga krav som normalt gäller för enskilda avloppsanläggningar. När den planerade anslutningen till det allmänna avloppsnätet är avlägsen – i förevarande fall var det mer än 10 år kvar till dess kommunalt VA kan förväntas – finns det emellertid inte förutsättningar för att göra några sådana undantag.
M 4447-20 Mark- och miljööverdomstolen Älmhult	2021-04-15	En verksamhetsutövare förbjöds att släppa ut spillvatten från WC samt BDT-vatten till en avloppsanläggning som hade tillstånd från 1986. MÖD ansåg att det som miljöförvaltningen anfört till stöd för sitt beslut inte visade att anläggningen hade sådana brister att ett förbud var proportionerligt. MÖD lade i sin bedömning vikt vid att kommunen inte bekräftat verksamhetsutövarens uppgifter genom egna utredningar och inte heller bemött dennes synpunkter. Domstolen konstaterade också att tillsynsmyndigheten inte påtalat några konkreta tecken på att anläggningen inte fungerade som den skulle.
M 4515-15 Mark- och miljööverdomstolen Uddevalla	2016-04-25	CE-märkning hindrar inte att sådana krav uppställs på anläggningen som helhet som enligt den svenska miljölagstiftningen bedöms nödvändiga för att säkerställa skyddet av hälsa och miljö. Ansökan avslogs på grund av att den ansökta anläggningens reningskapacitet ej redovisats. Prestandadeklaration saknades i ansökningshandlingarna.	En tillsynsmyndighet avslog en fastighetsägares ansökan om tillstånd till inrättande av avloppsanläggning. Anläggningen bestod av ett minireningsverk avsett för rening av WC- och BDT-spillvatten från permanentbostad. Sökanden överklagade. Mark- och miljööverdomstolen har i sin dom inledningsvis konstaterat att genom CE-märkning garanterar en tillverkare att deklarerad prestanda överensstämmer med den faktiska. Medlemsländerna i EU ska utgå från att en prestandadeklaration är korrekt och får inte heller förhindra tillhandahållandet eller användning av CE-märkta produkter, under förutsättning att den angivna prestandan motsvarar kraven för sådan användning i landet. Enligt Mark- och miljööverdomstolen hindrar CE-märkning inte att sådana krav uppställs som enligt den svenska miljölagstiftningen bedöms nödvändiga för att säkerställa skyddet av hälsa och miljö. Eftersom CE-märkningen ska vara den enda märkning som garanterar byggproduktens överensstämmelse med angiven prestanda, utgör prestandadeklarationen ett viktigt underlag vid tillståndsprövning. Det är verksamhetsutövarens ansvar att redovisa prestandadeklarationen för tillståndsmyndigheten. Då någon sådan deklaration inte har redovisats i målet saknas tillräckligt stöd för påståendet att anläggningen når upp till en reningsgrad som motsvarar hög skyddsnivå. Sammantaget bedöms tillräcklig utredning inte ha presenterats som medför att det aktuella minireningsverket kan godtas i detta fall.
M 4544-20 Mark- och miljööverdomstolen Hultsfred och Vimmerby	2020-10-16	Till beslutet måste vara bifogat en hänvisning till hur man överklagar och detta måste framgå av dokumentationen i ärendet.	Mark- och miljödomstolen avslog en ansökan om utdömande av vite mer utgångspunkt i att det föreläggande som ansökan avsåg inte hade försetts med någon överklagandehänvisning och därför inte fått laga kraft. Efter att nämnden i MÖD givit in ett utdrag ur sitt ärendehanteringssystem som utvisade att en överklagandehänvisning hade överlämnats tillsammans med föreläggandet har MÖD undanröjt mark- och miljödomstolens dom och återförvisat målet dit för fortsatt behandling.
M 4559-19, M 4561-19, M 4563-19, M 4564-19 och M 4566-19 Mark- och miljööverdomstolen Luleå	2020-03-18	Hög risk för förorening av grundvattnet kan föranleda förbud mot användning av enskild avloppsanläggning om det är lång tid tills att allmän VA-anläggning är klar.	MÖD har fastställt ett förbud mot användning av en enskild avloppsanläggning eftersom de brister i anläggningen som nämnden påtalat bedömdes medföra en hög risk för förorening av grundvattnet i området. Att kommunen förelagts att inrätta en allmän va-anläggning i området har inte föranlett någon annan bedömning eftersom en sådan lösning ligger långt fram (ca tio år) i tiden.
M 4569-13 Mark- och miljööverdomstolen Haninge	2013-11-13	Ändrad lokalisering och ny teknik var att jämställa med ny anläggning. Byte från konventionell infiltrationsteknik till infiltration med moduler krävde nytt tillstånd.	En fastighetsägare hade låtit inrätta en ny infiltration med en annan placering än vad som angivits i tillståndet för den gamla infiltrationsanläggningen. Vidare hade den gamla, konventionella infiltrationen bytts ut mot infiltrationsmoduler. Tillsynsmyndigheten fattade beslut om miljösanktionsavgift vilket överklagades. Mark- och miljödomstolen fastställde tillsynsmyndighetens beslut om miljösanktionsavgift. Av domskälen framgår följande: ”Det som tillsynsmyndigheten har anfört om infiltrationsanläggningens ändrade lokalisering har inte ifrågasatts av NN. Dessutom framgår av handlingarna att den nya infiltrationsbädden har en annan teknik än den gamla. Det tillstånd som NN har haft för sin avloppsanordning kan varken anses omfatta den nya lokaliseringen eller den ändrade infiltrationstekniken. Omlokaliseringen av infiltrationsbädden tillsammans med den nya infiltrationstekniken är därför att jämställa med inrättande av en ny avloppsanordning.”
M 464-03 Miljööverdomstolen Kungälv	2003-12-22	Ett tillstånd enligt hälsoskyddslagen var ett slags byggnadstillstånd som inte hindrar omprövning	Frågan i målet gällde om rättskraftregeln i 24 kap. 1 § miljöbalken utgjorde hinder för tillsynsmyndighet att meddela förbud mot utsläpp från en enskild avloppsanordning som år 1984 fått tillstånd enligt hälsoskyddslagen. Miljööverdomstolen fann att rättskraftsregeln inte utgjorde hinder och delade också underinstansernas bedömning att det var motiverat att meddela förbud mot utsläpp. Miljööverdomstolen fastställde därför nämndens förbud. Av rättsfallet framgår att hänsynsreglerna i miljöbalken är tillämpliga på anläggningar med äldre tillstånd enligt hälsoskyddslagen. Miljööverdomstolen uttalade bland annat att en förutsättning för att förbud ska kunna meddelas med stöd av 26 kap 9 § miljöbalken är att förbudet inte begränsar den rättskraft som ett tidigare meddelat tillstånd har enligt 24 kap. 1 § miljöbalken. I 24 kap. 1 § miljöbalken anges bland annat att beslut om miljöfarlig verksamhet som meddelats av kommunen med stöd av 9 kap. 8 § miljöbalken äger giltighet mot alla såvitt avser frågor som har prövats i beslutet.
M 4663-20 Mark- och miljööverdomstolen Tibro	2020-07-22	Ett felaktigt besked från en myndighet som har lett till att den enskilde inte har vidtagit en åtgärd, till exempel att göra en anmälan, är en sådan omständighet som kan innebära att en sanktionsavgift inte ska påföras.	En fastighetsägare fick besked från nämnden om att en anläggning kunde anläggas först och därefter anmälas. Mark- och miljööverdomstolen ändrar nämndens beslut om att påföra en miljösanktionsavgift.
M 4883-19 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Skövde	2020-01-27	Begreppet ”släppa ut orenat avloppsvatten” var inte tillräckligt preciserat och det framstod som tveksamt vilken räckvidd det meddelade förbudet egentligen hade.	Ur domskälen: ”Som länsstyrelsen noterat måste förelägganden och förbud enligt miljöbalken vara tillräckligt preciserade så att adressaten inte behöver tveka om vad det är han eller hon ska göra eller underlåta. Även mark- och miljödomstolen anser att förbudets utformning medför viss otydlighet avseende vilka adresser på fastigheten som avses med förbudet. Dock framgår av beslutet, under rubriken som anger vad beslutet gäller, att anslutna adresser är YY 1 och 2. Att beslutet avser dessa adresser bör också ha stått klart för NN och MM genom vad som i övrigt angetts i beslutet. Domstolen anser att det i och för sig är tillräckligt tydligt att det är YY 1 och 2 som avses med beslutet. Förbudet avser utsläpp av orenat avloppsvatten. Detta kan tolkas så att vatten som renats, genom något eller flera reningssteg, inte omfattas av förbudet. Detta oavsett vilken reningsgrad som i och för sig uppnåtts. Av handlingarna framgår att avloppsvattnet i och för sig genomgår viss rening. Även om nämnden funnit att avloppsvattnet inte därigenom blir tillräckligt rent kan det inte utan vidare sägas vara orenat. Därmed framstår det som tveksamt vilken räckvidd det meddelade förbudet egentligen har, eller om förbudet alls träffar den pågående verksamheten. Även domstolen anser att förbudet är alltför oklart för att kunna upprätthållas. Därmed ska överklagandet avslås.”
M 4906-20 Mark- och miljööverdomstolen Gnesta	2021-06-21	MÖD bedömde att en leverantörs provtagningsserier inte visar att anläggningen klarar att uppnå normal skyddsnivå för fosforreduktion, samt att 70 % reduktion behöver uppnås som medelvärde, men inte i varje stickprov. Ansökan avslogs.	En fastighetsägare hade sökt tillstånd för enskilt avlopp för WC- och BDT- vatten inom normalt skyddsområde. Nämnden avslog ansökan med hänvisning till att den bedömde att anläggningen inte uppfyllde det funktionskrav på minst 70 % fosforrening som följer av HVMFS 2016:17. Beslutet överklagades till MÖD som bedömde att normal skyddsnivå, och därmed ett krav på reduktion av fosfor med minst 70 % gällde för den aktuella fastigheten. Av MÖD:s avgörande framgår vidare att det inte bör krävas att reduktionskravet på minst 70 % uppnås i varje enskilt stickprov, men att det bör krävas att reduktionskravet uppnås som ett medelvärde under en testperiod. Domstolen menade att även kraftigt avvikande provresultat av fosfor ska räknas med vid uträkning av medelvärdet om det inte finns någon uppenbar orsak till att provresultaten skulle vara felaktiga. Då det kan finnas flera möjliga orsaker till ett avvikande provresultat (t.ex. att provtagningen inte varit tillräckligt kvalitetssäkrad eller att felaktiga värden förts in i stället för det verkliga ingående värdet) och att anläggningen vid aktuellt tillfälle inte renar fosfor (som att slamtömning nyss skett, att slamtömning inte skett tillräckligt ofta eller att anläggningen varit överbelastad eller att syrefria förhållanden uppstått). Då det i målet saknats förklaringar till de låga värdena för rening menade MÖD att det inte funnits tillräckliga skäl för att undanta värden som visade att anläggningen inte renar fosfor. När de avvikande resultaten räknades med i provtagningsserierna uppnåddes inte en 70-procentig reningsgrad för den ansökta avloppsanordningen. MÖD bedömde att det i provtagningsserierna fanns brister som i sig gjorde att provresultatens användbarhet och tillförlitlighet kunde ifrågasättas. Eftersom MÖD bedömde att då sökanden inte hade styrkt att anläggningen skulle uppfylla reduktionskravet 70 % för fosfor kunde anläggningen inte tillåtas, och nämndens beslut fastställdes därmed.
M 5060-16 Mark- och miljööverdomstolen Österåker	2017-12-22	Inrättande av minireningsverk på fastighet med hög skyddsnivå godtogs under förutsättning att krav på serviceavtal ställdes	Se Prövning av tillstånd till minireningsverk i Österåker respektive Uddevalla kommun .
M 5062-15 Mark- och miljödomstolen Växjö Ängelholm	2016-03-01	Det saknades uppgifter om ett minireningsverks reduktion av smittämnen. Ansökan avslogs.	En fastighetsägare ansökte om ett minireningsverk. Ansökan avslogs med motiveringen att det saknas uppgifter som säkerställer att anläggningen uppfyller kraven ur smittskyddssynpunkt. Mark-och miljödomstolen fastställde tillsynsmyndighetens beslut.
M 5065-12 Mark- och miljööverdomstolen Ekerö	2013-01-24	I bedömningen av om en viss anläggning kan tillåtas måste beaktas att det eventuellt skulle kunna bli fler fastighetsägare som vill installera samma typ av avloppsanläggning. Avloppsanläggningen, som bestod av WC-spillvatten till sluten tank och markbädd för BDT-spillvatten, med utsläpp till känslig recipient godtogs trots detta då utsläppet av fosfor bedömdes bli litet.	En tillsynsmyndighet avslog en ansökan om att inrätta en sluten tank för WC-spillvatten och en markbädd för BDT. I det aktuella området fanns ett trettiotal fastigheter som hade en enklare avloppsanläggning godkänd för fritidshus eller som saknade avloppsanläggning och som skulle ha intresse av att inrätta ny avloppsanläggning för att möjliggöra omvandling till permanentbostad. I kommunen pågick arbete med en VA- plan i vilken behovet av gemensamma va-lösningar avsågs bedömas för samtliga kommunens omvandlingsområden. Tillsynsmyndigheten uppgav att det aktuella området troligen kommer bedömas ha behov av gemensam lösning inom planperioden, som sträcker sig till och med 2030. Den aktuella fastigheten låg inom vattenskyddsområdet för Mälaren. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att anläggningen innebär att avloppsvattnet renas på ett sådant sätt att olägenhet för människors hälsa och miljön inte uppkommer och att anläggningen kan godtas även sett utifrån förhållandena i det större område i vilken fastigheten ingår. Domstolen tog också hänsyn till att det inte kommer finnas ett gemensamt alternativ inom en överskådlig framtid. Ansökan godtogs.
M 5333-23 Mark- och miljööverdomstolen Stockholm	2023-06-20	MÖD har senarelagt tidpunkten från vilken ett förbud ska gälla, då den av Mark- och miljödomstolen beslutade tidpunkten infaller kort efter MÖD:s avgörande.	En tillsynsmyndighet beslutade att bevilja tillstånd om att få inrätta ett enskilt avlopp vilket därefter togs i bruk. I samband med granskningen av den kvalitetsredovisning som fastighetsägarna hade skickat in uppmärksammade nämnden att anläggningen inte stämde överens med det beviljade tillståndet, vilket fastighetsägarna informerades om. Fastighetsägarna ansökte om tillstånd för att inrätta ett nytt enskilt avlopp, vilket beviljades av nämnden. Någon redovisning av att ett nytt avlopp hade uppförts enligt det nya tillståndet inkom dock aldrig till nämnden. Fastighetsägarna uppgav i stället att de inte hade för avsikt att installera något nytt avlopp varför tillsynsmyndigheten beslutade att förbjuda fastighetsägarna att släppa ut spillvatten från WC, bad-, disk- och tvättvatten till den befintliga avloppsanläggningen tre månader efter delgivningen av beslutet. Fastighetsägarna överklagade beslutet till länsstyrelsen som avslog överklagandet. Vid en sammantagen bedömning ansåg därefter mark- och miljödomstolen att det inte kan anses som orimligt att anläggningen inte får användas tills dess att den har åtgärdats. Underinstansernas beslut fastställdes därmed och överklagandet avslogs. Eftersom tidpunkten för förbudets ikraftträdande hade passerats flyttades detta fram enligt vad som framgår av domslutet. Mark- och miljööverdomstolen instämde i mark- och miljödomstolens bedömning att nämnden har haft fog för sitt beslut om förbud. På grund av den korta tid som återstod till dess att förbudet började gälla, ansåg Mark- och miljööverdomstolen dock att det fanns skäl att förlänga tiden. Mark- och miljööverdomstolen ändrade därför mark – och miljödomstolens dom endast vad gällde tidpunkten då förbudet ska börja gälla.
M 5350-23 Mark- och miljööverdomstolen Huddinge	2024-06-18	En tillsynsmyndighet anses inte få begränsa sitt ansvar till att konstatera att det finns brister i ett visst avseende och därefter överlämna åt föreläggandets adressat att avgöra vilka åtgärder som krävs för att kraven i den aktuella regleringen ska uppfyllas. Eftersom miljöbalkens regler träffar en stor mängd varierande situationer – från storskalig industriell verksamhet till verksamheter i privatpersoners bostäder – måste bedömningen av vilka krav som ställs på förelägganden när det gäller tydlighet och precision göras mot bakgrund av de omständigheter som präglar det enskilda fallet.	En nämnd hade förelagt två verksamhetsutövare att senast vid en viss tidpunkt åtgärda en avloppsanordning för bad-, disk- och tvättvatten (BDT). Punkt 1 a i föreläggandet angav att fastighetsägarna senast vid en viss tidpunkt skulle åtgärda avloppsanordningen på så sätt att anordningen inte skulle släppa ut mer än vissa mängder biologiskt syreförbrukande ämnen, kväve och fosfor per liter avloppsvatten. Punkt 1 b ställde krav på att utsläpp av avloppsvatten inte skulle bidra till olägenheter. Verksamhetsutövarna skulle även skriftligen redovisa utförda åtgärder av avloppsanordningen (punkt 2). Vilka konkreta åtgärder de skulle vidta för att uppnå dessa krav framgick dock inte. MÖD konstaterade att föreläggandet i denna del var utformat som ett funktionsvillkor, vilket inte är ovanligt för mer omfattande och industriella verksamheter. I detta fall riktades kravet mot två privatpersoner och det avsåg en reningsanläggning för BDT-vatten. MÖD ansåg vidare att funktionsvillkor generellt sett får anses som mindre lämpliga för sådana verksamheter. Ett tillförlitligt resultat kräver bland annat kunskap om hur representativa prover tas och en precisering av hur mätningar ska genomföras. Högre krav måste därför ställas på tillsynsmyndigheten att redovisa vilka åtgärder som den enskilde måste vidta eller underlåta för att följa föreläggandet. Av handlingarna i målet framgick bland annat att nämnden ansett att avsaknaden av luftningsrör på infiltrationsbäddens spridningsrör samt förekomsten av slam i slamavskiljarens sista kammare utgjorde en brist. Det framgick dock inte närmare vilka konkreta åtgärder som krävdes för att leva upp till kraven som innebar att utsläpp inte skulle bidra till olägenheter. MÖD ansåg detta var brister som gjorde att föreläggandet inte kunde godtas och mot bakgrund av detta upphävdes det i dessa delar. Eftersom kravet på att redovisa utförda åtgärder, därigenom förlorade sitt syfte upphävdes även detta krav. MÖD instämde i underinstansernas bedömning att förekomsten av slam i slamavskiljarens sista kammare och avsaknaden av luftningsrör på infiltrationsbäddens spridningsrör utgjorde sådana brister som motiverade att nämnden vidtog tillsynsåtgärder avseende avloppsanordningen. Ärendet återförvisades till nämnden för fortsatt behandling. Sidor/avsnitt där rättsfallet omnämns Tydligt och klart formulerat
M 5369-09 Miljööverdomstolen Alvesta	2010-03-12	Att inrätta en infiltration med ändrad lokalisering krävde tillstånd. Att byta teknik från stenkista till infiltration krävde tillstånd.	En fastighetsägare hade utan tillstånd inrättat en infiltration för WC- och BDT-spillvatten. Avloppsutsläppet hade tidigare skett med direktutsläpp i markytan. Tillsynsmyndigheten beslutade om miljösanktionsavgift, vilket överklagades av fastighetsägaren. Ur domskälen: ”Frågan i målet är om de åtgärder, som NN har vidtagit, är av sådant slag att de är tillståndspliktiga enligt 13 § FMH. Enligt punkt 1 i denna bestämmelse krävs tillstånd för att inrätta en avloppsanordning som en eller flera vattentoaletter ska anslutas till. NN har ändrat sin befintliga avloppsanläggning både vad gäller reningsmetod och utsläppspunkt. Eftersom ändringarna avser de viktigaste funktionerna vid inrättandet av en avloppsanläggning är enligt Miljööverdomstolens mening NN åtgärd att jämställa med en nyanläggning. Detta överensstämmer också med det Naturvårdsverket angett i de allmänna råden till 13 § FMH. NN har således vidtagit en tillståndspliktig åtgärd utan att först söka tillstånd och miljösanktionsavgift ska därför påföras enligt nämndens beslut. Miljödomstolens dom ska därför upphävas och nämndens beslut fastställas.”
M 5452-16 Mark- och miljööverdomstolen Karlskrona	2017-01-12	Ingivna provresultat visade inte om anläggningens reningsförmåga motsvarade hög skyddsnivå och det gick inte heller att avgöra om provresultaten var tillämpliga för den ansökta anläggningen. Ansökan avslogs.	En tillsynsmyndighet beviljade tillstånd till en avloppsanläggning som utgjordes av en trekammarbrunn, en pumpbrunn med larm, ett vassbevuxet sandfilter, en kontrollbrunn och en efterpoleringsdamm. Anläggningen skulle läggas i tätskikt så att inget vatten kunde infiltrera i marken. Grannen överklagade då dennes dricksvattenbrunn låg 40 meter bort och hen var orolig för förorening. Mark- och miljööverdomstolen ansåg inte att det var ett slutet system då dammen hade en öppen vattenspegel. Med beaktande av detta samt närhet till dricksvattenbrunn och till de geohydrologiska förhållandena skulle därför anläggningen behöva uppfylla kraven för hög skyddsnivå. Av ingivna provresultat gick det dock ej att bedöma om anläggningen motsvarade detta och inte heller om befintliga provresultat var tillämpliga. Ansökan avslogs i sin helhet.
M 5463-00 Mark- och miljööverdomstolen Örebro	2001-08-28	Det är som huvudregel inte möjligt att förelägga om anslutning till en samfällighet eftersom dessa bygger på frivillighet. I det aktuella målet var det dessutom oklart om anläggningen tålde ytterligare belastning. Att förelägga om en tvångsmässig anslutning till en gemensamhetsanläggning synes inte vara möjlig med stöd av miljöskyddslagen i detta fall.	Tillsynsmyndigheten förelade en fastighetsägare vid vite om att ansluta sitt avlopp till en privat gemensam avloppsanläggning som drevs av en förening. Miljödomstolen angav i sina domskäl: ”Den ifrågavarande gemensamma avloppsanläggningen är inte en allmän va-anläggning och omfattas inte av regleringen i VAL. Anläggningen drivs av en ekonomisk förening. Enligt miljönämndens uppgift avses föreningen i framtiden ombildas till en samfällighetsförening. Detta har också förutsatts i detaljplanen såvitt framgår av dess genomförandebeskrivning. Det är tydligt att fördelar finns att vinna, inte minst miljömässiga, genom att avloppsfrågan i området ordnas i ett större sammanhang. Som [fastighetsägaren] har invänt föreligger det dock för dagen betydande osäkerhet om den faktiska kostnaden för att ansluta fastigheten till den gemensamma avloppsanläggningen. Vidare bygger samverkan i den ekonomiska förening som driver anläggningen helt och hållet på frivillighet. Mot denna bakgrund och med hänsyn till övriga konsekvenser som en tvångsmässig anslutning till anläggningen kan medföra för [fastighetsägaren] synes det inte möjligt att med stöd av miljöskyddslagen förelägga denne att vidta skyddsåtgärder m.m. i denna form. Med hänvisning till det som nu har sagts finner miljödomstolen att det meddelade vitesföreläggandet ska upphävas." Ärendet överklagades till Miljööverdomstolen som fastställde Miljödomstolens beslut.
M 5622-13 Mark- och miljööverdomstolen Eskilstuna	2013-11-21	För att en anmälan ska kunna godtas måste det vara visat att anläggningen uppfyller relevanta miljö- och hälsoskyddskrav. Inrättandet av avloppsanordningen förbjöds.	En tillsynsmyndighet förbjöd inrättande av ett gråvattenfilter avsedd för ett fritidshus med mulltoa. Produkten bygger på att vattnet renas i 360 liter torv som byts ut tre gånger per år alternativt efter 100 dagar. Ur Mark- och miljööverdomstolens dom: ”Bedömningen av för vilket flöde anläggningen ska vara dimensionerad för bör ske med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vad Naturvårdsverket anfört i NFS 2006:7 om fem personekvivalenter och permanentboende kan vara en utgångspunkt, men hänsyn bör även tas till omständigheter som t.ex. vattenförbrukning, hur mycket fastigheten används, vad som ansluts till anläggningen och användande av vattensnål teknik. Av utredningen i målet framgår att anläggningen har en dimensionering som ligger nära den som Naturvårdsverket rekommenderar i sina allmänna råd. Eftersom det i detta fall är fråga om BDT-vatten från ett enklare fritidsboende kan anläggningens dimensionering godtas. Av handlingarna framgår vidare att anläggningen kräver ett visst underhåll. Detta tycks i huvudsak inbegripa att filtret måste bytas efter 100 dagars användning. Även om anläggningen sålunda förutsätter ett visst tekniskt kunnande hos ägaren och god skötsel, kan den ändå anses tillräckligt robust. Den omständigheten att anläggningen kan kräva något mer tillsyn från tillsynsmyndigheten än t.ex. en markbädd är inte i sig ett skäl att förbjuda anläggningen. I likhet med mark- och miljödomstolen anser Mark- och miljööverdomstolen att reduktionskraven inte behöver ställas lika högt när det är fråga om enbart BDT-vatten som vid osorterat avlopp. Detta stämmer också överens med vad som anges i NFS 2006:7. Av de provtagningsresultat som finns i målet framgår dock att halten utgående fosfor vid ett par tillfällen varit högre än halten ingående fosfor. Någon förklaring till resultaten har inte lämnats. Inte heller finns någon förklaring till varför det för vissa mätperioder saknas uppgifter om fosfor. Vidare har mätosäkerheten när det gäller provtagningsresultatet för reduktion av syreförbrukande ämnen satts så högt som 30 procent och det saknas tester som visar anläggningens funktion ur smittskyddssynpunkt. Havs- och vattenmyndigheten har i sitt remissvar till mark- och miljödomstolen anfört att den föreslagna avloppsanläggningen uppfyller de miljökrav som man kan ställa på en BDT-vattenbehandling för fritidsboende, men att fler testresultat vore önskvärt när det gäller smittskydd. Myndigheten har även anfört att tekniken verkar uppfylla de reduktionskrav som man bör ställa på BDT-vatten med avseende på organiskt innehåll, men att fler undersökningar och längre testperiod bör utförs av leverantören. Vid en samlad bedömning och med utgångspunkt i den försiktighetsprincip som ska tillämpas enligt 2 kap. 3 § andra stycket miljöbalken, finner Mark- och miljööverdomstolen att befintlig utredning inte visar att anläggningen uppfyller de miljö- och hälsoskyddskrav som bör ställas på en avloppsanläggning för BDT-vatten. Överklagandet bör därmed bifallas och nämndens beslut fastställas.”
M 5785-20 Mark- och miljööverdomstolen Strängnäs	2020-06-29	Det är sannolikt att en infiltrationsbädd, som är åtminstone 37 år gammal, på grund av sin ålder och avsaknad av luftningsrör har en avsevärt försämrad funktion.	En nämnd beslutade att förbjuda en fastighetsägare att släppa ut spillvatten från WC och bad-, disk- och tvätt till en bristfällig avloppsanordning. Vid inspektion på fastigheten bedömde nämnden att avloppsanordningen saknade godtagbar rening eftersom det inte fanns längre gående rening än slamavskiljning. Anläggningen saknade tillstånd och förbud att använda avloppsanläggningen utfärdades. Vid ett senare besök på fastigheten kunde nämnden dock konstatera att det fanns en fördelningsbrunn efter slamavskiljaren, vilket tyder på att det fanns någon form av infiltrationsbädd efter slamavskiljaren. Det växte in rötter i fördelningsbrunnen, vilket gjorde att orenat vatten kunde läcka ut till omgivande mark istället för att renas i infiltrationen. Det fanns även risk att rötter från buskarna som växte på platsen kunde ha skadat själva infiltrationsbädden. Fastighetsägaren överklagade till länsstyrelsen som i sitt beslut anförde bland annat följande. Infiltrationsbädden saknar luftningsrör. Detta medför att bäddens syretillförsel inte kan säkerställas och därmed fungerar inte den biologiska reningsprocessen tillfredsställande. En infiltrationsbädd har en livslängd på ca 20 år. Utöver de övriga brister som framkommit vid nämndens inspektion så är det sannolikt att infiltrationsbädden, som är åtminstone 37 år gammal, på grund av sin ålder och avsaknad av luftningsrör har en avsevärt försämrad funktion. Avloppsanläggningen uppfyller inte kraven i 9 kap. 7 § miljöbalken. MMD instämde i de bedömningar som länsstyrelsen gjorde. Domstolen fann således att anläggningen är bristfällig och inte kan anses uppfylla nödvändiga krav. MÖD ändrade inte MMD:s dom men flyttade fram tiden för förbudet.
M 5802-16 Mark- och miljööverdomstolen Uddevalla	2017-06-28	Utsläpp från minireningsverk till mycket känslig recipient godtogs inte. Ansökan avslogs.	Se Rätt att ställa högre krav än vad som motsvarar hög skyddsnivå .
M 5807-18 Mark- och miljööverdomstolen Alvesta	2018-10-08	Ett bortgrävande av ett fåtal decimeter matjord har inte ansetts kunna likställas med att utan tillstånd inrätta en avloppsanordning.	En tillsynsmyndighet hävdade att en fastighetsägare påbörjat inrättande av en avloppsanläggning utan tillstånd och att miljösanktionsavgift därför ska tas ut. Tillsynsmyndigheten anförde bland annat att den utförda grävningen är en inledande åtgärd för avloppet och att det inte krävs att rörledningar eller brunnar är nedsatta utan det räcker med ett första spadtag. Den åtgärd fastighetsägaren har vidtagit ansåg inte tillsynsmyndigheten var en provgrävning. Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att den åtgärd som nämnden har lagt fastighetsägaren till last är en bortgrävning av jord till några decimeters djup, av nämnden benämnt schaktbotten. En sådan åtgärd kan inte likställas med att inrätta en tillståndspliktig avloppsanordning, oavsett vad syftet med borttagandet av jorden var. Det har därmed inte funnits stöd för nämndens beslut att ta ut en miljösanktionsavgift.
M 5822-16 Mark- och miljööverdomstolen Orust	2017-03-23	Naturliga våtmarker ingår inte en avloppsanläggning Det var hög skyddsnivå för avloppsutsläpp till ett våtmarksområde med det sällsynta fosforskyende halvgräset ag.	Se Naturlig våtmark kan inte anses utgöra ett reningssteg i en avloppsanläggning .
M 5910-16 Mark- och miljööverdomstolen Uddevalla	2017-06-28	Högre än hög skyddsnivå krävdes eftersom utsläppen skulle ske till en mycket känslig övergödd recipient.	Se Rätt att ställa högre krav än vad som motsvarar hög skyddsnivå .	mkn, miljökvalitetsnorm, miljökvalitetsnormer
M 5911-16 Mark- och miljööverdomstolen Uddevalla	2017-06-28	Högre än hög skyddsnivå krävdes eftersom utsläppen skulle ske till en mycket känslig övergödd recipient.	Se Rätt att ställa högre krav än vad som motsvarar hög skyddsnivå .
M 597-17 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Hällefors	2017-10-02	Ett krav på kväverening skulle i detta fall föranleda en begränsad miljömässig nytta, som sett i ljuset av de höga kostnader som ett sådant krav är förknippat med får anses orimligt betungande.	En nämnd beslutade att förelägga kommunen i egenskap av VA-huvudman att åtgärda en befintlig kommunal avloppsanläggning eller att installera en ny avloppsanläggning så att vissa i beslutet särskilt angivna krav, däribland krav på kväverening, skulle klaras. Beslutet överklagades till MMD som bedömde att ett krav på kväverening skulle föranleda en begränsad miljömässig nytta, som sett i ljuset av de höga kostnader som ett sådant krav är förknippat med får anses orimligt betungande för kommunen. MMD beslöt därför att föreläggandet skulle upphävas i den del som avser krav på kväverening.
M 6208-20 Mark- och miljööverdomstolen Helsingborg	2021-05-12	Delgivning med juridisk person får användas först när ett försök till vanlig delgivning eller förenklad delgivning har misslyckats i samma delgivningsärende eller ett sådant delgivningsförsök bedöms som utsiktslöst.	Mark- och miljödomstolen har delgett en ansökan om utdömande av vite genom särskild delgivning med juridisk person utan att först göra ett försök till vanlig eller förenklad delgivning. Det har inte framkommit omständigheter som innebär att ett försök till sådan delgivning har varit utsiktslöst. Ansökan har inte delgetts på ett korrekt sätt. Mark- och miljödomstolens dom ska därför undanröjas och målet återförvisas för fortsatt handläggning.
M 6259-03 Mark- och miljööverdomstolen Höör	2004-06-09	MÖD ansåg (då det endast var mycket små mängder avloppsvatten) att det inte var rimligt att förelägga fastighetsägarna att på sin sommarfastighet anordna en slamavskiljare trots att befintlig anläggning enbart bestod av rensbrunn med efterföljande stenkista.	Tillsynsmyndigheten hade förelagt fastighetsägarna om att inrätta en ny slamavskiljare för BDT-avloppsvattnet. Utsläppet gjordes via en rensbrunn till en stenkista. Fastigheten användes som sommarbostad av ett äldre par och enligt deras uppgifter bestod utsläppen av endast ett 10-tal liter per år. Någon annan utredning om fastighetens nyttjandegrad fanns inte. Utsläppet ägde rum inom Helgeåns tillrinningsområde. Det var dock inget direktutsläpp. Kommunen hade under ett flertal år försökt komma tillrätta med övergödningsproblematiken inom hela tillrinningsområdet genom att vidta åtgärder vid utsläppskällorna, t.ex. enskilda avloppsanläggningar och gödselhantering inom jordbruket. MÖD ansåg att (då det endast var mycket små mängder avloppsvatten) det inte var rimligt att förelägga fastighetsägarna att på sin sommarfastighet anordna en slamavskiljare trots att befintlig anläggning enbart bestod av rensbrunn med efterföljande stenkista. Se även nyare rättsfall MÖD M 7529-14 , 2015-02-02
M 6402-20 Mark- och miljööverdomstolen Värmdö	2021-05-20	MÖD konstaterade att tillståndsbeslutet från 2004 omfattades av bestämmelsen om rättskraft i 24 kap. 1 § miljöbalken och anförde att nämnden inte kunde ställa ytterligare krav avseende de frågor som var prövade inom ramen för tillståndet.
M 6520-09 Miljööverdomstolen Värmdö	2010-07-01	BDT-avlopp är inte i sådant behov av uppföljning och kontroll att det är motiverat att tidsbegränsa tillståndet till 10 år.	En tillsynsmyndighet meddelade tillstånd till en bdt-anläggning (infiltration) och tidsbegränsade tillståndet till tio år. kommunen hade meddelat tillståndsplikt för bdt-anläggningar i den delen av kommunen som fastigheten var belägen. tillsynsmyndighet ansåg att även om det handlade om en bdt-anläggning så fanns fortfarande risk för stor påverkan på yt- och grundvatten. vidare anförde tillsynsmyndighet att en automatisk och regelbunden kontroll där uppdatering av villkor med ny teknik sker har stor betydelse för att kunna säkerställa en god miljö i Östersjön. En omprövning vart tionde år är inte betungande eller omständligt för en miljöfarlig verksamhet. Fastighetsägaren överklagade och menade att det var ett orimligt krav att ompröva anläggningen vart tionde år. Hon ansåg att det inte tagits individuella hänsyn i prövningen av hennes avlopp. Länsstyrelsen biföll överklagan. Miljödomstolen ändrade senare länsstyrelsens beslut och ansåg att det fanns fog för att tidsbegränsa tillståndet då även en avloppsanläggning är en miljöfarlig verksamhet i lagens mening – i princip bör alla verksamheter som behandlas i balken kunna tidsbegränsas. Miljööverdomstolen delade inte denna uppfattning och fastställde länsstyrelsens beslut. Ur domen: ”Av utredningen i målet framgår att anläggningen är avsedd för ett enfamiljshushåll och att tillståndet har villkorats av att en ur miljösynpunkt lämplig avloppsanordning ska utföras. Några starka miljöskäl som talar för en tidsbegränsning föreligger därför inte.”
M 6531-15 Mark- och miljööverdomstolen Norrtälje	2015-11-26	En fastighet som har en sluten tank för WC-spillvatten och ett separat BDT-avlopp har två avloppsanläggningar. Tillståndsplikt gällde för både sluten tank och för BDT-avlopp.	I ett ärende om miljösanktionsavgift hade Mark- och miljödomstolen utdömt en miljösanktionsavgift för att en fastighetsägare hade underlåtit att söka tillstånd för installation av en sluten tank för WC-spillvatten och ett separat BDT-avlopp. Det var tillståndspliktigt att anlägga BDT-avlopp på den aktuella platsen. Tillsynsmyndigheten överklagade och menade att det var två separata anläggningar – en för WC-spillvatten och en för BDT. Tillsynsmyndigheten framhöll att det var separata anordningar och separata ledningssystem. Alltså borde två miljösanktionsavgifter om totalt 10 000 kr utgå. Mark- och miljööverdomstolen höll med och ändrade mark- och miljödomstolens beslut. Av domskälen framgår följande: ”Av utredningen framgår att NN inrättat WC med sluten tank och BDT-avlopp utan att tillstånd sökts. Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att båda dessa åtgärder är tillståndspliktiga var för sig. Att avloppsanordningarna har inrättats vid samma tillfälle medför inte att de därigenom är att anse som en anordning. Som en följd av detta ska en miljösanktionsavgift om 5 000 kronor utgå för var och en av överträdelserna”.
M 6561-12 Svea Hovrätt	2013-01-10	Ersättning för onyttigbliven enskild anläggning kunde inte utgå eftersom fastighetsägarna enligt domstolens mening inte varit ovetande om att allmän VA-anläggning i området var nära förestående	VA-mål angående begäran om ersättning för onyttigbliven anläggning
M 6820-18 Mark- och miljödomstolen Nacka Nyköping	2019-03-21	Förbud upphävdes då fastighetsägaren inte hade möjlighet att följa förbudet att släppa ut från avloppsanläggningen eftersom den delades med en annan fastighetsägare.	En tillsynsmyndighet förbjöd två fastighetsägare från att släppa ut avloppsvatten från befintlig avloppsanläggning. MMD ansåg att avloppsanläggningen inte uppfyller de krav som gäller. Avloppsanläggningen används dock även av en annan fastighet och de fastighetsägare som förelagts hade därför ingen möjlighet att följa förbudet. MMD upphävde tillsynsmyndighetens beslut. Ur domskälen: ”Enligt 2 § lag (1985:206) om viten får vite inte föreläggas, om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet. Så som förbudet är utformat förbjuds NN och MM att släppa ut avloppsvatten från avloppsanläggningen. NN och MM är ansvariga för och råder över det avloppsvatten som släpps ut från deras hus till den bristfälliga avloppsanläggningen (jfr rättsfallet MÖD 2011:28). Den aktuella avloppsanläggningen betjänar dock även fastigheten YY. NN och MM är alltså inte ensamma nyttjare av avloppsanläggningen och de är varken ansvariga för eller råder över utsläpp som härrör från fastigheten YY. NN och MM saknar därmed möjlighet att följa förbudet. Med ändring av länsstyrelsens beslut ska miljönämndens beslut därför upphävas”.
M 6898-15 Mark- och miljödomstolen Nacka Uppsala	2015-12-15	Avslag på ansökan inom område där det gällde förbud mot ytterligare utsläpp av avloppsvatten	En fastighetsägare ansökte om tillstånd till avloppsanläggning inom ett område som omfattades av ett regeringsbeslut från 1992. Beslutet innebär ”ett förbud mot allt utsläpp av avloppsvatten utöver vad som redan sker.” Ansökan avslogs.
M 6957-00 Miljööverdomstolen Vetlanda	2001-05-21	Drift av kommunalt reningsverk ansågs vara näringsverksamhet	En tillsynsmyndighet påförde kommunens tekniska nämnd en miljösanktionsavgift. Miljööverdomstolen fastställde beslutet. Ur domskälen: ”Den verksamhet som Vetlanda kommun driver vid avloppsreningsverket är att bedöma som näringsverksamhet. Verksamheten innehåller visserligen inslag av myndighetsutövning, men dessa är inte särskilt framträdande. Avgörande är istället att driften finansieras i huvudsak genom avgifter och att verksamheten därför har betydande ekonomiska inslag.”
M 6970-22 Mark- och miljööverdomstolen Stockholm	2023-03-07	MÖD har bedömt att en avloppsanläggning med sluten tank har sådana brister som innebär risk för att avloppsvatten läcker ut i marken. MÖD har ansett att ett förbud mot utsläpp inte är mer ingripande än vad som behövs.	Målet gäller ett förbud mot utsläpp av avloppsvatten till sluten tank på en fastighet där det bor en person och där avloppsanläggningen är från 1977. Skälen för förbudet är att miljöförvaltningen efter inspektion fann att avloppsanläggningen har sådana brister att nämnden befarade att den slutna tanken inte är hel. MÖD har bedömt att de brister i avloppsanläggningen som nämnden har beskrivit innebär att det finns en konkret risk för att anläggningen inte längre fungerar på avsett sätt. Avloppsvatten kan istället läcka ut i marken. Det har inte anförts något som förändrar den slutsatsen. Under sådana förhållanden kan ett förbud mot att släppa ut avloppsvatten till tanken inte anses vara mera ingripande än vad som behövs. MÖD har därmed ansett att nämnden hade fog för sitt beslut och fastställde därför nämndens beslut om förbud och delade nämndens utgångspunkt att förbudet ska börja gälla två år från dagen för domen.
M 697-24 Mark- och miljööverdomstolen Borgholm	2024-05-22	Infiltrationsanläggning från 1986 förbjöds då tillräckligt vertikalt skyddsavstånd från infiltrationsytan till grundvattnet inte uppnåddes.	En kommunal nämnd förbjöd utsläpp av avloppsvatten från WC samt bad, disk och tvätt till en bristfällig avloppsanläggning avsedd för två bostadsfastigheter. Avloppsanläggningen utgjordes av en trekammarbrunn och infiltrationsanläggning tillståndsgiven 1986. Anläggningen saknade luftningsrör. Nämnden hade vid inspektion mätt avstånd från markytan ner till fördelningsbrunnens utlopp till spridarledningarna samt mätt avstånd från markytan till grundvattenytan i en närbelägen grävd brunn. Nämndens bedömning var att avloppsanläggningens spridarledningar ligger så djupt att avloppsanläggningens spridningsledningar med stor sannolikhet ligger under grundvattenytan under stora delar av året, och med otillräckligt skyddsavstånd (mindre än 1 meter) under resten av året. Ofullständigt renat spillvatten riskerar därför enligt nämnden att nå grundvattnet. Fastighetsägaren överklagade förbudet och anförde att anläggningen under de snart 40 år den varit i drift inte haft någon påverkan på miljön eller människors hälsa, samt att anläggningen är undantagen från kravet på att avståndet mellan infiltrationsnivå och högsta grundvattennivå eller berg inte ska understiga 1 meter, eftersom risken för förorening i det närmaste kan uteslutas. Hon hade även mätt nivån i den grävda brunnen och det var en meter lägre vattenstånd än vid nämndens inspektion, varför hon ansåg nämndens utredning otillräcklig. Mark- och miljödomstolen konstaterade att det finns krav på att avloppsvatten ska renas och att det är verksamhetsutövaren som har bevisbördan för att visa att en anläggning når upp till gällande miljökrav (2 kap. 1 § miljöbalken). Tillsynsmyndigheten måste dock kunna peka på att det finns brister i befintlig avloppsanläggning som gör att den sannolikt inte har tillräcklig reningskapacitet och därför inte ska få användas. Sidor/avsnitt där rättsfallet omnämns Grundvattennivåer i rättspraxis
M 7139-03 Mark- och miljööverdomstolen Höganäs	2005-03-10	En anslutning till det kommunala spillvattennätet utgör som regel den miljömässigt mest lämpliga lösningen för att komma till rätta med olägenheter från utsläpp av avloppsvatten.	Tillsynsmyndigheten förelade en fastighetsägare om att koppla på befintligt BDT-avlopp till det kommunala va-nätet. Nämnden förbjöd samtidigt sluten tank. Befintlig anläggning bestod av stenkista. MÖD ansåg att den befintliga avloppsanläggningen inte uppfyllde de krav som ställs i 9 kap 7 § MB och det fanns skäl att ställa krav på förbättring. Eftersom fastigheten låg inom verksamhetsområde för kommunalt VA och det redan fanns en förbindelsepunkt så ansåg domstolen att en anslutning till den kommunala va-anläggningen var den miljömässigt mest lämpliga lösningen för att komma till rätta med olägenheter från utsläpp av avloppsvatten. Fastighetsägarens förslag på sluten tank jämfördes med kostnaden för en anslutning och MÖD fann att det inte var orimligt att kräva en anslutning till den kommunala anläggningen. MÖD skriver i domskälen: ”Fastigheten ligger inom verksamhetsområdet för den kommunala va-anläggningen och en förbindelsepunkt till denna finns upprättad för fastigheten. Under sådana förhållanden får en anslutning till den kommunala va-anläggningen i regel anses utgöra den miljömässigt mest lämpliga lösningen för att komma tillrätta med olägenheter från utsläpp av avloppsvatten. NN har emellertid föreslagit att en sluten tank istället ska installeras för spillvattnet från fastigheten. Vid en bedömning av nyttan av en anslutning till den kommunala va-anläggningen i förhållande till den merkostnad som skulle bli följden av en sådan anslutning istället för en installation av en sluten tank, finner Miljööverdomstolen att det inte kan anses orimligt att kräva att fastigheten ansluts till den kommunala va-anläggningen. Miljönämnden har således haft fog för att utfärda det aktuella föreläggandet.”
M 7165-13 Mark- och miljööverdomstolen Söderåsen	2013-12-02	MÖD ansåg att en enkammarbrunn utan efterföljande reningssteg inte uppfyller de krav på rening av WC-spillvatten som ställs på en anläggning idag.	MÖD har fastställt ett förbud mot att släppa ut spillvatten till en avloppsanläggning. Avloppsanläggningen består av två avloppsbrunnar; en dit spillvatten från kök och tvättstuga leds och en dit spillvatten från WC och dusch leds. Brunnen som tar emot spillvatten från WC och dusch är en 0,31 m³ stor enkammarbrunn med utlopp. Det har inte framkommit att det sker någon rening efter slamavskiljaren.
M 744-16 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Sunne	2016-08-24	En avloppsanläggnings reningseffekt måste vara verifierad för att tillstånd ska kunna medges.	En tillsynsmyndighet avslog en ansökan om en avloppsanläggning som av den sökande beskrevs på följande sätt: Genom syresättning redan i trekammarbrunnen reduceras kväveföroreningar till kvävgas och vatten. Lukten i brunnen försvinner. Tillverkaren har mätresultat från trekammarbrunnar på 0,6 - 5,0 mg N/liter. Fosfor renas med en kompletterande utrustning med kalk som placeras i trekammarbrunnen eller i en mindre brunn därefter. Destruktion av bakterier kommer att ske genom att behållaren med kalk förses med en silverbelagd koppar- eller mässingsplåt som avloppsvattnet strömmar genom. Utloppet kan flyttas genom anläggande av ett dike på 50 meter. I ett öppet dike blir smittämnen påverkade av UV-ljus samt har möjlighet att sedimentera och fastläggas i växtligheten. Diket kan med vattenväxter dessutom få effekten av en våtmark där växterna binder näringsämnen. Tillsynsmyndigheten menade att det fanns endast ett prov taget på anläggningen, det saknades uppgifter om belastningen och specifika uppgifter om anläggningens utformning. Det enda provresultatet visade utgående halt på 1,8 mg tot-P per liter vilket inte klarade hög skyddsnivå, vilket rådde på den aktuella platsen. ”Mark- och miljödomstolen har gått igenom utredningen i målet samt hållit sammanträde. Det som framkommit i målet föranleder inte mark- och miljödomstolen att göra annan bedömning än den nämnden och länsstyrelsen gjort, dvs. att det med hänsyn till bristen på verifierade resultat av reningseffekten inte är möjligt att lämna tillstånd till den aktuella avloppsanordningen. Överklagandet ska därför avslås.” Mark- och miljööverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd.
M 747 -08 Miljööverdomstolen Kungsbacka	2008-12-22	En fastighetsägare ville bygga nytt permanentboende och ansluta allt avloppsvatten till slutna tankar i avvaktan på kommunalt VA. Ansökan avslogs.	En tillsynsmyndighet avslog en ansökan om tillstånd till installation av två slutna tankar om vardera 10 kbm för såväl WC- som BDT-spillvatten. Den sökande ville riva ett fritidshus och bygga ett nytt permanenthus med två lägenheter. Den gamla BDT-anläggningen skulle då ersättas helt med slutna tankar. Området var bergigt och det var svårt att lösa BDT-avlopp för permanentboende. Länsstyrelsen hade tidigare med stöd av lagen om allmänna vattentjänster förelagt kommunen att inrätta verksamhetsområde för kommunalt VA i området, men det var osäkert när faktisk anslutning skulle kunna ske. Tillsynsmyndigheten menade att det var rimligt att fastighetsägaren inväntade kommunalt avlopp eftersom det inte kunde anses hållbart att under flera år samla upp allt vatten i slutna tankar och köra det till reningsverket 17 km därifrån. Fastighetsägaren å sin sida menade att det skulle bli en förbättrad miljösituation i området eftersom allt avloppsvatten skulle samlas upp med den nya anläggningen. Överinstanserna hade olika uppfattningar men Miljööverdomstolen fattade beslut om att inte medge tillstånd. ”Såsom tidigare instanser konstaterat är en avloppsanläggning med sluten tank en lösning som inte kan anses långsiktigt hållbar. I avvaktan på en anslutning till det kommunala avloppsnätet kan det ibland finnas skäl att ge ett tidsbegränsat tillstånd till en sluten tank. I detta fall ska den tilltänkta avloppsanläggningen användas för en planerad nybyggnation. Det talar mot att ge ett tidsbegränsat tillstånd. Därtill kommer att nybyggnation med vattentoalett utan anslutning till det kommunala VA-nätet kommer att kräva ett uttag ur den redan hårt belastade grundvattentillgången, vilket, som nämnden påtalat, riskerar att leda till ökade sanitära olägenheter i området. Mot denna bakgrund kan det inte anses oskäligt att klaganden får invänta den planerade kommunala va-anläggningen. ”
M 7529-14 Mark- och miljööverdomstolen Linköping	2015-02-02	MÖD fastställde nämndens beslut att förbjuda utsläpp av BDT-vatten från befintlig avloppsanordning (stenkista) och som skäl bland annat anförde att en stenkista inte kan anses uppfylla dagens krav på rening och omhändertagande av avloppsvatten.	Fastigheten var belägen cirka 1 km från en kraftigt övergödd sjö som varje sommar drabbas av algblomning. Fastigheten användes som sommarbostad för två personer. Tillsynsmyndigheten inventerade området och ansåg att fastighetens anläggning, en stenkista, inte uppfyllde dagens krav på rening och förbjöds därför utsläpp. Fastighetsägaren överklagade till länsstyrelsen då de ansåg att tillsynsmyndighetens krav inte står i rimlig proportion till den begränsade användningen. Vattenanvändningen inskränkte sig till matlagning och disk och fastighetsägaren uppgav att stenkistans placering var sådan att avrinning ej skedde till sjön. Länsstyrelsen avslog överklagandet och konstaterade att en stenkista inte kan anses vara en vedertagen metod för rening av avloppsvatten. Fastighetsägaren överklagade till MMD som upphävde förbudet då utsläppet endast bestod av en mindre mängd diskvatten under en begränsad tid av året. Utsläppspunkten låg långt från närmsta vattendrag vilket innebar att utsläppet inte borde bidragit till något näringsläckage till vatten. Utsläppsförbudet innebar därför en mer ingripande åtgärd än vad som behövdes i det enskilda fallet. Tillsynsmyndigheten överklagade till MÖD och anförde bland annat att en stenkista ger en otillräcklig rening genom okontrollerad infiltration och att man inte kan bortse från risken att BDT-vatten kan innehålla föroreningar, smittoämnen, mikroorganismer och ämnen från kemikalieanvändning. Eftersom det saknas uppgifter om stenkistans konstruktion menade myndigheten att det fanns det risk att grundvattnet skulle förorenas. Tillsynsmyndigheten ansåg också att det inte gick att ta hänsyn till den uppgift om vattenförbrukning som lämnats av fastighetsägaren, med hänvisning till att det inte fanns några tekniska hinder mot ytterligare installationer som t.ex. disk- eller tvättmaskin eller mot att fastighetsägaren skulle vistas mer i stugan vid ett senare tillfälle. MÖD upphävde MMD:s dom och fastställde Tillsynsmyndighetens beslut. Som domskäl angavs följande: ”Av handlingarna i målet framgår att BDT-vattnet släpps ut i en stenkista utan någon ytterligare rening. Det finns inga uppgifter om stenkistans ålder, placering eller utformning. Även om anläggningen endast används under sommaren när den mikrobiologiska processen är som mest aktiv innebär den omständigheten att anläggningen inte används under en lång period att det, när anläggningen väl tas i bruk, tar det ett tag innan den mikrobiologiska processen kommer igång. Utifrån allmänna utgångspunkter kan en stenkista inte anses uppfylla dagens krav på rening och omhändertagande av avloppsvatten. Det är dessutom inte utrett om något läckage kan ses till Svinstadssjön eller grundvattnet, vilket gör att detta inte kan uteslutas. Utifrån utredningen i målet kan anläggningen inte anses uppfylla de miljö- och hälsoskyddskrav som bör ställas på en avloppsanläggning för BDT-vatten.” MÖD ansåg inte att förbudet var mer ingripande än vad som är motiverat, med hänsyn taget till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder.
M 7531-04 Miljööverdomstolen Borgholm	2005-07-21	Det är fel utgångspunkt att redan i planeringsstadiet utgå från att en infiltration ska läcka lakvatten som ska avrinna längs marken. Ansökan avslogs.	En tillsynsmyndighet avslog ansökan om att ansluta WC-spillvatten till en befintlig infiltrationsanläggning för ett antal fastigheter. Skälet för avslag var att tillsynsmyndigheten ansåg att platsen var olämplig. Den låg inom yttre skyddsområde för en ytvattentäkt och omgavs till största delen av alvarmark med mycket tunt jordtäcke. Tillsynsmyndigheten menade också att alvarmarken tenderade att säsongsvis vara snustorr och säsongsvis översvämmad. På infiltrationsplatsen var jordtäcket tjockare med ett infiltrationsmaterial som förmodligen utgjordes av rester från tidigare kalkstensbrytning, som efter utförd siktanalys visat sig innehålla ett förhållandevis stort inslag av lera och mjäla. Dessutom fanns borrade brunnar i närheten och det saknades utredning beträffande eventuell sprickbildning i berggrunden. De sökande anförde att den befintliga anläggningen varit i drift utan problem i flera år samt att de av erfarenhet när de borrat brunnar visste att grundvattenrörelserna i området var mycket små. Länsstyrelsen gick på tillsynsmyndighetens linje och avslog ansökan medan Miljödomstolen godtog ansökan. Naturvårdsverket yttrade sig och delade tillsynsmyndighetens bedömning. Bland annat menade man att det var en felaktig tillämpning av tekniken med infiltration att redan i planeringsstadiet utgå från att infiltrationen skulle läcka lakvatten och avrinna längs marken mot ett våtmarksområde flera hundra meter längre bort. Miljööverdomstolen delade tillsynsmyndighetens och naturvårdsverkets uppfattning och fastställde länsstyrelsens beslut att avslå ansökan. Då en ny ansökan inkommit under processens gång överlämnades denna till tillsynsmyndigheten för handläggning.
M 7599-19 Mark- och miljööverdomstolen Örnsköldsvik	2020-10-28	Även om tillsyn på ett avlopp inte resulterar i ett förbud eller föreläggande så har kommunen rätt att ta ut tillsynsavgift	En kommunal nämnd gjorde ett tillsynsbesök efter anmälan om att dunkar med olja förvarades utomhus infrusna i is och kunde medföra läckage till ett vattendrag. Det gick inte att fastställa dunkarnas innehåll trots att fastighetsägaren var närvarande. Nämnden debiterade ägaren en tillsynsavgift. Denne menade att besöket var obefogat och att avgift därför inte ska utgå. MÖD fann att då dunkarnas innehåll inte gick att utreda och att eventuellt läckage kunde leda till miljöskada så var tillsynen befogad med ledning av försiktighetsprincipen och nämndens tillsynsuppgift (2 kap. 3 § och 26 kap. 1 § miljöbalken) och avgift ska betalas.
M 7681-08 Miljööverdomstolen Värmdö	2009-09-25	Innan tillsynsmyndigheten beslutar om föreläggande om borttagning för en anläggning som byggts utan tillstånd bör övervägas om tillstånd kan ges i efterhand. Miljööverdomstolen upphävde föreläggandet att montera bort anslutna vattentoaletter, förklarade avloppsanläggningen som tillåtlig samt återförvisade målet till nämnden för utfärdande av tillstånd med villkor	En tillsynsmyndighet förelade en fastighetsägare att bland annat montera bort installerade vattentoaletter. På fastigheten fanns tillstånd till förmultningstoalett samt tillstånd för bdt-spillvatten till slamavskiljare och efterföljande markbädd. På fastigheten hade ej prövade ändringar gjorts som att installera wc till sluten tank samt att ändra och leda även bad- och tvättvattnet till sluten tank. Tillsynsmyndigheten bedömde att fastigheten låg inom område som bedömdes som ett problemområde ur grundvattensynpunkt med stor risk för saltvatteninträngning vid ökade vattenuttag varför man ingrep mot wc-anslutningen som gjorts utan tillstånd. Efter överklagande från fastighetsägaren har både länsstyrelsen och mark- och miljödomstolen i Nacka gjort samma bedömning som tillsynsmyndigheten, nämligen att ett ökat inslag av vattentoaletter i området kan leda till ett ökat nyttjande av fastigheterna som i sin tur leder till ett ökat grundvattenuttag och risk för saltvatteninträngning. Bägge instanserna har dock angivit tydligt i sina domskäl att man övervägt att lämna tillstånd i efterhand till den befintliga anläggningen. Miljööverdomstolen gjorde en annan bedömning och kom fram till att utredningen visade att risken för saltvatteninträngning i grundvatten inom det relevanta området var i det närmaste försumbar. Då inga andra miljömässiga risker föreligger saknas det skäl att inte tillåta installation i efterhand. Miljööverdomstolen upphävde underinstansernas avgöranden och visade åter målet till tillsynsmyndigheten för utfärdande av tillstånd med villkor.
M 7763-10 Mark- och miljööverdomstolen Värmdö	2021-05-20	Mark- och miljööverdomstolen fann att länsstyrelsens beslut att förbjuda utövare av vattenverksamhet avseende vattenkraftproduktion var alltför ingripande. MÖD ansåg dock att länsstyrelsen, för att kunna fullgöra sin skyldighet att utöva tillsyn, bör kunna förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd till bedrivande av vattenverksamheten för fastställande av villkor för densamma. Målet återförvisades därför till länsstyrelsen för fortsatt handläggning.
M 7917-01 Miljööverdomstolen Boxholm	2003-06-17	Lokalisering på genomsläpplig mark i nära anslutning till en sjö var skäl för avslag på ansökan om att anlägga infiltrationsanläggning	En tillsynsmyndighet avslog en ansökan om utförande av en avloppsanläggning i form av en infiltrationsanläggning. Skälet var att tillsynsmyndigheten ansåg att anläggningen låg på genomsläpplig mark för nära sjön Sommen och infiltration på platsen därför inte kan ske utan risk för påverkan på sjöns vatten, Miljööverdomstolen delade miljödomstolens bedömning att den av kommunerna vid Sommen antagna riktlinjen om minst 50 meters skyddsavstånd skall ställas mot övriga faktorer som bör beaktas vid prövningen i det enskilda fallet. Ur domen: ”Vid denna prövning konstaterar Miljööverdomstolen att [ FASTIGHETSÄGAREN]s ansökan avser en helt ny avloppsanläggning för omhändertagande av såväl BDT-spillvatten som toalettvatten. Enligt de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken (2 kap. 3 och 7 §§) kan det då krävas att han vidtar de skyddsåtgärder, iakttar de begränsningar och vidtar de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att skydda miljön i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Av utredningen i målet får anses framgå att avloppsanläggningens placering på fastigheten medför att infiltration av avloppsvatten på den ansökta platsen inte kan ske utan påtaglig risk för näringsläckage till Sommen. Och de kostnader som är förenade med en alternativ lösning av avloppsfrågan framstår inte som så höga att de kan anses som orimliga. Under dessa förhållanden kan det krävas att [FASTIGHETSÄGAREN] i samförstånd med miljönämnden väljer en alternativ lösning. Han bör därför inte få tillstånd att utföra den avloppsanläggning som hans ansökan avser.”
M 7937-19 Mark- och miljööverdomstolen Nybro	2020-10-21	Det är enbart kommunen - inte kommunens nämnder - som är en juridisk person och beslutet ska därför riktas till kommunen.	En kommunal nämnd förelade en annan kommunal nämnd att vidta bullerbegränsande åtgärder på en väg som kommunen är väghållare för. Eftersom det av föreläggandet inte framgår att föreläggandet är riktat mot kommunen, som är den juridiska personen, har föreläggandet upphävts.
M 8011-03 Mark- och miljööverdomstolen Lerum	2004-11-12	Föreläggandet behöver vara väl preciserat för att verksamhetsutövaren ska veta vad denne behöver göra för att uppfylla det.	Miljö- och hälsoskyddsnämnden hade vid vite förelagt en samfällighetsförening att komma in med förslag på hur föreningens avloppsanläggning skulle förbättras så att olägenheter för människors hälsa och miljö inte uppkom. Ur miljööverdomstolens dom: ”Miljööverdomstolen anser att det med hänvisning till kunskapskravet, inte kan krävas av föreningen att den enligt 26 kap. 9 § miljöbalken skall redovisa förslag på åtgärder för att förbättra reningseffekten hos föreningens avloppsanläggning. Kravet på kunskap är enligt Miljööverdomstolens bedömning så allmänt att det inte tar över de krav som från rättssäkerhetssynpunkt måste ställa på utformningen av ett tillsynsföreläggande. Av ett sådant föreläggande bör liksom tidigare klart framgå vad adressaten har att iaktta och det är tillsynsmyndighetens sak att precisera detta. Det finns däremot inte något hinder mot att förelägga föreningen enligt 26 kap. 19 och 22 §§ miljöbalken att redovisa det underlag som kan behövas för att tillsynsmyndigheten ska kunna ta ställning till vilka åtgärder som ska krävas av föreningen”
M 8103-17 Mark- och miljööverdomstolen Malmö	2018-04-17	Surrogatdelgivning, det vill säga att handlingen lämnas till annan person än delgivningsmottagaren (se 34-37 §§ delgivningslagen), godtogs då det visats att adressaten hade fått kännedom om vitesföreläggandet	En tillsynsmyndighet begärde utdömande av vite. Fastighetsägaren var delgiven genom så kallad surrogatdelgivning, dvs. handlingen lämnas till en annan person än delgivningsmottagaren personligen. Ur domskälen: ” Mark- och miljööverdomstolen delar mark- och miljödomstolens bedömning att förutsättningarna för delgivning av föreläggandet genom s.k. surrogatdelgivning år uppfyllda i detta fall. NN har alltså delgetts vitesföreläggandet. Delgivning genom surrogatdelgivning innebär inte att den handling som ska delges överlämnas till adressaten personligen. I fall där delgivning sker genom surrogatdelgivning kan därmed adressaten inte utan vidare antas ha fått faktisk kännedom om föreläggandet genom delgivningen. En prövning får då ske av om adressaten på annat sätt ska anses ha fått kännedom om föreläggandet. I sin ansökan om utdömande av vite har nämnden hänvisat till bl.a. epostkorrespondens från april 2017 mellan företrädare för miljöförvaltningen och NN. I denna korrespondens har företrädare för miljöförvaltningen ställt frågor om några åtgärder har vidtagits med anledning av föreläggandet om förbud mot utsläpp av spillvatten och NN svarat, den 10 april 2017, med en förklaring om hur han planerar att ordna avloppet. NN har sedan han fick del av nämndens ansökan om utdömande av vite inte invänt att han inte har fått del av vitesföreläggandet och han har inte heller framfört invändningar mot den av nämnden åberopade e-postkorrespondensen. Enligt Mark- och miljööverdomstolen år det genom utredningen i målet visat att NN har fått kännedom om föreläggandet på det sätt som krävs för att vitet ska kunna dömas ut. Föreläggandet har fått laga kraft. Det år lagligen grundat och har överträtts. Det har inte framkommit något som tyder på att ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse. Vitesbeloppets storlek är skäligt och det har inte framkommit några skäl att jämka vitet. Mark- och miljööverdomstolen finner mot bakgrund av det anförda att samtliga förutsättningar för utdömande av vitet år uppfyllda.”
M 8408-14 Mark- och miljööverdomstolen Sölvesborg	2014-10-06	Det var i detta fall inte förenligt med kraven som ställs i 9 kap 7 § miljöbalken att avleda orenat toalettavloppsvatten till gårdens gödselbrunn, trots att det endast var frågan om avledande från en personaltoalett som användes sparsamt.	En miljönämnd förbjöd ett bolag att släppa ut avloppsvatten från vattentoalett till gödselbrunn. Beslutet motiverades med att WC-avloppsvatten kan innehålla ett stort antal sjukdomsframkallande mikroorganismer och behöver hygieniseras under minst ett års tid för att sedan kunna spridas på mark. En tillräckligt lång lagringstid bedömdes inte vara möjlig att uppnå varför ett förbud mot utsläpp till gödselbrunnen meddelades. Beslutet överklagades till MÖD men domstolen instämde i MMD:s bedömning att det funnits fog för nämnden att förbjuda bolaget att släppa ut avloppsvatten från vattentoalett till gödselbrunnen.
M 8541-13 Mark- och miljööverdomstolen Kumla	2014-04-24	Ett tillstånd ska inte i brist på utredning utformas med alternativ som den sökande själv får välja mellan. Tillstånd gavs till såväl infiltration som markbädd i samma beslut. Utredning av de faktiska förhållandena på platsen saknades. Ansökan avslogs.	En tillsynsmyndighet beviljade tillstånd till en avloppsanläggning där det inte var fastslaget vilken teknisk lösning – markbädd eller infiltration – som skulle anläggas. I tillståndsbeslutet föreskrevs två alternativa metoder för infiltration, dels – för det fall infiltration inte var möjlig, två alternativa metoder för anordnande av markbädd. Det var således inte utrett om infiltration var möjligt men tillståndet omfattade ändå rätt för verksamhetsutövaren att försöka med en sådan utformning och därefter själv bedöma vilken metod som borde användas. Grannen, som för övrigt inte hade hörts innan beslutet meddelades, överklagade beslutet och menade att det inte var visat att skyddsavståndet till hans brunn var tillräckligt. Ur domen: ”Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att det underlag nämnden hade inför sitt beslut var bristfälligt i fråga om möjligheten till infiltration och att beslutet innebär att verksamhetsutövaren efter påbörjat arbete ska välja det alternativ som denne bedömer lämpligt. Mark- och miljööverdomstolen anser att den nu aktuella delen av avloppsanläggningen är så väsentlig att det borde ha förelegat tillräcklig utredning om förhållandena på platsen innan tillstånd med tekniska lösningar meddelades. Domstolen anser att mot bakgrund av det bristfälliga underlaget som redovisats i ansökan kan inte miljöbalkens krav på tillräckliga skyddsåtgärder (2 kap. 3 §) eller kravet på lämplig lokalisering (2 kap. 6 §) anses uppfyllda. Nämndens formulering med alternativa utformningar av anläggningen ändrar inte denna bedömning. Mark och miljödomstolens dom ska därför upphävas och ansökan avslås.”
M 857-01 Miljööverdomstolen Göteborg	2002-03-27	Redan risken för olägenheter ska beaktas vid bedömningen av tillåtligheten.	En tillsynsmyndighet meddelade tillstånd till ett minireningsverk med en efterföljande markbädd. Grannarna överklagade beslutet eftersom de ansåg att det fanns risk att deras dricksvattentäkt skulle förorenas liksom den närbelägna badplatsen. Fastighetsägaren installerade sitt reningsverk innan beslutet vann laga kraft. Avloppsvattnet leddes efter reningsverket till en markbädd placerad i en sänka omgiven av berg. Sänkan dränerades mot en vägbank. Fastighetsägaren lät en konsultfirma ta prov på utgående vatten från reningsverket samt att utreda markförhållandena på platsen. Undersökningen visade låga bakteriehalter i utgående vatten samt att strömningstiden normalt sett låg mellan 60 och 150 dygn innan vatten från reningsverket nådde närmaste dricksvattenbrunn. Konsultundersökningen visade också att renat spillvatten vid normala förhållanden inte trängde in i dricksvattenbrunnarna utan följde vägkroppen samt vattenförande jordlager. Vid perioder av hög nederbörd kunde inte uteslutas att vatten som härrör från reningsverket kan förekomma i ytvatten som kan tränga in i en av dricksvattenbrunnarna. Utspädningseffekten medför dock att andelen vatten som kan härröra från reningsverket uppskattades till under 1 %. Dessutom utgjordes mellanliggande marklager av tät lera som hindrade inträngning i dricksvattenbrunnarna. Tillsynsmyndigheten delade de bedömningar som framgick av utredningen. Grannarna anförde att det saknas garantier för att avloppsvattnet är fritt från sjukdomsalstrande bakterier och virus vilket är ett problem eftersom det ligger dricksvattenbrunnar nedströms. Minireningsverk kan ha stora variationer i sina utsläpp och de norska rapporter som sökanden hänvisat till pekade snarare på riskerna än på säkerheten med minireningsverk. Grannarna anlitade en annan konsult som bedömde att rinntiden till dricksvattenbrunnarna inte var tillräcklig. Tillsynsmyndigheten anförde i sitt yttrande till Mark- och miljööverdomstolen att denna konsultbedömning inte tog hänsyn till reningen i avloppsanläggningen. Mark- och miljööverdomstolen beslöt att inte meddela tillstånd. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att det inte kunde uteslutas att avloppsvatten kunde komma att påverka dricksvattenbrunnar nedströms. Trots de undersökningar som parterna låtit utföra kvarstod osäkerhet i fråga om markförhållandena på platsen. Redan risken för olägenheter ska beaktas vid bedömning av tillåtligheten hos en miljöfarlig verksamhet (prop. 1997/98:45 del 1 s 327.)
M 8632-01 Mark- och miljööverdomstolen Mjölby	2003-04-22	Det var skäligt att jämka ett vite på grund av små ekonomiska förhållanden, men inte att efterskänka det helt.	Tillsynsmyndigheten ansökte om utdömande av vite om 30 000 kr mot en fastighetsägare för att denne inte hade följt ett föreläggande att ansluta fastighetens avlopp till en godkänd avloppsanläggning. Fastighetsägaren invände att vitet borde efterskänkas med hänsyn till hans små ekonomiska förhållanden. Han hade 6 000 kr/mån i pension, och fastigheten var taxerad till 81 000 kr. Miljödomstolen ansåg att skäl inte förelåg för att helt efterskänka vitet, men väl att jämka det till 15 000 kr. Miljööverdomstolen ändrade endast på så vis att vitet fastställdes till 10 000 kr.
M 8721-16 Mark- och miljööverdomstolen Uddevalla	2017-12-21	Trots att anläggningen uppfyller kraven för hög skyddsnivå har Mark- och miljööverdomstolen ansett att recipientens (Ljungs kile) känslighet och höga skyddsvärde medför att högre krav än vad som gäller för hög skyddsnivå behöver ställas. Mark- och miljööverdomstolen har beaktat följderna av en generell utbredning av liknande avloppsanläggningar, att det finns andra lösningar än den ansökta och att kostnaden för den av kommunen föreslagna lösningen med sluten tank inte är oskälig.	En fastighetsägare ansökte om tillstånd till att få inrätta ett minireningsverk för WC- och BDT-spillvatten med efterföljande reningssteg i form av en efterpoleringstank samt markbädd. Tillsynsmyndigheten avslog ansökan då recipienten har otillfredsställande ekologisk status och är påverkad av övergödning. Från den tänkta utsläppspunkten är det snabb avrinning ned mot recipienten via en bäck i ett kuperat område. Nedströms fastigheten finns närliggande vattentäkter. Mark- och miljööverdomstolen konstaterade inledningsvis att den aktuella recipienten är ett särskilt känsligt och skyddsvärt område och att det därför finns anledning att anpassa kraven på avloppsutsläppen till de speciella förhållanden som råder. Trots att anläggningen uppfyller kraven för hög skyddsnivå ansåg domstolen att recipientens känslighet och höga skyddsvärde medför att högre krav än vad som gäller för hög skyddsnivå behöver ställas. Domstolen har vid sin bedömning beaktat följderna av en generell utbredning av liknande avloppsanläggningar, att det finns andra rimliga lösningar än den ansökta och att kostnaden för den av kommunen föreslagna lösningen med sluten tank inte är oskälig. Sammantaget finner domstolen att den sökta avloppsanläggningen är olämplig på platsen och att tillstånd därmed inte ska medges.	mkn, miljökvalitetsnorm, miljökvalitetsnormer
M 879-16 Mark- och miljööverdomstolen Gotland	2016-06-08	I ett mål där anmälan inkommit till den kommunala nämnden om att ett enskilt avlopp anlagts utan tillstånd trots att sådant krävts, har Mark- och miljööverdomstolen funnit att nämnden varit skyldig att vidta åtgärder för att åstadkomma rättelse. Det har inte ansetts tillräckligt att hänvisa till ett inom kommunen pågående arbete avseende översyn av enskilda avlopp, särskilt då det varit oklart när denna översyn skulle nå det i målet aktuella avloppet.
M 9088-14 Mark- och miljööverdomstolen Vaggeryd	2015-05-21	Byte av spridningsrör och installation av fördelningsbrunn kan inte anses vara underhållsåtgärder som ryms inom tidigare tillstånd. I målet kunde inte fastställas var de gamla infiltrationsrören varit placerade vilket var en brist som MÖD ansåg skulle ligga fastighetsägaren till last. Därför blev bedömningen att det inte räckte med en anmälan utan ombyggnationen borde ha tillståndsprövats.	Miljö och byggnämnden förbjöd en fastighetsägare att använda befintlig avloppsanläggning. Anläggningen bestod av en trekammarbrunn med efterföljande infiltration och skulle rena avloppsvatten från WC och BDT från permanentbostad. Tillstånd gavs ursprungligen 1981. Av utredningen framgick att fastighetsägaren under 2007-2008 anlagt en ny fördelningsbrunn och nya infiltrationsrör utan att söka tillstånd eller anmäla detta till nämnden. Nämnden förelade fastighetsägaren att anlägga en provgrop och denna inspekterades i oktober 2013. Gropen intill infiltrationen var ca 2 meter djup och vid inspektionen stod det lite vatten i botten på gropen och vatten trängde fram i gropens sidor vid ca 1,5 meters djup. Vid inspektionstillfället var grundvattennivåerna mycket låga. Spridningsledningarna hade lagts cirka 0,8 meter under markytan. Nämndens bedömning var att lokaliseringen innebar risk för olägenhet och därför förbjöds anläggningen. Beslutet överklagades till MÖD som fastställde nämndens beslut. MÖD gjorde bedömningen att den aktuella anläggningen inte hade en godtagbar funktion och de att de sammantagna åtgärderna som fastighetsägaren vidtagit har sådan art och omfattning att de bör bedömas som en nyanläggning som ska tillståndsprövas. Vidare ansåg MÖD att utgångspunkten måste vara att det krävs ett skyddsavstånd på minst 1 m mellan infiltrationsanläggningens spridningslager och den högsta grundvattennivån för att en godtagbar funktion ska anses föreligga. För att frångå detta avstånd torde det krävas att riskerna för förorening i det närmaste kan uteslutas, vilket inte gick att göra i det aktuella målet.
M 9327-06 Miljööverdomstolen Tanum	2008-06-11	Infiltration av fekalievatten från en dubbelspolande urinseparerande toalett med fekalievatten godtogs inte 35 meter från en vattentäkt. Utredning av grundvattnets strömningsriktning och bergets lokala sprickighet saknades. Ansökan avslogs.	En tillsynsmyndighet avslog en ansökan om att koppla en dubbelspolande urinseparerande toalett med fekalievatten till en befintlig infiltrationsanläggning. Fekalievattnet avsågs behandlas med UV-ljus. Ansökan avslogs då närmsta vattentäkt låg 35 m ifrån infiltrationen på samma höjd. Utredning saknades om grundvattnets strömriktningar samt bergets lokala sprickighet på fastigheten. Tillsynsmyndigheten ansåg vidare att det fanns risk för att UV-lampan inte alltid skulle fungera eftersom den kräver skötsel. Sökanden menade att marken var starkt lutande bakom dricksvattentäkten vilket skulle innebära att den 80 meter djupborrade brunnen inte skulle påverkas. Socialstyrelsen yttrade sig och anförde vikten av att skydda grundvattnet samt att det inte framgick av handlingarna om den anlitade konsulten hade geohydrologisk kompetens. SGU yttrade sig också och menade att den ansökta anläggningen uppfyllde kraven i AR 1987:6. I kombination med Aquatronavskiljaren som uppvisat goda reningsresultat bedömde SGU risken för förorening av dricksvattentäkten som liten. Miljööverdomstolen avslog ansökan. ”Om även fekalievattnet ska ledas till infiltrationsanläggningen bedömer Miljööverdomstolen i likhet med kommunen att risk finns för förorening av vattentäkten. Med hänsyn härtill ska kommunens talan bifallas och miljödomstolens dom upphävas.”
M 9381-18 Mark- och miljööverdomstolen Gnesta	2019-06-18	Av MÖD:s dom framgår att bedömningen av vilken skyddsnivå som ska gälla för en avloppsanläggning ska grundas på förhållandena i det enskilda fallet. Avståndet från anläggningen till närmaste sjö eller vattendrag är en av flera omständig¬heter som ska beaktas. Även förhållandena på den fastighet där en avloppsan¬läggning är belägen bör ingå i denna bedömning.
M 9616-14 Mark- och miljööverdomstolen	2015-10-30	Det underlag som ska utgöra utgångspunkt för bedömningen av kvalitetsfaktorernas status ska vara representativt för vattenförekomsten som helhet.
M 9677-99 Miljööverdomstolen Kungsbacka	2000-10-20	Även en liten risk för påverkan på dricksvattenbrunn var tillräcklig för att avslå ansökan om infiltration.	En tillsynsmyndighet lämnade tillstånd till en infiltrationsanläggning om 35 kvm avsedd för både WC- och BDT-spillvatten. Ägaren till grannfastigheten överklagade beslutet eftersom han menade att hans dricksvatten kunde påverkas negativt. Till grund för tillsynsmyndighetens beslut låg besiktning av en 2 meter djup provgrop som visade ett svårinfiltrerbart material ner till 0,7 meter. Därefter utgjordes markmaterialet av en mycket tätare silt. På grund av rådande markförhållanden hade tillsynsmyndigheten villkorat tillståndet med att infiltrationen skulle förläggas 0,3 meter över befintlig marknivå samtidigt som en förstärkning med infiltrationssand skulle göras ner till en meter under infiltrationsrören. Berggrunden hade bedömts vara normalsprickigt urberg vilket låg mer än 2 meter under markytan för infiltrationsplatsen. Markytan vid platsen för infiltrationen låg 17 meter högre än markytan vid den aktuella bergborrade brunnen, en marklutning på ca 10-11 grader. Avståndet mellan platsen för infiltrationen och vattentäkten var ca 90 meter. Såväl länsstyrelsen som miljödomstolen avslog överklagan, men miljööverdomstolen ändrade beslutet och beviljade inte tillstånd till anläggningen. SGU hade yttrat sig och kunde inte utesluta risken för att det infiltrerade avloppsvattnet skulle kunna komma att påverka vattenkvaliteten i brunnen. Risken ansågs förhållandevis liten, men kunde inte uteslutas.
M 974-19 Mark- och miljödomstolen Vänersborg Vara	2019-07-17	Förelägganden eller förbud som förenats vite med måste vara korrekta, otvetydiga och uttömmande för att kunna ligga till grund för utdömande av vite.	En tillsynsmyndighet förbjöd en person att släppa ut avloppsvatten vid vite. Nämnden ansökte därefter om utdömande av vite. Mark- och miljödomstolen avslog ansökan om utdömande av vite eftersom förbudet inte varit tillräckligt tydligt angav att det gällde både WC- och BDT-vatten. WC-avloppsvattnet gick till en tvåkammarbrunn och BDT-avloppsvattnet till dagvattenbrunn. Ur domskälen: ”Mark- och miljödomstolen noterar inledningsvis att vite är en straffliknande påföljd och att det därför är av stor vikt att förelägganden som förenats med en vitessanktion är korrekta, otvetydiga och uttömmande. Ett oklart föreläggande kan skapa osäkerhet hos adressaten om vad som ska iakttas eller när en åtgärd senast ska vara vidtagen för att ett vite inte ska dömas ut. Av utredningen i målet framgår dels att NN torde ha missuppfattat nämndens föreläggande avseende vad som omfattas av begreppet ”avloppsvatten”, dels att utloppet från tvåkammarbrunnen dit WC-vattnet leds vid någon tidpunkt murats igen. Detta senare förhållande framgår redan av nämndens något suddiga bild från tillsynsbesöket den 15 februari 2019. När det gäller avloppsvattnet från WC får det därför anses att nämnden inte visat att en överträdelse av förbudet skett. Det förhållandet att nämnden i det meddelade förbudet inte angivit såväl WC-vatten som bad-, dusch- och tvättvatten (BDT-vatten) får anses utgöra en sådan otydlighet som medför att föreläggandet inte kan läggas till grund för ett utdömande av vitet. Domstolen beaktar därvid särskilt att BDT-vattnet inte släpps ut i tvåkammarbrunnen utan leds till en dagvattenbrunn. Sammantaget finner domstolen att nämndens ansökan om utdömande av vite ska avslås.”
M 9796-10 Miljööverdomstolen Eskilstuna	2011-07-07	Miljööverdomstolen ansåg att minireningsverk inte var en lämplig lösning i det aktuella fallet men att tillstånd till avloppsanläggning borde kunna ges om utsläppen begränsades till BDT-spillvatten. Ärendet återförvisades.	En tillsynsmyndighet avslog en ansökan om avloppstillstånd för tre fastigheter som fått förhandsbesked för nybyggnation med hänvisning till de lokala förhållandena och att utbyggnad av kommunalt VA-nät skulle inväntas. När förhandsbesked beviljades var avsikten att ansluta den nya bebyggelsen till kommunalt VA-nät, men när ansökan senare inkom till tillsynsmyndigheten hade kommunen ändrat sina VA-utbyggnadsplaner. Tillsynsmyndigheten ansåg att det fanns risk för påverkan på recipienten Mälaren likväl som risk för olägenheter då området var tämligen tättbebyggt. Miljööverdomstolen poängterade inledningsvis att prövningen av förhandsbesked enligt plan- och bygglagen och prövningen av miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken skulle ske parallellt utan inbördes begränsningar. Miljööverdomstolen konstaterade vidare att den bästa lösningen för området, såsom i många andra fall, är att kommunen ansluter området till kommunalt vatten och avlopp. Av handlingarna i målet framgår att det är osäkert när detta kommer att ske och om det i så fall kommer att omfatta aktuella fastigheter. Om en sökt enskild avloppsanläggning är godtagbar ur miljösynpunkt ska tillstånd ges. I detta fall ansågs minireningsverk inte vara en acceptabel lösning, utan en förutsättning för tillstånd var att utsläppet begränsades till BDT-spillvatten. WC-frågan får då lösas genom sluten tank, förbränningstoalett eller på annat sätt. Ärendet återförvisades till tillsynsmyndigheten.
M 981-13 Mark- och miljödomstolen Östersund Hudiksvall	2013-12-23	Närliggande fastigheter som har dricksvattentäkt som kan påverkas av en avloppsanläggning ska höras innan beslut fattas, liksom den markägare där avloppet ska placeras.	En fastighetsägare sökte och fick tillstånd för en avloppsanläggning som enligt ansökan skulle ligga helt på egen mark. Anläggningen lades dock till viss del på grannens mark. Nämnden tog då upp ärendet igen och meddelade ett nytt tillstånd för anläggningen. Grannen hade inte fått yttra sig före det första beslutet, men hade yttrat sig innan det andra beslutet. Mark- och miljödomstolen upphävde båda besluten. Av mark- och miljödomstolens domskäl framgår följande. ”I förevarande fall kan noteras att den ansökta avloppsanläggningen med trekammarbrunn och markbädd avses placeras på (FASTIGHETSBETECKNING) nära gränsen till grannfastigheten,( FASTIGHETSBETECKNING). Tomten för (FASTIGHETSBETECKNING)är avsedd för bostadsändamål och det finns ett förhandsbesked för nybyggnad av bostadshus. Såvitt framgår av ingivna fotografier sluttar marken ner mot (FASTIGHETSBETECKNING). På sistnämnda fastighet finns en äldre dricksvattenbrunn som troligen är belägen rakt nedströms avloppsanläggningen på ett avstånd om ca 40-50 m. Avloppsanläggningar ska, vid så pass korta avstånd, normalt placeras nedströms befintlig vattentäkt. I förevarande fall saknas det uppgifter exempelvis om grundvattenytans nivå och lutning samt uppgifter om vattenkvalitén i brunnen på (FASTIGHETSBETECKNING). Mot bakgrund av detta framstår det, enligt mark- och miljödomstolens bedömning, som uppenbart att det kan finnas en påverkan, eller i vart fall en risk för påverkan, på NNs och NNs intressen såsom ägare till grannfastigheten, (FASTIGHETSBETECKNING)och deras möjligheter att kunna nyttja befintlig vattentäkt. De borde således ha beretts tillfälle att yttra sig innan beslut om tillstånd meddelades innan beslut 1 fattades av miljökontoret.”
M 9872-17 Mark- och miljööverdomstolen Hässleholm	2018-08-23	Tillsynsmyndigheten kunde i detta fall styrka att överträdelse av förbudet hade skett och vitet dömdes ut.	En tillsynsmyndighet förbjöd vid vite en fastighetsägare att släppa ut avloppsvatten till en befintlig avloppsanläggning. För att kunna konstatera om förbudet överträtts hade enkammarbrunnen heltömts. Vid tillsynsmyndighetens uppföljande tillsynsbesök fanns det slam i brunnen och det luktade avlopp. Fastighetsägaren menade att det var dagvatten som hade tillförts anläggningen. Mark- och miljödomstolen fann det inte visat att förbudet överträtts och avslog nämndens ansökan om att vitet skulle dömas ut. Tillsynsmyndigheten överklagade. Mark- och miljööverdomstolens bedömde dock att utredningen visade att avloppsvatten hade släppts ut till den aktuella avloppsanordningen efter att förbudet trädde i kraft, vilket innebar att förbudet hade överträtts.
M 9983-04 Miljööverdomstolen Värmdö	2006-11-09	Alla reningstekniker är inte lämpade för fritidsfastigheter eftersom det kan krävas tekniskt kunnande, god tillsyn och jämn belastning för att garantera en tillfredsställande reduktion av närsalter. Det ansökta minireningsverket ansågs inte tillräckligt robust för att placeras i skärgården. Ansökan avslogs.	En fastighetsägare hade utan tillstånd installerat ett minireningsverk för både WC- och BDT-spillvatten på sin fastighet på en skärgårdsö i Östersjön. Han ansökte om tillstånd i efterhand, vilket avslogs av tillsynsmyndigheten, som anförde att i kommunen finns ca 20 000 enskilda avlopp varav ca 15 000 är fritidsfastigheter. Om många av dessa fritidshusägare skulle vilja ha en motsvarande anläggning som den ansökta skulle effekterna bli märkbara, både med näringsbelastningen på Östersjön och att det skulle krävas ett ökat uttag av grundvatten med risk för saltvatteninträngning. De nationella och regionala miljömålen måste beaktas vid en tillståndsprövning till vattentoalett. Fastighetsägaren anförde att han inte avsåg att ta ut grundvatten utan skulle installera en avsaltningsanläggning och ta ut havsvatten. Han var också beredd att anlägga en markinfiltration efter reningsverket. Överinstanserna var inte eniga men Miljööverdomstolen avgjorde målet och beslöt att inte lämna tillstånd. Miljööverdomstolen menade att den övergripande frågan i målet var om tillstånd till den aktuella avloppsanläggningen var förenligt med kraven på hållbar utveckling och miljömålet Ingen övergödning. En viktig utgångspunkt vid prövning var också att fastighetsägaren inte ska ha någon fördel av att ha byggt anläggningen utan tillstånd. Ytterligare en viktig utgångspunkt var principen om att lika fall ska behandlas lika, vilket innebär att domstolen måste beakta vad som kan bli följden av en generell tillståndsgivning till vattentoalett som kopplas till minireningsverk på fastigheter belägna i skärgårdsområden med utsläpp till Östersjön. Ansökan avslogs. Miljööverdomstolen ansåg att det reningsverk som var aktuellt var minde lämpat som avloppslösning i en fritidsfastighet eftersom verket för att fungera effektivt kräver tekniskt kunnande hos ägare, god tillsyn och jämn belastning över tiden. Lösningen var enligt Miljööverdomstolen inte tillräckligt robust för att långsiktigt garantera en tillfredsställande reduktion av närsalter. Ett tillstånd var inte förenligt med Miljöbalkens mål att främja hållbar utveckling, och ansågs inte uppfylla Miljömålet Ingen övergödning samt Miljöbalken 2:3 och 9:7. En avloppslösning på den aktuella fastigheten borde vara kretsloppsanpassad och utgöras av till exempel en torrtoalett.
Mål nr 2196-93 (RÅ 94 ref 59) Regeringsrätten Nacka	1994-06-15	Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till installation av vattentoalett bör beaktas av vad som kan bli följden på sikt av en generell tillståndsgivning av ifrågavarande slag för fastigheter inom området.	En tillsynsmyndighet beslöt att avslå att en ansökan om tillstånd att anordna vattentoalett på en fritidsfastighet belägen på en ö. Som skäl för beslutet anförde nämnden följande: Fastigheten ligger inom ett område där en vattenbalansberäkning utförd av VIAK AB visar att grundvattenbrist skulle kunna uppstå om samtliga fastigheter i området skulle utnyttjas permanent. Regeringsrätten delade tillsynsmyndighetens åsikt: Till de krav som måste ställas på en bostad, antingen den är avsedd för permanent bruk eller för annat än helt tillfälligt fritidsbruk, hör att den har tillgång till vatten för förtäring, livsmedelsberedning och hygien i tillräcklig omfattning och av godtagbar beskaffenhet. Brister härvidlag måste anses hänförliga till sanitär olägenhet, vars uppkomst det åligger miljö- och hälsoskyddsnämnden att hindra. Vad Miljö- och hälsoskyddsnämnden uppgivit om förhållandena inom området som helhet och risken på sikt för sanitära olägenheter vid en generellt ökad vattenförbrukning inom området vinner stöd av utredningen i målet. Regeringsrätten angav vidare att vid prövningen av en ansökan om tillstånd till installation av vattentoalett bör - om inte särskilda omständigheter i det enskilda fallet föranleder annat - förhållandena inom det större område, i vilket den aktuella fastigheten naturligt ingår, läggas till grund. Av betydelse är bl.a. vad som framgår av gällande planer för området. Bedömningen får göras med beaktande av vad som kan bli följden på sikt av en generell tillståndsgivning av ifrågavarande slag för fastigheter inom området. Vad som framkommit i målet ger inte anledning till antagande att det föreligger någon sådan särskild omständighet med avseende på den nu aktuella fastigheten som bör föranleda att ansökningen om tillstånd till installerande av vattentoalett inte skall bedömas utifrån de i det föregående angivna allmänna principerna. Det är nu inte heller fråga om att ansluta en vattentoalett till en redan beviljad och utförd avloppsanläggning för BDT-avlopp. Med hänsyn till det anförda finner Regeringsrätten att de på längre sikt föreliggande riskerna för att bostäder inom det aktuella området kan komma att lida brist på vatten av godtagbar beskaffenhet vid en ökad exploatering för permanentboende, i förening med att det får bedömas som sannolikt att en generellt höjd VA-standard leder till en snabb utveckling i denna riktning, gör det befogat att avslå NN:s ansökan om tillstånd att få installera vattentoalett.
P 10164-14 Mark- och miljööverdomstolen Gotland	2015-04-30	Förhandsbeskedet var villkorat med att det skulle finnas anslutningspunkter för vatten och avlopp alternativt servitutsavtal för nyttjande av mark för en infiltrationsanläggning. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att det var en förutsättning för att kunna bevilja förhandsbesked att sådana förutsättningar var klara vid beslutstillfället. Förhandsbesked beviljades inte.	Ansökan om förhandsbesked för ett fritidshus inkom till en kommuns byggnadsnämnd, som beviljade förhandsbeskedet med att ”anslutningspunkter för vatten och avlopp ska vara framdragna till tomten, alternativt servitutsavtal för nyttjande av marken ska finnas.” Mark- och miljööverdomstolen upphävde nämndens beslut. Ur domskälen: ”Ett förhandsbesked avser frågan om markens lämplighet för bebyggelse. Ett positivt förhandsbesked ska ge den som avser att vidta en bygglovspliktig åtgärd en säkerhet om att det som är prövat inom ramen för förbandsbeskedet kommer att tillåtas på den avsedda platsen. För att ett positivt förhandsbesked ska kunna ges måste grundläggande förutsättningar för byggnation på en viss plats vara åtminstone översiktligt klarlagda (jfr regeringens beslut den 12 september 2002, M 2001/4185/Hs/P). En grundläggande förutsättning för att marken ska anses vara lämplig för bebyggelse år att VA-frågan är löst. Av utredningen i målet framgår att området inte är prioriterat vad avser kommunalt vatten och avlopp varför en sådan lösning inte synes vara aktuell. I det VA-yttrande från Samhällsbyggnadsförvaltningen som finns i målet rekommenderas att VA-frågan ska lösas genom WC-tank och gemensam BDT-infiltration för minst 20 hushåll på en angränsande fastighet. I yttrandet sägs vidare att: "Innan bygglov ges skall servitut finnas som säkrar tillgång till infiltrationsplatsen." Förutsättningarna för att erhålla servitut för en sådan anläggning är inte närmare belysta i målet. Nämndens beslut år villkorat med förutsättningar som inte föreligger vid beslutstillfället. Sökanden råder inte ensam över att de kommer till stånd. Med sådana villkor uttunnas innehållet i förhandsbeskedet till den grad, att det kan anses ha förlorat sin egenskap av tillstånd. Det saknas därför förutsättningar att ge ett positivt förhandsbesked. Byggnadsnämndens beslut ska således upphävas.
P 10585-13 Mark- och miljööverdomstolen Leksand	2014-09-15	Mark som av och till översvämmas ansågs inte lämplig för byggnation.	Ansökan om förhandsbesked för ett enfamiljshus inkom till en kommuns byggnadsnämnd, som avslog ansökan med hänvisning till att det bl.a. var svårt att anordna enskilt avlopp på grund av framförallt risk för översvämningar. Mark- och miljööverdomstolen avslog ansökan om förhandsbesked. Ur domskälen: ”Vad sedan gäller möjligheten att ordna avlopp framgår det av utredningen i målet att det råder svåra markförhållanden i området. Grundvattennivån är hög, det finns närliggande vattentäkter och vid höga vattenstånd kan det finnas risk för översvämning, vilket påverkar möjligheterna att ordna ett robust och välfungerande avlopp. Nämnden har bedömt att uppförande av ett nytt bostadshus med tillhörande avloppsanläggning, uppströms vattentäkter och känsliga naturområden, på mark som periodvis kan komma att översvämmas, inte uppfyller kraven på en lämplig markanvändning. Nämnden har också framhållit att den typ av avloppslösning som föreslås inte bör accepteras vid etablering av ny bebyggelse. Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att det i och för sig framstår som möjligt att anordna en från miljö- och hälsosynpunkt godtagbar avloppslösning för ett enbostadshus på fastigheten. Markförhållandena är emellertid sådana att den lösning som måste användas avviker från vad som kan anses lämpligt vid nybyggnation av permanent bebyggelse. Med hänsyn härtill får nämnden anses ha haft fog för bedömningen att marken inte är lämplig för den sökta åtgärden. Det föreligger därmed tillräckliga skäl för att lämna ett negativt förhandsbesked.”
P 10870-22 Mark- och miljööverdomstolen Gotland	2024-03-11	MÖD har konstaterat att markförhållandena på platsen är sådana att den förslagna avloppslösningen avviker från vad som kan anses lämpligt vid nybyggnation av permanent bebyggelse. Den sökande ville installera ett minireningsverk med en efterföljande markbädd i ett område med obefintliga jordlager och avsaknad av recipient. MÖD bedömde att avsaknaden av ett skyddande jordlager innebär att vatten som släpps ut från reningsanläggningen, oavsett reningsgrad, sannolikt transporteras vidare ner i berggrundens spricksystem, med risk för omkringliggande dricksvattentäkter. Förhandsbesked beviljades inte.	Den sökande avsåg bygga två nya hus i ett område på Gotland. Marken där anläggningen (minireningsverk kompletterat med markbädd) avsågs placeras består av grovt grus samt klappersten till 1,5 respektive 1,6 meters djup. MÖD konstaterade att det innebär att vatten som släpps ut från reningsanläggningen, oavsett reningsgrad, sannolikt transporteras vidare ner i berggrundens spricksystem, utan att passera ett naturligt jordlager eller föregående recipient. MÖD ansåg vidare att grundvattnets strömningsriktning, givet berggrundens karaktär, kan påverkas under torrare perioder, vilket i sig innebär att det inte kan uteslutas att föroreningar kan transporteras längre sträckor och i delvis oväntade strömningsriktningar. Påverkan på omkringliggande dricksvattenbrunnar kan därmed inte uteslutas. Mot denna bakgrund samt med beaktande av den vattenproblematik som finns på Gotland, bland annat i form av smittämnen i grundvattnet, fann MÖD att området där anläggningen ska installeras får bedömas som extra känsligt. MÖD ansåg också att kortare driftsstopp eller överbelastning över tid kan innebära ytterligare belastning av föroreningar på grundvattenmagasinen i området. En upphöjd markbädd skulle enligt sökanden fungera som ett extra steg för bakteriereduktion. Denna lösning måste dock, ansåg MÖD, genom platsens avsaknad av såväl ett skyddande jordlager som en lämplig recipient för avledande, anses avvika från vad som kan vara lämpligt vid nybyggnation av permanent bebyggelse. Vid en sammantagen bedömning fann MÖD att frågan om avlopp inte kan anses löst på ett sådant sätt att ett positivt förhandsbesked kan meddelas. För att ett positivt förhandsbesked ska kunna ges måste de grundläggande förutsättningarna för byggnation på platsen vara åtminstone översiktligt klarlagda, bland annat avseende möjligheterna att ordna avlopp.
P 1666-13 Mark- och miljööverdomstolen Höganäs	2013-12-13	Markområden ska användas för det eller de ändamål som området är mest lämpat för. Både lämpligheten och möjligheten att bygga på en viss plats prövas. Förhandsbesked för bostadshus med bland annat svårigheter att lösa avloppsfrågan avslogs av Mark- och miljööverdomstolen.	Ansökan om förhandsbesked för ett enfamiljshus inkom till en kommuns byggnadsnämnd, som avslog ansökan med hänvisning till att det bl.a. var svårt att anordna avlopp. Mark- och miljööverdomstolen avslog ansökan om förhandsbesked. Ur domskälen: ”I ärenden om lov och förhandsbesked ska enligt 2 kap. ÄPBL markens lämplighet för bebyggelse prövas. Att det är möjligt att bygga på en viss plats är således inte tillräckligt. I det aktuella ärendet har byggnadsnämnden hänvisat till risken för översvämning, svårigheten att på lämpligt sätt anordna avlopp, intresset av att bevara jordbruksmark samt till lämplig bebyggelseutveckling. Vid prövning av förhandsbesked ska markens lämplighet för bebyggelse, så som anförts av byggnadsnämnden, bedömas utifrån markens naturliga förutsättningar.”
P 2845–24 Mark- och miljööverdomstolen Svedala	2025-01-15	Ett förhandsbesked avser i första hand frågan om markens lämplighet för den aktuella byggnadsåtgärden. För att ett positivt förhandsbesked ska kunna ges måste de grundläggande förutsättningarna för byggnation på platsen vara åtminstone översiktligt klarlagda, bland annat avseende möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp. Kommunens bedömningar ska tillmätas stor betydelse när frågan om marks användning till bebyggelse avgörs. En aktuell och konkret översiktsplan som ger tydliga riktlinjer för markanvändningen är ett viktigt underlag för beslut i ärenden om förhandsbesked, som ska ges särskild tyngd. Sammantaget anser MÖD att vare sig frågan om vattenförsörjning och avlopp eller dagvattenhantering kan anses översiktligt klarlagd. Redan av denna anledning har nämnden således haft fog för att meddela negativt förhandsbesked.	Den sökande avsåg bygga ett enbostadshus och komplementbyggnad. MÖD bedömde att översiktsplanen var aktuell och nyanserad och att den gav tydliga riktlinjer för markanvändningen. Av översiktsplanen framgick bland annat att kommunen ligger inom den expansiva Öresundsregionen och att det finns en stark efterfrågan på stadsnära boende på landet. Den aktuella fastigheten ingår i en bymiljö som endast tillåter mycket begränsad bebyggelsekomplettering, bland annat på grund av en otillräcklig teknisk försörjning av vatten och avlopp samt dagvatten. Enligt översiktsplanen kan kommunen lämna negativt förhandsbesked med anledning av att vatten- och avloppsfrågan inte går att lösa på ett tillfredställande sätt. Att bygga ut kommunalt vatten och avlopp till fler byar har beräknats medföra mycket höga kostnader. Av ansökan framgick att frågan om vatten och avlopp avsågs lösas genom kommunal anslutning. Den del av fastigheten som var tänkt att tas i anspråk för ny bebyggelse ligger dock inte inom det av kommunen bestämda verksamhetsområdet. Kommunen har därmed ingen skyldighet att ansluta denna del av fastigheten till den allmänna va-anläggningen. Av yttrandet från kommunens enhet för vatten och avlopp framgick vidare att det planerade bostadshuset inte heller kunde ges möjlighet att via avtal ansluta till den kommunala va-anläggningen. Någon annan lösning för vatten och avlopp hade inte lagts fram. För det aktuella området saknas möjlighet till kommunalt omhändertagande av dagvatten. Kommunens enhet för vatten och avlopp framhöll risken med dagvattenhantering genom infiltration eftersom det nu aktuella området sannolikt har höga grundvattennivåer. Med detta i beaktande instämde MÖD i nämndens bedömning att provborrningar på annan plats än den som var tilltänkt för den nya bebyggelsen inte utgjorde ett fullgott underlag för den föreslagna dagvattenhanteringen genom infiltration. Sammantaget ansåg MÖD att vare sig frågan om vattenförsörjning och avlopp eller dagvattenhantering kan anses vara översiktligt klarlagd. Redan av denna anledning hade nämnden således fog för att meddela negativt förhandsbesked.
P 4440-20 Mark- och miljööverdomstolen Härryda	2021-10-08	Det finns inget hinder mot att i ett sammanhang döma ut vite för flera på varandra följande perioder när det är fråga om ett löpande vite som bestämts till ett visst belopp för varje tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet inte har följts.	Utdömande av vite. En nämnd hade förelagt en person att ta bort eller montera ned en altan vid äventyr av löpande vite om 10 000 kr per månad. Sedan föreläggandet inte följts ansökte nämnden om utdömande av 50 000 kr i vite. MÖD har funnit att nämndens ansökan gjorts i rätt tid, att övriga förutsättningar för att döma ut vite förelegat och att skäl för jämkning saknats. Härutöver har MÖD - med en jämförande hänvisning till 9 § 2 st. och 4 § 2 st. lagen (1985:206) om viten - bedömt att det inte funnits något hinder mot att i ett sammanhang döma ut vite för flera perioder på det sätt nämnden yrkat.
P 8864-14 Mark- och miljööverdomstolen Leksand	2014-09-15	Det måste finnas en utredning om markförhållanden på platsen, risken för översvämning och utredning om hur vatten- och avloppsfrågan avses lösas för att frågan om förhandsbesked ska kunna prövas.	Ansökan om förhandsbesked för ett enfamiljshus inkom till en kommuns byggnadsnämnd, som beviljade förhandsbesked. Grannen överklagade beslutet och menade att platsen inte var lämplig för byggnation pga. bl.a. risken för översvämningar. Ur domskälen: ”Vid syn på platsen den 2 juni 2015 kunde Mark- och miljööverdomstolen konstatera att stora delar av den aktuella platsen var sank och till vissa delar översvämmad. I fastighetens västra gräns fanns en bäck med strömmande vatten. Platsen för den tilltänkta byggnationen var relativt plan men hela området år beläget på en sluttning ner mot Siljan. Mark- och miljööverdomstolen noterar att stora delar av etableringsområdet var översvämmat även vid nämndens besök på platsen under våren 2013. Någon närmare utredning rörande markförhållandena på platsen, risken för översvämning eller de faktiska förutsättningarna för byggnation finns inte i målet. En grundläggande förutsättning för att marken ska vara lämplig för bebyggelse är vidare att det går att anordna godtagbara anordningar för vattenförsörjning och avlopp. I detta mål finns inte någon utredning som visar hur vatten- och avloppsfrågan ska lösas, annat ån ett konstaterande att infiltrationsförhållandena på platsen bedöms som dåliga varför ett minireningsverk kan bli nödvändigt. Mark- och miljödomstolen instämmer med hänsyn till ovannämnda omständigheter i mark- och miljödomstolens bedömning om platsens lämplighet för byggnation och avslår överklagandet.
Va 675/12 Statens VA-nämnd	2013-10-17	Ersättning lämnades för en fem år gammal trekammarbrunn med infiltration eftersom fastighetsägarna inte fått information om att kommunal VA-ledning var planerad. Kommunen hade initierat VA-utbyggnaden i ett sent skede då man hade utvecklingsplaner för området.	Ersättning lämnades för en fem år gammal trekammarbrunn med infiltration eftersom fastighetsägarna inte fått information om att kommunal VA-ledning var planerad. Kommunen hade initierat VA-utbyggnaden i ett sent skede då man hade utvecklingsplaner för området.

Kontakt

Publicerad: 2017-01-19

Uppdaterad: 2022-02-04

Sidansvarig: Webbredaktion

Skriv ut