M 3564-20, M 13731-19 och M 13819-19 Mark- och miljööverdomstolen

Målnummer: M 3564-20, M 13731-19 och M 13819-19
Beslutande myndighet: Mark- och miljööverdomstolen
Avgörandedatum: 2020-12-23
Kommun: Sollefteå

Mark- och miljööverdomstolen har i två domar meddelade den 18 november och en dom meddelad den 23 december 2020 fastställt en kommuns beslut om att förbjuda utsläpp från befintliga avloppsanläggningar med slamavskiljning och efterföljande infiltration eller markbädd.

Slutsats

Gemensamt för anläggningarna var att de hade tillstånd enligt äldre lagstiftning och att det saknades påvisade olägenheter för miljö eller människors hälsa. Bedömningen av deras funktion försvårades av att utformningen av anläggningarna var okänd och i vissa fall avvek från lämnade tillstånd. Med hänvisning till att fastighetsägarna inte hade visat att anläggningarna uppfyllde miljöbalkens krav ansåg MÖD att kommunen haft fog att förbjuda utsläpp från dem.

Äldre tillstånd

Gemensamt för de olika anläggningarna var att de hade tillstånd enligt äldre lagstiftning och det saknades påvisade olägenheter för miljö eller människors hälsa. Vidare försvårades bedömningen av deras funktion av att utformningen av anläggningarna var okänd och i vissa fall avvek från lämnade tillstånd.

M 3564-20, den 18 november 2020

Den aktuella anläggningen var en infiltrationsanläggning som tog emot WC- och BDT-vatten från en permanentbostad. Några specifika problem med anläggningen hade inte noterats av kommunen, men det saknades uppgifter om hur den var uppbyggd eller dimensionerad, samt om avståndet från spridarledning ner till grundvattenytan. Anläggningen saknade vidare luftningsrör på spridarledningarna. Anläggningen hade ett tillstånd meddelat 1978 enligt vilket den skulle utföras i enlighet med Naturvårdsverkets publikation 1971:2. Kommunen menade att tillståndet inte hade följts. Med tanke på den föråldrade tekniken och den bristande dokumentationen av dess utförande, bedömde kommunen att infiltrationsanläggningen inte hade en tillfredsställande rening.

M 13731-19, den 18 november 2020

Bostadshuset användes som permanentbostad, och avloppet från WC samt BDT-vatten leddes till en trekammarbrunn och efterföljande rening i form av markbädd. För anläggningens inrättande fanns ett tillstånd från 1984 där det framgick att anläggningen skulle vara utförd enligt Naturvårdsverkets publikation 1974:15. Kommunen menade att anläggningen inte följde tillståndet, samt hade sett tecken på att slamavskiljaren hade otäta mellanväggar. Dessutom saknades fördelningsbrunn och luftningsrör. Sammantaget menade kommunen att anläggningen inte hade tillräcklig reningskapacitet eftersom tekniken var föråldrad och/ eller okänd eftersom anläggningen inte följde tillståndet.

M 13819-19, den 23 december 2020

Målet gällde en permanentbostad med utsläpp av WC- och BDT-vatten till en trekammarbrunn med ett äldre efterföljande reningssteg av okänt utförande. I tillståndet från 1975 för utförande av avloppsanläggningen angavs att den bl. a. ska vara utförd enligt Statens Naturvårdsverks publikation 1974:15, men det saknades uppgifter om beslutet avsåg en infiltration eller markbädd. Nämnden, som ansåg att anläggningen var uttjänt, grundade i huvudsak sitt beslut på att den teknik med vilken anläggningen byggts var föråldrad och/eller okänd. Det var oklart hur anläggningen var uppbyggd och hur den dimensionerats. Dessutom saknades fördelningsbrunn och fungerande luftning. Länsstyrelsen fastställde kommunens beslut.

Bedömning i mark- och miljödomstolen

I samtliga mål fastställdes kommunens beslut av länsstyrelsen, men upphävdes i mark- och miljödomstol. Mark- och miljödomstolen ansåg att förbud var för ingripande. Även om observationer kunde tyda på brister hos anläggningen, konstaterade de att det även kunde finnas andra bakomliggande orsaker. Domstolen menade att inget framkommit som tydde på att utsläppet av avloppsvatten skulle utgöra någon risk för människors hälsa eller miljön, och att vad kommunen anfört om avsaknad av fördelningsbrunn och luftningsrör inte i sig visade att anläggningen brast eller i övrigt inte uppfyllde sin ursprungliga funktion.

Mark- och miljööverdomstolens bedömning

Domstolen konstaterade i de olika målen att det fanns risk för att avloppsvattnet som släpptes ut från anläggningarna inte genomgick en tillräcklig rening, med hänvisning bl.a. till att det inte var känt hur anläggningarna konstruerats, samt att de saknades luftningsrör och fördelningsbrunn. Med hänvisning till att fastighetsägaren inte hade visat att anläggningen uppfyllde miljöbalkens krav ansåg Mark- och miljööverdomstolen att kommunen haft fog att förbjuda utsläpp från anläggningen.