M 11542-17 Mark- och miljööverdomstolen

Målnummer: M 11542-17
Beslutande myndighet: Mark- och miljööverdomstolen
Avgörandedatum: 2019-01-09
Kommun: Hultsfred

Slutsats

Ett vitesföreläggande ska vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer. Ett förbud måste alltid innehålla uppgift om adressatens namn.

Sammanfattning

I ett föreläggande som förenades med vite angav tillsynsmyndigheten bara att avloppsanläggningen på fastigheten belades med nyttjandeförbud, och att beslutet skulle delges fastighetsägaren NN. Det framgick inte med namn vem beslutet var riktat till.

Ur domskälen: ”Som mark- och miljödomstolen har redogjort för ska domstolen i ett mål om utdömande av vite pröva bland annat om det föreläggande eller förbud som ansökan avser är lagligen grundat, om det har vunnit laga kraft och om adressaten haft faktisk och rättslig möjlighet att följa föreläggandet. Domstolen ska vidare pröva om adressaten är angiven på det sätt som krävs för att vitesföreskriften ska vara tillämplig. Höga krav ställs på tydlighet, både vad avser vem föreläggandet är riktat till och vad det är som denne förpliktas att göra. Kravet på tydlighet har ofta uttryckts så, att den som ett föreläggande eller ett förbud riktar sig till måste få helt klart för sig vad som fordras för att det fastställda vitesbeloppet inte ska dömas ut. Det utsatta vitet måste således vara knutet till en klart definierad prestation eller underlåtenhet (se t.ex. RÅ 1994 ref. 29). Enligt 2 § första stycket lagen (1985:206) om viten ska ett vitesföreläggande vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer. Ett förbud måste alltid innehålla uppgift om adressatens namn. Det är t.ex. inte tillräckligt att förbudet riktas mot ägaren av en viss fastighet (se prop. 1984/85:96, s. 47 och RÅ 1995 ref. 40).

I det nu aktuella vitesföreläggandet anges i beslutstexten endast att avloppsanläggningen på fastigheten beläggs med nyttjandeförbud och att beslutet ska delges fastighetsägaren NN. Föreläggandet är således inte i strikt mening utformat som ett förbud att använda anläggningen riktat direkt till NN. Mot bakgrund av att fastigheten brukas av en arrendator medför inte heller den omständigheten att NN i föreläggandet uppges vara fastighetsägare och den som ska delges beslutet, att det otvivelaktigt framgår att förbudet riktar sig till honom. Vitesföreläggandet uppfyller därmed inte viteslagens krav på tydlighet i fråga om adressat. Det saknas därmed förutsättningar att döma ut vitet.”