M 6402-20 Mark- och miljööverdomstolen

Målnummer: M 6402-20
Beslutande myndighet: Mark- och miljööverdomstolen
Avgörandedatum: 2021-05-20
Kommun: Värmdö

Slutsats

MÖD konstaterade att tillståndsbeslutet från 2004 omfattades av bestämmelsen om rättskraft i 24 kap. 1 § miljöbalken och anförde att nämnden inte kunde ställa ytterligare krav avseende de frågor som var prövade inom ramen för tillståndet.

Sammanfattning

På en fastighet fanns en trekammarbrunn och infiltration med tillstånd från 2004. Kommunen beslutade att förbjuda ägaren till fastigheten att släppa ut avloppsvatten med motiveringen att en infiltration inte har en tillräcklig rening av fosfor för att uppnå hög skyddsnivå, och att det var svårt att kontrollera anläggningens funktion på grund av att det inte gick att ta prover på det utgående vattnet. Vid ett besök på plats hade kommunen noterat mycket slam och hög vattennivå i slamavskiljaren, att skiljeväggarna var trasiga samt att det fanns vatten och slam i luftningsröret till infiltrationen.

Fastighetsägaren överklagade beslutet, som upphävdes av både länsstyrelse och mark- och miljödomstol.

Mark- och miljödomstolen

Mark- och miljödomstolen angav bl.a. att det avgörande för rättskraften hos ett tillstånd som omfattas av 24 kap. 1 § miljöbalken är omfattningen av tillståndsprövningen. Då det uttryckligen framgår av bestämmelsen att rättskraften enbart gäller ”såvitt avser frågor som prövats i domen eller beslutet” följer att tillstånd meddelade innan balkens ikraftträdande ofta kan antas ha en mer begränsad rättskraft eftersom tillståndsprövningen då inte omfattat alla frågor som ingår i en prövning enligt miljöbalken, bl.a. har miljöbalkens allmänna hänsynsregler då inte tillämpats. Mark- och miljödomstolen konstaterade att de delar som är relevanta för prövningen av en enskild avloppsanläggning i huvudsak var oförändrade sedan balken trädde i kraft, och att tillståndet har förenats med de villkor som bedömts som nödvändiga för att miljöbalkens allmänna hänsynsregler ska uppfyllas. Av handlingarna att döma hade anläggningen uppförts i enlighet med tillståndet. Domstolen ansåg med beaktande av dessa omständigheter att tillståndets rättskraft medförde att kommunen inte nu kan ställa ytterligare krav med stöd av de allmänna hänsynsreglerna.

Mark- och miljööverdomstolen

Kommunen överklagade mark- och miljödomstolens dom, och anförde att ett förbud att använda anläggningen vore mindre ingripande än ett föreläggande om att åtgärda bristerna som noterats i anläggningen, med hänvisning till att kommunen i ett sådant fall skulle binda verksamhetsutövaren till en specifik lösning. Kommunen underströk att förbudet inte innebar en återkallelse av tillståndet, och att avloppslösningen skulle kunna tas i bruk igen efter åtgärd. Kommunen menade vidare att ett tillstånd till ett enskilt avlopp inte kan jämställas med tillstånd som följer av miljöprövningsförordningen, och att de inte omfattas av rättskraft i den meningen att det inte går att ingripa mot den miljöfarliga verksamheten.

Mark- och miljööverdomstolen konstaterade dock, med hänvisning till i princip samma skäl som framkommit i mark- och miljödomstolen, att tillståndsbeslutet från 2004 omfattades av bestämmelsen om rättskraft i 24 kap. 1 § miljöbalken och anförde att nämnden inte kunde ställa ytterligare krav (det vill säga krav som begränsar det meddelade tillståndet, alltså inte krav som innebar att tillståndet följdes, läs mer här.) Överklagandet avslogs med hänvisning till att det inte funnits någon möjlighet för kommunen att meddela ett förbud för verksamheten.