Begrepp

Allmän avloppsanläggning, är en avloppsanläggning över vilken en kommun har ett rättsligt bestämmande inflytande och som har ordnats och används för att uppfylla kommunens skyldigheter enligt lagen om allmänna vattentjänster (LAV). Se även begreppet Enskilda avloppsanläggningar.

Avloppsanordning/avloppsanläggning Avloppsanordning är det uttryck som används i 13 § förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. I vägledningarna används det vardagligare begreppet avloppsanläggning istället för avloppsanordning utom i de fall där det finns en referens till miljöbalken eller förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Enligt Naturvårdsverkets handbok 2008:3 bör en avloppsanordning innefatta ”rörledningar, slamavskiljare, tankar, infiltrationsanordningar och liknande anordningar som ingår i den kompletta anordningen.”

Avloppsvatten definieras i 9 kap. 2 § miljöbalken som:

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet
2. vatten som använts för kylning
3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning (dagvatten)
4. vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.

"Spillvatten och annan flytande orenlighet” omfattar bland annat hushållsspillvatten från hushåll (som i sin tur kan indelas i WC-spillvatten, respektive bad-, disk- och tvättvatten, så kallat BDT-spillvatten), men kan också avse spillvatten från verksamheter.

BDT-spillvatten består av spillvatten från bad, disk och tvätt.

Biohud är beteckning för det skikt av mikroorganismer som utvecklas i markbaserade avloppsanläggningar i anslutning till infiltrationsnivån. Här sker huvuddelen av den biologiska reningen av spillvattnet. Ibland används även uttrycket biofilm, framförallt i anläggningar där bärarmaterialet (alltså det material som mikroorganismerna fäster och tillväxer på) inte utgörs av naturligt markmaterial, till exempel i minireningsverk.

Byggförvaltningen används för den avdelning/enhet/förvaltning inom kommunen som ansvarar för bygglovshanteringen.

Efterpoleringssteg avser ett kompletterande reningssteg som har en viss påvisad funktion med avseende på en specifik parameter, ofta smittämnen. Ett efterpoleringssteg kan till exempel utgöras av en infiltration eller en UV-anläggning medan en stenkista inte är ett tillräckligt väl definierat begrepp med känt utförande och funktion för att kunna utgöra ett efterpoleringssteg.

Enskilda avloppsanläggningar är inte synonymt med små avloppsanläggningar, även om termen ibland används på detta sätt. Begreppet ”enskild avloppsanläggning” finns i lag om allmänna vattentjänster (LAV) där man skiljer på allmän och enskild anläggning. Enskild anläggning är en anläggning som inte är eller inte ingår i en allmän anläggning. Begreppet enskilt avlopp beskriver alltså den organisatoriska formen, inte avloppsanläggningens storlek. Se även begreppet Allmän avloppsanläggning.

Hushållsspillvatten är spillvatten som kommer från bostäder och serviceinrättningar, vilket till övervägande del utgörs av WC-spillvatten (vattentoalett) och BDT-spillvatten (bad, disk och tvätt) oavsett om det kommer från privata hushåll eller från vård- och serviceinrättningar, restauranger, personalkök, affärer etc.

Högsta dimensionerande grundvattenyta, GVdim är den grundvattennivå utifrån vilken konventionella infiltrationer < 25 pe projekteras och byggs. Anges i meter från befintlig markyta. Består av tre delmängder – observerad grundvattennivå, tillägg på grund av att magasinet eventuellt inte var fyllt vid observationstillfället samt ett tillägg på grund av lokal förhöjning under en infiltration i finkornig jordart. Se även avsnitt Dimensionerande grundvattennivå för små avlopp.

Infiltrationsnivån är den nivå där den aktiva biohuden utvecklas i övergångszonen från spridningslager mot underliggande infiltrationsmaterial. Se även avsnittet Vad menas med infiltrationsnivå.

Infiltrationsyta är den yta som belastas med slamavskiljt hushållsspillvatten i en infiltration. Behovet av yta beror av geologiska förutsättningar samt av spillvattnets mängd och sammansättning. Se även avsnitt Siktanalys och perkolationsprov - bedömning av infiltrations­kapacitet och dimensionering av infiltrationsyta.

Miljöförvaltningen används för den avdelning/enhet/förvaltning inom kommunen som har prövnings- och tillsynsansvar avseende små avloppsanläggningar samt för Försvarsinspektören för hälsa och miljö som har motsvarande prövnings- och tillsynsansvar i fråga om samtliga verksamheter och åtgärder inom Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt. (Se 2 kap. 4 § miljötillsynsförordningen (2011:13)

Personekvivalent (pe) definieras som den mängd nedbrytbart organiskt material som har en biokemisk syreförbrukning på 70 gram löst syre per dygn under sju dygn (BOD7) (Naturvårdsverket, 2016).

Definitionen av en pe motsvarar inte siffran i AR Små avlopp, där 48 g/p, d BOD anges. Förklaringen är att siffran i AR Små avlopp har följt med från de tidigare allmänna råden från 2006 och är baserad på:rapport 4425 från NV ”Vad innehåller avlopp från hushåll?”.

I HaV:s förslag till ny föreskrift 2016 föreslogs 65 g/d, p men förändringen är inte genomförd. Att räkna på antalet personekvivalenter som belastar anläggningen blir mest relevant för anläggningar som belastas av annat avloppsvatten än enbart hushållsspillvatten eller när man närmar sig en belastning på 200 pe, för att veta om det handlar om en ansökan enligt 13 § FMH (under 200 pe) eller en anmälan enligt 9 kap. 6 § MB (över 200 pe).

Recipient är det grundvatten, vattendrag eller liknande dit avloppsvattnet leds.

Retention är avskiljning av näringsämnen och andra substanser i mark och grundvatten samt i vattendrag och sjöar genom naturliga biogeokemiska processer.

Små avloppsanläggningar är sådana avloppsanläggningar som omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt 13 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Generellt avses därmed alla avloppsanläggningar som är dimensionerade för att ta emot avloppsvatten från 1–200 pe. Något som är gemensamt för begreppet små avloppsanläggningar är att de är byggda med småskalig teknik avsedd för endast ett eller ett mindre antal hushåll, men även för mindre verksamheter. Verksamhetsutövare för små avloppsanläggningar kan vara såväl privatpersoner som juridiska personer (se begreppet Enskilda avloppsanläggningar) och det är också möjligt att en kommun med ansvar enligt lagen om allmänna vattentjänster har en anläggning avsedd för högst 200 pe (se begreppet Allmänna avloppsanläggningar). HaV:s vägledning avser tillsyn och prövning av små avloppsanläggningar dimensionerade för 1-200 personekvivalenter som tar emot hushållsspillvatten eller avloppsvatten som till innehållet kan jämställas med hushållsspillvatten, men inte kommer från bostäder eller serviceinrättningar, se avsnitt Avgränsningar . Torrtoaletter ingår inte i begreppet avloppsanläggning.

En surrogatparameter är en mätbar fysikalisk eller kemisk parameter som har visats ge en direkt korrelation med koncentrationen av en annan parameter. Surrogatparametrar kan användas i fält för att ge en indikation på om en avloppsanläggning fungerar som avsett. Exempelvis kan en kombination av provtagning av ortofosfat och turbiditet ge indikation på om den kemiska fällningen i ett minireningsverk fungerar tillfredsställande.

Spillvatten inkluderar både hushållsspillvatten och industrispillvatten. Industrispillvatten är allt spillvatten som släpps ut från områden som används för kommersiell eller industriell verksamhet och som inte är hushållsspillvatten eller dagvatten.

Spridningslager är den del av en infiltration eller markbädd där avloppsvatten sprids ut innan det tränger ner under infiltrationsnivån.

Tekniska förvaltningen används för den avdelning/enhet/förvaltning/bolag inom kommunen som ansvarar för ledningsnät, kommunalt VA och hämtning av avfall.

VISS är en databas med uppgifter om alla Sveriges större sjöar, vattendrag, grundvatten och kustvatten. Här finns data om övervakning, miljömål, åtgärder, kartläggning och analys för Sveriges vatten. VISS har utvecklats av vattenmyndigheterna, länsstyrelserna och Havs- och vattenmyndigheten.

WC-spillvatten består av spillvatten från vattentoalett.

Vad är avloppsvatten?

Avloppsvatten definieras i 9 kap. 2 § MB som:

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet
2. vatten som använts för kylning
3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning (dagvatten)
4. vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.

”Spillvatten och annan flytande orenlighet” omfattar bl.a. hushållsspillvatten från hushåll som i sin tur kan indelas i WC-spillvatten, respektive bad-, disk- och tvättvatten (BDT-spillvatten), men kan också avse spillvatten från verksamheter. Se även Begrepp och Avgränsninngar.

Vad ingår i små avloppsanläggningar?

Det finns inte någon legal definition av begreppet små avloppsanläggningar. Vad som utgör en avloppsanläggning definieras inte heller i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. En rimlig beskrivning av en avloppsanläggning kan vara ”de samverkande komponenter som ingår i en komplett anläggning vars syfte är att leda, behandla eller samla upp spillvatten, såsom till exempel rörledningar, slamavskiljare, slutna tankar, infiltrationer, markbäddar och reningsverk”.

Till anläggningen räknas inte de rör inomhus som leder spillvattnet till den behandlande eller uppsamlande komponenten, detta gäller oavsett om avloppsanläggningen ligger inomhus eller utomhus. Torrtoaletter ingår inte i begreppet avloppsanläggning. En anlagd våtmark som är utformad för reningsändamål kan ingå i en anmäld eller tillståndsgiven avloppsanläggning, däremot kan inte naturliga våtmarker anses ingå i en anläggning, se MÖD:s avgörande M 5822-16.

Högst 200 personekvivalenter

Enligt miljöbalkens indelning i anläggningar som regleras genom 13 § FMH respektive sådana anläggningar som omfattas av beteckningen C i 28 kap. 4 § MPF, så går skiljelinjen mellan en liten avloppsanläggning och övriga avloppsanläggningar vid 200 personekvivalenter (pe). Denna vägledning avser anläggningar som dimensioneras för upp till och med 200 personekvivalenter (pe) och där anläggningen tar emot hushållsspillvatten eller jämförligt spillvatten. Av 15 FMH, framgår att bestämmelserna i 13 § inte ska tillämpas på avloppsanläggningar som kräver tillstånd eller anmälan enligt MPF.

Kommuntäckande VA-plan

För att kunna hantera frågan om var små avloppsanläggningar är en rimlig lösning behövs en kommuntäckande VA-plan, inte minst med utgångspunkt från kraven i § 6 LAV:

Den sista meningen i 6 § trädde i kraft den 1 januari 2023.

Samtidigt tillkom 6 § a-d som anger att det efter den 31 december 2023 ska finnas en aktuell vattentjänstplan i varje kommun. En vattentjänstplan ska innehålla kommunens långsiktiga planering av hur behovet av allmänna vattentjänster ska tillgodoses.

Bakgrunden till förändringarna i lagen om allmänna vattentjänster framgår av proposition 2021/22:208.

I vattenmyndigheternas åtgärdsprogram för 2022-2027 finns också upprättandet av VA-planer med som en åtgärd som kommunerna ska vidta.

Utredningen måste anpassas till förhållandena i det enskilda fallet

Vad som är rimliga utredningskrav beror till stor del på omständigheterna i det enskilda fallet. Om det till exempel finns stor risk för påverkan på närliggande vattentäkter blir utredningskravet större och det kan anses rimligt att kräva en hydrogeologisk utredning, för att utesluta att den ansökta anläggningen förorenar en vattentäkt. Är risken för förorening däremot liten och det inte finns någon omständighet som ger anledning att misstänka att det finns en risk för att närliggande vattentäkter kan förorenas är det inte heller rimligt att kräva mer långtgående utredningar. Se till exempel dom från MÖD, M 4335-05. I denna dom fann MÖD att det med hänsyn till förhållandena i detta fall inte var motiverat att ställa krav på en geohydrologisk undersökning. I det aktuella fallet fanns ingen omständighet, såsom sprickor i berggrunden eller infiltrationens lokalisering, som gav anledning att misstänka att närbelägen vattentäkt riskerade att förorenas. MÖD fann därför att det i detta fall var orimligt att kräva en geohydrologisk undersökning.

I MÖD:s dom, M 9677-99, fann domstolen däremot att en geohydrologisk undersökning skulle ha gjorts och avslog ansökan om tillstånd. I det aktuella fallet bestod området kring anläggningen av berg i dagen eller berg med tunt jordtäcke. Vidare var infiltrationen lokaliserad väsentligt högre än närliggande vattentäkt. Någon mer omfattande markundersökning hade inte utförts. Mot bakgrund av dessa omständigheter fann MÖD att det inte var orimligt att kräva att en geohydrologisk undersökning skulle göras.

För att nämnden ska kunna pröva om den sökta lösningen uppfyller hänsynsreglerna i 2 kap. MB kan det ibland finnas ett behov av att sökanden inkommer med kompletterande uppgifter. I vissa fall kan det finnas behov av utredning av kostnader och tekniska begränsningar för en annan avloppslösning som skulle kunna vara teoretiskt möjlig på fastigheten. Detta är aktuellt i de fall då en annan avloppslösning än den föreslagna enligt miljöförvaltningens uppfattning uppenbart skulle kunna ge bättre uppfyllelse av hänsynsreglerna i 2 kap. 2-6 §§ MB. En vägning behöver då göras mellan kostnad i förhållande till nytta innan miljöförvaltningen kan bedöma vad som är skäligt i det enskilda ärendet. Myndigheten kan i dessa fall begära att den sökande redovisar varför denne anser det orimligt dyrt eller tekniskt svårt att välja en lösning som bättre skulle uppfylla kraven i hänsynsreglerna, till exempel med avseende på resurshushållning (2 kap. 5 § MB) eller lokalisering (2 kap. 6 § MB). Miljöförvaltningen får därefter bedöma om den eventuellt högre kostnaden och/eller de tekniska svårigheter som den alternativa lösningen medför kan motiveras, med hänsyn tagen till den miljö- eller hälsonytta som kan uppnås i det enskilda fallet.

Däremot är det inte korrekt att begära in full utredning av alternativa tekniklösningar eller placeringar från den sökande eftersom det i 7 § förordning (2017:966) om miljöbedömningar anges ett undantag från kravet på MKB för ansökan om tillstånd till åtgärd som avses i 13 § FMH, dvs. vid inrättande av avloppsanläggningar. (Undantaget från MKB gäller inte om avloppsanläggningen kräver tillstånd enligt 7 kap. 28 a § MB - om Natura 2000-tillstånd behövs ska alltså en MKB göras, se avsnitt Natura 2000.)

Mindre förändringar eller kompletteringar, såsom flytt av utsläppspunkt eller tillägg av efterpoleringssteg, kan vara skyddsåtgärder som behövs för att anläggningen ska vara tillåtlig med den ansökta placeringen eller tekniken och är inte likställt med att begära in alternativa tekniklösningar eller placeringar.

Beslutsunderlaget måste vara fullständigt

Även om den sökande har ett ansvar för att ge in den utredning som behövs för prövning av ansökan/anmälan så har också miljöförvaltningen ett ansvar för att se till att ärendet blir tillräckligt utrett. Det är alltså miljöförvaltningen som måste begära in den information som behövs och se till att driva ärendet framåt. Ett exempel på detta är en dom från MÖD, M 8541-13, där ett tillstånd upphävdes av domstolen eftersom ärendet inte var tillräckligt utrett av prövningsmyndigheten. En prövningsmyndighet beviljade tillstånd till en avloppsanläggning där det inte var fastslaget vilken teknisk lösning – markbädd eller infiltration – som skulle anläggas. Det var inte utrett om infiltration var möjligt men tillståndet gav ändå verksamhetsutövaren rätt att försöka med en sådan utformning och därefter själv bedöma vilken metod som borde användas.

I en annan dom, M 2330-21, bedömde MÖD att beslutsunderlaget i ärendet inte var tillräckligt för att bevilja tillstånd. Bland annat saknades utredning av grundvattnets nivå och strömningsriktning. Domstolen ansåg även att situationsplanen och ritningarna över anläggningen var ofullständiga.

I en tredje dom M 4906-20, bedömde MÖD att en leverantörs provtagningsserier inte visade att anläggningen klarar att uppnå normal skyddsnivå för fosforreduktion, samt att 70 procents reduktion behöver uppnås som medelvärde, men inte i varje stickprov.

I en fjärde dom M 3278-23 bedömde MÖD att ett sandmagasin i vilket rening av processvatten från ett anrikningsverk skedde inte var teknik avsedd för rening av sanitärt spillvatten. Gruvbolaget hade inte inkommit med tillräckliga underlag som verifierade i vilken grad det sker en rening av det sanitära vattnet.

Begäran om komplettering av ansökan

Det är viktigt att miljöförvaltningen är aktiv och tar egna initiativ i syfte att se till att ärendet blir tillräckligt utrett. Miljöförvaltningen kan alltså inte ”sitta still i båten” och förutsätta att sökanden kommer att komplettera utifrån att det ligger i dennes eget intresse att få igenom sin ansökan. JO har i flera ärenden haft synpunkter på just sådan ärendehantering. Anser miljöförvaltningen att det saknas något underlag ska miljöförvaltningen i första hand se om man enkelt kan få fram det på egen hand. Ofta är det dock endast sökanden som har möjlighet att ge in information som rör den specifika ansökan. Om miljöförvaltningen anser att ansökan är ofullständig, antingen för att det som ska finnas med enligt 22 kap. 1 § MB (eller bör finnas med enligt bilaga 3 och 4 i AR Små avlopp) inte finns med, eller för att det annars saknas redovisning av sådana platsspecifika förutsättningar som behövs för att ansökan ska kunna bedömas, ska en komplettering av ansökan begäras in.

I 23 § FL anges att ”en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. En enskild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning. Om det behövs ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten förtydligar eller kompletterar framställningen.” Förvaltningslagen förutsätter sålunda ett samarbete mellan den sökande och myndigheten och i många fall kan förmodligen mindre kompletteringar av en ansökan lösas smidigt över till exempel mejl eller telefon.

Behövs en större komplettering eller den sökanden inte inkommer med begärd komplettering även om den är av mindre omfattning, kan sökanden föreläggas att inom en viss tid avhjälpa bristen i ansökan (22 kap. 2 § MB). Hur lång tid som är lämplig att den sökande får på sig för att komplettera ansökan beror på vad som saknas i ansökan. Det är viktigt att en begäran om komplettering är tydlig så att verksamhetsutövaren inte utför ”onödiga” undersökningar. Ett formellt beslut om komplettering ökar också tydligheten gentemot den sökande så att det står helt klart för denne att ärendet inte kan handläggas vidare utan att kompletteringarna inkommer.

Ett föreläggande om komplettering är att se som ett beslut under handläggningen (s.k. beredningsbeslut) och är därför inte direkt överklagningsbart. Beredningsbeslut kan överklagas först i samband med att man överklagar det slutliga beslutet i ärendet. För det fall miljöförvaltningen bedömer att ansökan inte kan prövas om kompletteringen inte kommer in bör i föreläggandet finnas information om att ansökan kan komma att avvisas om kompletteringen inte kommer in inom den tid som angivits.

Kostnader för utredning måste vara skäliga

Obegränsade krav kan inte ställas på den sökande att tillhandahålla utredning. Kostnaderna för de undersökningar som krävs måste stå i rimlig proportion till den miljönytta som kan förväntas av undersökningarna (26 kap 9 § miljöbalken).

Det är sedan upp till sökanden att avgöra om man håller med om att kostnaderna är rimliga för det som miljöförvaltningen begär och om man ska inkomma med den begärda utredningen eller ej. Om den sökande väljer att inte ge in vissa uppgifter för att sökanden tycker det är för dyrt riskerar hen antingen att ansökan blir avvisad eller att ansökan prövas utifrån underlag som kanske inte är helt rättvisande. Detta kan till exempel leda till att onödigt hårda krav ställs på anläggningen.

Bristfällig ansökan leder till avslag eller avvisning

Har den sökande i ansökan bifogat någon form av dokumentation kring till exempel reningskapacitet, men denna redovisning är så bristfällig eller otillräcklig att sökanden inte kan anses ha visat att kraven i 2 kap. MB är uppfyllda, bör ansökan avslås. Innan avslag meddelas är det lämpligt att nämnden ger sökanden en möjlighet att komplettera i de delar det saknas tillräckligt underlag. I detta fall görs en prövning i sak men miljöförvaltningen kommer fram till att det saknas förutsättningar för att kunna meddela ett tillstånd. Se dom från MÖD, M 4515-15 där ansökan avslogs på grund av att den ansökta anläggningens reningskapacitet ej redovisats. Prestandadeklaration saknades i ansökningshandlingarna. Även i dom från MMD, M 744-16 avslogs ansökan då det saknades verifierade resultat av reningseffekten. I detta ärende fanns endast ett prov taget på anläggningen, det saknades också uppgifter om belastningen och specifika uppgifter om anläggningens utformning.

Om miljöförvaltningen däremot bedömer att bristerna avseende ansökans innehåll är så väsentliga att det inte går att pröva ansökan överhuvudtaget bör ansökan avvisas. Även i detta fall bör sökanden alltid först få en chans att inkomma med komplettering för att läka bristerna i ansökan. Om ärendet inte har kompletterats inom utsatt tid, innebär detta att ansökan inte kan ligga till grund för prövning och ansökan får då avvisas (se 19 kap. 5 § och 22 kap. 2 § 2 st MB). Någon prövning i sak görs alltså inte i denna situation.

Såväl avvisning som avslag av en ansökan är överklagbara beslut som ska följas av besvärshänvisning. En avvisning eller ett avslag på en bristfällig ansökan kan vidare vara belagd med handläggningsavgift i kommunens taxa för tillsyn och prövning av miljöfarlig verksamhet.

Ofullständig anmälan leder till föreläggande eller förbud

Om en anmälan som ges in är ofullständig får miljöförvaltningen förelägga anmälaren att komplettera anmälan (20 § FL och 26 kap. 9 § MB). I de fall där det, trots att anmälan är ofullständig, ändå kan konstateras att det är uppenbart att det skulle kunna finnas risker för hälsa och miljö om avloppet anläggs, kan miljöförvaltningen meddela ett tillfälligt förbud att påbörja verksamheten som gäller fram tills att ett komplett beslutsunderlag finns. Om miljöförvaltningen inte kan svara på anmälan innan svar har inkommit från berörda remissinstanser, kan också ett tillfälligt förbud meddelas. Se även avsnitt Anmälan.

Kommunikationsskyldigheten

Grunden för kommunikationsskyldigheten är 25 § FL av vilken det framgår att innan en myndighet fattar ett beslut i ett ärende ska den, om det inte är uppenbart obehövligt,

• underrätta den som är part om allt material av betydelse för beslutet
• ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet.

I 19 kap. 4 § p 4 MB finns även en specialregel som gäller vid prövning av miljöfarlig verksamhet. Enligt denna ska kommunala nämnder bereda den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig.

Kommunikationsskyldigheten har två syften.

• Det är en viktig rättssäkerhetsfråga för den enskilde att myndigheten inte ska riskera att beslut fattas utan man har att fått möjligheten att yttra sig.
• Det ger också myndigheten möjlighet att få in det beslutsunderlag som behövs.

Att parter ges möjlighet att yttra sig innebär att miljöförvaltningen får hjälp med att granska fakta i ärendet och på så sätt minskar risken för att beslut fattas på felaktiga grunder. Skyldigheten att kommunicera gäller även om det redan finns en befintlig avloppsanläggning på den aktuella fastigheten.

Vilka ska kommuniceras i ärenden om små avlopp?

Det är bara parter, det vill säga de som kan komma att beröras av en verksamhet, som omfattas av kommunikationsskyldigheten i 25 § FL och 19 kap. 4 § p 4 MB. För att veta vilka som ska få tillfälle att yttra sig i ett ärende så måste miljöförvaltningen först göra en bedömning av vilka som kan beröras. Miljöförvalt­ningen bör göra en extensiv bedömning, dvs. om man är osäker på om någon berörs eller ej så ska denne höras eftersom den personen kan komma att beröras. Att vara berörd innebär att man kan tillfogas skada eller utsätts för annan olägenhet genom den miljöfarliga verksamheten (avloppet). Även risken för skada ska beaktas. Risken får dock inte vara enbart teoretisk eller helt obetydlig.

Det kan i ett tidigt skede av utredningen vara svårt att i förväg avgöra vem som är part och inte, och här skiljer det praktiskt sett inte så mycket på vad som är kommunicering och vad som är ett remissförfarande (se avsnitt Remiss) eftersom möjligheten för närboende att yttra sig kan ske samtidigt utifrån båda aspekterna. Som grundregel bör grannar få den inkomna ansökan för yttrande, inte minst för att ta reda på om det till exempel finns ”okända” dricksvattentäkter i på­verkans­området av en avloppsanläggning.

Den, som utifrån de uppgifter som inkommer kan anses vara berörd, har rätt att fortsatt bli kommunicerad om eventuella nya uppgifter, att delges beslutet och att överklaga det.

De fastigheter som ligger närmast nedströms en anläggning får som huvudregel oftast anses berörda, se dom från MMD, M 981-13 där domstolen konstaterade att närliggande fastigheter som har dricksvattentäkt som kan påverkas av en avloppsanläggning ska höras innan beslut fattas, liksom den markägare där avloppet ska placeras. Man kan dock tänka sig vissa situationer där en granne nedströms inte anses berörd, till exempel om grannens fastighet är mycket stor och området närmast anläggningen helt klart inte ska användas och det exempelvis inte finns några grannhus, dricksvattentäkter och/eller energibrunnar som kan beröras.

Även fastigheter uppströms anläggningen kan behöva höras om de riskerar att påverkas, se Beslutsmodell för skydd av dricksvatten.

Om anläggningen kommer att placeras nära grannens tomtgräns så bör huvudregeln vara att höra grannen utifrån risken för till exempel luktstörningar.

I de fall renat avloppsvatten ska avledas i dike över annans mark så är den markägaren berörd och ska höras innan beslut meddelas, se dom från MMD, M 1303-12. Detsamma gäller om utsläppet sker till ett känt markavvattningsföretag. Länsstyrelsen kan ha information om det finns ett markavvattningsföretag som berör diket/vattendraget där utloppet från avloppsanläggningen ska anslutas. Avses utsläppet ske till vägdike kan väghållaren vara berörd.

Om anläggningen helt eller delvis ska läggas på fastighet med annan markägare, oavsett om det finns servitut eller ej, så bör ägaren till den fastigheten alltid anses vara berörd. Se även avsnitt Civilrättsliga förhållanden.

Sammanfattningsvis är viktiga faktorer när miljöförvaltningen ska bedöma vilka som är berörda framförallt den fakta som finns om grundvattnets strömningsriktning, markens sammansättning och avstånd till närliggande fastigheter, energibrunnar, dricksvattentäkter och avloppsanläggningar i det möjliga från anläggningen, inklusive risken för till exempel luktstörningar. Det räcker med en risk för påverkan för att grannen ska anses berörd. Även risk för påverkan på eventuella planerade dricksvattenbrunnar ska beaktas. Se även avsnitt Ska man ta hänsyn till alla dricksvattenbrunnar?.

Vad ska kommuniceras och på vilket sätt?

Kommunikationsskyldigheten enligt 25 § FL och 19 kap. 4 § MB består av två delar

1. den sökande och andra berörda ska underrättas om allt material av betydelse för beslutet (som tillförts ärendet av annan än dem själva) och
2. få tid på sig att kunna lämna synpunkter.

Huvudregeln i ärenden som rör prövning av små avlopp är att kommuniceringen sker skriftligt. I undantagsfall kan det gå bra att ringa och berätta om nytt material som inkommit, handläggaren behöver då även ge tillräcklig tid för att lämna synpunkter samt göra en tjänsteanteckning.

Det framgår inte i förvaltningslagen hur lång svarstid som krävs för att man ska ha uppfyllt kommunikationsplikten. JO brukar säga att ”tiden ska anpassas efter ärendets art, materialets omfattning osv.”. Miljöförvaltningen ska inte fördröja handläggningen i onödan, men om det inte finns speciellt brådskande omständigheter bör den berörde få minst 2–3 veckor på sig att komma in med synpunkter.

Exempel på material som bör kommuniceras är utöver inkommen ansökan:

• eventuella skrivelser från grannar
• yttranden från andra myndigheter
• tjänsteanteckningar som gjorts vid samtal
• andra dokumenterade iakttagelser till exempel foton som tagits vid platsbesök.
• Kravet på kommunicering avser dock bara material som är av betydelse för ärendets utgång.

Kravet innebär inte att myndigheten är skyldig att kommunicera sina bedömningar eller avsikter exempelvis genom ett förslag till beslut. JO säger att det ligger i myndighetens hand att avgöra om parten ska få tillfälle att yttra sig även om det inte tillförts något nytt i ärendet. Vad som anges i förvaltningslagen om vad som omfattas av kommunikationskravet är ett minimikrav (se JO:s uttalande i ärende 4923-1998.

HaV rekommenderar inte att man kommunicerar ”förslag till beslut” eftersom en sådan skrivelse lätt kan missuppfattas och tas för ett slutligt beslut.

Miljöförvaltningen ska kommunicera de berörda

Det är miljöförvaltningen som ska kommunicera berörda. Miljöförvaltningen kan inte överlåta den uppgiften till exempelvis sökanden. När miljöförvaltningen själv kommunicerar kan den vara säker på vilka uppgifter som skickats ut till vem och den kan också utgå från att det är rätt personer som svarar på kommuniceringen. Om man får in uppgifter som sökanden har samlat in från grannar eller andra berörda har miljöförvaltningen inte den kontrollen.

Vidare kan en granne som blir kommunicerad av den sökande själv uppleva situationen obehaglig och känna sig tvingad att skriva på att inga invändningar finns mot ansökan. Samtidigt kan tiden för kommunicering blir oacceptabelt kort om grannen förmodas skriva på i samma stund som denne får möjlighet att se ansökan.

Om yttrande inte inkommer

Att ett yttrande inte inkommit från någon som har fått möjlighet att yttra sig innebär inte med automatik att miljöförvaltningen fullgjort sin utredningsskyldighet. Om det i ansökan, efter krav på komplettering, fortfarande saknas till exempel uppgifter om vattentäkter i närområdet trots att det är uppenbart att bostäderna måste hämta sitt dricksvatten någonstans i närheten, behöver miljöförvaltningen utreda ytterligare var dricksvattnet hämtas ifrån. Man kan inte automatiskt utgå ifrån att det inte finns någon risk för påverkan bara för att det inte inkommit något yttrande.

Redogör för kommuniceringen i beslutet

Det är viktigt när ärendet är klart att också redogöra för i beslutet att kommunicering skett. Att inte kommunicera när detta krävs är ett formellt fel som kan leda till att överprövande instans upphäver beslutet och återförvisar ärendet till kommunen för förnyad handläggning.

Se även avsnittet Delgivning, sakägare och laga kraft om vem som ska delges beslutet och vem som har rätt att överklaga. Att någon som kommunicerats inför ett beslut inte inkommit med yttrande innebär till exempel inte att hen förlorat sin rätt att överklaga - under förutsättning att hen kan anses vara berörd.

Remiss

I miljöförvaltningens utredningsansvar ingår att ta in information från enskilda eller från andra myndigheter för att se till att ett ärende blir tillräckligt utrett. Detta regleras i 26 § FL. Att inhämta yttranden (remiss) i ett ärende från enskilda eller myndigheter är ett effektivt och ofta använt sätt för att skaffa fram ett fullständigt utredningsmaterial. Syftet med en remiss varierar. Det kan vara fråga om:

• att få upplysningar om faktiska förhållanden som myndigheten inte känner till eller att få synpunkter på befintligt material.
• att myndigheten ska få hjälp med sakkunskap på området.
• att myndigheten ska kunna kontrollera riktigheten av uppgifter som en part har lämnat.

Oavsett skälet för åtgärden används en remiss för att förse myndigheten med det utredningsmaterial som den behöver för att kunna fatta ett korrekt beslut i ärendet. Det är viktigt att det framgår av remissen vad yttrandet ska avse och när det senast ska ha kommit in till myndigheten.

Anmälningspliktiga avloppsåtgärder kan i princip påbörjas så fort anmälan har lämnats in, se avsnitt Anmälan. För att tillräckligt med remisstid ska finnas kan miljöförvaltningen meddela ett tillfälligt förbud mot att tills vidare påbörja verksamheten som gäller under handläggningstiden.

Av 19 kap. 4 § p 2 MB framgår att vid tillståndsprövning ska miljöförvaltningen samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i saken. Det kan vara viktigt att tidigt i prövningsprocessen samråda med andra myndigheter om det handlar om frågor som kan vara helt avgörande för om ärendet kan gå vidare, till exempel skulle länsstyrelsen kunna avslå en dispensansökan om att anlägga en avloppsanläggning inom ett naturreservat.

Berörd myndighet (såväl extern som intern i kommunen) kan med utgångspunkt från den nationella vägledningen och i samarbete med miljöförvaltningen behöva ta fram gemensamma rutiner för hur handläggningen ska gå till.. Detta för att remisser inte ska skickas när det är uppenbart onödigt eller för att undvika otydlighet gentemot den sökande. En sådan rutin bör omfatta alla avloppsanläggningar upp t.o.m. 200 pe.

En remiss kan även användas för att få kunskap om vilka närliggande fastigheter som är berörda av den planerade avloppsanläggningen och därmed är att se som parter. Se även avsnittet Vilka ska kommuniceras i ärenden om små avlopp?.

Interna remisser i kommunen

Att det finns möjlighet till en bra hantering av det avfall som uppstår i en anläggning, ingår i den prövning som miljöförvaltningen måste göra. Ansökan för både helt nya anläggningar och nya anläggningar som ersätter äldre bör därför, om det inte är uppenbart onödigt, skickas på remiss till den kommunala förvaltning som har ansvaret för avfallshantering. Syftet med en sådan remiss är att avgöra om hämtning av avfall är möjligt på den föreslagna platsen och att avfallet kan omhändertas.

Under remisshanteringen kan det framkomma information som den sökande behöver få i ett tidigt skede, exempelvis om fördyrade hämtningskostnader eller att hämtning inte är möjlig.

Det är kommunens avfallsansvariga som får göra en bedömning av framkomligheten innan ett avloppstillstånd beviljas, se avsnittet Avstånd för att klara avfallshantering.

Det är också viktigt att avfallsansvariga får yttra sig över möjligheten att hämta avfall om anläggningen har en fosforfälla eller någon annan form av prefabricerad efterpolering där innehållet i brunnen behöver bytas ut med ett visst intervall. Ett sådant byte av fosforadsorberande material eller liknande kan vara beroende av möjligheten att en kranbil kan köra fram och lyfta upp säcken.

Andra interna remisser inom kommunen kan handla om att avloppsanläggningen till exempel berör

• ett kommunalt kultur- eller naturreservat, se avsnitt Andra skyddade områden enligt 7 kap. miljöbalken
• ett vattenskyddsområde, se avsnitt Vattenskyddsområden
• ett strandskyddsområde, se avsnitt Strandskydd
• förorenade områden, se avsnitt Förorenade områden
• ett område med höga natur- eller kulturmiljövärden, se avsnitt Känsliga områden där formellt skydd saknas eller
• ett kommunalt VA-verksamhetsområde, befintligt eller under planering, se avsnitt I väntan på kommunal eller gemensam avloppsanläggning.

Remiss till länsstyrelsen och Skogsstyrelsen

Om avloppsanläggningen berör till exempel

• ett statligt naturreservat, se avsnitt Andra skyddade områden enligt 7 kap. miljöbalken
• ett vattenskyddsområde där länsstyrelsen har tillsyn/prövning, se avsnitt Vattenskyddsområden
• ett Natura 2000-område, se avsnitt Natura 2000
• en känd fornlämning, se avsnitt Fornlämningar
• biotopskydd, se avsnitt Andra skyddade områden enligt 7 kap. miljöbalken
• ett område med höga natur- eller kulturmiljövärden, se avsnitt Känsliga områden där formellt skydd saknas.

bör miljöförvaltningen samråda med/remittera länsstyrelsen för att garantera att beslutsunderlaget blir tillräckligt.

I vissa fall kan det vara Skogsstyrelsen som har beslutat om biotopskydd och därför är rätt mottagare av en eventuell remiss (7 kap § 11 MB).

Bedömning krävs i varje enskilt ärende

Bedömningen av skyddsnivå ska ske utifrån förutsättningarna i det aktuella fallet. Att en anläggning till exempel ska placeras inom ett skyddat område innebär inte automatiskt att hög skyddsnivå ska gälla. Det avgörande är istället vilket skyddsbehov som finns inom det skyddade området samt om den aktuella anläggningen med den lokalisering som föreslås bedöms påverka det skyddade intresset.

Ett beslut måste alltså fattas i varje enskilt ärende, efter en prövning utifrån de lokala förhållandena på fastigheten och en rimlighetsavvägning enligt 2 kap. 7 § MB. Generella bindande beslut där kommunen delas upp i områden med hög respektive normal skyddsnivå kan inte fattas eftersom det saknas bemyndiganden för kommunerna att skriva generella föreskrifter om detta. Kommunerna har inom miljö- och hälsoskyddsområdet bemyndiganden när det gäller hälsoskyddsföreskrifter, renhållningsordning samt vattenskyddsföreskrifter. Dessa kan dock inte innehålla bestämmelser om skyddsnivå för små avloppsanläggningar. Det är med andra ord inte möjligt varken för kommunfullmäktige eller för någon av kommunens nämnder att på förhand fatta bindande beslut om huruvida det ska vara hög eller normal skyddsnivå för fastigheter i ett område.

Däremot är det önskvärt eller närmast nödvändigt att miljöförvaltningen gör en översiktlig bedömning av vilka områden i kommunen som bör ha hög respektive normal skyddsnivå. Inte minst för att det underlättar kommunikationen med den verksamhetsutövare som står i begrepp att lämna in en ansökan. Den slutliga bedömningen av vilken skyddsnivå som tillämpas görs sedan utifrån förutsättningarna i det enskilda ärendet.

MKN och krav på försiktighetsmått

Vid årsskiftet 2018/2019 trädde nya regler ikraft i miljöbalken som ska säkra att vattendirektivet får genomslag fullt ut i svensk lagstiftning. Av de nya reglerna följer bland annat att tillstånd inte får ges till en verksamhet, som trots åtgärder för att minska föroreningar eller störningar från andra verksamheter, har sådan betydelse att det äventyrar möjligheten att uppnå den status som vattnet ska ha enligt en MKN (5 kap. 4 § MB), se även avsnitt Miljökvalitetsnormer för yt- och grundvatten.

Om det vid prövning av tillstånd till små avloppsanläggningar konstateras att det finns risk för att den aktuella anläggningen, tillsammans med övriga anläggningar i området, motverkar möjligheten att uppnå MKN för berörd yt- eller grundvattenvattenförekomst måste tillräckliga skyddsåtgärder vidtas enligt 2 kap. 3 § MB. Gis-stödet kan användas som underlag för bedömning av påverkan på ytvattenförekomster eftersom det ger en hjälp i bedömningen av hur en liten avloppsanläggning riskerar påverka miljökvalitetsnormerna för ytvatten med avseende på näringsämnen. Gis-stödet hämtar uppgifter från VISS, som kan användas som kompletterande informationskälla vid till exempel motivering av beslutet. Gis-stödets riskbedömning görs i relation till hur stor andel belastningen från små avloppsanläggningar utgör av den totala belastningen.

För att bedöma påverkan på MKN för en grundvattenförekomst kan information från VISS användas som stöd. I VISS framgår bland annat

• om platsen ligger på en grundvattenförekomst eller inom ett tillrinningsområde till en grundvattenförekomst
• vilka MKN i form av riktvärden och vända trend-värden som gäller för den specifika grundvattenförekomsten
• information om påverkanskällor som bedöms vara betydelsefulla för grundvattenförekomsten
• om grundvattenförekomsten bedöms riskera att inte uppnå god status samt vilka parametrar som bedöms utgöra ett problem.

Gis-stödet ger visst stöd när det gäller risk avseende belastning av kväve på grundvatten.

Som vanligt ska vid bedömningen av vilka krav på försiktighetsmått som ska fastställas i det enskilda fallet alltid 2 kap. 7 § MB beaktas. Genom den nya lagstiftningen blir det tydligt att den rimlighetsavvägning som görs enligt 2 kap. 7 § 1 st MB inte får ge ett resultat som innebär att verksamhet tillåts bedrivas så att den orsakar en otillåten försämring eller äventyrar att rätt vattenkvalitet uppnås (se 2 kap. 7 § 2 st). De krav som behövs för att MKN ska kunna följas ska alltså alltid ställas i en prövning. Beslutet om att ge tillstånd ska även innehålla de villkor som behövs för att säkerställa att någon sådan otillåten påverkan som avses i 5 kap. 4 § 1 st MB inte uppkommer (se 22 kap. 25 § 9 p. MB). Det är viktigt att väga in den kumulativa effekten av många avloppsanläggningar vid bedömningen.

Om anläggningen bedöms påverka möjligheten att följa MKN så kan detta medföra att det ställs krav på hög eller på högre än hög skyddsnivå för miljöskydd, se till exempel MÖD:s domar i mål M 5910-16 och M 8721-16. Se även avsnitt Begränsad dricksvattentillgång för rättsfall om kvantitativ och kemisk status på grundvatten.

Påverkan på del av vattenförekomst, övrigt vatten eller skyddade områden

Det kan inom en ytvattenförekomst finnas ett biflöde, en vik eller annan del som av något skäl motiverar en högre skyddsnivå än vad vattenförekomsten i sig kräver för att följa MKN. Även om inte utsläppet från en eller flera små avloppsanläggningar påverkar på vattenförekomstnivå och MKN fortfarande kan följas kan den lokala påverkan på en del av en vattenförekomst vara betydlig. För dessa områden är inte 5 kap. MB tillämpligt utan miljöförvaltningen får istället kräva skyddsåtgärder för att minimera denna påverkan från verksamheten genom att tillämpa hänsynsreglerna i 2 kap. MB.

Sjöar och vatten som inte klassats som vattenförekomster kallas övrigt vatten. För dessa är inte heller 5 kap. MB tillämpligt, utan även här är det de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB som är aktuella. Detta gäller även för grundvatten som inte utgör en grundvattenförekomst.

I andra fall kan det finnas specialbestämmelser som träder i kraft. Exempelvis kan det handla om att recipienten är ett så kallat småvatten i jordbruksmark som omfattas av biotopskydds-bestämmelser, eller att vattenförekomsten omfattas av Natura 2000-bestämmelser. De mer specifika bedömningarna som behöver göras vid handläggningen av en sådan anmälan/ansökan om en liten avloppsanläggning berörs inte närmare här utan vi hänvisar till respektive avsnitt med fördjupad vägledning i Bedömning av tillåtlighet, vattenskydd, naturvård, avfall, fornlämningar med mera.

Vissa generella förutsättningar kan ibland behöva beaktas vid bedömning av tillåtligheten till en avloppsanläggning. I detta kapitel beskrivs hur bedömningen vid prövningen på olika sätt kan påverkas av beslut om att ansluta ett område till en kommunal avloppsanläggning och civilrättsliga förhållanden.

I väntan på kommunal eller gemensam avloppsanläggning

I vissa fall är det aktuellt att pröva tillstånd för en anläggning som inom en kortare planeringshorisont (mindre än 5 år) kommer att anslutas till gemensam eller kommunal avloppsanläggning. Det kan finnas skäl såväl för att tillåta en ny anläggning i avvaktan på anslutning som skäl för att inte tillåta det.

Det är därför lämpligt att det till kommunens VA-plan kopplas en handlingsplan för hur kommunen hanterar frågan om tillstånd i avvaktan på planerade åtgärder. Den bör beskriva vilka tekniska lösningar som är lämpliga i väntan på långsiktiga åtgärder och vad som bör beaktas i bygglovsärenden under tiden. Mer om vikten av att kommunen har en VA-plan finns i avsnittet Kommunal VA-planering – enskilt gemensamt eller allmänt VA? En god samordning mellan miljöförvaltningen, byggnadskontoret och tekniska förvaltningen är en viktig förutsättning för ett bra resultat.

Skäl för att inte ge tillstånd

Beslut om att påbörja detaljplanering för ett område, konkreta beslut om utbyggnad eller VA-planer kan vara skäl för att ge särskilda villkor eller till och med avslag på ansökan om tillstånd till avloppsanläggning. Se MÖD:s dom M 747-08 där fastighetsägaren ville bygga nytt permanentboende och ansluta allt hushållsspillvatten till slutna tankar i avvaktan på kommunalt VA, men där ansökan avslogs. Avslag av en ansökan med hänvisning till att utbyggnad av kommunalt VA-nät skulle inväntas godtogs däremot inte av MÖD i en dom M 9796-10, då det inte fanns några detaljerade beslut och var osäkert när detta skulle komma att ske och om det i så fall skulle komma att omfatta aktuella fastigheter. Hur långt kommunen hunnit i sin faktiska planering av VA-utbyggnaden kan därför ha betydelse för bedömningen av om tillstånd kan ges eller inte.

Skäl för att ge tillstånd

Det kan finnas skäl för att ge tillstånd trots att beslut om utbyggnad av kommunalt VA finns, som till exempel att den befintliga avloppsanläggningen är i så dåligt skick och innebär så stora risker att den måste åtgärdas omgående. Om de normala kraven riskerar att bli oskäliga med tanke på den korta tiden som avloppsanläggningen ska finnas så finns det olika sätt att möta detta, till exempel att inte ställa lika höga reningskrav som vid en normal ansökan eller att kraven i första hand är kopplade till hygienaspekter. Ett annat alternativ är att tillåta lösningar som miljöförvaltningen kanske inte i vanliga fall tillåter, till exempel både WC- och BDT-spillvatten till sluten tank.

Det kan ofta ses som rimligt att tidsbegränsa denna typ av tillstånd (22 kap. 25 § MB), det är till exempel vanligt att ett tidsbegränsat tillstånd ges till sluten tank under en övergångstid. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att om tiden för färdigställande av en samlad avloppslösning förskjuts framåt i tiden och det givna tillståndet hinner gå ut innan en samlad lösning är på plats så krävs eventuellt en ny ansökan och ny prövning om verksamhetsutövaren vill fortsätta att använda anläggningen. Ett tidsbegränsat tillstånd kan förlängas en gång med högst 3 år, om förutsättningarna i 24 kap 14 a § miljöbalken är uppfyllda. Det är viktigt att klargöra dessa förhållanden för verksamhetsutövaren i samband med beslut.

Se även avsnittet Tillstånd kan tidsbegränsas.

Vid utbyggnad av en allmän avloppsanläggning kan den befintliga enskilda avlopps-anläggningen lösas in av huvudmannen efter gängse värderingsmetodik. Om det handlar om många anläggningar i ett område så kan det innebära en betydande kostnad för kommunen. I en dom från Svea Hovrätt, M 6561-12 ansåg domstolen att ersättning för onyttigbliven enskild anläggning inte kunde utgå eftersom fastighetsägarna enligt domstolens mening inte varit ovetande om att allmän va-anläggning i området var nära förestående. I ett annat ärende i Statens VA-nämnd, Va 675/12, lämnades ersättning för en fem år gammal trekammarbrunn med infiltration eftersom fastighetsägarna inte fått information om att kommunal VA-utbyggnad var planerad. Kommunen hade initierat VA-utbyggnaden i ett sent skede då man hade utvecklingsplaner för området.

Det är alltså viktigt att ha en god framförhållning och kommunikation i VA-planeringen och att eventuellt tidsbegränsa tillstånd till små avloppsanläggningar i avvaktan på kommunal anslutning, se även avsnittet Tillstånd kan tidsbegränsas.

Bedömning av rening av andra ämnen än smittämnen och näringsämnen

Små avloppsanläggningar kan medföra risk för påverkan från andra ämnen än näringsämnen och smittämnen. Ett IVL-projekt 2012 visade att små avloppsanläggningar bidrar till spridning av läkemedelsrester till miljön samt att reduktion av läkemedelsubstanser i markbaserade anläggningar beror på utformning och skötsel av avloppsanläggningen. God syresättning och lång uppehållstid i markbaserade anläggningar är gynnsamma förutsättningar för reduktion. (Ejhed, 2012)

FORMAS-projektet Redmic visade att utgående vatten från små avloppsanläggningar kan innehålla en stor mängd olika mikroföroreningar, till exempel läkemedel, plasttillsatser, pesticider, perfluorerade ämnen, kosmetikakemikalier och livsmedelstillsatser, samt att dessa sprids i miljön. Totalt identifierades fler än 100 organiska substanser i halter liknande dem som återfinns vid stora kommunala reningsverk. Hur effektivt de små avloppsanläggningarna renade dessa ämnen varierade mycket, alltifrån inte alls till i princip total reduktion, precis som i de större, kommunala reningsverken. För vissa ämnen hade markbäddar signifikant högre reduktion än stora reningsverk (RedMic, 2019)

Ett annat forskningsprojekt, Optitreat, som bland annat jämförde tre olika typer av minireningsverk, visade att små avlopp kan vara källa till spridning av antibiotikaresistenta bakterier i miljön. Vidare konstaterades att inneboende fysiska och kemiska egenskaper hos mikroföroreningarna, till exempel vattenlöslighet, och nedbrytbarhet, avgör hur väl de reduceras i en liten avloppsanläggning. För de tre typer av minireningsverk som provtogs i projektet visades att en längre hydraulisk uppehållstid i anläggningen ledde till högre reningsgrad av såväl mikro- som makroföroreningar. (BONUS Optitreat, 2019)

Kunskapsläget om mikroföroreningar i specifika yt- och grundvattenförekomster är i dagsläget låg, men det kan inte uteslutas att många små avlopp på en begränsad yta kan vara en källa till föroreningarna.

Generellt så kan välfungerande anläggningar med en god av rening av näringsämnen och smittämnen, som är det som det normalt fokuseras på i tillståndsprövningen, i de flesta fall anses ha en rimlig rening av mikroföroreningar, även om reduktionen varierar beroende på ämne och avloppsteknik. Detta ställningstagande utgår utifrån den nuvarande tekniska nivån avseende såväl små som stora avloppsanläggningar liksom nuvarande kunskapsläge vad gäller förekomsten av dessa ämnen i miljön.

Bedömning av drift, skötsel och funktionskontroll

I bedömningen av anläggningens tillåtlighet behöver även ingå om anläggningens funktion över tid kan upprätthållas, speciellt om anläggningen är tekniskt avancerad och/eller om anläggningen är avsedd för många hushåll. Det bör av ansökan framgå både vad egenkontrollen omfattar och vad servicen innehåller vad avser kontroll av anläggningens funktion och eventuell justering av reningsprocessen, till exempel inställning av kemikaliedosering, se avsnitt Fackmannamässig skötsel. En bedömning behöver göras av såväl kompetens hos den person som ska serva anläggningen som vad som ingår i skötseln och hur ofta den ska ske. Sådana uppgifter kan ofta framgå av ett formellt serviceavtal med en professionell servicefirma. Servicen kan också skötas av verksamhetsutövaren om denna kan styrka motsvarande kompetens inom drift, service och eventuell provtagning. Det handlar här inte om att miljöförvaltningen ska göra en detaljerad bedömning av specifika moment i underhåll och skötsel, utan om en översiktlig bedömning av rimligheten i det som föreslås i ansökan.

För markbaserade anläggningar för ett eller ett mindre antal hushåll kan en enklare egenkontroll vara fullt tillräckligt, se avsnitt Verksamhetsutövaren egenkontroll. För villkorsskrivning se även avsnitt Drift och Skötsel och egenkontroll. 

Risker vid uppstartsfas och driftstörningar

Vid tillståndsprövning bör man ta med i bedömningen att många typer av anläggningar har en uppstartsperiod innan de når full effekt både vad gäller smitt- och näringsämnesreduktion. Detta behöver tas med i lokaliseringsbedömningen. Det förekommer till exempel att fosforfällor och kemisk fällning inte installeras förrän anläggningen har varit i drift ett tag. Om det inte tas med i lokaliseringsbedömningen finns till exempel risk för smittspridning innan anläggningen har nått sin fulla reningskapacitet. Om riskerna vid uppstartsfas är stora och omgivningen mycket känslig så bör anläggningen inte tillåtas.

För produkter som är CE-märkta är tiden för uppstart en uppgift som tillverkaren inte har skyldighet att redovisa och som prövningsmyndighet kan man därför inte heller kräva in den, se avsnittet CE-märkta produkter. Däremot kan motsvarande uppgifter finnas i bruksanvisningarna.

Vid granskning av en ansökan/anmälan bör myndigheten vidare ta reda på om anläggningen kan brädda, dvs. släppa ut orenat avloppsvatten vid vissa driftförhållanden. Om anläggningen är konstruerad på ett sådant sätt att den kan brädda så behöver man vid lokaliseringsprövningen ta med risken för att avloppsvattnet kan komma att släppas ut orenat. Om utsläppet av orenat hushållsspillvatten kan leda till en väsentligt ökad risk för smitta eller annan olägenhet så bör anläggningen inte tillåtas.

Dricksvattenfilter

De flesta fastighetsägare som har enskilt avlopp har också egen brunn. En brunn kan ha olika typer av problem med råvattnet som gör att fastighetsägaren vill sätta in någon typ av vattenrening. Många vattenreningsanläggningar bygger, oavsett problem, på någon form av separation genom ett mekaniskt filter.

Beroende på önskad funktion kan ett filter fyllas med sand, jonbytarmaterial, specialmassor för järn och mangan etc. Många filter har en backspolnings-automatik för att spola bort det som fångats upp av filtermassan samt för att hålla filtermassan porös så att filtret inte sätter igen. Backspolningsvatten från filter för järn och mangan kommer att innehålla flockar av järn och mangan som kan riskera att sätta igen en avloppsanläggning och det bör därför inte ledas till avloppsanläggningen. Backspolningsvatten från avhärdningsfilter bygger på jonbyte med salt vilket innebär att höga salthalter kan uppkomma i spolvattnet. Vissa typer av filter kan bygga på att man tillsätter till exempel lut eller soda för att justera pH, eller kaliumpermanganat för att regenerera (återoxidera) avjärningsfilter. Vatten med högt/lågt pH och oxiderande ämnen kan också störa processerna i en liten avloppsanläggning.

Alla typer av filter backspolas dock inte. En del filter bygger till exempel på adsorption eller mekanisk filtrering utan backspolning.

Utöver risken för påverkan på avloppsanläggningen på grund av innehållet i backspolningsvattnet behöver även flödena genom avloppsanläggningen beaktas. De flesta avloppsanläggningar för ett hushåll bygger på en dimensionering på runt 850 liter per dygn. Blir belastningen betydligt högre per dygn eller stötvis hög, riskerar man slamflykt eller andra störningar i processen.

Sammanfattningsvis bör inte avledning av backspolningsvatten eller vatten från regenerering av filter tillåtas till avloppsanläggningen om den kan ta skada av detta. Detta är också ett vanligt branschkrav från leverantörer av avloppsanläggningar.

Teknisk utformning - möjlighet till funktionskontroll

För att avloppsanläggningens funktion ska kunna kontrolleras när den väl är i drift måste anläggningen förses med kontrollmöjligheter. Kontrollmöjligheterna bör framgå redan av ansökningshandlingarna, se avsnitt Fysiska kontrollmöjligheter.

Markbaserade anläggningar bör vara byggda så att det finns en möjlighet att kontrollera deras funktion. Finns till exempel såväl fördelningsbrunn som luftare på spridningsledningarna finns möjlighet till sådan funktionskontroll. Luftarna behöver vara separata dvs. ej ihopdragna och/eller dragna åt sidan, för att de ska kunna användas för detta ändamål.

Vid anläggande av infiltrationer bör sökande installera ett grundvattenrör, se Anvisningar för grundvattenrör, eftersom avståndet till grundvattenytan är ett viktigt kriterium för anläggningens funktion. Placering och utformning av grundvattenröret bör finnas med i ansökan, exempelvis genom att grundvattenröret är markerat i situationsplanen och tydligt redovisat i profilritningen över anläggningen. I undantagsfall, då man kan belägga att avståndet till grundvatten är så stort att det är helt uppenbart att infiltrationen inte riskerar att påverkas av höga nivåer, krävs inte något grundvattenrör. Det senare kan anses uppfyllt om avståndet mellan infiltrationsnivå och grundvattennivå är större än 5 meter i grus eller större än 8 meter i morän.

Frågan om påverkan från grundvatten under drift är mindre relevant för markbäddar än för infiltrationer eftersom lerjord håller fast sitt vatten i mycket stor utsträckning och vattenströmning i lera sker sålunda väldigt långsamt. Detta beror på att lerjord har låg hydraulisk konduktivitet eftersom porerna i lera är mycket små. Om det är en lågkonduktiv jord (leror men också många moräner är lågkonduktiva), behöver man därför inte oroa sig för grundvattennivån särskilt mycket när det gäller markbäddar eftersom det är en så långsam rörelse av grundvatten att mängden ovidkommande vatten inte blir så omfattande. En konventionellt utförd markbädd i tätt markmaterial kan sålunda som regel bortföra det inträngande vattnet via uppsamlingsledningen. Däremot kan ett eventuellt efterföljande reningssteg påverkas av inträngande vatten. Beroende på den efterkommande reningens känslighet för ovidkommande vatten behöver man i dessa fall överväga att utföra markbädden med tätskikt.

Att under drift använda grundvattenrör för att kontrollera om det trycker in något grundvatten i bädden är svårt och det finns risk att nivån utanför bäddens schakt kan ligga högt utan att detta per automatik innebär några problem för reningsanläggningen. Generellt är det därför inte nödvändigt att markbäddar i jordar med låg hydraulisk konduktivitet förses med grundvattenrör.

Avloppsanläggningen bör även, i den mån det behövs, vara försedd med larm om det uppstår drift-, eller andra funktionsstörningar. Ett larm bör alltid finnas som varnar innan en sluten behållare för avloppsvatten har blivit full. Det är också rimligt att det finns larm på anläggningar som för sin funktion till exempel är beroende av pump eller att en annan rörlig del fungerar som avsett. Även vid tillsats av fällningskemikalier eller syresättning genom en kompressor är larm relevant eftersom detta är centrala delar för anläggningens funktion. Det kan också handla om utrustning för smittskyddsreduktion.

Prövning av små avlopp inom vattenskyddsområden

I föreskrifter för vattenskyddsområden kan finnas särskilda bestämmelser om hur avloppsvatten ska hanteras. Det är möjligt att i föreskrifterna ställa krav på att till exempel ledningar och teknisk utrustning som hör till en liten avloppsanläggning ska vara av en viss kvalitet för att tillstånd ska kunna medges inom vattenskyddsområdet. Det är också möjligt att i vattenskyddsområdes-föreskrifter ställa krav som går längre än vad som följer av den grundläggande lagstiftningen. Ett exempel kan vara att istället för krav på tillstånd/anmälan är inrättande av en avloppsanläggning förbjuden inom hela eller delar av vattenskyddsområdet. Utifrån 7 kap. 22 § MB finns möjlighet att ge dispens från vattenskyddsföreskrifterna, men dispens får endast ges om det är förenligt med förbudets eller föreskriftens syfte (7 kap. 26 § MB) och om det finns särskilda skäl för att meddela undantag. Det är viktigt att komma ihåg att båda rekvisiten ska vara uppfyllda för att det ska vara möjligt att meddela en dispens se bl.a. avgörande från MÖD, M 3292-17.

Oavsett hur prövningen av avloppsärenden är reglerad i skyddsföreskrifterna så är varje ny prövning av en ansökan/anmälan ett separat ärende där högre, men inte lägre, krav kan ställas än vad som regleras i föreskrifterna, om så är motiverat. Utgångspunkten för prövningen är att en riskbedömning utifrån försiktighetsprincipen ska göras i varje enskilt fall med utgångspunkt från förutsättningarna på den aktuella platsen. Riskbedömningen bör utgå ifrån platsens geologiska och hydrologiska förutsättningar, vilken teknik som är aktuell och vilka spridningsvägar som finns för avloppsvattnet till vattentäkten. Som utgångspunkt bör om möjligt eftersträvas en lösning där avloppsvattnet inte når vattentäkten alls eller att uppehållstiden för avloppsvattnet blir så lång som möjligt innan det når den. Finns tveksamheter kring risken för påverkan på vattentäkten bör en geohydrologisk utredning komplettera ansökan.

Bedömningen av om den ansökta avloppsanläggningen kan tillåtas eller inte inom vattenskyddsområdet bör också ta hänsyn till vad som kan bli följden på sikt av en generell tillståndsgivning av den aktuella tekniken för fastigheter inom området, se till exempel dom från MMD, M 344-16 och M 2813-11.

Om bestämmelser om små avlopp saknas i föreskrifterna

Ibland finns inga bestämmelser alls om avloppsanläggningar i vattenskyddsföreskrifterna. Vattenskyddsområdet bör ändå beaktas som en särskild prövningsförutsättning i kommunens ordinarie arbete med att pröva ett sådant tillståndsärende. Även om inte avloppsanläggningar i sig är reglerade i föreskrifterna kan det finnas andra bestämmelser om till exempel schaktning och maskinarbeten som bör beaktas i ett avloppstillstånd.

Det kan också finnas krav på tillstånd för BDT-avloppsanläggningar inom vissa delar av kommunen, reglerat i de lokala hälsoskyddsföreskrifterna (9 kap. 12 § 2 st. MB), vilket kan inbegripa ett vattenskyddsområde.

Om vattentäkten är en ytvattentäkt omfattas den förmodligen också av strandskydd vilket begränsar till exempel bygglovsgivning och prövningar enligt miljöbalken. Strandskydd och små avlopp behandlas under avsnittet Strandskydd.

Handläggning

Behövs en prövning utifrån föreskrifterna om vattenskyddsområdet så är det en separat process med ett eget beslut, även om beslutet kan fattas i samma dokument som avloppstillståndet i sig om man så vill. Detta förutsätter att det är miljöförvaltningen som har tillsyn/prövning enligt vattenskyddsföreskrifterna. Generellt har den som fastställt ett vattenskyddsområde också tillsynen/prövningen. Länsstyrelsen kan överlåta tillsynen/prövningen till kommunen. Det kan finnas behov av att remittera ansökan/anmälan till såväl huvudmannen för vattenskyddsområdet som till den som har tillsyn/prövningsansvar. Se även avsnitt Remiss.

Har beslutet om att inrätta ett vattenskyddsområde vunnit laga kraft kan det inte överklagas av en sökande av tillstånd till en liten avloppsanläggning. Det är enbart avloppsbeslutet som får överklagas inom överklagandetiden.

Mikrobiella risker inom vattenskyddsområden

Främsta orsaken till att avloppsanläggningar ofta regleras inom vattenskyddsområden är att avloppsvatten kan utgöra en betydande risk för mikrobiell förorening av råvattnet. Den stora konsekvensen av just dricksvattenburna sjukdomsutbrott är att smittspridningen sker snabbt via dricksvattennätet och därmed berör många människor. En enda infekterad person kan utsöndra ett stort antal sjukdomsframkallande mikroorganismer via avföringen (fekalierna). Vissa smittämnen överlever länge, har låg infektionsdos och kan dessutom vara svåra att avskilja i vattenverken. Sammantaget innebär detta att dåligt lokaliserade eller bristfälligt underhållna små avloppsanläggningar, även om de har tillstånd, kan utgöra en reell risk för dricksvattenförsörjningen.

Det är sökandes ansvar att visa att den aktuella anläggningen inte riskerar att medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I en dom från MMD, M 3912-14, godtogs inte ett minireningsverk utan efterpolering inom ett vattenskyddsområde då sökanden inte visat att anläggningen hade en tillfredställande reduktion av smittämnen. I en annan dom från MMD, M 2113-15, bedömde domstolen att den sökanden inte hade visat att efterpoleringssteget gav tillräckligt låga bakteriehalter i förhållande till den skyddsnivå som gällde i vattenskyddsområdet där den skulle placeras.

Smittskyddsaspekten är särskilt viktig att ta ställning till vid val av avloppsreningsteknik. Vad som är att betrakta som lämpligast teknik beror på om vattentäkten är en yt- eller grundvattentäkt. Om vattentäkten är en ytvattentäkt kan infiltrerande anläggningar vara att föredra eftersom de genom fördröjning bidrar till en viss fastläggning och inaktivering av smittämnen. Om vattentäkten är en grundvattentäkt så kan just markbaserade system med infiltration till grundvatten emellertid vara problematiska eftersom systemen under olyckliga omständigheter kan innebära en direkttillförsel av smittämnen till råvattnet. Sådan omständigheter kan till exempel handla om att avståndet till grundvattennivån blir för kort genom att det blir ett genombrott i infiltrationen eller att grundvattennivåns läge blir högre än beräknat. Vatten rör sig inte heller inte helt jämnt i mark utan rinner i sprickor och porer vilket gör att uppehållstiden kan vara kortare än vad som teoretiskt kan uppskattas. Uppehållstiden mellan infiltrationspunkten till uttagspunkten kan därmed vara för kort för att eventuella smittämnen ska hinna reduceras. Se avsnitt Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening.

För att kunna bedöma risken med en ny avloppsanläggning inom ett vattenskyddsområde kan det vara viktigt att ta reda på hur dricksvattenproduktionen sker i vattenverket. Om ytvatten används sker ofta beredningen i vattenverket i ett flertal steg med avskiljning av smittämnen. Detta är nödvändigt eftersom ytvatten ofta har en mer varierande råvattenkvalitet än grundvatten. Om däremot grundvatten används är det vanligt att vattenberedningen i vattenverket är enkel och kanske helt utan desinfektion. I det fallet kan smittämnen som tillförs grundvattnet, genom dåligt fungerande avloppslösningar i närområdet till intaget, medföra allvarliga konsekvenser för dricksvattenförsörjningen. En större ytvattentäkt med ett avancerat vattenverk är alltså mindre känsligt för föroreningar än en grundvattentäkt med en enklare vattenberedning. Grundvatten har också långsam omsättningstid och svårigheterna är stora att sanera en förorening i efterhand.

Under förutsättning att BDT-spillvattnet renas tillräckligt innan det släpps ut så ger en avloppsanläggning där WC-spillvattnet samlas upp separat generellt sett ett robust skydd mot mikrobiella föroreningar. Det utesluter inte att det kan finnas andra tekniska lösningar som ger motsvarande skydd mot smittämnen.

Se även avsnitt Bedömning av rening av andra ämnen än smittämnen och näringsämnen.

Verktyg för riskbedömning

För att bättre kunna bedöma mikrobiella risker för grundvattentäkter har Svenskt Vatten i samarbete med bland annat SGU utvecklat ett så kallat QMRA-verktyg för att kvantifiera infektionsrisken med hänsyn till de naturliga barriärerna i mark och grundvatten. Resultaten utvärderas genom jämförelser med valda acceptansnivåer för infektionsrisken. Metoden med fallstudier från några vattenskyddsområden beskrivs i SVU-rapport 2016-19 ”Mikrobiologisk riskbedömning av grundvattentäkter”. Verktyget är främst ett sätt för huvudmannen för vattentäkten att kunna kvantifiera de mikrobiella riskerna men också en möjlighet för miljöförvaltningen att kunna differentiera och motivera de krav som ställs på små avlopp inom ett specifikt vattenskyddsområde.

Påverkan från växtnäringsämnen

Kväve och fosfor från små avloppsanläggningar kan påverka både grundvatten och ytvatten inom ett vattenskyddsområde.

Kvävetillförseln från infiltrationsanläggningar för hushållsspillvatten utgör en betydande föroreningsrisk för grundvattnet. Fosfor är normalt inte något större problem för en grundvattentäkt. Fosfor kan dock orsaka problem i ytvatten då det är en begränsande tillväxtfaktor i sötvatten.

Primär, sekundär och tertiär skyddszon

Ett vattenskyddsområde är vanligen indelat i skyddszoner- primär, sekundär och ibland tertiär skyddszon. Beroende på om det är en grundvattentäkt eller en ytvattentäkt så har skyddszonerna lite olika utformning. Utgångspunkt för zonindelningen för grundvattentäkter är uppehållstider i mark och för ytvattentäkter rinntider i öppna vattenvägar tillsammans med fasta skyddsavstånd. Avgränsning och zonindelning av ett vattenskyddsområde är ett sätt att skapa en övergripande bild av hur vattentäkten fungerar. Dessutom är indelningen i zoner ett sätt att beakta kravet på proportionalitet gentemot den enskilde när föreskrifter meddelas eftersom riskerna för påverkan av råvattnet sannolikt varierar inom området. Däremot är inte syftet att zonerna rakt av ska kunna användas som underlag vid prövningar på enskilda fastigheter. Ett undantag är naturligtvis om vattenskyddsföreskrifterna anger totalförbud mot anläggning av avlopp inom någon enskild zon. Då är utgångspunkten att förbudet ska följas om det inte finns särskilda skäl för dispens (7 kap. 22 § MB).

Det är viktigt att komma ihåg att det inte är säkert att vattenskyddsområdets zonindelning ger ett bra stöd i bedömningen av risken för påverkan på dricksvattnet eftersom indelningen i zoner kan ha genomförts utifrån andra utgångspunkter som inte riktigt passar i det enskilda fallet som är uppe till prövning.

I 7 kapitlet MB finns bestämmelser om strandskydd. Strandskyddet syftar till att långsiktigt trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden, och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten, se figur 27.

Naturvårdsverket vägleder om strandskydd på bland annat sin webbplats. Alla relevanta delar av denna vägledning bör följas.

I 7 kap. 15 § MB anges att inom ett strandskyddsområde får inte byggnader uppföras, grävningsarbeten vidtas eller åtgärder vidtas som väsentligt förändrar livsvillkoren för djur- eller växtarter. En annan av de saker som är förbjudna enligt strandskyddsreglerna är att utföra anläggningar eller andra anordningar, ändra byggnader eller användningen av dem om det hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt. Även ”förberedelsearbeten” till bebyggelse (till exempel en byggnad för ett litet avloppsreningsverk) kan vara förbjudet enligt 7 kap. 15 § p 3 MB. Detta gäller till exempel trädfällning, grävning eller schaktning för husgrund. Provgropar är också sådana förberedelsearbeten som är förbjudna och kräver dispens om de väsentligt kan förändra livsvillkoren för djur- eller växtarter inom strandskyddat område. I så fall behöver en separat dispensprövning göras av provgropen även om tillstånd senare kommer att sökas för själva avloppsanläggningen.

Av 7 kap. 28 a § MB framgår att det krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Tillståndsplikten gäller även för verksamheter eller åtgärder som bedrivs eller vidtas utanför Natura 2000-området, om den på ett betydande sätt kan påverka miljön inom Natura 2000-området. Det viktigaste är alltså inte var verksamheten är lokaliserad utan avgörande är istället den påverkan den kan få på ett Natura 2000-område. En avloppsanläggning kan komma att påverka ett Natura 2000-område om avloppsvattnet till exempel släpps till ett vattenområde som utpekats som Natura 2000, men också om avloppsanläggningen lokaliseras till mark med till exempel höga botaniska eller entomologiska värden inom Natura 2000-området. Det är därför viktigt att relatera avloppsanläggningens risk för påverkan till de värden som Natura 2000-området syftar till att skydda, vilket framgår av respektive Natura-2000-områdes bevarandeplan. Figuren nedan förklarar de olika stegen i bedömningen.

En specifik miljöbedömning ska alltid göras i frågan om en verksamhet eller åtgärd som ska prövas för ett tillstånd som avses i 7 kap. 28 a § MB. Naturvårdsverket vägleder om miljöbalkens systemfrågor och har vägledning på sin webbplats rörande 6 kap. MB som omfattar alla verksamheter och åtgärder enligt miljöbalken. Vid utförande av en miljöbedömning bör relevanta delar av Naturvårdsverkets vägledning följas. Naturvårdsverket vägleder även specifikt om Natura 2000.

Natura 2000 ska prövas i samband med tillståndsprövningen

Av 7 kap. 29 b § MB framgår att frågor om Natura 2000-tillstånd normalt sett prövas av länsstyrelsen, men

för en verksamhet eller åtgärd som omfattas av tillståndsplikt eller dispensprövning till följd av bestämmelserna i 9 kap. eller 11-15 kap. skall dock frågan om tillstånd enligt 28 a § prövas av den myndighet som prövar den andra tillståndsfrågan eller dispensen.

Enligt denna bestämmelse gäller då att frågan om tillstånd enligt 7 kap. 28 a-b §§ ska prövas av den kommunala nämnden i samband med en tillståndsprövning av ett litet avlopp enligt 9 kap. Syftet är att säkerställa en samlad prövning av anläggningen och dess påverkan.

Natura 2000 ska prövas av länsstyrelsen vid anmälan

Eftersom anmälningspliktiga avloppsåtgärder inte omfattas av 7 kap. 29 b § MB är det länsstyrelsen som prövar Natura 2000-frågan i dessa fall. Riskerar en anmälningspliktig åtgärd att påverka ett Natura 2000-område bör miljöförvaltningen samråda med länsstyrelsen kring den fortsatta handläggningen. För små avloppsanläggningar är det troligen de större anläggningarna, mellan 50-200 pe, som innebär störst risk för en sådan påverkan. Miljöförvaltningen kan meddela ett tillfälligt förbud mot att tills vidare påbörja verksamheten för att tillräckligt med tid ska finnas för en eventuell utredning.

Hur går Natura 2000-prövningen till?

Först måste den kommunala nämnden göra en bedömning av om den ansökta verksamheten kan komma att påverka naturmiljön på ett betydande sätt. Det är viktigt att inte blanda ihop förutsättningarna för när tillståndskravet gäller (7 kap. 28 a § MB) med vad som gäller för att myndigheten ska få lämna tillstånd (7 kap. 28 b § MB). Kravet för när tillstånd krävs är mer allmänt formulerat i syfte att fånga upp verksamheter som typiskt sett kan innebära en sådan påverkan.

För att avgöra om den planerade verksamheten omfattas av tillståndsplikt eller inte räcker det med att det finns en sannolikhet för att det kan påverka naturmiljön på ett betydande sätt ”i ett naturområde som har förtecknats”. Försiktighetsprincipen gäller vid osäkerhet – risken räcker för att ”trigga igång” tillståndskravet. För att miljöförvaltningen ska kunna avgöra om en avloppsanläggning kan påverka miljön i ett Natura 2000-område krävs att den som söker tillstånd ger in ett tillräckligt beslutsunderlag. Det är den som söker som har bevisbördan för hur en avloppsanläggning kan komma att påverka genom exempelvis utsläpp till ett vattenområde som utpekats som Natura 2000-område, men även risk för fysisk påverkan på Natura 2000-området kan utlösa ett tillståndskrav. Även kumulativa effekter av påverkan från små avloppsanläggningar på Natura 2000-området ska beaktas, och som nämnts ovan behöver inte avloppsanläggningen vara fysiskt placerad inom det utpekade området för att risk för påverkan ska kunna finnas.

En ansökan som innehåller de uppgifter som finns angivna i bilaga 4 i AR Små avlopp bör normalt sett vara tillräckligt för att kunna avgöra om tillstånd enligt 7 kap. 28 a § MB behövs.

För att bedöma om det finns en risk för att naturmiljön kommer att påverkas på ett betydande sätt kan det därutöver vara lämpligt att inhämta länsstyrelsens synpunkter. Se även avsnittet Remiss.

Om Natura 2000-tillstånd inte behövs handläggs ansökan enligt de ”vanliga” bestämmelserna för små avloppsanläggningar. Det är viktigt att myndigheten anger i sitt avloppsbeslut vilka skäl som lett fram till bedömningen att verksamheten inte kommer att påverka miljön på ett betydande sätt.

Om bedömningen blir att Natura 2000-tillstånd behövs uppkommer frågan om den sökande behöver komplettera sin ansökan med en MKB. Enligt 6 kap. 20 § p 1 MB ska en specifik miljöbedömning alltid göras i frågan om en verksamhet eller åtgärd som ska prövas för ett tillstånd som avses i 7 kap. 28 a § MB. I 7 § förordning om miljöbedömningar (2017:966) anges ett undantag från kravet på MKB för ansökan om tillstånd till åtgärd som avses i 13 § FMH, dvs. vid inrättande av avloppsanläggningar. Man får här ta med i bedömningen att lagstiftaren dock inte har meddelat något generellt undantag från krav på Natura 2000-tillstånd för avloppsanläggningar som kräver tillstånd enligt 13 § FMH. Undantaget från MKB gäller alltså inte om avloppsanläggningen kräver tillstånd enligt 7 kap. 28 a § MB. Om Natura 2000-tillstånd behövs ska en MKB göras helt i enlighet med 6 kap. 20 § p 1 och 35-36 §§ MB. Denna MKB ska vara inriktad på Natura 2000-frågan och innehålla de uppgifter som behövs för prövningen enligt 7 kap. 28 b och 29 §§.

I de fall miljöförvaltningen bedömer att Natura 2000-tillstånd krävs ska länsstyrelsen ges möjlighet att yttra sig över ansökan inklusive MKB:n (7 kap. 29 b § MB). Innan en MKB tas fram ska också ett så kallat avgränsningssamråd genomföras enligt 6 kap. 28 § MB. Syftet är bland annat att avgränsa MKBn:s innehåll och utformning, se 6 kap. 29-32 §§ MB.

Hur omfattande MKB krävs?

Om en verksamheten eller åtgärd kan antas påverka miljön i ett naturområde som är förtecknat enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2, ska miljökonsekvensbeskrivningen innehålla

• en beskrivning av verksamhetens eller åtgärdens konsekvenser för syftet med att bevara området
• en redogörelse för de alternativ som har övervägts med en motivering till varför ett visst alternativ valts
• de uppgifter som i övrigt behövs för prövningen enligt 7 kap. 28 b och 29 §§ MB (6 kap 36 § MB).

Bestämmelsen innebär att en miljökonsekvensbeskrivning aldrig får sakna de uppgifter som behövs för en prövning av en verksamhet eller åtgärd som kan antas påverka miljön i ett Natura 2000-område. Sådan påverkan ska beaktas vid en tillståndsprövning enligt 9 kap MB.

De uppgifter som kan komma att behövas varierar bland annat beroende på hur anläggningen utifrån dimensionering, placering och utsläppspunkt kan komma att påverka de värden som 6 kap. 28 § MB.

Viktigt underlag för denna bedömning kan hämtas i länsstyrelsens bevarandeplaner för respektive Natura 2000-områden. Dessa planer ska konkretisera bevarandesyftet och ta fram bevarandemål för att beskriva områdets bidrag till gynnsam bevarandestatus för de arter och/eller naturtyper som finns i området. I planerna brukar också framgå vilka åtgärder som är särskilt känsliga i områdena.

Kartor och övrig information om Natura 2000-områden finns tillgängliga i Naturvårdsverkets kartverktyg ”Skyddad natur”.

Om Natura 2000-tillstånd kan ges

Enligt 7 kap. 28 b § får miljöförvaltningen lämna tillstånd endast om verksamheten eller åtgärden ensam eller tillsammans med andra pågående eller planerade verksamheter eller åtgärder inte kan skada den livsmiljö eller de livsmiljöer som är tänkta att skyddas, eller medför att den art eller de arter som avses skyddas utsätts för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten eller arterna. Ett tillståndsbeslut kan förenas med villkor enligt 16 kap. 2 § MB. Ett Natura 2000-tillstånd är ett separat beslut men kan fattas i samma dokument som det ”vanliga avloppstillståndet”.

Om miljöförvaltningen gör den sammanlagda bedömningen att tillstånd kan ges är det viktigt att i beslutsskälen noga motivera vilka överväganden som gjorts. Om tillståndet behöver villkoras ska även detta motiveras.

Om Natura 2000-tillstånd inte kan ges

Om miljöförvaltningens bedömning istället blir att Natura 2000-tillstånd inte kan ges ska ansökan avslås med stöd av 7 kap. 28 b § och 2 kap. 6 § MB (lokaliseringsprincipen). Även i dessa fall är motiveringen av avgörande betydelse. Det måste tydligt framgå för sökanden och andra parter vilka omständigheter som varit avgörande för bedömningen i det enskilda ärendet.

I en dom från MMD, M 2425-15, avslogs en ansökan om minireningsverk med utsläpp till en känslig havsvik som var Natura 2000-skyddad.

I 7 kapitlet i miljöbalken finns utöver bestämmelser om strandskydd, vattenskyddsområden och Natura 2000-områden också bestämmelser som rör

• nationalparker
• naturreservat
• kulturreservat
• naturminne
• biotopskyddsområde
• djur- och växtskyddsområde
• miljöskyddsområde.

För ett skyddat område finns ett särskilt beslut om skydd med motivet till skyddet och vilka bestämmelser som gäller för det specifika området. Detta gäller med undantag för biotopskyddsområden där det finns två kategorier – dels sådana biotopskyddsområden som har beslutats för ett visst område av länsstyrelsen, skogsstyrelsen eller kommunen, dels sådana biotoper som är lätt identifierbara och som åtnjuter ett allmänt skydd i hela landet – utan att ett specifikt beslut fattats i varje enskilt fall (så kallat generellt biotopskydd). De biotoper som har ett allmänt skydd är

• allé
• källa med omgivande våtmark i jordbruksmark
• odlingsröse i jordbruksmark
• pilevall
• småvatten och våtmark i jordbruksmark
• stenmur i jordbruksmark
• åkerholme.

Syftet med skyddet får inte motverkas

Generellt får inte verksamhet eller åtgärder vidtas inom skyddade områden som kan skada natur/kulturmiljön eller kan motverka syftet med skyddet. Exempel på sådana åtgärder inom ett skyddat område kan vara:

• Grävning för avlopp skadar rötterna på värdefulla lövträd, till exempel i en allé.
• Grävningar genom biotopskyddade stenmurar, odlingsrösen, diken och våtmarker.
• Utsläpp av hushållsspillvatten bidrar till övergödning eller annan negativ påverkan på ett småvatten i jordbruksmark.
• Dränering för att sänka grundvattennivån under en avloppsanläggning förändrar förutsättningar för skyddsvärd flora.
• Uppläggning av jordmassor, som blir över i samband med anläggandet, skadar skyddsvärd flora/fauna.

Om det finns särskilda skäl, får dispens ges i det enskilda fallet. Sådana dispenser prövas av den myndighet som beslutat om skyddet - länsstyrelsen, skogsstyrelsen eller kommunen. Gäller det dispens från generellt biotopskydd till exempel alléer, åkerholmar m.m. prövas dessa alltid av länsstyrelsen.

Miljöförvaltningen bör innan beslut ha en dialog med den aktör som äger frågan om dispens (19 kap. 4 § MB), se avsnitt Remiss. Kan inte dispens meddelas är detta ett tecken på att det ur naturvårdssynpunkt är olämpligt att placera en avloppsanläggning på den aktuella platsen, se domar från MMD, M 6898-15 där en ansökan om tillstånd till avloppsanläggning inom ett område som omfattades av ett regeringsbeslut avslogs och M 2939-10 där dispens för avloppsanläggning inom naturreservat inte gavs.

Tillståndsansökan kan i sådana fall avslås med stöd av lokaliseringsprincipen i 2 kap 6 § MB. Eftersom dispensprövningen kan ha betydelse för lokaliseringsbedömningen är det alltså viktigt att miljöförvaltningen inväntar dispensprövningen.

Anmälningspliktiga avloppsanläggningar

Riskerar en anmälningspliktig åtgärd att påverka ett skyddat område bör miljöförvaltningen samråda med länsstyrelsen kring den fortsatta handläggningen. Miljöförvaltningen kan meddela ett tillfälligt förbud mot att tills vidare påbörja verksamheten för att tillräckligt med tid ska finnas för en eventuell utredning. Se även avsnitt Anmälan.

I ett område med dokumenterat höga natur- eller kulturmiljövärden eller i ett område som annars är känsligt kan även en förhållandevis liten åtgärd innebära väsentlig ändring av natur- eller kulturmiljön. Det kan när det gäller små avloppsanläggningar handla om till exempel effekterna av grävning, avbaning av vegetation eller uppförande av en byggnad för avloppsrening. Vilka områden som är känsliga kan framgå av till exempel lokala naturvårdsplaner eller kulturmiljöprogram.

Eftersom små avlopp är tillstånd- eller anmälningspliktiga omfattas de inte av samrådsplikten i 12 kap. 6 § MB vid väsentlig påverkan på naturmiljön, utan detta ska ingå i prövningen. Det är viktigt att miljöförvaltningen har detta i beaktande så att det material den behöver begärs in från den sökande. Jämför med vad som krävs i en anmälan enligt 12 kap. 6 § MB - bland annat bör det finnas med en redogörelse av vilka skyddsåtgärder som är planerade för att förebygga och motverka skada på naturmiljön.

Den skada på miljön som avses kan i avloppssammanhang handla om effekterna av grävning, utfyllnad, avverkning eller avbaning av vegetation och/eller uppförande av byggnader för avloppsrening samt utsläppet av avloppsvatten i sig.

I ett område med dokumenterat höga natur- eller kulturmiljövärden eller i ett område som annars är känsligt kan även en förhållandevis liten åtgärd innebära väsentlig ändring av natur- eller kulturmiljön. Av MÖD:s dom M 4255-18 framgår att begreppet naturmiljön i 12 kap. 6 § miljöbalken omfattar även kulturmiljövärden. 

Exempel

Påverkan från utsläpp av renat hushållsspillvatten på känsliga miljöer som till exempel

• • ett vattenområde med ålgräsängar, se MÖD:s dom M 16772–24,
  • en damm som är habitat för salamander.

Placering av en avloppsanläggning inom

• ängs- och hagmark med högt botaniskt värde,
• en nyckelbiotop där grävning för anläggningen riskerar att skada till exempel rötter på träd.

Påverkan på ett vattendrag med flodpärlmussla genom grumling.

Exempel på var uppgifter om sådana värdefulla områden och objekt finns

• Skogskartan
• lokala naturvårdsplaner
• länsstyrelsens rapporter om inventering av till exempel ängs-och hagmark
• Artportalen
• regionala och lokala kulturmiljöprogram
• områden som utpekats som kulturmiljöer i översiktsplaner
• riksantikvarieämbetets webbplats (Fornsök och Bebyggelseregistret)

Anläggande av ett avlopp i ett sådant område kan riskera att sprida föroreningarna. Även om ett område som tidigare varit förorenat nu är åtgärdat kan det finnas en risk för förorening eftersom en åtgärd inte alltid innebär att alla föroreningar är borta. Speciellt riskfyllt är anläggningar som bygger på infiltration där tillförseln av hushållsspillvatten kan öka risken för utlakning av föroreningar. Även om anläggningen i sig är tät kan till exempel rörledningar innebära att det finns en ökad risk för föroreningsspridning i och med att markvattnet söker sig fram i rörgravarna. Är området åtgärdat och färdigställt kan det också ha försetts med ett tätskikt som inte ska brytas.

De områden som idag är kända som potentiellt förorenade finns i första hand sammanställda i länsstyrelsernas databas över potentiellt förorenade områden, EBH-stödet. Det kan också finnas annan lokal kännedom om förorenade områden. Miljöförvaltningen bör ha dessa områden inlagda i sin egen databas så att det är lätt att kontrollera om en avloppsanläggning riskerar att påverka ett förorenat område.

Det är verksamhetsutövarens ansvar att meddela miljöförvaltningen, som är tillsynsmyndighet, om de eventuella miljörisker som anläggandet av avloppsanläggningen kan komma att medföra och vilka försiktighetsmått man anser vara lämpliga för att förhindra risker för människors hälsa och miljön. Eftersom verksamhetsutövaren ofta är en privatperson kan miljöförvaltningen ändå inledningsvis i ett avloppsärende behöva utreda om det finns information om föroreningar på platsen som sökanden inte känner till, samt göra en översiktlig bedömning av om anläggandet och driften av avloppsanläggningen kan medföra risk för föroreningsspridning. Det kan vara lämpligt att internremittera inom miljöförvaltningen till den eller de handläggare som ansvarar för förorenade områden.

Om det finns en miljö- och hälsorisk ska den sökande redovisa uppgifter om området samt vilka skyddsåtgärder som kommer att vidtas för att förhindra förororeningsspridning. Det är den sökande, det vill säga verksamhetsutövaren, som enligt miljöbalken ska ha, eller införskaffa sig, kunskap om eventuella risker som kan uppstå genom anläggandet av avloppsanläggningen (2 kap. 2 § MB). Den sökande kan behöva anlita en sakkunnig för att utredningen ska bli tillräcklig. Det är viktigt att ha en tydlig dialog med sökanden i ett tidigt skede, inte minst för att ett alternativ kan vara att sökanden väljer en annan lokalisering av avloppsanläggningen.

En anmälan om avhjälpande åtgärd enligt 28 § FMH ska alltid inkomma till tillsynsmyndigheten innan någon form av åtgärd av föroreningar sker, även vissa typer av miljötekniska undersökningar kan behöva anmälas. Se även avsnitt Remiss.

Är skyddsåtgärder inte möjliga eller otillräckliga kan avloppsansökan avslås med stöd av lokaliseringsprincipen i 2 kap. 6 § MB. Gäller det en anmälan om avloppsanläggning kan svaret på anmälan bli ett förbud, se avsnitt Anmälan.

Oavsett kännedom om marken är förorenad eller inte är den som misstänker eller påträffar föroreningar vid bruk av en fastighet,till exempel vid inrättande av en liten avloppsanläggning, skyldig att underrätta tillsynsmyndigheten enligt 10 kap. 11 § MB, om föroreningen kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Naturvårdsverket vägleder om förorenade områden, bland annat på sin webbplats. Alla relevanta delar av Naturvårdsverkets vägledning bör följas.

Vid prövningen av en avloppsanläggning dyker ibland frågan om fornlämningar och kulturmiljöer upp. Kulturmiljölagen och miljöbalken är parallella lagstiftningar precis som till exempel miljöbalken och plan- och bygglagen. Det innebär att ansökningarna enligt de olika lagarna prövas var för sig även om de kan innehålla liknande moment. En ansökan om tillstånd enligt miljöbalken kan därmed komma att ges, men tillståndet kanske ändå inte kan utnyttjas. Till exempel kan det vara så att en okänd fornlämning påträffas när avloppsanläggningen anläggas. På Riksantikvarieämbetets webbplats finns mer information.

Kulturmiljölagen

Relevanta bestämmelser i kulturmiljölagen (KML) finns framförallt i 2 kapitlet. Det är förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Ansvaret enligt kulturmiljölagen ligger på den som ”avser att uppföra en byggnad eller en anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag” (2 kap. 10 § KML). Sökanden ska inhämta information från länsstyrelsen om någon fornlämning eller kulturmiljö kan komma att påverkas eller om länsstyrelsen utifrån fornlämningssituationen bedömer att det finns risk för att ej kända fornlämningar kan komma att beröras. I så fall ska snarast samråd ske med länsstyrelsen.

Även byggnadsminnen och kyrkomiljöer är skyddade enligt 3 och 4 kap. KML.

Miljöbalken

Vid prövning av tillstånd enligt miljöbalken ska hänsyn tas till kulturmiljövärden, se till exempel 1 kap. 1 § 2 p och 3 kap. 6 § MB – ”miljöbalken ska tillämpas så att värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas”. Det innebär att med en känd fornlämning eller kulturmiljö på platsen för en ansökt avloppsanläggning kan skäl finnas för att avslå ansökan utifrån lokaliseringsregeln i 2 kap. 6 § MB.

Miljöförvaltningen bör upplysa den som avser anmäla eller söka om tillstånd till en avloppsanläggning, om att kontroll behöver göras med länsstyrelsen om fornlämning eller kulturmiljö kan komma att påverkas.

Det är också rimligt att miljöförvaltningen själv gör en kontroll av om en fornlämning eller kulturmiljö kan komma att beröras genom att kontrollera aktuella kartskikt från Riksantikvarieämbetet. Kända fornlämningar är redovisade i Fornsök på Riksantikvarieämbetets webbplats. I Bebyggelseregistret finns uppgifter om byggnader, anläggningar och andra kulturmiljöer.

Om en känd fornlämning eller kulturmiljö finns

Om miljöförvaltningen konstaterar att det finns en känd fornlämning eller kulturmiljö på platsen där den sökande vill lägga avloppsanläggningen så ska ansökan remitteras till länsstyrelsen (19 kap. 4 § 2 p MB). Utifrån remissvaret kan miljöförvaltningen avgöra om ansökan kan beviljas eller inte. Det kan bli aktuellt att den sökande får söka tillstånd enligt 2 kap. 12 § KML hos länsstyrelsen, och en avloppsprövning bör i sådana fall avvakta detta. Se även avsnitt Remiss.

Om inga kända fornlämningar finns

Eftersom alla fornlämningar inte är kända kan det hända att det under grävning för en avloppsanläggning påträffas fornfynd eller fornlämningar. Då träder bestämmelserna 2 kap. 5 och 10 §§ KML in: den som påträffar ett fornfynd eller en fornlämning under grävning eller annat arbete ska omedelbart avbryta arbetet och anmäla detta till länsstyrelsen.

Information i tillståndsbeslut

Det är lämpligt att i ett avloppsbeslut ange att meddelat tillstånd enligt miljöbalken inte befriar verksamhetsutövaren från skyldigheten att rätta sig efter vad som föreskrivs i en annan författning. Om fornfynd eller fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, ska arbetet avbrytas och förhållandet omedelbart anmälas till länsstyrelsen (2 kap. 5 och 10 §§ KLM).

Handläggning av anmälningsärenden

Ett anmälningsärende handläggs på samma sätt som ett tillståndsärende, men med skillnaden att beslut i ärendet utformas som förbud, föreläggande eller meddelande om att ingen erinran finns, se avsnitt Anmälan.

Vissa åtgärder som planeras att genomföras i samband med att en avloppsanläggning ska byggas kan ibland vara vattenverksamhet. Vattenverksamheter och vattenanläggningar regleras i 11 kap. MB. Exempel på olika åtgärder som skulle kunna omfattas av bestämmelserna i 11 kapitlet är

• grävning, rensning eller utfyllnad i ett vattenområde, till exempel om den sökande vill anlägga en damm i en befintlig bäck som efterpoleringssteg
• åtgärd i ett vattenområde för att förändra vattnets djup och läge, till exempel om den sökande för att kunna avleda sitt renade avloppsvatten avser att flytta ett vattendrag
• kulvertering av dike eller bäck, till exempel om den sökande vill kulvertera en bäck förbi en grannes vattentäkt för att undvika smittorisk.

Ansvaret för ansökan/anmälan till MMD/länsstyrelsen/kommunen vilar helt på den sökande. När en fråga om vattenverksamhet uppkommer i samband med en tillståndsprövning eller anmälan av en avloppsanläggning kan påverkan på växt- och djurlivet i det berörda vattendraget samt enskilda intressen behöva beaktas av den sökande. Typisk påverkan i samband med grävning i vattendrag är grumling. Särskilt känsliga vattendrag kan vara sådana där det finns skyddsvärda arter som till exempel flodpärlmussla. Är man som sökande osäker på om den åtgärd man vill vidta är tillstånds- eller anmälningspliktig vattenverksamhet eller undantagen från tillståndsplikten kan det vara bra att kontakta ansvarig myndighet vilket ofta är länsstyrelsen. Det är alltid sökande som ansvarar för att nödvändiga tillstånd finns för den åtgärd man vill vidta.

Länsstyrelsen är ansvarig för tillsyn och för prövning av anmälningspliktiga vattenverksamheter enligt 11 kap. MB (kan delegeras till kommun). Tillstånd till vattenverksamhet söks hos mark- och miljödomstol förutom markavvattning som tillståndsprövas av Länsstyrelsen, såvida markavvattningen endast berör den egna fastigheten. HaV har tillsynsvägledningsansvar för 11 kap. MB med undantag för dammsäkerhet (Svenska kraftnät) och markavvattning (Naturvårdsverket).

Ofta kan en fråga om vattenverksamhet sammanfalla med en fråga om strandskydd. Eftersom lagstiftningen kring strandskydd är formulerad som ett förbud måste frågan om strandskyddet avgöras först, se avsnittet om Strandskydd.

Naturvårdsverket vägleder om markavvattning och har vägledning om detta på sin webbplats. Havs- och vattenmyndigheten vägleder om övrig vattenverksamhet (med undantag för dammsäkerhet).

Miljöförvaltningens handläggning

När en ansökan/anmälan om en avloppsanläggning inkommer ska miljöförvaltningen inte göra någon egen bedömning av om åtgärden också kräver tillstånd eller anmälan enligt 11 kap MB. utan bör ge rådet till sökanden att ta en kontakt med ansvarig myndighet för att höra efter hur man ska gå vidare när det gäller frågan om hur åtgärden förhåller sig till 11 kap.

Miljöförvaltningen behöver rent formellt inte invänta en prövning enligt 11 kap. MB för att kunna ge tillstånd enligt 9 kap. MB. Om det blir aktuellt att den sökande söker tillstånd/anmäler vattenverksamhet bör ändå en avloppsprövning avvakta detta i samråd med den sökande. Risken är annars att avloppstillståndet enligt 9 kap. MB eventuellt inte går att utnyttja. Den sökande har i så fall möjlighet att dra tillbaka sin ansökan om avloppstillståndet inte kommer att kunna utnyttjas p.g.a. att vattenverksamheten inte kan tillåtas. En avloppsansökan kan inte avslås med hänvisning till bestämmelser i 11 kap. MB

Information om vattenverksamhet i beslutet

Meddelar miljöförvaltningen ett tillstånd är det lämpligt att kommunen under Information i tillståndet anger att

• planerade åtgärder vid anläggande av avloppsanläggningen kan även omfatta vattenverksamhet enligt 11 kap. MB
• länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för vattenverksamheter och kontakt med dem ska tas för diskussion om åtgärderna som berör vatten är anmälnings-/tillståndspliktigt enligt 11 kap. MB, såvida inte kommunen har övertagit detta på delegation från länsstyrelsen.
  

Det bör också framgå av informationen att det i 3 kap. 5-8 §§ och 7 kap. 17-18 §§ lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (SFS 1998:812) finns regler om hur avlopp får anslutas till ett markavvattningsföretag och att kommunens beslut enligt 9 kap. MB inte innebär någon rättighet att släppa ut avloppsvattnet till ett markavvattningsföretag. Sökande måste själv lösa detta via kontakter med markavvattningsföretaget. Länsstyrelsen kan ha information om det finns ett markavvattningsföretag som berör diket/vattendraget där utloppet från avloppet ska anslutas.

Om utredningen i ansökan antingen är ofullständig och det därför inte kan anses visat att kraven i miljöbalken är uppfyllda, eller om den valda avloppsanläggningen inte uppfyller de krav som behövs enligt skyddsnivån på den aktuella platsen ska ansökan avslås.

Om ansökan/anmälan däremot är så ofullständig att prövning inte ens kan ske av sakfrågan så leder det till avvisning eller föreläggande/förbud se avsnitten Ofullständig ansökan leder till avvisning eller avslag och Ofullständig anmälan leder till föreläggande eller förbud.

Beslutsdokument för tillstånd

De olika delarna i den generella dispositionen av beslutsdokumentet för tillstånd.

Ett tillstånd består av två delar, först beslutsmeningen där tillståndets omfattning regleras och sedan villkoren som anger hur verksamheten får bedrivas. Att tillstånd får förenas med villkor framgår av 16 kap. 2 § MB. Villkoren fogas till tillståndet och kan till exempel ange gränser för utsläpp av vissa ämnen. Se även avsnittet Vad är lämpligt att reglera i ett tillstånd?.

Av 19 kap. 5 § p 9 MB framgår att i ett tillståndsärende som prövas av en kommunal nämnd ska nämnden tillämpa delar av bestämmelserna i 22 kap. 25 §. Det innebär att ett tillstånd till en avloppsanläggning där så är relevant ska innehålla bestämmelser om bland annat

• verksamhetens läge och omfattning
• teknisk utformning
• utsläppskontroll
• avgifter.

Dessutom finns i FMH specifika bestämmelser avseende små avlopp. Nedan följer en översiktlig genomgång av vad som bör finnas med i ett beslut om tillstånd till en liten avloppsanläggning utifrån en generell disposition av beslutsdokumentet

• adressat
• miljönämndens beslut att bevilja tillstånd, ta ut avgift med mera
• villkor
• bakgrund
• kommunicering
• bedömning av ansökan inklusive motivering av beslutet
• bestämmelser som beslutet grundar sig på
• information
• delgivning
• bilagor.

Miljönämndens beslut att bevilja tillstånd

Under denna rubrik lämnas det formella tillståndet till anläggningen i den s.k. beslutsmeningen. Här ska framgå till vem tillståndet lämnas (adressat), vilken fastighet som beslutet rör och vad tillståndet omfattar. Tillståndet följer förvisso fastigheten, men beslutet bör inte formuleras så att det är riktat till ”fastighetsägaren till fastigheten X”.

Utgångspunkten bör vara att det i ansökan finns tillräckligt med dokumentation och underlag för att bevilja ett tillstånd med så få detaljreglerande villkor som möjligt. Däremot bör det i beslutet tydligt framgå tillståndsgiven teknik, dimensionering och lokalisering.

I normalfallet är ett tillstånd till en liten avloppsanläggning inte tidsbegränsat, men av 16 kap. 2 § MB framgår att det får tidsbegränsas, se avsnittet Tillstånd kan tidsbegränsas. Är tillståndet tidsbegränsat bör det framgå i beslutsmeningen ovan.

Se även avsnitt Bedömning av dimensionering, framförallt vad gäller tillstånd för anläggningar som avviker från ett hushåll, 5 pe.

Avgift

Kommunfullmäktige får med stöd av 27 kap. 1 § MB meddela föreskrifter om avgifter som avser prövning och tillsyn enligt miljöbalken. För små avlopp kan det handla om att taxa fastställts av kommunfullmäktige för

• prövning av en tillståndsansökan
• handläggning av en anmälan
• fast årlig tillsynsavgift
• annan timbaserad tillsynsavgift.

I samband med prövning av tillstånd till en liten avloppsanläggning bör avgiften för prövning av ansökan anges i beslutet om tillstånd, alternativt i avslagsbeslutet om tillstånd inte kan beviljas. På samma sätt bör avgiften hanteras för handläggning av en anmälan om en avloppsanläggning.

Natura 2000-område

Om anläggningen ska placeras i ett Natura 2000-område och tillstånd enligt 7 kap. 28 § MB krävs, ska även beslut om detta ingå i tillståndet. Se även avsnittet Natura 2000.

Mer information om hur bedömningen kan göras finns under avsnittet Vattenskyddsområde.

Villkor

Allt som omfattas av prövningen kan teoretiskt sett bli föremål för villkor. Hur villkoren utformas är viktigt eftersom det i hög grad är mot villkoren som tillsyn sedan sker. Ett villkor ska utformas så att det uppfyller kraven på

• rättssäkerhet
• ändamålsenlighet
• lämplighet för kontroll och tillsyn.

Villkoret ska vara så formulerat att det är tydligt för verksamhetsutövaren vad som krävs och det ska också gå att objektivt fastställa när villkoret följs eller överträds. Detta betyder att det på ett tillförlitligt sätt ska vara möjligt att kontrollera hur villkoret efterlevs.

Ett villkor ska spegla avvägningen mellan teknik, miljö och ekonomi och eventuella andra intressen i det enskilda ärendet. De villkor som föreskrivs måste vara relevanta för ärendet och det måste finnas ett behov av den åtgärd som regleras i villkoret. Utgångspunkten bör vara hur känslig recipienten är samt hur krav på rening påverkar miljö eller hälsa i övrigt.

Villkor måste avvägas mot 2 kap. 7 § MB

De åtgärder som föreskrivs i villkor i ett tillstånd får inte vara oskäligt dyra i förhållande till den miljönytta som de innebär, se avsnittet Miljöbalkens hänsynsregler. Inte heller får de krav som anges i ett villkor på annat sätt anses som orimliga. Villkor som är mycket kostsamma att uppfylla i förhållande till miljönyttan skulle kunna betraktas som orimliga vid en avvägning enligt 2 kap. 7 § MB. En skälighetsavvägning enligt 2 kap. 7 § första stycket MB får dock inte hindra att de krav ställs som behövs för att reglerna om MKN för yt- och grundvatten som finns i 5 kap. 4 § MB ska uppfyllas.

Villkor ska vara precisa, tydliga och kontrollerbara

Miljöförvaltningen bör sträva efter att meddela villkor som är enkla, klara och tydliga att förstå och som är enkla att utöva tillsyn över.

Ett exempel är om tillståndet villkoras med ett krav på ett minsta avstånd till grundvattennivå från spridningsytan. Det bör då rimligen också finnas krav på att det finns ett grundvattenrör så att villkoret går att kontrollera. I ansökan behöver därför placering och utformning av ett grundvattenrör finnas redovisat, såvida inte det är helt uppenbart att infiltrationen inte kommer att kunna påverkas av höga grundvattennivåer. Då behövs inget grundvattenrör och inget villkor.

Det som följer av lag bör inte villkoras

Det som följer av lag, förordningar och föreskrifter bör inte villkoras. Ett exempel är att det inte bör vara ett villkor att verksamhetsutövaren måste anmäla om avloppsvattnets mängd eller sammansättning väsentligt ändras, eftersom detta redan är reglerat i §14 FMH. Däremot kan det vara lämpligt att det framgår under ”Information” i beslutet vad som i övrigt gäller för verksamheten.

Villkor måste gå att uppfylla både rättsligt och faktiskt

Villkor som meddelas i ett tillståndsbeslut måste avse krav som verksamhetsutövaren har rättslig och faktisk möjlighet att uppfylla. I till exempel mål M 2804-16 från Växjö MMD upphävdes ett tillståndsbeslut då grundvattennivån inte var utredd. Domstolen uttalade:

Även om villkor om ett minsta avstånd mellan infiltrationens botten och grundvattennivån föreskrivs måste det vara visat att ett sådant villkor faktiskt kan innehållas.

Undvik villkor som ersättning för brister i ansökan eller i prövningsprocessen

Om provtagning behövs måste frågan om hur sådan provtagning ska ske vara löst innan tillstånd ges genom att sökanden redovisar i ansökan hur provtagningsmöjlighet kommer att utformas samt anger hur provet ska tas ut för att bli representativt.

Två andra exempel handlar om utsläppspunktens lokalisering och utformning. Utsläppspunkten är väsentlig för att kunna bedöma riskerna med anläggningen och bör därför finnas angiven i ansökan. Exempel på olämpliga villkor:

Allmänt villkor

Små avlopp är i hög grad beroende av det fysiska utförandet för sin funktion och krav bör därför ställas på att anläggningen ska utföras enligt ansökan eller på annat sätt som föreskrivs i tillståndet. Det är därför mycket viktigt att miljöförvaltningen eftersträvar att ansökningshandlingarna i sig är fullständiga och så detaljerade att det redan i prövningsprocessen framgår hur anläggningen fungerar och hur den ska anläggas, skötas och kontrolleras. Att anläggningen ska utföras enligt ansökan regleras i ett allmänt villkor i tillståndet.

I det allmänna villkoret är det även lämpligt att reglera att tillståndet finns tillgängligt.

Här är villkoret formulerat som att tillståndet ska finnas tillgängligt hos den sökande, vilket lämnar öppet för att det finns digitalt tillgängligt och inte nödvändigtvis i pappersformat på fastigheten.

Byggnation

Det är väsentligt att den som anlägger avloppsanläggningen också utför någon form av kontroll av att inrättandet av anläggningen blir korrekt. Det är de moment som i ansökan angivits som kritiska som minst bör kontrolleras och dokumenteras med foton i överensstämmelse med en i beslutet fastställd kontrollplan. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016) Se även avsnittet om Utförandeintyg med kontrollplan.

I tillståndet bör det därför finnas villkor både om att dokumentationen av denna kontroll och att ett intyg från entreprenören om att anläggningen är utförd enligt tillståndet, ska lämnas in till miljöförvaltningen.

Utifrån 18 § FMH får beslutet dessutom innehålla villkor om besiktning i anläggningsskedet.

I beslut om tillstånd att inrätta en avloppsanordning som avses i 13 § får den kommunala nämnden föreskriva att anordningen inte får tas i bruk förrän den har besiktigats och godkänts av nämnden.

Andra villkor som berör byggnation och som beroende på anläggningstyp kan vara lämpliga är:

Villkor om sakkunnig entreprenör

Vid tillstånd till inrättande av avloppsanläggning eller vid anmälan enligt 13 § FMH, bör miljöförvaltningen ställa krav på att arbetet ska utföras av sakkunnig person. Med sakkunnig avses en person som genom yrkeserfarenhet, deltagande i utbildningar eller på annat sätt har tillräckliga kunskaper för att utföra det arbete som avses. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

Drift

Utifrån 22 kap. 25 § p 3 och 6 MB ska beslutet, när det behövs, innehålla bland annat funktionsvillkor och provtagning. Vilka fysiska kontrollmöjligheter som ska finnas på anläggningen och hur de ska användas, till exempel provtagningsbrunn för utgående vatten och hur ett representativt prov tas ut, bör dock från början framgå av ansökan. Provtagning med avseende på närsalter och smittämnen som kommer ut från otäta markbaserade anläggningar är inte särskilt lätt eller meningsfullt att genomföra, medan det kan finnas ett behov av att för mer tekniskt avancerade anläggningar med utlopp, till exempel minireningsverk, sätta funktionsvillkor som följs upp i tillsynen.

För infiltrationsanläggningar kan det istället för provtagning handla om uppföljning av funktionen genom att mäta avståndet till grundvattennivån. Den fysiska kontrollpunkten som är aktuell i sådana fall är ett grundvattenrör, se Anvisningar för grundvattenrör. Villkorsformulering kring grundvattennivåer finns i avsnitt Formulering av grundvattenvillkor.

Vem ska provta och vad får det kosta?

Det kan vara relevant med funktionsvillkor för tekniskt avancerade anläggningar samt anläggningar för fler än några enstaka hushåll, om provtagningsmöjlighet finns. För en verksamhetsutövare är det dock ofta svårt att följa upp funktionen på sin avloppsanläggning själv eftersom provtagningskompetens ofta saknas hos privatpersoner. En servicefirma eller annan person med relevant kompetens kan däremot ta ut prover för analys på laboratorium.

Ett annat alternativ, framförallt för mindre anläggningar, är att genom enklare kontroller av kritiska driftsparametrar i samband med service få tillräckligt bra information om anläggningens funktion för att kunna justera driftsprocessen så att till exempel dosering av fällningskemikalier blir korrekt. Sådana kritiska driftsparametrar kan vara fältmätning av t.ex. pH, ortofosfat och turbiditet.

Med en dokumenterad fackmannamässig och processorienterad service inriktad på optimal reningsfunktion hos anläggningen kan övrig provtagning begränsas till myndighetens tillsyn, till exempel genom att ta ut ett indikerande stickprov. Se även avsnitt Bedömning av drift, skötsel och funktionskontroll och Fackmannamässig skötsel.

Kostnader för provtagning ska tas in i skälighetsbedömningen enligt 2 kap. 7 § MB vid tillståndsprövningen. Å ena sidan är möjlighet att följa upp reningsresultaten en förutsättning för att kunna ställa funktionskrav, men dessa får å andra sidan inte bli så tekniskt eller ekonomiskt betungande att de blir orimliga att uppfylla för den enskilde.

Sammanfattningsvis bör miljöförvaltningen noga överväga såväl kostnader för provtagning för den enskilda verksamhetsutövare som tillförlitligheten i analysresultaten beroende på vem som tar ut proverna, innan tillståndet villkoras med krav på återkommande provtagning och inrapportering till tillsynsmyndigheten.

Behovet av villkor om provtagning kan vara större för en avloppsanläggning avsedd för fler än några enstaka hushåll men behöver bedömas utifrån förutsättningarna i det enskilda ärendet. Sätts villkor i beslutet om provtagning kan det vara relevant att också ställa krav på kompetens hos provtagaren.

Formulering av grundvattenvillkor

För infiltrationer är det oftast relevant att ställa krav på uppföljning av grundvattennivån under anläggningen, se även avsnitt Teknisk utformning - möjlighet till funktionskontroll

En förutsättning för att denna uppföljning ska vara möjlig är att det finns ett grundvattenrör i anslutning till anläggningen. Omfånget på den omättade zonen under anläggningen är ett viktigt kriterium för hur väl reningen fungerar och under normala förhållanden bör avståndet mellan spridningsytan och grundvattenytan vara minst en meter. Anläggningen bör därför vara projekterad utifrån den dimensionerande grundvattennivån, se Bestämning av dimensionerande grundvattennivå.

I begreppet dimensionerande grundvattennivå finns en tolerans inbyggd som gör att en viss avvikelse från kravet på 1 meter omättad zon under vissa betingelser kan accepteras eftersom det knappast är skäligt att ta höjd för den allra högsta möjliga grundvattennivån vid projekteringen av anläggningen. Se avsnitt Vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och grundvatten och avsnitt Dimensionerande grundvattennivå för små avlopp.

Modellen för beräkning av dimensionerande grundvattennivå är utformad för att man normalt inte ska överträda skyddsavståndet på en meter mer än drygt vart 3:e år. Därmed är det lämpligt med ett absolut minsta avstånd mindre än 1 meter som ska upprätthållas samt en begränsning i tid för hur lång en överträdelse får vara. På detta sätt blir villkoret tydligt och möjligt att uppfylla samtidigt som man kan förvänta sig att en anläggning klarar kravet om 1 meters skyddsavstånd under den absolut största delen av drifttiden.

Är den dimensionerande grundvattennivån sålunda bestämd utifrån metoden i Bestämning av dimensionerande grundvattennivå, och anläggningen är projekterad och anläggs utifrån denna grundvattennivå, kan nedanstående villkor användas:

För att villkoret ska vara möjligt att följa upp är det viktigt att nivån i höjdled på spridningsledningar/spridningslagret framgår av ansökningshandlingarna. Lämpligen är denna nivå en av de kritiska punkter som ska kontrolleras under anläggningsarbetet och bör därför ingå i kontrollplanen. Avståndet från toppen på grundvattenröret till nivån 1 meter under infiltrationsnivån bör mätas in i samband med anläggandet för att få en referenspunkt för uppföljningen.

Skötsel och egenkontroll

Alla avloppsanläggningar behöver skötas, kontrolleras och vid behov åtgärdas för att de ska fungera som avsett. Skötseln kan regleras i ett villkor.

Utifrån 22 kap. 25 § p 3 MB ska beslutet innehålla bland annat eventuella villkor om service och egenkontroll. För yrkesmässig verksamhet gäller Förordning (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll som bland annat innehåller bestämmelser om organisatoriskt ansvar för verksamheten, kemikaliekontroll och rutiner. Det är dock i undantagsfall en avloppsanläggning bedrivs som yrkesmässig verksamhet, se avsnittet Bästa möjliga teknik och yrkesmässig verksamhet.

Oavsett om en verksamhet bedrivs yrkesmässigt eller ej gäller 26 kap. 19 § MB all miljöfarlig verksamhet och ”den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön ska fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar. Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd ska också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön.”

Den som inrättat eller driver en avloppsanläggning bör därför genom att ta del av tillverkarens instruktioner, anlitande av sakkunnig eller på annat sätt, skaffa sig tillgång till sådan kunskap så att anläggningen underhålls på ett sätt så att dess funktion säkerställs. En ansökan behöver omfatta även förslag till övervakning och kontroll av verksamheten (22 kap. 1 § 5 p MB respektive AR Små avlopp bilaga 3 om drift- och underhållsinstruktion).

Skötseln och egenkontrollen består normalt sett av att verksamhetsutövaren följer tillverkarens drift- och skötselinstruktioner samt genom egen okulär kontroll försäkrar sig om att anläggningen fungerar som den ska. För tekniskt okomplicerade anläggningar bör detta räcka.

För mer tekniskt avancerade anläggningar som är känsliga för störningar eller utebliven skötsel bör dock krav ställas på att årlig service och kontroll av anläggningen utförs av sakkunnig, till exempel genom tecknande av ett serviceavtal, se MÖD:s dom i M 5060-16. Men, det är inte enbart förekomsten av ett serviceavtal som kommer att garantera anläggningens funktion, utan miljöförvaltningen behöver även bedöma om innehållet i servicen/skötseln kan anses vara av tillräcklig omfattning, se avsnitt Fackmannamässig skötsel och Drift- och underhållsinstruktion.

Villkoren är här formulerade med tillägget ”om inte tillsynsmyndigheten medger annat”, för att lämna utrymme för eventuell justering av vad som ingår i egenkontrollen eller att fackmannamässig service sker på annat sätt än genom serviceavtal, utan att omprövning av tillståndet behöver ske.

Dokumentation

Miljöförvaltningen bör föreskriva att serviceprotokoll och/eller annan dokumentation ska förvaras på fastigheten och kunna visas upp på begäran av tillsynsmyndigheten.

För infiltrationer bör funktionen följas upp av verksamhetsutövaren genom att mäta avståndet till grundvattennivån.

Här bör miljöförvaltningen välja månad(er) på året då det statistiskt sett brukar vara höga grundvattennivåer.

Villkor om kemikaliehantering

Utifrån 22 kap. 25 § p 7 och 11 MB ska beslutet i förekommande fall innehålla villkor om kemikaliehantering. För små avlopp är denna punkt mest relevant vad gäller förvaring av stora mängder fällningskemikalier så att de inte kan orsaka skada. Men det skulle också kunna handla om teknik för rening av mikroorganismer som kan innefatta hantering av kemiska produkter.

Avfallshantering

Utifrån 22 kap. 25 § p 8 MB ska beslutet i förekommande fall innehålla villkor om avfallshantering. Detta kan handla om villkor om till exempel intervall för slamtömning och hur byte och omhändertagande av fosforabsorberande material ska ske.

Att villkora om slamtömning kan innebära en dubbelreglering, som generellt sett inte är önskvärd, eftersom det vanligtvis också är reglerat i de lokala avfallsföreskrifterna. I detta fall bedöms det ändå som lämpligt att göra ett undantag då slamtömning är en av de viktigaste delarna i skötseln för att anläggningen ska kunna fungera som avsett. Avfallsföreskrifternas intervall för tömning gäller som ett minimum, men i tillståndsbeslutet kan tätare intervall föreskrivas vid behov. Även krav på åtkomlighet för tömning är en aspekt som kan regleras i kommunens avfallsföreskrifter och som i det fall det är reglerat redan gäller generellt i kommunen.

Beslut om eget omhändertagande av avfall, till exempel urinspridning och kompostering av eget slam, bör inte regleras i avloppstillståndet utan i ett separat beslut om dispens för eget omhändertagande.

Observera att villkor om slamtömning inte bör skrivas in om dispens för eget omhändertagande finns eftersom en dispens enligt avfallsföreskrifterna för eget omhändertagande inte släcker ut ett villkor i ett tillståndsbeslut.

Däremot kan ett villkor om att anläggningen ska vara åtkomlig för slamtömning vara relevant (efter att man försäkrat sig om att det finns farbar väg) i betydelsen att slamavskiljaren inte ska täckas över eller på annat sätt göras oåtkomlig. Även villkor om att instruktion för slamtömning bör finnas förminireningsverk är viktigt eftersom olika fabrikat kan ha olika instruktioner.

Skydd av naturmiljön

Om avloppsanläggningen läggs i ett känsligt område där formellt skydd saknas kan särskilda villkor för att skydda naturmiljön behövas.

Det är lämpligt att denna typ av villkor utformas i samråd med länsstyrelsen.

Bakgrund

Här bör miljöförvaltningen beskriva ärendet i en bakgrund som kan innehålla till exempel kortfattade uppgifter om vad som har hänt i ärendet, hur utredningen har gått till och vilka grundläggande förutsättningar som finns i ärendet. Till bakgrunden hör uppgifter om dricksvattentäkter, recipientstatus samt andra specifika förutsättningar somtill exempel förekomst av fornlämningar eller biotopskydd.

Kommunicering

Här bör miljöförvaltningen redogöra för hur kommuniceringen med berörda parter har gått till, vilka synpunkter som har inkommit och hur de har hanterats.

Bedömning av ansökan och motivering till beslutet

Under bedömning bör relevanta stycken om på vilka grunder ansökan beviljas finnas med, till exempel bedömning av

• skyddsavstånd, horisontellt och vertikalt
• skyddsnivå med avseende på både hälsa och miljö
• hur anläggningen når upp till de reningskrav som ställs på platsen
• hur hänsyn tagits till eventuellt skyddat område, till exempel strand- eller biotopskydd.

Det behöver även finns med en motivering till hur bedömningen har gjorts. Att beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska innehålla en klargörande motivering framgår av 32 § FL. En sådan motivering ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter som har tillämpats och vilka omständigheter som varit avgörande för myndighetens ställningstagande. Motiveringen bör på ett konkret plan beskriva vilka värderingar, överväganden och bedömningar som gjorts av de faktiska omständigheterna i ärendet med utgångspunkt från rättsläget (se JO:s uttalande i ärenden 1831-2015). Kravet på att en motivering ska vara klargörande innebär att beslutet inte enbart bör innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärende utan dessa skäl bör också presenteras på ett sådant sätt att de blir begripliga för den enskilde (se sid 193 i förarbetena till 32 § FL prop. 2016/17:180). En utförlig motivering ger verksamhetsutövaren och de berörda parterna större möjlighet att förstå på vilka grunder beslutet har tagits och minskar därmed risken för överklaganden på grund av missförstånd. Om beslutet ändå skulle bli överklagat så ökar en genomtänkt motivering möjligheten att beslutet håller vid en överprövning. Eventuella synpunkter som kommit in ska också bemötas under bedömningen. Slutligen bör miljöförvaltningen sammanfatta bedömningen av ansökan och motiveringen för beslutet.

Bestämmelser som beslutet grundar sig på

Miljöförvaltningen bör ange vilka bestämmelser som beslutet grundar sig på, till exempel

• 2 kap. 3 § miljöbalken (SFS 1998:808) (försiktighetsprincipen, skyddsåtgärder)·
• 7 kap. 18 b § miljöbalken (strandskydd)
• 9 kap. 7 § miljöbalken (avlopp ska avledas så att inte olägenhet uppkommer)
• 18 § förordningen (SFS 1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (slutbesiktning av avloppsanläggning)
• x § Skyddsföreskrift för x vattentäkt (prövning enligt föreskriften krävs)
• 27 kap. 1 § miljöbalken (avgift för myndigheters kostnader)
• x § Lokala föreskrifter för att skydda människors hälsa och miljön (KF § xx, 20xx) (om tillståndsplikt för BDT-anläggningar)
• 16 kap. 2 § miljöbalken (tillstånd får förenas med villkor)
• 7 kap. 28 a § miljöbalken (tillståndsplikt Natura-2000)
• 2 kap. 7 § miljöbalken (skälighetsavvägning)
• 9 kap. 5 § Förordning (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken (beslut om avgift skall gälla omedelbart även om det överklagas)
• Kommunfullmäktige beslutad taxa, 20xx-xx-xx, x §

Information

Under denna rubrik kan det vara bra att ta med olika bestämmelser och krav som tillståndshavaren behöver känna till men som inte regleras genom själva tillståndet.

Exempelvis så anges i 22 kap. 25 § 2 st, sista meningen MB att i ett tillståndsbeslut ska framgå den tid inom vilken verksamheten ska ha satts igång. Men eftersom detta regleras specifikt för små avloppsanläggningar i 19 § FMH: Ett tillstånd enligt 13 eller 17 § gäller i fem år men förfaller om arbetet med anordningen eller anläggningen inte har påbörjats inom två år, så räcker det att ange detta under rubriken ”Information”.

Andra punkter som kan vara viktiga att ha med som information är till exempel

• att ansökan handlagts utifrån miljöbalken och att det därför kan finnas annan lagstiftning och civilrättsliga förhållanden som måste beaktas, till exempel
  - att tillståndsbeslutet inte innebär rättighet att släppa det renade avloppsvattnet till ett markavvattningsföretag·
  - att miljöförvaltningen måste kontaktas om man vill göra ändringar som inte stämmer med givet tillstånd.·
  - att tillståndet följer fastigheten.·
  -med vilka ungefärliga intervall tillsynen kommer att ske efter att anläggningen tagits i drift.
  
• att planerade åtgärder med avloppet kan omfatta även vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken, samt att länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för vattenverksamheter och kontakt med dem kan tas för diskussion om åtgärderna som berör vatten är anmälnings-/tillståndspliktigt enligt 11 kap. MB.
• att tillståndet vinner laga kraft först då överklagandetiden gått ut och ärendet inte överklagats av någon berörd part.
• att om fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, ska arbetet avbrytas och länsstyrelsen kontaktas
• att tillståndsbeslutet inte innebär rättighet att dra ledning över annans mark

En dispens för eget omhändertagande är personlig och om fastigheten byter ägare kommer tillståndet därmed inte att kunna utnyttjas utan en ny prövning om dispens.

Det kan också i de lokala avfallsföreskrifterna finnas bestämmelser om till exempel barnsäkerhet för brunnslock, åtkomlighet för hämtningsfordon mm som kan vara viktigt att lägga med som information.

Delgivning/kopia för kännedom

I beslutet bör anges vilka som ska delges beslutet utöver den sökande, det vill säga de som är berörda och därmed har rätt att ta del av beslutet och att överklaga det. Här bör också anges om beslutet ska skickas till någon annan för kännedom, men inte med delgivning och överklagandehänvisning.

Det är även lämpligt att skicka tillståndet och slamtömningsinstruktioner till den avfallsansvarige.

Bilagor

Slutligen behöver miljöförvaltningen redogöra för vilka handlingar som följer med beslutet, till exempel:

1. Kopia av ansökan
   a) Profilritning
   b) Situationsplan
   c) Längd- och tvärsektion av anläggningen
   d) Drift- och underhållsinstruktion
   e) Anvisningar för skötsel- och drift inklusive funktionskontroll
2. Utförandeintyg med kontrollplan
3. Hur man överklagar

Miljönämndens beslut att bevilja tillstånd

Under denna rubrik lämnas det formella tillståndet till anläggningen i den så kallade beslutsmeningen. Här ska framgå till vem tillståndet lämnas (adressat), vilken fastighet som beslutet rör och vad tillståndet omfattar. Tillståndet följer förvisso fastigheten, men beslutet bör inte formuleras så att det är riktat till ”fastighetsägaren till fastigheten X”.

Utgångspunkten bör vara att det i ansökan finns tillräckligt med dokumentation och underlag för att bevilja ett tillstånd med så få detaljreglerande villkor som möjligt. Däremot bör det i beslutet tydligt framgå tillståndsgiven teknik, dimensionering och lokalisering.

I normalfallet är ett tillstånd till en liten avloppsanläggning inte tidsbegränsat, men av 16 kap. 2 § MB framgår att det får tidsbegränsas, se avsnittet Tillstånd kan tidsbegränsas. Är tillståndet tidsbegränsat bör det framgå i beslutsmeningen ovan.

Se även avsnitt Bedömning av dimensionering, framförallt vad gäller tillstånd för anläggningar som avviker från ett hushåll, 5 pe.

Avgift

Kommunfullmäktige får med stöd av 27 kap. 1 § MB meddela föreskrifter om avgifter som avser prövning och tillsyn enligt miljöbalken. För små avlopp kan det handla om att taxa fastställts av kommunfullmäktige för

• prövning av en tillståndsansökan
• handläggning av en anmälan
• fast årlig tillsynsavgift
• annan timbaserad tillsynsavgift.

I samband med prövning av tillstånd till en liten avloppsanläggning bör avgiften för prövning av ansökan anges i beslutet om tillstånd, alternativt i avslagsbeslutet om tillstånd inte kan beviljas. På samma sätt bör avgiften hanteras för handläggning av en anmälan om en avloppsanläggning.

Natura 2000-område

Om anläggningen ska placeras i ett Natura 2000-område och tillstånd enligt 7 kap. 28 § MB krävs, ska även beslut om detta ingå i tillståndet. Se även avsnittet Natura 2000.

Vattenskyddsområde

Om anläggningen ska placeras i ett vattenskyddsområde och det krävs tillstånd till anläggningen enligt skyddsföreskrifterna ska även beslut om detta ingå, om det är miljöförvaltningen som är tillståndsmyndighet.

Mer information om hur bedömningen kan göras finns under avsnittet Vattenskyddsområde.

Villkor

Allt som omfattas av prövningen kan teoretiskt sett bli föremål för villkor. Hur villkoren utformas är viktigt eftersom det i hög grad är mot villkoren som tillsyn sedan sker. Ett villkor ska utformas så att det uppfyller kraven på

• rättssäkerhet
• ändamålsenlighet
• lämplighet för kontroll och tillsyn.

Villkoret ska vara så formulerat att det är tydligt för verksamhetsutövaren vad som krävs och det ska också gå att objektivt fastställa när villkoret följs eller överträds. Detta betyder att det på ett tillförlitligt sätt ska vara möjligt att kontrollera hur villkoret efterlevs.

Ett villkor ska spegla avvägningen mellan teknik, miljö och ekonomi och eventuella andra intressen i det enskilda ärendet. De villkor som föreskrivs måste vara relevanta för ärendet och det måste finnas ett behov av den åtgärd som regleras i villkoret. Utgångspunkten bör vara hur känslig recipienten är samt hur krav på rening påverkar miljö eller hälsa i övrigt.

• Villkor måste avvägas mot 2 kap. 7 § MB
• Villkor ska vara precisa, tydliga och kontrollerbara
• Det som följer av lag bör inte villkoras
• Villkor måste gå att uppfylla både rättsligt och faktiskt
• Undvik villkor som ersättning för brister i ansökan eller i prövningsprocessen
• Allmänt villkor
• Byggnation
• Drift
• Skötsel och egenkontroll
• Skydd av naturmiljön

Villkor måste avvägas mot 2 kap. 7 § MB

De åtgärder som föreskrivs i villkor i ett tillstånd får inte vara oskäligt dyra i förhållande till den miljönytta som de innebär, se avsnittet Miljöbalkens hänsynsregler. Inte heller får de krav som anges i ett villkor på annat sätt anses som orimliga. Villkor som är mycket kostsamma att uppfylla i förhållande till miljönyttan skulle kunna betraktas som orimliga vid en avvägning enligt 2 kap. 7 § MB. En skälighetsavvägning enligt 2 kap. 7 § första stycket MB får dock inte hindra att de krav ställs som behövs för att reglerna om MKN för yt- och grundvatten som finns i 5 kap. 4 § MB ska uppfyllas.

Villkor ska vara precisa, tydliga och kontrollerbara

Miljöförvaltningen bör sträva efter att meddela villkor som är enkla, klara och tydliga att förstå och som är enkla att utöva tillsyn över.

Ett exempel är om tillståndet villkoras med ett krav på ett minsta avstånd till grundvattennivå från spridningsytan. Det bör då rimligen också finnas krav på att det finns ett grundvattenrör så att villkoret går att kontrollera. I ansökan behöver därför placering och utformning av ett grundvattenrör finnas redovisat, såvida inte det är helt uppenbart att infiltrationen inte kommer att kunna påverkas av höga grundvattennivåer. Då behövs inget grundvattenrör och inget villkor.

Det som följer av lag bör inte villkoras

Det som följer av lag, förordningar och föreskrifter bör inte villkoras. Ett exempel är att det inte bör vara ett villkor att verksamhetsutövaren måste anmäla om avloppsvattnets mängd eller sammansättning väsentligt ändras, eftersom detta redan är reglerat i §14 FMH. Däremot kan det vara lämpligt att det framgår under ”Information” i beslutet vad som i övrigt gäller för verksamheten.

Villkor måste gå att uppfylla både rättsligt och faktiskt

Villkor som meddelas i ett tillståndsbeslut måste avse krav som verksamhetsutövaren har rättslig och faktisk möjlighet att uppfylla. I till exempel mål M 2804-16 från Växjö MMD upphävdes ett tillståndsbeslut då grundvattennivån inte var utredd. Domstolen uttalade:

Även om villkor om ett minsta avstånd mellan infiltrationens botten och grundvattennivån föreskrivs måste det vara visat att ett sådant villkor faktiskt kan innehållas.

Undvik villkor som ersättning för brister i ansökan eller i prövningsprocessen

Om provtagning behövs måste frågan om hur sådan provtagning ska ske vara löst innan tillstånd ges genom att sökanden redovisar i ansökan hur provtagningsmöjlighet kommer att utformas samt anger hur provet ska tas ut för att bli representativt.

Två andra exempel handlar om utsläppspunktens lokalisering och utformning. Utsläppspunkten är väsentlig för att kunna bedöma riskerna med anläggningen och bör därför finnas angiven i ansökan. Exempel på olämpliga villkor:

Allmänt villkor

Små avlopp är i hög grad beroende av det fysiska utförandet för sin funktion och krav bör därför ställas på att anläggningen ska utföras enligt ansökan eller på annat sätt som föreskrivs i tillståndet. Det är därför mycket viktigt att miljöförvaltningen eftersträvar att ansökningshandlingarna i sig är fullständiga och så detaljerade att det redan i prövningsprocessen framgår hur anläggningen fungerar och hur den ska anläggas, skötas och kontrolleras. Att anläggningen ska utföras enligt ansökan regleras i ett allmänt villkor i tillståndet.

I det allmänna villkoret är det även lämpligt att reglera att tillståndet finns tillgängligt.

Här är villkoret formulerat som att tillståndet ska finnas tillgängligt hos den sökande, vilket lämnar öppet för att det finns digitalt tillgängligt och inte nödvändigtvis i pappersformat på fastigheten.

Byggnation

Det är väsentligt att den som anlägger avloppsanläggningen också utför någon form av kontroll av att inrättandet av anläggningen blir korrekt. Det är de moment som i ansökan angivits som kritiska som minst bör kontrolleras och dokumenteras med foton i överensstämmelse med en i beslutet fastställd kontrollplan. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016) Se även avsnittet om Utförandeintyg med kontrollplan.

I tillståndet bör det därför finnas villkor både om att dokumentationen av denna kontroll och att ett intyg från entreprenören om att anläggningen är utförd enligt tillståndet, ska lämnas in till miljöförvaltningen.

Utifrån 18 § FMH får beslutet dessutom innehålla villkor om besiktning i anläggningsskedet.

I beslut om tillstånd att inrätta en avloppsanordning som avses i 13 § får den kommunala nämnden föreskriva att anordningen inte får tas i bruk förrän den har besiktigats och godkänts av nämnden.

Andra villkor som berör byggnation och som beroende på anläggningstyp kan vara lämpliga är:

Villkor om sakkunnig entreprenör

Vid tillstånd till inrättande av avloppsanläggning eller vid anmälan enligt 13 § FMH, bör miljöförvaltningen ställa krav på att arbetet ska utföras av sakkunnig person. Med sakkunnig avses en person som genom yrkeserfarenhet, deltagande i utbildningar eller på annat sätt har tillräckliga kunskaper för att utföra det arbete som avses. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

Drift

Utifrån 22 kap. 25 § p 3 och 6 MB ska beslutet, när det behövs, innehålla bland annat funktionsvillkor och provtagning. Vilka fysiska kontrollmöjligheter som ska finnas på anläggningen och hur de ska användas, till exempel provtagningsbrunn för utgående vatten och hur ett representativt prov tas ut, bör dock från början framgå av ansökan. Provtagning med avseende på närsalter och smittämnen som kommer ut från otäta markbaserade anläggningar är inte särskilt lätt eller meningsfullt att genomföra, medan det kan finnas ett behov av att för mer tekniskt avancerade anläggningar med utlopp, till exempel minireningsverk, sätta funktionsvillkor som följs upp i tillsynen.

För infiltrationsanläggningar kan det istället för provtagning handla om uppföljning av funktionen genom att mäta avståndet till grundvattennivån. Den fysiska kontrollpunkten som är aktuell i sådana fall är ett grundvattenrör, se Anvisningar för grundvattenrör. Villkorsformulering kring grundvattennivåer finns i avsnitt Formulering av grundvattenvillkor.

Vem ska provta och vad får det kosta?

Det kan vara relevant med funktionsvillkor för tekniskt avancerade anläggningar samt anläggningar för fler än några enstaka hushåll, om provtagningsmöjlighet finns. För en fastighetsägare är det dock ofta svårt att följa upp funktionen på sin avloppsanläggning själv eftersom provtagningskompetens ofta saknas hos privatpersoner. En servicefirma eller annan person med relevant kompetens kan däremot ta ut prover för analys på laboratorium.

Ett annat alternativ, framförallt för mindre anläggningar, är att genom enklare kontroller av kritiska driftsparametrar i samband med service få tillräckligt bra information om anläggningens funktion för att kunna justera driftsprocessen så att till exempel dosering av fällningskemikalier blir korrekt. Sådana kritiska driftsparametrar kan vara fältmätning av t.ex. pH, ortofosfat och turbiditet.

Med en dokumenterad fackmannamässig och processorienterad service inriktad på optimal reningsfunktion hos anläggningen kan övrig provtagning begränsas till myndighetens tillsyn, till exempel genom att ta ut ett indikerande stickprov. Se även avsnitt Bedömning av drift, skötsel och funktionskontroll och Fackmannamässig skötsel.

Kostnader för provtagning ska tas in i skälighetsbedömningen enligt 2 kap. 7 § MB vid tillståndsprövningen. Å ena sidan är möjlighet att följa upp reningsresultaten en förutsättning för att kunna ställa funktionskrav, men dessa får å andra sidan inte bli så tekniskt eller ekonomiskt betungande att de blir orimliga att uppfylla för den enskilde.

Sammanfattningsvis bör miljöförvaltningen noga överväga såväl kostnader för provtagning för den enskilda fastighetsägaren som tillförlitligheten i analysresultaten beroende på vem som tar ut proverna, innan tillståndet villkoras med krav på återkommande provtagning och inrapportering till tillsynsmyndigheten.

Behovet av villkor om provtagning kan vara större för en avloppsanläggning avsedd för fler än några enstaka hushåll men behöver bedömas utifrån förutsättningarna i det enskilda ärendet. Sätts villkor i beslutet om provtagning kan det vara relevant att också ställa krav på kompetens hos provtagaren.

Formulering av grundvattenvillkor

För infiltrationer är det oftast relevant att ställa krav på uppföljning av grundvattennivån under anläggningen, se även avsnitt Teknisk utformning - möjlighet till funktionskontroll

En förutsättning för att denna uppföljning ska vara möjlig är att det finns ett grundvattenrör i anslutning till anläggningen. Omfånget på den omättade zonen under anläggningen är ett viktigt kriterium för hur väl reningen fungerar och under normala förhållanden bör avståndet mellan spridningsytan och grundvattenytan vara minst en meter. Anläggningen bör därför vara projekterad utifrån den dimensionerande grundvattennivån, se Bestämning av dimensionerande grundvattennivå.

I begreppet dimensionerande grundvattennivå finns en tolerans inbyggd som gör att en viss avvikelse från kravet på 1 meter omättad zon under vissa betingelser kan accepteras eftersom det knappast är skäligt att ta höjd för den allra högsta möjliga grundvattennivån vid projekteringen av anläggningen. Se avsnitt Vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och grundvatten och avsnitt Dimensionerande grundvattennivå för små avlopp.

Modellen för beräkning av dimensionerande grundvattennivå är utformad för att man normalt inte ska överträda skyddsavståndet på en meter mer än drygt vart 3:e år. Därmed är det lämpligt med ett absolut minsta avstånd mindre än 1 meter som ska upprätthållas samt en begränsning i tid för hur lång en överträdelse får vara. På detta sätt blir villkoret tydligt och möjligt att uppfylla samtidigt som man kan förvänta sig att en anläggning klarar kravet om 1 meters skyddsavstånd under den absolut största delen av drifttiden.

Är den dimensionerande grundvattennivån sålunda bestämd utifrån metoden i Bestämning av dimensionerande grundvattennivå, och anläggningen är projekterad och anläggs utifrån denna grundvattennivå, kan nedanstående villkor användas:

För att villkoret ska vara möjligt att följa upp är det viktigt att nivån i höjdled på spridningsledningar/spridningslagret framgår av ansökningshandlingarna. Lämpligen är denna nivå en av de kritiska punkter som ska kontrolleras under anläggningsarbetet och bör därför ingå i kontrollplanen. Avståndet från toppen på grundvattenröret till nivån 1 meter under infiltrationsnivån bör mätas in i samband med anläggandet för att få en referenspunkt för uppföljningen.

Skötsel och egenkontroll

Alla avloppsanläggningar behöver skötas, kontrolleras och vid behov åtgärdas för att de ska fungera som avsett. Skötseln kan regleras i ett villkor.

Utifrån 22 kap. 25 § p 3 MB ska beslutet innehålla bland annat eventuella villkor om service och egenkontroll. För yrkesmässig verksamhet gäller Förordning (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll som bland annat innehåller bestämmelser om organisatoriskt ansvar för verksamheten, kemikaliekontroll och rutiner. Det är dock i undantagsfall en avloppsanläggning bedrivs som yrkesmässig verksamhet, se avsnittet Bästa möjliga teknik och yrkesmässig verksamhet.

Oavsett om en verksamhet bedrivs yrkesmässigt eller ej gäller 26 kap. 19 § MB all miljöfarlig verksamhet och ”den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön ska fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar. Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd ska också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön.”

Den som inrättat eller driver en avloppsanläggning bör därför genom att ta del av tillverkarens instruktioner, anlitande av sakkunnig eller på annat sätt, skaffa sig tillgång till sådan kunskap så att anläggningen underhålls på ett sätt så att dess funktion säkerställs. En ansökan behöver omfatta även förslag till övervakning och kontroll av verksamheten (22 kap. 1 § 5 p MB respektive AR Små avlopp bilaga 3 om drift- och underhållsinstruktion).

Skötseln och egenkontrollen består normalt sett av att verksamhetsutövaren följer tillverkarens drift- och skötselinstruktioner samt genom egen okulär kontroll försäkrar sig om att anläggningen fungerar som den ska. För tekniskt okomplicerade anläggningar bör detta räcka.

För mer tekniskt avancerade anläggningar som är känsliga för störningar eller utebliven skötsel bör dock krav ställas på att årlig service och kontroll av anläggningen utförs av sakkunnig, till exempel genom tecknande av ett serviceavtal, se MÖD:s dom i M 5060-16. Men, det är inte enbart förekomsten av ett serviceavtal som kommer att garantera anläggningens funktion, utan miljöförvaltningen behöver även bedöma om innehållet i servicen/skötseln kan anses vara av tillräcklig omfattning, se avsnitt Fackmannamässig skötsel och Drift- och underhållsinstruktion.

Villkoren är här formulerade med tillägget ”om inte tillsynsmyndigheten medger annat”, för att lämna utrymme för eventuell justering av vad som ingår i egenkontrollen eller att fackmannamässig service sker på annat sätt än genom serviceavtal, utan att omprövning av tillståndet behöver ske.

Dokumentation

Miljöförvaltningen bör föreskriva att serviceprotokoll och/eller annan dokumentation ska förvaras på fastigheten och kunna visas upp på begäran av tillsynsmyndigheten.

För infiltrationer bör funktionen följas upp av verksamhetsutövaren genom att mäta avståndet till grundvattennivån.

Här bör miljöförvaltningen välja månad(er) på året då det statistiskt sett brukar vara höga grundvattennivåer.

Villkor om kemikaliehantering

Utifrån 22 kap. 25 § p 7 och 11 MB ska beslutet i förekommande fall innehålla villkor om kemikaliehantering. För små avlopp är denna punkt mest relevant vad gäller förvaring av stora mängder fällningskemikalier så att de inte kan orsaka skada. Men det skulle också kunna handla om teknik för rening av mikroorganismer som kan innefatta hantering av kemiska produkter.

Avfallshantering

Utifrån 22 kap. 25 § p 8 MB ska beslutet i förekommande fall innehålla villkor om avfallshantering. Detta kan handla om villkor om till exempel intervall för slamtömning och hur byte och omhändertagande av fosforabsorberande material ska ske.

Att villkora om slamtömning kan innebära en dubbelreglering, som generellt sett inte är önskvärd, eftersom det vanligtvis också är reglerat i de lokala avfallsföreskrifterna. I detta fall bedöms det ändå som lämpligt att göra ett undantag då slamtömning är en av de viktigaste delarna i skötseln för att anläggningen ska kunna fungera som avsett. Avfallsföreskrifternas intervall för tömning gäller som ett minimum, men i tillståndsbeslutet kan tätare intervall föreskrivas vid behov. Även krav på åtkomlighet för tömning är en aspekt som kan regleras i kommunens avfallsföreskrifter och som i det fall det är reglerat redan gäller generellt i kommunen.

Beslut om eget omhändertagande av avfall, till exempel urinspridning och kompostering av eget slam, bör inte regleras i avloppstillståndet utan i ett separat beslut om dispens för eget omhändertagande.

Observera att villkor om slamtömning inte bör skrivas in om dispens för eget omhändertagande finns eftersom en dispens enligt avfallsföreskrifterna för eget omhändertagande inte släcker ut ett villkor i ett tillståndsbeslut.

Däremot kan ett villkor om att anläggningen ska vara åtkomlig för slamtömning vara relevant (efter att man försäkrat sig om att det finns farbar väg) i betydelsen att slamavskiljaren inte ska täckas över eller på annat sätt göras oåtkomlig. Även villkor om att instruktion för slamtömning bör finnas förminireningsverk är viktigt eftersom olika fabrikat kan ha olika instruktioner.

Skydd av naturmiljön

Om avloppsanläggningen läggs i ett känsligt område där formellt skydd saknas kan särskilda villkor för att skydda naturmiljön behövas.

Det är lämpligt att denna typ av villkor utformas i samråd med länsstyrelsen.

Bakgrund

Här bör miljöförvaltningen beskriva ärendet i en bakgrund som kan innehålla till exempel kortfattade uppgifter om vad som har hänt i ärendet, hur utredningen har gått till och vilka grundläggande förutsättningar som finns i ärendet. Till bakgrunden hör uppgifter om dricksvattentäkter, recipientstatus samt andra specifika förutsättningar somtill exempel förekomst av fornlämningar eller biotopskydd.

Kommunicering

Här bör miljöförvaltningen redogöra för hur kommuniceringen med berörda parter har gått till, vilka synpunkter som har inkommit och hur de har hanterats.

Bedömning av ansökan och motivering till beslutet

Under bedömning bör relevanta stycken om på vilka grunder ansökan beviljas finnas med, till exempel bedömning av

• skyddsavstånd, horisontellt och vertikalt
• skyddsnivå med avseende på både hälsa och miljö
• hur anläggningen når upp till de reningskrav som ställs på platsen
• hur hänsyn tagits till eventuellt skyddat område, till exempel strand- eller biotopskydd.

Det behöver även finns med en motivering till hur bedömningen har gjorts. Att beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska innehålla en klargörande motivering framgår av 32 § FL. En sådan motivering ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter som har tillämpats och vilka omständigheter som varit avgörande för myndighetens ställningstagande. Motiveringen bör på ett konkret plan beskriva vilka värderingar, överväganden och bedömningar som gjorts av de faktiska omständigheterna i ärendet med utgångspunkt från rättsläget (se JO:s uttalande i ärenden 1831-2015). Kravet på att en motivering ska vara klargörande innebär att beslutet inte enbart bör innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärende utan dessa skäl bör också presenteras på ett sådant sätt att de blir begripliga för den enskilde (se sid 193 i förarbetena till 32 § FL prop. 2016/17:180). En utförlig motivering ger verksamhetsutövaren och de berörda parterna större möjlighet att förstå på vilka grunder beslutet har tagits och minskar därmed risken för överklaganden på grund av missförstånd. Om beslutet ändå skulle bli överklagat så ökar en genomtänkt motivering möjligheten att beslutet håller vid en överprövning. Eventuella synpunkter som kommit in ska också bemötas under bedömningen. Slutligen bör miljöförvaltningen sammanfatta bedömningen av ansökan och motiveringen för beslutet.

Bestämmelser som beslutet grundar sig på

Miljöförvaltningen bör ange vilka bestämmelser som beslutet grundar sig på, till exempel

• 2 kap. 3 § miljöbalken (SFS 1998:808) (försiktighetsprincipen, skyddsåtgärder)·
• 7 kap. 18 b § miljöbalken (strandskydd)
• 9 kap. 7 § miljöbalken (avlopp ska avledas så att inte olägenhet uppkommer)
• 18 § förordningen (SFS 1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (slutbesiktning av avloppsanläggning)
• x § Skyddsföreskrift för x vattentäkt (prövning enligt föreskriften krävs)
• 27 kap. 1 § miljöbalken (avgift för myndigheters kostnader)
• x § Lokala föreskrifter för att skydda människors hälsa och miljön (KF § xx, 20xx) (om tillståndsplikt för BDT-anläggningar)
• 16 kap. 2 § miljöbalken (tillstånd får förenas med villkor)
• 7 kap. 28 a § miljöbalken (tillståndsplikt Natura-2000)
• 2 kap. 7 § miljöbalken (skälighetsavvägning)
• 9 kap. 5 § Förordning (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken (beslut om avgift skall gälla omedelbart även om det överklagas)
• Kommunfullmäktige beslutad taxa, 20xx-xx-xx, x §

Information

Under denna rubrik kan det vara bra att ta med olika bestämmelser och krav som tillståndshavaren behöver känna till men som inte regleras genom själva tillståndet.

Exempelvis så anges i 22 kap. 25 § 2 st, sista meningen MB att i ett tillståndsbeslut ska framgå den tid inom vilken verksamheten ska ha satts igång. Men eftersom detta regleras specifikt för små avloppsanläggningar i 19 § FMH: Ett tillstånd enligt 13 eller 17 § gäller i fem år men förfaller om arbetet med anordningen eller anläggningen inte har påbörjats inom två år, så räcker det att ange detta under rubriken ”Information”.

Andra punkter som kan vara viktiga att ha med som information är till exempel

• att ansökan handlagts utifrån miljöbalken och att det därför kan finnas annan lagstiftning och civilrättsliga förhållanden som måste beaktas, till exempel
  - att tillståndsbeslutet inte innebär rättighet att släppa det renade avloppsvattnet till ett markavvattningsföretag·
  - att miljöförvaltningen måste kontaktas om man vill göra ändringar som inte stämmer med givet tillstånd.·
  - att tillståndet följer fastigheten.·
  -med vilka ungefärliga intervall tillsynen kommer att ske efter att anläggningen tagits i drift.
  
• att planerade åtgärder med avloppet kan omfatta även vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken, samt att länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för vattenverksamheter och kontakt med dem kan tas för diskussion om åtgärderna som berör vatten är anmälnings-/tillståndspliktigt enligt 11 kap. MB.
• att tillståndet vinner laga kraft först då överklagandetiden gått ut och ärendet inte överklagats av någon berörd part.
• att om fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, ska arbetet avbrytas och länsstyrelsen kontaktas
• att tillståndsbeslutet inte innebär rättighet att dra ledning över annans mark

En dispens för eget omhändertagande är personlig och om fastigheten byter ägare kommer tillståndet därmed inte att kunna utnyttjas utan en ny prövning om dispens.

Det kan också i de lokala avfallsföreskrifterna finnas bestämmelser om till exempel barnsäkerhet för brunnslock, åtkomlighet för hämtningsfordon mm som kan vara viktigt att lägga med som information.

Delgivning/kopia för kännedom

I beslutet bör anges vilka som ska delges beslutet utöver den sökande, det vill säga de som är berörda och därmed har rätt att ta del av beslutet och att överklaga det. Här bör också anges om beslutet ska skickas till någon annan för kännedom, men inte med delgivning och överklagandehänvisning.

Det är även lämpligt att skicka tillståndet och slamtömningsinstruktioner till den avfallsansvarige.

Bilagor

Slutligen behöver miljöförvaltningen redogöra för vilka handlingar som följer med beslutet, till exempel:

1. Kopia av ansökan
   a) Profilritning
   b) Situationsplan
   c) Längd- och tvärsektion av anläggningen
   d) Drift- och underhållsinstruktion
   e) Anvisningar för skötsel- och drift inklusive funktionskontroll
2. Utförandeintyg med kontrollplan
3. Hur man överklagar

• Rörets diameter bör vara minst 110 mm (ett ”vanligt avloppsrör” kan användas). Smalare rör gör att det är svårt att komma åt att mäta med klucklod eller tumstock och det är svårt att se (även med ficklampa) om röret är smalt och djupt.
• Botten på röret bör ligga minst 140 cm under infiltrationsnivån, se figur nedan.
• Röret bör vara åtkomligt och markerat året runt samt försett med tätt lock. Det bör i regel sticka upp minst 50 cm ovan mark. Om detta av olika skäl inte är önskvärt så kan man anlägga en brunn med lock i marknivå där man kan komma åt nivåröret, men det är då viktigt att brunnen markeras ut och kan hittas.
• Filterdelen av röret (nedersta delen) bör vara ca 50 cm, omges av tvättad makadam, grövre grus eller singel och perforeras, se figur 30. Perforeringen kan lösas på flera sätt:
  a) Snitt med fogsvans/vinkelslip (gärna på tvären och inte allt för långa så att röret behåller sin formstabilitet).
  b) Borrmaskin. 6 mm hål är lämpligt
  c) Förperforerad dräneringsslang som skarvas på sista halvmetern
• En geotextil läggs ovanpå singlet/gruset som omger filterdelen innan återfyllning görs.
• Grundvattenröret bör anläggas inom en zon på 2-3 meter ifrån anläggningen. Röret ska inte placeras i avloppsanläggningen för att undvika att avloppsvatten som infiltreras letar sig ner orenat längs med rörkanten.
• I en sluttning bör grundvattenröret helst placeras uppströms infiltrationsanläggningen. Anledningen är att i en sluttning står grundvattennivån närmare spridningsledningen i uppströmsdelen av anläggningen. Där ligger spridningsledningen också djupare i marken vilket till exempel ökar risken för att berget ligger för nära spridningsledningen i detta område. Är det relativt plan terräng spelar det mindre roll.
• (SGU, 2017)

Vilken typ av dricksvattenbrunn handlar det om?

Borrad brunn: En bergborrad brunn hämtar dricksvattnet från sprickor i berggrunden som fungerar som vattenmagasin. Skyddsavstånd till bergborrade brunnar beskrivs i del A.

Grävd brunn: En grävd brunn hämtar dricksvattnet från ett vattenförande grundvattenmagasin i marken. Som grävd brunn räknas också filterbrunnar och rörspetsbrunnar eftersom dessa typer av dricksvattenbrunnar också hämtar sitt vatten från grundvattnet i marken. Skyddsavstånd till grävda brunnar beskrivs i del B.
Läs mer hos Livsmedelsverket om olika typer av dricksvattenbrunnar.

Del A Skyddsavstånd till bergborrade brunnar

Huvudkravet för horisontellt skyddsavstånd är att detta ska motsvara grundvattnets transportsträcka under minst 2–3 månader (Havs- och vattenmyndigheten, 2016). Oregelbundna spricknätverk i berget och att vattenuttag i en borrad brunn kan orsaka stor avsänkning av grundvattnet innebär att man inte kan garantera att en bergborrad brunn är skyddad oavsett om den befinner sig högre eller lägre i terrängen jämfört med en avloppsanläggning. Att placera avloppsanläggningen lägre i terrängen jämfört med brunnen är dock en generell huvudprincip för såväl grävda som för bergborrade brunnar.

Statistiskt sett är bergborrade brunnar dock mer skyddade från kontaminering än grävda brunnar (det är vanligare med förekomst av fekala indikatorbakterier i grävda brunnar) (SGU del 1, 20). Med utgångspunkt från översiktliga uppskattningar av skyddsavstånd baserade på de modelleringar SGU har gjort för borrade brunnar (inklusive en modell med förhållandevis tunt jordlager) samt spårförsök så rekommenderas följande skyddsavstånd mellan markbaserade anläggningar och bergborrad dricksvattenbrunn:

• 30–50 m då borrhålet inte kan antas vara placerat i det avloppspåverkade grundvattnets strömningsriktning
• 50–100 m då borrhålet kan antas vara placerat i det avloppspåverkade grundvattnets strömningsriktning

Rekommenderade intervall kan inte ge några faktiska garantier utan ska ses som stöd för bedömningen.

Lokala förhållanden i det enskilda ärendet behöver vägas in när man bedömer vilket skyddsavstånd som behövs till den bergborrade brunnen. Bedömningen av den sammantagna riskbilden får avgöra om man bör ligga närmare det högsta eller det lägsta avståndet i det rekommenderade skyddsavståndsintervallet. Nedan listas en rad faktorer som påverkar risken för kontaminering av en bergborrad dricksvattenbrunn och som är lämpliga att ta hänsyn till i riskbedömningen. För närmare beskrivning klicka på länken till varje riskfaktor.

• Nivåskillnad mellan brunn och avlopp vid uttag
• Bergets hydrauliska konduktivitet
• Jorddjup
• Genomsläpplighet (hydraulisk konduktivitet) i jordlagren
• Grundvattnets bakgrundsgradient i jordlagren
• Grundvattentillgång

Riskfaktorer för borrade brunnar