Placering av avloppsanläggningar i terrängen
En avloppsanläggning bör placeras så torrt som möjligt för att undvika påverkan från andra vattenkällor. Infiltrationer är särskilt känsliga för placeringen, med hänsyn till både grundvattennivå och avrinning.
Generellt bör en avloppsanläggning, oavsett teknik, placeras så torrt som möjligt så att anläggningen inte riskerar att belastas av annat vatten än spillvatten. Infiltrationer är speciellt känsliga för valet av plats, både med avseende på avstånd till grundvattenyta och möjlighet till avrinning av det renade spillvattnet, se avsnitten Lokalisering med avseende på grundvattennivåer och Jordlagrets mäktighet och förmåga att transportera bort tillfört vatten. En otät markbädd kommer delvis att fungera som en infiltration varför lokaliseringen i huvudsak bör följa samma principer som för en infiltration.
Tekniska lösningar med utlopp, såsom minireningsverk och markbäddar, ska placeras med hänsyn till högsta förväntade vattennivå i recipienten så att vatten inte riskerar att tränga upp bakvägen vid höga flöden. Risken för att vatten rinner in i en anläggning genom ett högt ytvattenflöde i anslutning till anläggningen behöver också beaktas. Därför bör inte anläggningar placeras i en lågpunkt om det finns risk att det blir vatten stående där som kan rinna in i anläggningen genom till exempel lock eller motsvarande.
Markförhållanden vid infiltration
Infiltration bygger på att de naturliga jordlagren på den aktuella platsen utnyttjas för rening av avloppsvattnet. Det kräver sålunda undersökning av att marken är lämplig för infiltration. Specifikt för infiltrationsanläggningar gäller att följande förutsättningar ska vara uppfyllda
- god infiltrationskapacitet, se avsnittet Infiltrationskapacitet
- acceptabel bortledningsförmåga i underliggande och kringliggande jordlager, se avsnittet Jordlagrets mäktighet och förmåga att transportera bort tillfört vatten
- tillräckligt vertikalt avstånd till berg och till grundvattenyta inklusive förhöjning på grund av tillförseln av spillvatten, se avsnittet Vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och grundvatten
- tillräckligt skyddsavstånd till dricksvattentäkt, se avsnitt Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening.
För att undersöka markens lämplighet för infiltration krävs att den sökande gräver en eller flera provgropar som bör vara så djupa att man kan lokalisera läget för såväl grundvattennivån som berggrundsytan, annars helst 2,5 meter djupa. Se Provgrop. Ett alternativ i vissa fall är att använda jordborr.
Provgropar grävda med grävmaskin respektive med jordborr. I båda fallen behöver de vara så djupa att man helst kan lokalisera läget för såväl grundvattennivån som berggrundsytan. Ligger både grundvattenyta och berggrund djupt bör 2,5 meter räcka. Foto till vänster: Kungsbacka kommun Till höger: Charlotta Larsson
Infiltrationskapacitet
I Sverige används vanligen två metoder för att undersöka markens infiltrationsförmåga, siktanalys och perkolationsprov. En siktanalys ger en bild av fördelningen av kornstorlek men ingen information om packningen av materialet vilket kan påverka genomsläppligheten. Ett hårt packat material har en sämre genomsläpplighet än ett mindre packat material. En annan metod för att bedöma infiltrationskapacitet är perkolationsprov, som används för så kallad LTAR-bestämning. Se även Siktanalys och perkolationsprov.
I en ansökan/anmälan ska det framgå med vilken metod infiltrationskapaciteten har bestämts och dokumentationen av dessa undersökningar bifogas. Handläggarens roll bör avgränsa sig till att som mest göra en översiktlig fältbedömning av materialet i provgropen för att senare kunna göra en rimlighetsbedömning av den siktkurva eller LTAR-värde som kommer in tillsammans med ansökan/anmälan.
Om infiltrationskapaciteten ligger på gränsen till vad som är acceptabelt kan förstärkt infiltration ibland vara ett möjligt alternativ, se Förstärkt infiltration och material i markbäddar.
Jordlagrets mäktighet och förmåga att transportera bort tillfört vatten
Utöver att marken ska ha tillräcklig förmåga (infiltrationskapacitet) att ta emot det nedträngande spillvattnet krävs också att jorden kan transportera bort infiltrerat vatten, se figur 22.
Det innebär att en övergripande bedömning av platsens lämplighet behöver göras och att såväl infiltrationsplatsen som recipientområdet nedströms behöver vara lämpligt.
Figur 22 Recipientområdet nedströms behöver ha förmåga att transportera bort det infiltrerade vattnet. Klicka på bilden för en större version. Bilden är inte skalenlig.
Vid den övergripande bedömningen av recipientområdet behöver bland annat hänsyn tas till risken för uppträngning av avloppsvatten nedströms anläggningen, speciellt om jordarten har låg genomsläpplighet. Generellt bör spridningsledningar läggas längs med höjdkurvorna för att ge en så god spridning av avloppsvattnet som möjligt och undvika uppträngning. Se till exempel figur 23.
Figur 23. Strömningsförhållande vid infiltrationsanläggningar förlagda nära brant sluttning. Figuren förutsätter att jordarten har låg genomsläpplighet och att grundvattenytan följer terrängen. Läge B rekommenderas ej på grund av risk för vattenuppträngning. Notera också att spridningsledningarna bör läggas längs med höjdkurvorna för att ge en så god spridning av avloppsvattnet som möjligt. Klicka på bilden för en större version.
Man bör också vara uppmärksam på om det finns s.k. ”kritiska tvärsnitt” i terrängen nedströms anläggningen, se figur 24. Detta är ett terrängparti där markförhållandena på ett eller annat sätt försvårar det infiltrerande vattnets passage. Det kan till exempel vara grunt liggande berg som tvingar upp vattnet till markytan, skikt med finkorniga jordarter eller en lokal sänka. Även tjäle vid tunna jordlager kan vara en riskfaktor.
Figur 24 Ett kritiskt tvärsnitt kan innebära att spillvatten tränger upp i ytan. Klicka på bilden för en större version.
Vidare är infiltration i terräng med lutning mer än 15 procent att betrakta som kritiska förhållanden. Är lutningen mer än 25 procent bör ingen infiltrationsanläggning byggas utan specialundersökning. Särskilt kritiskt är det då jorden består av finkornigt, låg genomsläppligt material. (Naturvårdsverket, 2003) Se även Provgrop och Korta avstånd till berg i Bestämning av dimensionerande grundvattennivå.
Risk för skred och erosion
Skred är en sammanhängande jordmassa som kommer i rörelse och förekommer främst i silt- och lerjordar. Självklart bör inte någon anläggning anläggas i område med uppenbar skredrisk. Erosion kan vara ett problem om man får utträngande vatten i sluttningar, eller intill vattendrag/stränder.
Risken för skred påverkas främst av jordartstyp, marklutning och vattenmättnad. I lerjordar med en marklutning överstigande 10 procent bedöms det generellt finnas förutsättning för skred. När vattentrycket blir högt i marken, till exempel i samband med snösmältning och kraftigt regn, kan risken för skred öka. Även erosion genom vattenflöde kan öka risken för skred. Markarbeten, som påföring av massor i övre delen av en slänt eller ovanför slänten, liksom schaktning i nedre delen av slänten kan öka risken för skred påtagligt. Vid prövning av små avloppsanläggningar i lermark är det därför viktigt att uppmärksamma eventuell risk för skred, särskilt i regioner med generellt betydande skredbenägenhet.
Inom områden med förutsättning för jordskred i finkornig jordart (aktsamhetsområden), belägna i region med för betydande eller påtaglig skredbenägenhet, bör tillstånd inte ges till avloppsanläggning, utan utlåtande av geotekniker/geolog.
