Komplettering av ansökan
Sökanden är skyldig att komma in med det material som behövs för prövningen av ansökan. Miljöförvaltningen har ett ansvar för att se till att ärendet blir tillräckligt utrett, häri ingår att begära in de kompletteringar av ansökan/anmälan som behövs.
Om ärendet inte har kompletterats inom utsatt tid och miljöförvaltningen bedömer att bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till grund för prövning får ansökan avvisas.
Om det handlar om en ofullständig anmälan kan miljöförvaltningen meddela ett tillfälligt förbud att påbörja verksamheten som gäller fram tills att ett komplett beslutsunderlag finns.
Det är sökanden som är skyldig att visa att de förpliktelser som följer av bestämmelserna i 2 kap. MB iakttas (omvänd bevisbörda). Sökanden ska ha kunskap om hur verksamheten ska bedrivas och hur den påverkar omgivningen samt vad som kan göras för att minimera denna påverkan. Det är alltså sökanden som ska visa att den plats som valts för anläggningen är lämpligt lokaliserad, vilka förutsättningar som råder på platsen samt vilka försiktighetsmått som måste vidtas för att anläggningen inte ska orsaka risk för olägenheter för miljön eller människors hälsa. De krav som nämnts gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Se avsnitt Miljöbalkens hänsynsregler.
Myndighetens ansvar regleras i 22 kap. 2 § MB och 23 § FL dvs. att myndigheten ska begära förtydliganden eller kompletteringar från den enskilde om det behövs. Att miljöförvaltningen i egenskap av tillståndsmyndighet har en utredningsskyldighet innebär att det är miljöförvaltningen som ska leda utredningen och se till att nödvändigt beslutsunderlag kommer in. En myndighet får inte fatta beslut om det inte finns tillräckligt med beslutsunderlag.
Utredningen måste anpassas till förhållandena i det enskilda fallet
Vad som är rimliga utredningskrav beror till stor del på omständigheterna i det enskilda fallet. Om det till exempel finns stor risk för påverkan på närliggande vattentäkter blir utredningskravet större och det kan anses rimligt att kräva en hydrogeologisk utredning, för att utesluta att den ansökta anläggningen förorenar en vattentäkt. Är risken för förorening däremot liten och det inte finns någon omständighet som ger anledning att misstänka att det finns en risk för att närliggande vattentäkter kan förorenas är det inte heller rimligt att kräva mer långtgående utredningar. Se till exempel dom från MÖD, M 4335-05. I denna dom fann MÖD att det med hänsyn till förhållandena i detta fall inte var motiverat att ställa krav på en geohydrologisk undersökning. I det aktuella fallet fanns ingen omständighet, såsom sprickor i berggrunden eller infiltrationens lokalisering, som gav anledning att misstänka att närbelägen vattentäkt riskerade att förorenas. MÖD fann därför att det i detta fall var orimligt att kräva en geohydrologisk undersökning.
I MÖD:s dom, M 9677-99, fann domstolen däremot att en geohydrologisk undersökning skulle ha gjorts och avslog ansökan om tillstånd. I det aktuella fallet bestod området kring anläggningen av berg i dagen eller berg med tunt jordtäcke. Vidare var infiltrationen lokaliserad väsentligt högre än närliggande vattentäkt. Någon mer omfattande markundersökning hade inte utförts. Mot bakgrund av dessa omständigheter fann MÖD att det inte var orimligt att kräva att en geohydrologisk undersökning skulle göras.
För att nämnden ska kunna pröva om den sökta lösningen uppfyller hänsynsreglerna i 2 kap. MB kan det ibland finnas ett behov av att sökanden inkommer med kompletterande uppgifter. I vissa fall kan det finnas behov av utredning av kostnader och tekniska begränsningar för en annan avloppslösning som skulle kunna vara teoretiskt möjlig på fastigheten. Detta är aktuellt i de fall då en annan avloppslösning än den föreslagna enligt miljöförvaltningens uppfattning uppenbart skulle kunna ge bättre uppfyllelse av hänsynsreglerna i 2 kap. 2-6 §§ MB. En vägning behöver då göras mellan kostnad i förhållande till nytta innan miljöförvaltningen kan bedöma vad som är skäligt i det enskilda ärendet. Myndigheten kan i dessa fall begära att den sökande redovisar varför denne anser det orimligt dyrt eller tekniskt svårt att välja en lösning som bättre skulle uppfylla kraven i hänsynsreglerna, till exempel med avseende på resurshushållning (2 kap. 5 § MB) eller lokalisering (2 kap. 6 § MB). Miljöförvaltningen får därefter bedöma om den eventuellt högre kostnaden och/eller de tekniska svårigheter som den alternativa lösningen medför kan motiveras, med hänsyn tagen till den miljö- eller hälsonytta som kan uppnås i det enskilda fallet.
Däremot är det inte korrekt att begära in full utredning av alternativa tekniklösningar eller placeringar från den sökande eftersom det i 7 § förordning (2017:966) om miljöbedömningar anges ett undantag från kravet på MKB för ansökan om tillstånd till åtgärd som avses i 13 § FMH, dvs. vid inrättande av avloppsanläggningar. (Undantaget från MKB gäller inte om avloppsanläggningen kräver tillstånd enligt 7 kap. 28 a § MB - om Natura 2000-tillstånd behövs ska alltså en MKB göras, se avsnitt Natura 2000.)
Mindre förändringar eller kompletteringar, såsom flytt av utsläppspunkt eller tillägg av efterpoleringssteg, kan vara skyddsåtgärder som behövs för att anläggningen ska vara tillåtlig med den ansökta placeringen eller tekniken och är inte likställt med att begära in alternativa tekniklösningar eller placeringar.
Beslutsunderlaget måste vara fullständigt
Även om den sökande har ett ansvar för att ge in den utredning som behövs för prövning av ansökan/anmälan så har också miljöförvaltningen ett ansvar för att se till att ärendet blir tillräckligt utrett. Det är alltså miljöförvaltningen som måste begära in den information som behövs och se till att driva ärendet framåt. Ett exempel på detta är en dom från MÖD, M 8541-13, där ett tillstånd upphävdes av domstolen eftersom ärendet inte var tillräckligt utrett av prövningsmyndigheten. En prövningsmyndighet beviljade tillstånd till en avloppsanläggning där det inte var fastslaget vilken teknisk lösning – markbädd eller infiltration – som skulle anläggas. Det var inte utrett om infiltration var möjligt men tillståndet gav ändå verksamhetsutövaren rätt att försöka med en sådan utformning och därefter själv bedöma vilken metod som borde användas.
I en annan dom, M 2330-21, bedömde MÖD att beslutsunderlaget i ärendet inte var tillräckligt för att bevilja tillstånd. Bland annat saknades utredning av grundvattnets nivå och strömningsriktning. Domstolen ansåg även att situationsplanen och ritningarna över anläggningen var ofullständiga.
I en tredje dom M 4906-20, bedömde MÖD att en leverantörs provtagningsserier inte visade att anläggningen klarar att uppnå normal skyddsnivå för fosforreduktion, samt att 70 procents reduktion behöver uppnås som medelvärde, men inte i varje stickprov.
I en fjärde dom M 3278-23 bedömde MÖD att ett sandmagasin i vilket rening av processvatten från ett anrikningsverk skedde inte var teknik avsedd för rening av sanitärt spillvatten. Gruvbolaget hade inte inkommit med tillräckliga underlag som verifierade i vilken grad det sker en rening av det sanitära vattnet.
Begäran om komplettering av ansökan
Det är viktigt att miljöförvaltningen är aktiv och tar egna initiativ i syfte att se till att ärendet blir tillräckligt utrett. Miljöförvaltningen kan alltså inte ”sitta still i båten” och förutsätta att sökanden kommer att komplettera utifrån att det ligger i dennes eget intresse att få igenom sin ansökan. JO har i flera ärenden haft synpunkter på just sådan ärendehantering. Anser miljöförvaltningen att det saknas något underlag ska miljöförvaltningen i första hand se om man enkelt kan få fram det på egen hand. Ofta är det dock endast sökanden som har möjlighet att ge in information som rör den specifika ansökan. Om miljöförvaltningen anser att ansökan är ofullständig, antingen för att det som ska finnas med enligt 22 kap. 1 § MB (eller bör finnas med enligt bilaga 3 och 4 i AR Små avlopp) inte finns med, eller för att det annars saknas redovisning av sådana platsspecifika förutsättningar som behövs för att ansökan ska kunna bedömas, ska en komplettering av ansökan begäras in.
I 23 § FL anges att ”en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. En enskild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning. Om det behövs ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten förtydligar eller kompletterar framställningen.” Förvaltningslagen förutsätter sålunda ett samarbete mellan den sökande och myndigheten och i många fall kan förmodligen mindre kompletteringar av en ansökan lösas smidigt över till exempel mejl eller telefon.
Behövs en större komplettering eller den sökanden inte inkommer med begärd komplettering även om den är av mindre omfattning, kan sökanden föreläggas att inom en viss tid avhjälpa bristen i ansökan (22 kap. 2 § MB). Hur lång tid som är lämplig att den sökande får på sig för att komplettera ansökan beror på vad som saknas i ansökan. Det är viktigt att en begäran om komplettering är tydlig så att verksamhetsutövaren inte utför ”onödiga” undersökningar. Ett formellt beslut om komplettering ökar också tydligheten gentemot den sökande så att det står helt klart för denne att ärendet inte kan handläggas vidare utan att kompletteringarna inkommer.
Ett föreläggande om komplettering är att se som ett beslut under handläggningen (s.k. beredningsbeslut) och är därför inte direkt överklagningsbart. Beredningsbeslut kan överklagas först i samband med att man överklagar det slutliga beslutet i ärendet. För det fall miljöförvaltningen bedömer att ansökan inte kan prövas om kompletteringen inte kommer in bör i föreläggandet finnas information om att ansökan kan komma att avvisas om kompletteringen inte kommer in inom den tid som angivits.
Kostnader för utredning måste vara skäliga
Obegränsade krav kan inte ställas på den sökande att tillhandahålla utredning. Kostnaderna för de undersökningar som krävs måste stå i rimlig proportion till den miljönytta som kan förväntas av undersökningarna (26 kap 9 § miljöbalken).
Det är sedan upp till sökanden att avgöra om man håller med om att kostnaderna är rimliga för det som miljöförvaltningen begär och om man ska inkomma med den begärda utredningen eller ej. Om den sökande väljer att inte ge in vissa uppgifter för att sökanden tycker det är för dyrt riskerar hen antingen att ansökan blir avvisad eller att ansökan prövas utifrån underlag som kanske inte är helt rättvisande. Detta kan till exempel leda till att onödigt hårda krav ställs på anläggningen.
Bristfällig ansökan leder till avslag eller avvisning
Har den sökande i ansökan bifogat någon form av dokumentation kring till exempel reningskapacitet, men denna redovisning är så bristfällig eller otillräcklig att sökanden inte kan anses ha visat att kraven i 2 kap. MB är uppfyllda, bör ansökan avslås. Innan avslag meddelas är det lämpligt att nämnden ger sökanden en möjlighet att komplettera i de delar det saknas tillräckligt underlag. I detta fall görs en prövning i sak men miljöförvaltningen kommer fram till att det saknas förutsättningar för att kunna meddela ett tillstånd. Se dom från MÖD, M 4515-15 där ansökan avslogs på grund av att den ansökta anläggningens reningskapacitet ej redovisats. Prestandadeklaration saknades i ansökningshandlingarna. Även i dom från MMD, M 744-16 avslogs ansökan då det saknades verifierade resultat av reningseffekten. I detta ärende fanns endast ett prov taget på anläggningen, det saknades också uppgifter om belastningen och specifika uppgifter om anläggningens utformning.
Om miljöförvaltningen däremot bedömer att bristerna avseende ansökans innehåll är så väsentliga att det inte går att pröva ansökan överhuvudtaget bör ansökan avvisas. Även i detta fall bör sökanden alltid först få en chans att inkomma med komplettering för att läka bristerna i ansökan. Om ärendet inte har kompletterats inom utsatt tid, innebär detta att ansökan inte kan ligga till grund för prövning och ansökan får då avvisas (se 19 kap. 5 § och 22 kap. 2 § 2 st MB). Någon prövning i sak görs alltså inte i denna situation.
Är ansökan så bristfällig eller otillräcklig att sökanden inte kan anses ha visat att kraven i 2 kap. MB är uppfyllda, bör ansökan avslås. Om bristerna avseende ansökans innehåll är så väsentliga att det inte går att pröva ansökan överhuvudtaget bör ansökan avvisas.. Klicka på bilden för en större version.
Såväl avvisning som avslag av en ansökan är överklagbara beslut som ska följas av besvärshänvisning. En avvisning eller ett avslag på en bristfällig ansökan kan vidare vara belagd med handläggningsavgift i kommunens taxa för tillsyn och prövning av miljöfarlig verksamhet.
Ofullständig anmälan leder till föreläggande eller förbud
Om en anmälan som ges in är ofullständig får miljöförvaltningen förelägga anmälaren att komplettera anmälan (20 § FL och 26 kap. 9 § MB). I de fall där det, trots att anmälan är ofullständig, ändå kan konstateras att det är uppenbart att det skulle kunna finnas risker för hälsa och miljö om avloppet anläggs, kan miljöförvaltningen meddela ett tillfälligt förbud att påbörja verksamheten som gäller fram tills att ett komplett beslutsunderlag finns. Om miljöförvaltningen inte kan svara på anmälan innan svar har inkommit från berörda remissinstanser, kan också ett tillfälligt förbud meddelas. Se även avsnitt Anmälan.
Relevanta rättsfall
Avsnitt där rättsfallet finns | Domstol, datum och målnummer |
---|---|
Mark- och miljööverdomstolen, 2022-01-24, M 2330-21 |
|
|
Mark- och miljööverdomstolen, 2024-09-22, M 3278-23 |
|
Mark- och miljööverdomstolen, 2021-06-21, M 4906-20 |
|
Mark- och miljööverdomstolen, 2014-04-24, M 8541-13 |
Mark- och miljööverdomstolen, 2016-04-25, M 4515-15 |
|
|
Mark- och miljödomstolen Vänersborg, 2016-08-24, M 744-16 |
Utredningen måste anpassas till förhållandena i det enskilda fallet |
Miljööverdomstolen, 2006-02-14, M 4335-05 |
|
Miljööverdomstolen, 2000-10-20, M 9677-99 |