Kommunikation och remiss vid prövning

Hitta på sidan

Det är miljöförvaltningen som har ansvaret för att leda utredningen och se till att nödvändigt beslutsunderlag kommer in. Detta görs lämpligen genom att kommunicera med de som är berörda och inhämta yttranden genom remiss. Miljöförvaltningen ska höra alla som är berörda, de som kan vara berörda och de som har viktiga upplysningar. Det inbegriper så väl enskilda som andra myndigheter.

Berörd kan åtminstone den anses vara som har en dricksvattentäkt som kan påverkas av utsläppet från avloppsanläggningen, om anläggningen placeras så nära grannar att det finns risk för lukt eller annan olägenhet, om avloppsanläggningen avses placeras på annans mark och/eller om avledning av renat avloppsvatten ska ske över annans mark.

Det är miljöförvaltningens ansvar att se till att inkomna ansökningar blir tillräckligt utredda så att besluten blir korrekta, rättvisa och objektiva samt att den sökande och andra som är berörda av den kommande avloppsanläggningen känner förtroende för handläggningen.

En viktig del av utredningsskyldigheten är att se till att alla berörda får komma till tals innan ett beslut fattas – kommunikationsskyldigheten.

En myndighet kan vidare, inom ramen för sitt utredningsansvar, begära ett yttrande från en annan myndighet eller från någon enskild, en så kallad remiss.

Förenklat kan processen beskrivas enligt följande:

  1. Avgör vilka som ska höras för att de är eller kan vara berörda (kommunikation/remiss).
  2. Avgör om någon enskild eller myndighet behöver tillfrågas om upplysningar (remiss).
  3. Skicka ansökan på remiss och kommunikation.
  4. Innan beslut tas ska alla berörda parter på nytt kommuniceras om något tillkommit i ärendet som kan påverka utgången av det.

Kommunikationsskyldigheten

Grunden för kommunikationsskyldigheten är 25 § FL av vilken det framgår att innan en myndighet fattar ett beslut i ett ärende ska den, om det inte är uppenbart obehövligt,

  • underrätta den som är part om allt material av betydelse för beslutet
  • ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet.

I 19 kap. 4 § p 4 MB finns även en specialregel som gäller vid prövning av miljöfarlig verksamhet. Enligt denna ska kommunala nämnder bereda den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig.

Kommunikationsskyldigheten har två syften.

  • Det är en viktig rättssäkerhetsfråga för den enskilde att myndigheten inte ska riskera att beslut fattas utan man har att fått möjligheten att yttra sig.
  • Det ger också myndigheten möjlighet att få in det beslutsunderlag som behövs.

Att parter ges möjlighet att yttra sig innebär att miljöförvaltningen får hjälp med att granska fakta i ärendet och på så sätt minskar risken för att beslut fattas på felaktiga grunder. Skyldigheten att kommunicera gäller även om det redan finns en befintlig avloppsanläggning på den aktuella fastigheten.

Vilka ska kommuniceras i ärenden om små avlopp?

Det är bara parter, det vill säga de som kan komma att beröras av en verksamhet, som omfattas av kommunikationsskyldigheten i 25 § FL och 19 kap. 4 § p 4 MB. För att veta vilka som ska få tillfälle att yttra sig i ett ärende så måste miljöförvaltningen först göra en bedömning av vilka som kan beröras. Miljöförvalt­ningen bör göra en extensiv bedömning, dvs. om man är osäker på om någon berörs eller ej så ska denne höras eftersom den personen kan komma att beröras. Att vara berörd innebär att man kan tillfogas skada eller utsätts för annan olägenhet genom den miljöfarliga verksamheten (avloppet). Även risken för skada ska beaktas. Risken får dock inte vara enbart teoretisk eller helt obetydlig.

Det kan i ett tidigt skede av utredningen vara svårt att i förväg avgöra vem som är part och inte, och här skiljer det praktiskt sett inte så mycket på vad som är kommunicering och vad som är ett remissförfarande (se avsnitt Remiss) eftersom möjligheten för närboende att yttra sig kan ske samtidigt utifrån båda aspekterna. Som grundregel bör grannar få den inkomna ansökan för yttrande, inte minst för att ta reda på om det till exempel finns ”okända” dricksvattentäkter i på­verkans­området av en avloppsanläggning.

Den, som utifrån de uppgifter som inkommer kan anses vara berörd, har rätt att fortsatt bli kommunicerad om eventuella nya uppgifter, att delges beslutet och att överklaga det.

De fastigheter som ligger närmast nedströms en anläggning får som huvudregel oftast anses berörda, se dom från MMD, M 981-13 där domstolen konstaterade att närliggande fastigheter som har dricksvattentäkt som kan påverkas av en avloppsanläggning ska höras innan beslut fattas, liksom den markägare där avloppet ska placeras. Man kan dock tänka sig vissa situationer där en granne nedströms inte anses berörd, till exempel om grannens fastighet är mycket stor och området närmast anläggningen helt klart inte ska användas och det exempelvis inte finns några grannhus, dricksvattentäkter och/eller energibrunnar som kan beröras.

Även fastigheter uppströms anläggningen kan behöva höras om de riskerar att påverkas, se Trestegs beslutsmodell för skydd av dricksvatten.

Om anläggningen kommer att placeras nära grannens tomtgräns så bör huvudregeln vara att höra grannen utifrån risken för till exempel luktstörningar.

I de fall renat avloppsvatten ska avledas i dike över annans mark så är den markägaren berörd och ska höras innan beslut meddelas, se dom från MMD, M 1303-12. Detsamma gäller om utsläppet sker till ett känt markavvattningsföretag. Länsstyrelsen kan ha information om det finns ett markavvattningsföretag som berör diket/vattendraget där utloppet från avloppsanläggningen ska anslutas. Avses utsläppet ske till vägdike kan väghållaren vara berörd.

Om anläggningen helt eller delvis ska läggas på fastighet med annan markägare, oavsett om det finns servitut eller ej, så bör ägaren till den fastigheten alltid anses vara berörd. Se även avsnitt Civilrättsliga förhållanden.

Sammanfattningsvis är viktiga faktorer när miljöförvaltningen ska bedöma vilka som är berörda framförallt den fakta som finns om grundvattnets strömningsriktning, markens sammansättning och avstånd till närliggande fastigheter, energibrunnar, dricksvattentäkter och avloppsanläggningar i det möjliga från anläggningen, inklusive risken för till exempel luktstörningar. Det räcker med en risk för påverkan för att grannen ska anses berörd. Även risk för påverkan på eventuella planerade dricksvattenbrunnar ska beaktas. Se även avsnitt Ska man ta hänsyn till alla dricksvattenbrunnar?.

Vad ska kommuniceras och på vilket sätt?

Kommunikationsskyldigheten enligt 25 § FL och 19 kap. 4 § MB består av två delar

  1. den sökande och andra berörda ska underrättas om allt material av betydelse för beslutet (som tillförts ärendet av annan än dem själva) och
  2. få tid på sig att kunna lämna synpunkter.

Huvudregeln i ärenden som rör prövning av små avlopp är att kommuniceringen sker skriftligt. I undantagsfall kan det gå bra att ringa och berätta om nytt material som inkommit, handläggaren behöver då även ge tillräcklig tid för att lämna synpunkter samt göra en tjänsteanteckning.

Det framgår inte i förvaltningslagen hur lång svarstid som krävs för att man ska ha uppfyllt kommunikationsplikten. JO brukar säga att ”tiden ska anpassas efter ärendets art, materialets omfattning osv.”. Miljöförvaltningen ska inte fördröja handläggningen i onödan, men om det inte finns speciellt brådskande omständigheter bör den berörde få minst 2–3 veckor på sig att komma in med synpunkter.

Exempel på material som bör kommuniceras är utöver inkommen ansökan:

  • eventuella skrivelser från grannar
  • yttranden från andra myndigheter
  • tjänsteanteckningar som gjorts vid samtal
  • andra dokumenterade iakttagelser till exempel foton som tagits vid platsbesök.
  • Kravet på kommunicering avser dock bara material som är av betydelse för ärendets utgång.

Kravet innebär inte att myndigheten är skyldig att kommunicera sina bedömningar eller avsikter exempelvis genom ett förslag till beslut. JO säger att det ligger i myndighetens hand att avgöra om parten ska få tillfälle att yttra sig även om det inte tillförts något nytt i ärendet. Vad som anges i förvaltningslagen om vad som omfattas av kommunikationskravet är ett minimikrav (se JO:s uttalande i ärende 4923-1998.

HaV rekommenderar inte att man kommunicerar ”förslag till beslut” eftersom en sådan skrivelse lätt kan missuppfattas och tas för ett slutligt beslut.

Miljöförvaltningen ska kommunicera de berörda

Det är miljöförvaltningen som ska kommunicera berörda. Miljöförvaltningen kan inte överlåta den uppgiften till exempelvis sökanden. När miljöförvaltningen själv kommunicerar kan den vara säker på vilka uppgifter som skickats ut till vem och den kan också utgå från att det är rätt personer som svarar på kommuniceringen. Om man får in uppgifter som sökanden har samlat in från grannar eller andra berörda har miljöförvaltningen inte den kontrollen.

Vidare kan en granne som blir kommunicerad av den sökande själv uppleva situationen obehaglig och känna sig tvingad att skriva på att inga invändningar finns mot ansökan. Samtidigt kan tiden för kommunicering blir oacceptabelt kort om grannen förmodas skriva på i samma stund som denne får möjlighet att se ansökan.

Om yttrande inte inkommer

Att ett yttrande inte inkommit från någon som har fått möjlighet att yttra sig innebär inte med automatik att miljöförvaltningen fullgjort sin utredningsskyldighet. Om det i ansökan, efter krav på komplettering, fortfarande saknas till exempel uppgifter om vattentäkter i närområdet trots att det är uppenbart att bostäderna måste hämta sitt dricksvatten någonstans i närheten, behöver miljöförvaltningen utreda ytterligare var dricksvattnet hämtas ifrån. Man kan inte automatiskt utgå ifrån att det inte finns någon risk för påverkan bara för att det inte inkommit något yttrande.

Redogör för kommuniceringen i beslutet

Det är viktigt när ärendet är klart att också redogöra för i beslutet att kommunicering skett. Att inte kommunicera när detta krävs är ett formellt fel som kan leda till att överprövande instans upphäver beslutet och återförvisar ärendet till kommunen för förnyad handläggning.

Se även avsnittet Delgivning, sakägare och laga kraft om vem som ska delges beslutet och vem som har rätt att överklaga. Att någon som kommunicerats inför ett beslut inte inkommit med yttrande innebär till exempel inte att hen förlorat sin rätt att överklaga - under förutsättning att hen kan anses vara berörd.

Remiss

I miljöförvaltningens utredningsansvar ingår att ta in information från enskilda eller från andra myndigheter för att se till att ett ärende blir tillräckligt utrett. Detta regleras i 26 § FL. Att inhämta yttranden (remiss) i ett ärende från enskilda eller myndigheter är ett effektivt och ofta använt sätt för att skaffa fram ett fullständigt utredningsmaterial. Syftet med en remiss varierar. Det kan vara fråga om:

  • att få upplysningar om faktiska förhållanden som myndigheten inte känner till eller att få synpunkter på befintligt material.
  • att myndigheten ska få hjälp med sakkunskap på området.
  • att myndigheten ska kunna kontrollera riktigheten av uppgifter som en part har lämnat.

Oavsett skälet för åtgärden används en remiss för att förse myndigheten med det utredningsmaterial som den behöver för att kunna fatta ett korrekt beslut i ärendet. Det är viktigt att det framgår av remissen vad yttrandet ska avse och när det senast ska ha kommit in till myndigheten.

Anmälningspliktiga avloppsåtgärder kan i princip påbörjas så fort anmälan har lämnats in, se avsnitt Anmälan. För att tillräckligt med remisstid ska finnas kan miljöförvaltningen meddela ett tillfälligt förbud mot att tills vidare påbörja verksamheten som gäller under handläggningstiden.

Av 19 kap. 4 § p 2 MB framgår att vid tillståndsprövning ska miljöförvaltningen samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i saken. Det kan vara viktigt att tidigt i prövningsprocessen samråda med andra myndigheter om det handlar om frågor som kan vara helt avgörande för om ärendet kan gå vidare, till exempel skulle länsstyrelsen kunna avslå en dispensansökan om att anlägga en avloppsanläggning inom ett naturreservat.

Berörd myndighet (såväl extern som intern i kommunen) kan med utgångspunkt från den nationella vägledningen och i samarbete med miljöförvaltningen behöva ta fram gemensamma rutiner för hur handläggningen ska gå till.. Detta för att remisser inte ska skickas när det är uppenbart onödigt eller för att undvika otydlighet gentemot den sökande. En sådan rutin bör omfatta alla avloppsanläggningar upp t.o.m. 200 pe.

En remiss kan även användas för att få kunskap om vilka närliggande fastigheter som är berörda av den planerade avloppsanläggningen och därmed är att se som parter. Se även avsnittet Vilka ska kommuniceras i ärenden om små avlopp?.

Interna remisser i kommunen

Att det finns möjlighet till en bra hantering av det avfall som uppstår i en anläggning, ingår i den prövning som miljöförvaltningen måste göra. Ansökan för både helt nya anläggningar och nya anläggningar som ersätter äldre bör därför, om det inte är uppenbart onödigt, skickas på remiss till den kommunala förvaltning som har ansvaret för avfallshantering. Syftet med en sådan remiss är att avgöra om hämtning av avfall är möjligt på den föreslagna platsen och att avfallet kan omhändertas.

Under remisshanteringen kan det framkomma information som den sökande behöver få i ett tidigt skede, exempelvis om fördyrade hämtningskostnader eller att hämtning inte är möjlig.

Det är kommunens avfallsansvariga som får göra en bedömning av framkomligheten innan ett avloppstillstånd beviljas, se avsnittet Avstånd för slamtömningsbil.

Det är också viktigt att avfallsansvariga får yttra sig över möjligheten att hämta avfall om anläggningen har en fosforfälla eller någon annan form av prefabricerad efterpolering där innehållet i brunnen behöver bytas ut med ett visst intervall. Ett sådant byte av fosforadsorberande material eller liknande kan vara beroende av möjligheten att en kranbil kan köra fram och lyfta upp säcken.

Andra interna remisser inom kommunen kan handla om att avloppsanläggningen till exempel berör

Remiss till länsstyrelsen och Skogsstyrelsen

Om avloppsanläggningen berör till exempel

bör miljöförvaltningen samråda med/remittera länsstyrelsen för att garantera att beslutsunderlaget blir tillräckligt.

I vissa fall kan det vara Skogsstyrelsen som har beslutat om biotopskydd och därför är rätt mottagare av en eventuell remiss (7 kap § 11 MB).

Relevanta rättsfall

Rättsfall

Avsnitt där rättsfallet finns

Domstol, datum och målnummer

Vilka ska kommuniceras i ärenden om små avlopp?

Mark- och miljödomstolen Nacka, 2012-07-04, M 1303-12

 

Mark- och miljödomstolen Östersund, 2013-12-23, M 981-13

Publicerad: 2019-10-02
Sidansvarig: Webbredaktion