Den här sidan hör till avsnittet Övergripande frågor i vägledningen för prövning av små avloppsanläggningar
Vägledningens startsida
×
Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Avloppsjuridik i översikt

Sammanfattning - avloppsjuridik i översikt

För utsläpp av avloppsvatten finns det även en särskild hänsynsregel i 9 kap. 7 § 1 st MB som säger att avloppsvatten ska avledas och renas eller tas omhand på något annat sätt så att inte olägenhet för människors hälsa eller miljön uppkommer. För detta ändamål ska lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras.

Regler om tillståndsprövning, rättsverkningar av tillstånd, tillsyn och egenkontroll finns i 16, 19-24 respektive 26 kap. MB. I den mån det saknas processuella regler i miljöbalken gäller förvaltningslagen.

Regler om när det krävs tillståndsprövning eller anmälan för att inrätta eller ändra små avloppsanläggningar finns i FMH. Vid tillsyn och prövning av små avloppsanläggningar tillämpas de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB.

Det finns också specifika regler om miljökvalitetsnormer för yt- och grundvatten i 5 kap. MB.

HaV:s Allmänna råd om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten (HVMFS 2016:17) är myndighetens tolkning av vissa centrala bestämmelser som rör prövningen av små avlopp. De allmänna råden är vägledande för myndigheter och domstolar.


Den 1 januari 1999 trädde miljöbalken i kraft. I samband med detta upphävdes bland annat de gamla hälsoskydds- och miljöskyddslagarna. Miljöbalkens första paragraf säger i korthet att balken syftar till att främja en hållbar utveckling och att reglerna i balken ska tillämpas så att detta syfte uppnås. Miljöbalken gäller för allt som kan motverka balkens mål, inklusive små avloppsanläggningar och utsläpp av hushållsspillvatten.

Denna vägledning är avgränsad till att omfatta prövning av avloppsanläggningar

  • för vilka det finns tillstånds – eller anmälningsplikt enligt 13-14 §§ FMH, och
  • som är avsedda för hushållsspillvatten, det vill säga spillvatten enligt 9 kap. 2 § 1 p MB där vattnet kommer från hushåll eller därmed jämförligt spillvatten.

Andra bestämmelser som reglerar avloppsvattenhantering, bland annat plan- och bygglagen och lagen om allmänna vattentjänster finns sammanfattade och beskrivna i rapporten Juridiken kring vatten och avlopp. Se även Plan och bygglagen och Enskild eller allmän avloppsanläggning.

Vad är avloppsvatten?

Avloppsvatten definieras i 9 kap. 2 § MB som:

  1. spillvatten eller annan flytande orenlighet
  2. vatten som använts för kylning
  3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning (dagvatten)
  4. vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.

”Spillvatten och annan flytande orenlighet” omfattar bl.a. hushållsspillvatten från hushåll som i sin tur kan indelas i WC-spillvatten, respektive bad-, disk- och tvättvatten (BDT-spillvatten), men kan också avse vatten från verksamheter. Se även Begrepp och Avgränsning.

Vad ingår i små avloppsanläggningar?

Det finns inte någon legal definition av begreppet små avloppsanläggningar. Vad som utgör en avloppsanläggning definieras inte heller i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. En rimlig beskrivning av en avloppsanläggning kan vara ”de samverkande komponenter som ingår i en komplett anläggning vars syfte är att leda, behandla eller samla upp spillvatten, såsom till exempel rörledningar, slamavskiljare, slutna tankar, infiltrationer, markbäddar och reningsverk”.

Till anläggningen räknas inte de rör inomhus som leder spillvattnet till den behandlande eller uppsamlande komponenten, detta gäller oavsett om avloppsanläggningen ligger inomhus eller utomhus. Torrtoaletter ingår inte i begreppet avloppsanläggning. En anlagd våtmark som är utformad för reningsändamål och som sköts på rätt sätt kan ingå i en avloppsanläggning, däremot kan inte naturliga våtmarker anses ingå i en anläggning, se MÖD:s avgörande M 5822-16.

Högst 200 personekvivalenter

Enligt miljöbalkens indelning i anläggningar som regleras genom 13 § FMH respektive sådana anläggningar som omfattas av beteckningen C i 28 kap 4 § MPF, så går skiljelinjen mellan en liten avloppsanläggning och övriga avloppsanläggningar vid 200 personekvivalenter (pe). Det innebär att om dimensioneringen av anläggningen överstiger 200 personekvivalenter (pe) så omfattas den inte av begreppet liten avloppsanläggning. Av 15 FMH, framgår att bestämmelserna i 13 § inte ska tillämpas på avloppsanläggningar som kräver tillstånd eller anmälan enligt MPF.

Översiktlig regelsammanställning

Regler om tillståndsprövning, rättsverkningar av tillstånd, tillsyn och egenkontroll finns i 16, 19-24 respektive 26 kap. MB. I 19 kap. 5 § MB anges specifikt att i ärenden som prövas av kommunala nämnder ska nämnden tillämpa bestämmelserna i bland annat 22 kap. 1 och 2 §§ MB, det vill säga bestämmelser om innehåll i ansökan och avvisning om ansökan inte är komplett.

I den mån det saknas processuella regler i miljöbalken gäller förvaltningslagen. Dessutom finns kopplingar till 7 och 11 kap. MB i och med att samprövning i vissa fall ska ske inom ramen för en prövning enligt 9 kap. MB. Regler om när det krävs tillståndsprövning eller anmälan för att inrätta eller ändra små avloppsanläggningar finns i FMH.

Vid tillsyn och prövning av små avloppsanläggningar tillämpas vidare de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB, se vidare avsnittet Miljöbalkens hänsynsregler.

För utsläpp av avloppsvatten finns det även en särskild hänsynsregel i 9 kap. 7 § 1 st MB som säger att avloppsvatten ska avledas och renas eller tas omhand på något annat sätt så att inte olägenhet för människors hälsa eller miljön uppkommer. För detta ändamål ska lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras. Denna regel omfattar allt avloppsvatten och alla slag av avloppsanläggningar. Det finns också specifika regler om miljökvalitetsnormer för yt- och grundvatten i 5 kap. MB, se avsnitt Miljökvalitetsnormer för yt- och grundvatten.

Därtill har HaV givit ut Allmänna råd om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten (HVMFS 2016:17), nedan angivet som AR Små avlopp, som är myndighetens tolkning av vissa centrala bestämmelser som rör prövningen av små avlopp. De allmänna råden är vägledande för myndigheter och domstolar.

I 7 § förordning (2017:966) om miljöbedömningar anges ett undantag från kravet på MKB för ansökan om tillstånd till åtgärd som avses i 13 § FMH, det vill säga vid inrättande av avloppsanläggningar. Det innebär att en tillståndsansökan inte behöver innehålla alternativa lokaliseringar eller lösningar. Undantaget från MKB gäller inte om avloppsanläggningen kräver tillstånd enligt 7 kap. 28 a § MB - om Natura 2000-tillstånd behövs ska alltså en MKB som bland annat innehåller alternativa lösningar göras. Se även avsnitt Skälighetsavvägning, Natura 2000-områden och Utredningen måste anpassas till förhållandena.

Nedan följer en översiktlig regelsammanställning av relevanta paragrafer i MB och FMH med en kortfattad beskrivning av innebörd och koppling till små avloppsanläggningar. På sidorna Bedömning och Beslut finns utvecklade resonemang och vägledning kring respektive bestämmelse i 2 kap. MB. Se även Prövningens omfattning.

Översiktlig regelsammanställning

Bestämmelse i Miljöbalken

Innebörd

HÄNSYNSREGLERNA
2 kap. 1-7 §§

Se avsnitt Hänsynsregler

TILLSTÅNDSPRÖVNING

1 kap. 1 § 2
3 kap. 6 § miljöbalken
Natur- och kulturmiljöer

Vid tillståndsprövning av en liten avloppsanläggning ska hänsyn tas till natur- och kulturmiljövärden – ”miljöbalken ska tillämpas så att värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas”.

5 kap. 3 och 4 §§

Myndigheter och kommuner ansvarar för att miljökvalitetsnormerna följs, vilket innebär att kommuner vid varje tillståndsprövning måste beakta hur den sökta verksamheten riskerar att påverka MKN. Tillstånd får inte ges till en verksamhet som riskerar att en norm försämras eller uppnåendet av MKN äventyras.

7 kap. 16 §, 2p m.fl.
Strandskydd

Vid tillståndsprövning av en liten avloppsanläggning så ska tillståndsmyndigheten ta in en ev. strandskyddsfråga i prövningen.

7 kap. 29 b § m.fl.
Natura 2000

Vid tillståndsprövning av en liten avloppsanläggning så ska tillståndsmyndigheten ta in en ev. Natura 2000 fråga i prövningen.

9 kap. 7 §

Avloppsvatten ska avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer.

19 kap.
1, 2, 4 och 5 §§

Särskilt om kommunernas prövning av miljöfarlig verksamhet.

22 kap. 1 §

Om en tillståndsansökans innehåll.

22 kap. 2§

Om ofullständig ansökan – föreläggande om komplettering respektive avvisning.

24 kap. 1§

Ett tillstånd till en avloppsanläggning enligt 13 § FMH har rättskraft och gäller mot alla.

24 kap. 3§ och 5§
Omprövning, återkallande av tillstånd

Tillståndsmyndigheten får återkalla tillstånd som meddelats enligt miljöbalken och förbjuda fortsatt verksamhet alternativt ompröva tillståndet bland annat
– om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter,
– när tillståndet, eller villkor som gäller för verksamheten eller åtgärden inte har följts.

EGENKONTROLL

26 kap. 19 §

Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön ska fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar.

TILLSYN och svar på en anmälan


9 kap. 7 §

Avloppsvatten ska avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer.

26 kap. 9 § och 14§

Tillsyn

En tillsynsmyndighet får i det enskilda fallet besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att denna balk samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas. Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite.

26 kap. 15§

Tillsynsmyndigheten får sända beslut om förbud eller föreläggande till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Har anteckning gjorts, gäller föreläggandet eller förbudet mot ny ägare av egendomen. Löpande vite gäller mot den nya ägaren räknat från tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite gäller inte mot en ny ägare av egendomen.

26 kap. 21§

Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i denna balk eller i föreskrifter som meddelats med stöd av balken, att till myndigheten lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen.

26 kap. 22§

Den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den som annars är skyldig att avhjälpa en olägenhet från sådan verksamhet är skyldig att utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för tillsynen.

Bestämmelse i FMH

12 § Särskild hänsynsregel för utsläpp av WC-spillvatten

Det är förbjudet att i vattenområde släppa ut avloppsvatten från vattentoalett eller tätbebyggelse, om avloppsvattnet inte har genomgått längre gående rening än slamavskiljning.

Såvida inte sådant utsläpp uppenbart kan göras utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön.

13–14 § Tillstånds- och anmälningsplikt

Det krävs tillstånd för att inrätta en avloppsanordning som en eller flera vattentoaletter ska anslutas till, eller ansluta en vattentoalett till en befintlig avloppsanordning.

Det krävs anmälan till den kommunala nämnden för att inrätta en annan avloppsanordning än som avses ovan, om inte kommunen föreskrivet tillståndsplikt i lokala föreskrifter.

Det är förbjudet att utan anmälan ändra avloppsanordningar, om åtgärden kan medföra väsentlig ändring av avloppsvattnets mängd eller sammansättning.

15 §

Bestämmelserna i 13 § första och andra styckena ska inte tillämpas på en avloppsanordning som kräver tillstånd eller anmälan enligt miljöprövningsförordningen (över 200 pe) eller om avloppsanordningen är avsedd att föra avloppsvattnet till enbart en allmän avloppsanläggning.

16 §

Ledningarna för en avloppsanordning som avses i 13 § skall vara slutna, om inte den kommunala nämnden medger något annat.

18 §

I beslut om tillstånd att inrätta en avloppsanordning som avses i 13 § får den kommunala nämnden föreskriva att anordningen inte får tas i bruk förrän den har besiktigats och godkänts av nämnden.

19 §

Ett avloppstillstånd gäller i fem år men förfaller om arbetet med anordningen eller anläggningen inte har påbörjats inom två år.

Miljöbalkens hänsynsregler

Precis som för andra miljöfarliga verksamheter gäller att vid prövning och tillsyn av små avloppsanläggningar ska miljöbalken tillämpas så att den övergripande målsättningen om en hållbar utveckling i 1 § 1 kap. MB uppnås. Det övergripande målet om hållbar utveckling uttrycks mer specifikt i de allmänna hänsynsreglerna i 2 kapitlet med de kopplingar som finns där bland annat till hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kapitlet och reglerna om miljökvalitetsnormer i 5 kapitlet.

De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB gäller för alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet. Dessa hänsynsregler ligger till grund för bedömningen av om tillstånd ska ges till en avloppsanläggning och vilka villkor som ett tillstånd ska förenas med. Det är verksamhetsutövaren som är skyldig att visa att hänsynsreglerna i 2 kap. MB iakttas. Det är alltså den sökande som ska visa att anläggningen uppfyller relevanta krav för att verksamheten inte ska medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Hänsynsreglerna omfattar:

  • 2 kap. 1 § Bevisbördan
  • 2 kap. 2 § Kunskapskravet
  • 2 kap. 3 § Försiktighetsprincipen
  • 2 kap. 4 § Produktvalsprincipen
  • 2 kap. 5 § Hushållningsprincipen
  • 2 kap. 6 § Lokaliseringsprincipen
  • 2 kap. 7 § Skälighetsprincipen

Den rimlighets- eller skälighetsavvägning som ska göras enligt 2 kap. 7 § MB innebär att kraven i 1-5 §§ och 6 § första stycket gäller så länge det inte kan anses orimligt att uppfylla dem.

Bevisbördan 2 kap. 1 § MB

Vid prövning och tillsyn av miljöfarliga verksamheter gäller omvänd bevisbörda. Det innebär att det är den som anmäler en verksamhet eller ansöker om tillstånd enligt miljöbalken för att inrätta en avloppsanläggning som genom utredningar eller på annat sätt ska kunna visa att verksamheten kan bedrivas på ett miljömässigt godtagbart sätt i förhållande till hänsynsreglerna.

Eftersom skälighetsprincipen begränsar även bevisbördan kan inte obegränsade krav ställas på fastighetsägaren att tillhandahålla utredning i ett ärende om tillstånd eller godkännande till en avloppsanläggning. Kostnaderna för de undersökningar som krävs måste stå i rimlig proportion till den miljönytta som kan förväntas av undersökningarna.

Kunskapskravet 2 kap. 2 § MB

Kunskapskravet innebär att det är verksamhetsutövaren som ska inneha eller se till att det finns sådan kunskap som behövs för att bedöma effekterna för miljön och hälsa av utsläppet av hushållsspillvatten och samtidigt kunna beskriva hur dess skadeverkningar minimeras. Verksamhetsutövaren ska även ha den kunskap som behövs för att kunna kontrollera och sköta sin avloppsanläggning så att den fungerar. I många fall när det gäller avloppsanläggningar för ett enstaka eller ett fåtal hushåll sammanfaller verksamhetsutövaren med fastighetsägaren. Eftersom enskilda fastighetsägare sällan ansökt om eller anlagt en avloppsanläggning tidigare kan de sakna den kunskap som krävs enligt 2 kap. 2 § MB och kan därför behöva anlita sakkunniga inom området. I andra fall, framförallt för större anläggningar avsedda för många hushåll (men under 200 pe), så kan verksamhetsutövaren vara en juridisk person såsom ett företag, en samfällighet eller en kommun. Det kan i dessa fall ibland handla om att verksamheten bedrivs yrkesmässigt (se avsnitt om yrkesmässig verksamhet). Verksamhetsutövaren har i dessa fall sannolikt bättre förutsättningar för att själva uppfylla kunskapskravet än vad en privatperson har och har i så fall inte heller behov av att anlita extern expertis.

Försiktighetsprincipen 2 kap.3 § MB

Försiktighetsprincipen ställer krav på att verksamhetsutövaren ska vidta de skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön.

I AR Små avlopp finns råd angående tillämpningen av de allmänna försiktighetsprinciper som bör vara utgångspunkt för prövningen (Havs- och vattenmyndigheten, 2016). I rådet till 2 kap. 3 § MB ges rekommendationer kring:

Bästa möjliga teknik och yrkesmässig verksamhet

Inom försiktighetsprincipen finns också ett krav på att bästa möjliga teknik ska användas, detta krav gäller dock enbart yrkesmässig verksamhet. För att en verksamhet ska anses som en näringsverksamhet inom beskattningsrätten så krävs det att den bedrivs yrkesmässigt. Med kravet på yrkesmässighet följer att verksamheten ska bedrivas regelbundet, varaktigt och med en viss omfattning. De flesta verksamhetsutövare för små avloppsanläggningar bedriver inte yrkesmässig verksamhet på sin fastighet; därför kan alltså krav på bästa möjliga teknik sällan ställas i prövningar som rör tillstånd till små avloppsanläggningar. Uttrycket yrkesmässigt finns inte beskrivet i förarbetena till miljöbalken och det finns inte heller någon uttalad rättspraxis kring detta begrepp när det gäller miljöbalksprövningar. Bedömning behöver därför göras från fall till fall, men det är tecken på yrkesmässig verksamhet när den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärden:

  • är näringsidkare
  • kallar sig företagare
  • uppenbarligen bedriver verksamhet kommersiellt
  • utför tjänster åt någon annan
  • gör något som faller under miljöbalken inom en i övrigt yrkesmässig verksamhet, och gör så i större omfattning, med viss omfattning eller periodiskt
  • tar betalt
  • marknadsför verksamheten/åtgärden, och/eller
  • inte agerar som privatperson.

När det gäller små avloppsanläggningar upp till 200 pe kan en yrkesmässig verksamhet vara en avloppsanläggning som drivs av ett företag eller en kommun, se till exemepl MÖD:s dom, M 6957-00, där en kommuns tekniska förvaltning ansågs vara näringsidkare när de drev ett kommunalt reningsverk. En avloppsanläggning för privat bruk är i regel inte yrkesmässig även om man bedriver en enskild firma, eventuellt med ett fåtal anställda, på fastigheten. Skulle däremot verksamheten tillhandahålla en avloppsanläggning som renar hushållsspillvatten mot betalning åt andra än verksamhetsutövaren så kan det vara fråga om yrkesmässig verksamhet. En verksamhet som vid ett tillfälle inte bedöms vara yrkesmässig kan vid ett senare tillfälle bedömas vara det enbart beroende på att en ny omständighet har tillkommit.

Bästa möjliga teknik utgör utgångspunkten för att bedöma frågan om vilka skyddsåtgärder och försiktighetsmått som ska krävas. Ekonomiska och miljömässiga avvägningar ska sedan ske med tillämpning av skälighetsregeln i 2 kap. 7 § miljöbalken.

Uttrycket ”bästa möjliga teknik” inrymmer både den använda teknologin och det sätt på vilket en anläggning utformas, uppförs, underhålls, drivs samt avvecklas och tas ur bruk (Miljöbalkspropositionen 1997/98:45 del 2 sidan 17). För att miljöförvaltningen ska kunna ställa krav på en särskild teknik som bästa möjliga måste den vara kommersiellt tillgänglig och inte bara förekomma på experimentstadiet.

Produktvalsprincip, hushållningsprincip och kretsloppsprincip 2 kap. 4-5 §§ MB

Miljöförvaltningen bör vid prövningen av ansökan/anmälan försäkra sig om att samtliga hänsynsregler i balken tillämpas. Det gäller även produktvalsprincipen, kretsloppsprincipen och principen om hushållning med råvaror och energi i 2 kap. 4-5 §§ MB.

Hänsyn bör därför tas också till råvaror och om dessa till exempel kan bytas ut mot mindre skadliga produkter och hur energiförbrukning kan minimeras. Vid en helhetsbedömning kan den teknik som utnyttjar mindre miljöfarliga råvaror eller exempelvis återvunna produkter, är vattenbesparande eller energisnål, i vissa situationer anses vara bättre för miljön än en teknik som gör det möjligt att något minska utsläppen. För en avloppsanläggning avsedd för ett eller några få hushåll kan det dock i normalfallet inte anses skäligt att ställa sådana specifika krav på produktval/energiförbrukning att detta ensamt blir avgörande för avloppsanläggningens tillåtlighet.

Miljöbalken har en hållbar utveckling som målsättning vilket bl.a. innebär att miljöbalken ska tillämpas så att resurshushållning främjas och kretslopp uppnås. Kretsloppsprincipen i 2 kap. 5 § miljöbalken innebär i första hand att kommunen i sin egenskap av avfallsansvarig bör sträva efter att sluta kretsloppet genom att skapa förutsättningar för återförande av näringsämnen från små avloppsanläggningar, exempelvis genom att inrätta system för insamling, behandling och lagring samt överlåtelse till jordbrukare. Det är kommunens ansvar att ha en strategi och en handlingsplan för att hantera näringsämnen från kommunalt avloppsvatten liksom från avloppsfraktioner från små avloppsanläggningar. Kommunala VA-planer kan vara ett verktyg för att underlätta viktiga ställningstaganden beträffande kretslopp av växtnäring från avloppsvatten.

Kretslopp kan också uppnås genom att fastighetsägaren tar hand om avfallet själv men detta förutsätter att det finns möjlighet för ett lokalt kretslopp på den egna fastigheten. För att eget omhändertagande av avfall ska kunna räknas som en kretsloppsanpassad lösning så behöver näringen i avfallet nyttiggöras genom odling och produkterna sedan konsumeras eller föras bort från platsen.

Vid en bedömning av om det är orimligt att uppfylla kraven avseende kretslopp och hushållning ska en bedömning göras av om de åtgärder som kraven förutsätter är

  1. i tekniskt hänseende krävande för den enskilde och
  2. om det saknas förutsättningar att på lång sikt nyttiggöra avloppsfraktionerna. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

Enligt HaV:s bedömning ger rättspraxis hittills inte något enhetligt besked om när det är skäligt respektive oskäligt att ställa krav på kretsloppsanpassade lösningar. Några slutsatser kan man dock dra:

  • Om det inte finns någon avsättning för restprodukten, till exempel WC-spillvatten eller urin, och det inte heller finns någon plan som anger hur återförandet ska ordnas i snar framtid så är det sällan rimligt att ställa krav på att dessa fraktioner ska avskiljas.
  • Krav på kretslopp har godkänts av domstolarna först när det även finns en koppling till att uppfylla miljökvalitetsmålet – ”Ingen övergödning” och ännu bättre om det finns lokala miljökvalitetsmål som konkretiserar hur målet ska nås, till exempel genom att föreskriva kretsloppsanpassade lösningar i områden där övergödningsproblemen är stora. HaV har yttrat sig i ett ärende där vi bedömde att det var skäligt att ställa kretsloppskrav, se MÖD M 4515-15.
  • Krav på urinseparering har ansetts skäligt att ställa då detta kunnat motiveras utifrån känsliga recipientförhållanden och då kommunen även haft ett fungerande system på plats för inhämtning och återföring av urin till åkermark, se MMD M 245-11.
Slamsugningsbil vid hygienisieringsanläggning i Uddevalla

Hygieniseringsanläggning för WC-spillvatten, Uddevalla kommun Foto: Bodil Forsberg

Lokaliseringsprincipen 2 kap. 6 § MB

För all verksamhet och alla åtgärder ska alltid väljas en sådan plats att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Vid inrättande av avloppsanläggningen ska man välja den plats där risken för störning blir så liten som möjligt, se till exempel dom M 7917-01 från MÖD där lokalisering på genomsläpplig mark i nära anslutning till en sjö var skäl för avslag på ansökan om att anlägga infiltrationsanläggning.

Tillstånd får heller inte lämnas i strid med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL, se avsnitt Plan- och bygglagen.

Lokaliseringsbedömningen kan påverkas av de krav som ställs enligt andra bestämmelser. Försiktighetsmått som vidtas kan nämligen få till följd att intrång och olägenheter minimeras och den valda platsen kan bli att anse som lämplig. Om till exempel avståndet till närliggande dricksvattentäkter är för kort för en konventionell markbaserad avloppsanläggning kan det finnas skäl att på andra sätt skapa barriärer, till exempel uppsamling av wc-spillvatten i sluten tank, för att på så sätt minimera risken för olägenheter och därmed ev. möjliggöra att platsen ändå kan anses som en lämplig lokalisering.

I Bedömning av tillåtlighet, platsens förutsättningar görs en närmare genomgång av principer för lokalisering och tillämpliga skyddsavstånd.

Skälighetsprincipen 2 kap. 7 § MB

I 7 § finns en avvägningsregel som styr vilka krav som kan ställas med stöd av övriga hänsynsregler. Denna s.k. skälighetsprincip anger att man vid bedömningen av om en skyddsåtgärd är orimlig ska väga miljönyttan av åtgärden mot kostnaden för åtgärden. Hänsynsreglerna ska alltså tillämpas så att inte orimliga krav ställs på verksamhetsutövaren med hänsyn till den effekt skyddsåtgärderna och försiktighetsmåtten kommer att ha på miljön och kostnaden för dessa åtgärder.

I prövningen bör då särskilt beaktas utsläppets mängd och sammansättning i förhållande till omgivningens känslighet. Om det är fråga om lokalisering i ett mycket glest bebyggt område till exempel norra Norrlands inland eller annan del av landet med liknande förhållanden, så kan det vara oskäligt att ställa höga krav på till exempel reduktion av näringsämnen. Vid bedömning av krav på kvävereduktion kan detta vara oskäligt om de kommunala reningsverken i området saknar särskilda krav på kvävereduktion och nitrathalterna i grundvattnet är låga. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

När det gäller miljökvalitetsnormerna anger dessa en miniminivå som måste beaktas vid tillämpningen av hänsynsreglerna, detta framgår av 2 kap. 7 § andra stycket. Vid prövning måste därmed de krav ställas på en verksamhet som behövs för att undvika risk för att miljökvalitetsnormerna inte uppfylls. Detta gäller oavsett om kraven kan anses som rimliga eller ej. När det gäller hur miljökvalitetsnormerna påverkar prövningen utvecklas detta vidare i Miljökvalitetsnormer för yt- och grundvatten.

Utgångspunkten för tillämpningen av 2 kap. 7 § MB är att det görs en bedömning i varje enskilt fall, där frågorna är:

  • Vad är tekniskt möjligt?
  • Vad är miljömässigt motiverat?
  • Vad är ekonomiskt rimligt?

Tekniskt möjligt

De krav som ställs måste vara möjliga att uppnå med sådan teknik som finns tillgänglig på den öppna marknaden, i fullskaledrift. Det går inte att ställa krav på att verksamhetsutövaren ska forska fram ny teknik eller använda teknik som inte kan anses finnas på den öppna marknaden utan endast i form av pilotanläggningar eller forskningsprojekt.

Miljö- och hälsomässigt motiverat

Bedömningen av om kostnaden för en skyddsåtgärd är orimlig eller inte ska framförallt göras med hänsyn till den nytta för hälsa och miljö som skyddsåtgärden ger. I denna bedömning ska miljökvalitetsmålen vara styrande.

När det gäller frågan om hur viktigt det är att förebygga eller begränsa påverkan på hälsa och miljö har olägenhetens karaktär, såsom farlighet och omfattning betydelse. Dessutom ska graden av känslighet i det område där påverkan sker och känslighet hos de som utsätts för störningen också beaktas.

Därmed bör oftast strängare krav kunna ställas när omgivningen är känslig för utsläppet eller när det finns stora naturvärden som påverkas eller riskerar att påverkas av verksamheten. Miljönyttan i sådana fall kan normalt anses vara större än när omgivningen är mindre känslig och/eller när stora naturvärden saknas.

Den omständigheten att en anläggning avses användas i begränsad omfattning bör normalt inte anses ha betydelse vid skälighetsavvägningen i prövningen. Utgångspunkten för skälighetsbedömningen bör vara anläggningens dimensionering och inte den faktiska användningen. Förhållandena kan ju ändras med tiden och nya ägare tillkomma.

I övrigt se Bedömning av tillåtlighet.

Ekonomiskt rimligt

Vid bedömning av om ett krav är ekonomiskt rimligt är utgångspunkten vad ett genomsnitt av den aktuella kategorin av verksamhetsutövare kan anses klara av ekonomiskt, inte vad den enskilde verksamhetsutövaren anses klara av. För att kunna göra en fullgod skälighetsavvägning behöver det ofta finnas uppgifter om kostnader, både kostnader för utredning av specifika frågor (till exempel grundvattnets strömningsriktning eller sprickor i berggrund) och kostnaderna för anläggningen i sig. Miljöförvaltningen får alltid begära in de uppgifter man anser sig behöva för sin prövning (22 kap. 1 § 1 st och 19 kap. 5 § MB) men en skälighetsavvägning ska göras för att undvika att kräva in uppgifter som är oskäligt dyra att ta fram. Se till exempel dom från MÖD, M 4335-05 och M 9677-99, och avsnitt Beslutsunderlaget måste vara fullständigt.

För att miljöförvaltningen ska kunna pröva om den sökta lösningen uppfyller hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken kan det alltså finnas ett behov av att begära att sökanden inkommer med kompletterande uppgifter. Det är sedan upp till sökanden att avgöra om man håller med om att kostnaderna är rimliga för det som miljöförvaltningen begär och om man ska inkomma med den begärda utredningen eller ej. Om den sökande väljer att inte ge in vissa uppgifter för att sökanden tycker det är för dyrt riskerar hen antingen att ansökan blir avvisad eller att ansökan prövas utifrån underlag som kanske inte är helt rättvisande. Detta kan till exempel leda till att onödigt hårda krav ställs på anläggningen.

Det kan också finnas behov av utredning av kostnader för en annan avloppslösning som skulle kunna vara teoretiskt möjlig på fastigheten och som enligt miljöförvaltningens uppfattning uppenbart skulle kunna ge bättre uppfyllelse av hänsynsreglerna i 2 kap. 2-6 §§ MB än den föreslagna avloppslösningen. En avvägning behöver då göras mellan kostnad i förhållande till nytta innan miljöförvaltningen kan bedöma vad som är skäligt i det enskilda ärendet. Miljöförvaltningen kan i dessa fall begära att den sökande redovisar varför denne anser det orimligt dyrt att välja en lösning som bättre skulle uppfylla kraven i hänsynsreglerna. Miljö-förvaltningen får därefter bedöma om den eventuellt högre kostnaden och/eller de tekniska svårigheter som den alternativa lösningen medför ändå kan anses rimlig, med hänsyn tagen till den miljö- eller hälsonytta som kan uppnås i det enskilda fallet. I MÖD:s dom i mål M 3682-18 gjordes bland annat en bedömning av om den sökta lösningen kan ses som långsiktigt hållbar på den aktuella platsen. Den kommunala nämnden avslog i detta ärende en ansökan om tillstånd till en icke snålspolande WC till sluten tank inom kustzon i ett fritidshusområde där det var tunna jordlager och en hel del berg i dagen. Ett skäl för beslutet var att tillgången på grundvatten är begränsad i området och att spolmängden på den ansökta toaletten var onödigt hög. Av utredningen i ärendet hade framkommit att det på marknaden i dag finns toaletter som har en genomsnittlig spolmängd på under en liter och att en toalett med denna teknik inte är anmärkningsvärt mycket dyrare än en toalett med större spolmängd. Mot denna bakgrund och då det finns ett mer miljöanpassat alternativ som är tillgängligt och inte betydligt dyrare ansåg MÖD att det var befogat av nämnden att avslå ansökan. Se även avsnitt Utredningen måste anpassas till förhållandena i det enskilda fallet.

Slutligen måste alltid en avvägning göras mellan nyttan av de krav på skyddsåtgärder som nämnden ställer och kostnaden för dessa åtgärder. För den som söker tillstånd till att bygga en ny anläggning kan det finnas stora skillnader i kostnader beroende på var en anläggning placeras, även om det är samma teknik och typ av anläggning som jämförs. Det är alltså svårt att göra generella ställningstaganden kring rimliga kostnader eftersom variationerna är stora både i landet, inom kommuner och ibland till och med mellan angränsande fastigheter. I vissa fall kommer det att vara rimligt att en avloppsanläggning kostar mer på grund av naturgivna förutsättningar eller att nyttan med försiktighetsåtgärderna är särskilt stora.

Utgångspunkter för att bedöma om en viss kostnadsnivå är rimlig i det enskilda fallet kan till exempel vara:

  • vad en genomsnittlig avloppsanläggning med motsvarande naturgivna förutsättningar kostar i kommunen/regionen
  • om anläggningen mottar WC- och BDT-spillvatten eller enbart BDT-spillvatten
  • om det är svårare/lättare att bygga en anläggning på platsen än i normalfallet
  • vilka skyddsåtgärder som är nödvändiga med hänsyn till skydd av recipient och/eller dricksvatten

Det saknas uttalad rättspraxis från MÖD kring vad som generellt är en skälig kostnad för en avloppsanläggning, inte minst för att, som påpekats ovan, kostnaderna kan variera högst påtagligt på grund av de naturliga förutsättningarna på platsen. MÖD har i några ärenden behandlat skälighetsavvägningar i ärenden som rör små avloppsanläggningar, MÖD fann till exempel i dom i mål M 8721-16 att det fanns andra lösningar, i detta fall sluten tank, än den ansökta som bättre uppfyllde kraven i 2 kap. miljöbalken och att kostnaderna för denna lösning inte var oskäliga. Recipienten var ett särskilt känsligt och skyddsvärt område med otillfredsställande ekologisk status och i betydande grad påverkad av utsläpp från enskilda avlopp. Den sökta anläggningen uppfyllde visserligen kraven för hög skyddsnivå när den fungerar som avsett, men recipientens känslighet medförde att högre krav än hög skyddsnivå behövde ställas. MÖD vägde också in vad som skulle bli följden av en generell utbredning av avloppsanläggningar liknande den ansökta.

I MÖD:s dom M 5060-16 hade en fastighetsägare ansökt om tillstånd till att få inrätta ett minireningsverk för sin fritidsfastighet belägen på en ö i Stockholms skärgård. Nämnden avslog ansökan eftersom nämnden ansåg att fastighetsägaren istället för att inrätta en egen avloppsanläggning borde ansluta sig till en gemensam avloppsanläggning som redan fanns på ön. Denna befintliga anläggning var dock belägen på motsatt sida om ön i förhållande till den aktuella fastigheten, vilket innebar långa ledningsdragningar och höga kostnader. Fastighetsägaren motsatte sig en sådan anslutning och menade att det var orimligt att betala ca 750 000 kr för att ansluta sig till det aktuella reningsverket när ett minireningsverk skulle kosta ca 120 000 kr. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att det av dokumentationen i målet framgår att det ansökta minireningsverket uppfyller kraven för hög skyddsnivå. Domstolen konstaterade att det renings­verk som finns på andra sidan ön inte kunde ses som ett rimligt alternativ och avslog nämndens överklagan. Tillstånd till minireningsverk medgavs.

Skälighetsavvägning vid tillsyn av ett befintligt avlopp behandlas inte i denna vägledning utan vi hänvisar istället till del 4 i Vägledning för effektiv tillsyn, HaV:s rapport 2015:1.

Miljökvalitetsnormer för yt- och grundvatten

Sammanfattning

För att skydda, bevara och inte försämra vattenkvaliteten används i miljöbalken MKN som mått på den kvalitet som ska råda i yt- och grundvattenförekomster. MKN fungerar också som ett verktyg för att förbättra och bibehålla kvaliteten i yt- och grundvatten .

I de fall då det finns risk för att MKN inte kommer att uppnås på grund av påverkan från små avloppsanläggningar ska de krav på begränsningar och försiktighetsmått ställas som behövs för att säkerställa att en otillåten påverkan inte sker. Rimlighetsavvägningen enligt 2 kap. 7 § MB får i dessa fall inte begränsa vilka åtgärder som ska vidtas.

Bedömningen av om en verksamhet påverkar möjligheten att uppnå MKN ska göras utifrån påverkan på hela den berörda vattenförekomsten.

Vid prövning av en ny avloppsanläggning och dess effekt på MKN ska miljöförvaltningen ta hänsyn till det större område som fastigheten ingår i och följden av en generell utbredning i detta område av avloppsanläggningar liknande den tillståndssökta.


MKN för yt- och grundvatten har sin grund i EU:s vattendirektiv som infördes i svensk lagstiftning 2004 genom 5 kap. MB och vattenförvaltningsförordning (2004:660) .

De fem regionala vattenmyndigheterna klassificerar sedan 2007 vilken status som en viss vattenförekomst har och fastställer vilka MKN, kvalitetskrav, som ska gälla för yt- och grundvattenförekomster i respektive vattendistrikt. Grundkravet är att god status skulle ha nåtts till 2015 om inte undantag beslutats.

För att veta vad som behöver göras för att behålla eller förbättra vattenkvaliteten görs det en statusklassning, en påverkansanalys och en riskbedömning:

  • Statusklassificeringen är ett mått på tillståndet i miljön, alltså vilken status vattnet har, medan MKN beskriver den önskade vattenkvaliteten och tidpunkten för när denna senast ska uppnås. Skillnaden mellan befintlig status och MKN kan uttryckas i ett förbättringsbehov och ligger till grund för vilka krav som kan ställas vid en enskild prövning.
  • En påverkansanalys visar vilka källor som kan påverka vattenförekomsten och ligger till grund för de åtgärder som Vattenmyndigheten föreslår.
  • Vid riskbedömningen bedöms risken för att MKN kan följas.

Det är hänsynsreglerna i 2 kap. MB som utgör grunden för bedömningen av behovet av skyddsåtgärder, försiktighetsmått och begränsningar vid en tillståndsprövning. I de fall det handlar om påverkan på en vattenförekomst som helhet är regelverket om MKN i 5 kap. MB tillämpligt. Av reglerna framgår att en verksamhet inte får medföra att det sker en otillåten försämring eller att uppnåendet av god status i en vattenförekomst äventyras. För vatten som inte omfattas av regelverket om MKN se avsnitt Övriga vatten. Många av Sveriges grundvattentillgångar är t ex inte utpekade som grundvattenförekomster och saknar därmed det skydd som miljökvalitetsnormerna ger. För grundvatten som inte pekats ut som grundvattenförekomster ska miljöbalkens allmänna hänsynsregler i 2 kap tillämpas. Tillståndsgivningen måste ta hänsyn till den breda användningen av grundvatten för enskild dricksvattenförsörjning, även när det inte handlar om grundvattenförekomster.

För föroreningar som inte regleras av regelverket kring MKN, ska miljöbalkens allmänna hänsynsregler i 2 kap tillämpas. Se även avsnitt Bedömning av rening av andra ämnen än smittämnen och näringsämnen.

Vattenmyndigheternas åtgärdsprogram och VISS.

Vattenmyndigheternas åtgärdsprogram ligger till grund för vilka åtgärder som behöver vidtas för att MKN ska kunna följas och är styrande när myndigheterna ställer krav.

Av förvaltningsplaner och VISS och länsstyrelsernas åtgärdsunderlag framgår vilka vattenförekomster som inte uppnår, eller riskerar att inte uppnå, god status. Vattenmyndigheterna klassificerar en vattenförekomst genom att utgå från kvalitetsfaktorer för ekologisk status, gränsvärden för kemisk ytvattenstatus, gränsvärden samt vända trend-värden för kemisk grundvattenstatus. För kvantitativ grundvattenstatus finns ingen motsvarighet till kvalitetsfaktorer eller gränsvärden utan endast mer allmänna resonemang. Åtgärdsprogrammet talar också om vilka åtgärder som behöver genomföras av myndigheter, länsstyrelser och kommuner för att MKN ska kunna följas.

Vem ansvarar för att miljökvalitetsnormerna följs?

Det är myndigheter och kommuner som ansvarar för att MKN följs och det är för dessa som normerna är bindande och styrande. Detta gör tillsynsmyndigheten exempelvis genom att ta fram och följa egna lokala åtgärdsprogram och koncentrera tillsynen till de vattenförekomster där MKN inte följs samt att i fysisk planering beakta och planera utifrån den aktuella vattenkvaliteten i området.

Detta innebär att det övergripande ansvaret för att MKN följs vilar - i de delar där kommunen som organisation har rådighet - på kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, som ska strukturera arbetet och fördela resurser till de nämnder som berörs. I första hand är det miljö- och byggnadsnämnderna.

Normerna får effekt för verksamhetsutövare först efter att de omvandlats till någon form av krav från prövnings- eller tillsynsmyndigheten, till exempel genom ett tillståndsbeslut med villkor för en liten avloppsanläggning.

Tillämpning av miljökvalitetsnormer vid prövning av små avlopp

Näringsämnen i ytvattenförekomster

När det gäller små avloppsanläggningar är det främst utsläppen av näringsämnen som har störst påverkan på ytvattenmiljön och möjligheten att uppnå MKN. Vanligtvis handlar det om fosfor men i till exempel grunda havsvikar kan även utsläpp av kväve från små avloppsanläggningar ha negativ påverkan. HaV:s bedömning är att utsläpp från en enstaka avloppsanläggning sällan kan anses påverka möjligheterna att följa en MKN, men att kumulativa effekter av utsläppen av fosfor från ett flertal små avloppsanläggningar inom ett visst avrinningsområde kan ha en sådan betydelse att dessa utsläpp kan påverka möjligheten att nå god status.

I punkt 4 i Vattenmyndigheternas åtgärdsprogram som riktar sig till kommunerna finns en åtgärd som syftar till att kommunerna ska säkerställa minskade utsläpp från enskilda avlopp, genom att

  • ställa krav på begränsade utsläpp av fosfor och kväve där det behövs för att miljökvalitetsnormerna för vatten ska kunna följas
  • prioritera tillsynen av enskilda avlopp för att miljökvalitetsnormerna för vatten ska kunna följas.

Åtgärden ska påbörjas omgående och genomföras kontinuerligt. Vattenmyndigheterna uppskattar i åtgärdsprogrammen för 2016-2021 att det för 1 890 av Sveriges ca 22 000 ytvattenförekomster behövs åtgärder för att minska fosforbelastningen från små avloppsanläggningar för att bidra till att MKN ska kunna följas. I VISS visas registrerade möjliga åtgärder för hur åtgärdsbehovet för ytvattenförekomsten kan omvandlas till fysiska åtgärder.

Vattenmyndigheterna har för ytvattenförekomster med övergödningsproblem utifrån tillgängliga uppgifter om fördelningen av avloppstekniker på kommunnivå, räknat fram hur många små avloppsanläggningar som kan behöva åtgärdas till normal skyddsnivå respektive hög skyddsnivå vid enskilda ytvattenförekomster för att MKN ska kunna följas. Merparten av de möjliga åtgärderna till normal skyddsnivå antar Vattenmyndigheterna kommer att genomföras eftersom avloppsanläggningar som inte når upp till normal skyddsnivå oftast inte heller uppfyller lagkraven. I ett mindre antal fall föreslås att avloppsanläggningarna åtgärdas till hög skyddsnivå istället för normal. Eftersom åtgärderna är framräknade med hjälp av uppgifter om fördelning av avloppsteknik på kommunnivå och reningsschabloner för olika tekniker finns dock osäkerheter i bedömningarna. Det kvarstår alltså för kommunerna att med hjälp av lokal kunskap göra de specifika bedömningar som krävs för att avgöra om en avloppsanläggning behöver åtgärdas samt hur höga krav som ska ställas på en ny anläggning.

För framförallt vissa kväveföreningar i ytvatten finns specifika rikt- och gränsvärden , se Övriga ämnen i ytvatten.

Se även Kriterier för hög och normal skyddsnivå.

Övriga ämnen i ytvattenförekomster

Många små avloppsanläggningar på en begränsad yta skulle kunna bidra till belastning på recipienten av andra oönskade ämnen i vattenmiljön.

I HVMFS 2013:19 (bilaga 2 och 5) finns angivet så kallade Särskilda Förorenande Ämnen (SFÄ). Till SFÄ räknas till exempel diklofenak, beta-östradiol och nitrat som är ämnen som små avlopp kan vara källa till. Se även avsnitt Bedömning av rening av andra ämnen än smittämnen och näringsämnen.

Kemisk status i grundvattenförekomster

Den största risken för påverkan från små avloppsanläggningar på grundvattenförekomster bedöms vara utsläpp av näringsämnen, men även läkemedelsrester kan utgöra ett problem. I SGU-FS 2013:2 beskrivs hur statusklassificeringen ska göras och hur riktvärden fastställs för en grundvattenförekomst. Generella riktvärden för grundvatten på nationell nivå och utgångspunkt för att vända trender finns i SGU-FS 2016:1. Exempel på ämnen som kan vara relevanta är nitrat, nitrit, ammonium och fosfat.

För grundvattenförekomster ska en riskbedömning identifiera ämnen som kan utgöra en risk. Då kan läkemedelsrester och olika organiska miljö- och hälsorelaterade ämnen ingå. För varje grundvattenförekomst kan specifika MKN och riktvärden sättas av Vattenmyndigheten. Beslutade riktvärden för en specifik grundvattenförekomst återfinns i länsstyrelsernas föreskrifter om miljökvalitetsnormer. De ska även framgå av uppgifter i VISS.

Kopplat till miljökvalitetsnormen för kemisk grundvattenstatus finns, förutom riktvärde, även ”utgångspunkt för att vända trend”. ”Vända-trendvärdet” är en procentandel av riktvärdet och anger den koncentration av ett ämne då åtgärder ska sättas in för att förhindra att riktvärdet överskrids. Grundvatten är tröga system och ett förorenat grundvatten är svårt att rena, därför ska åtgärder vidtas redan vid en lägre nivå än riktvärdet. I punkt 4 i Vattenmyndigheternas åtgärdsprogram som riktar sig till kommunerna finns en åtgärd som syftar till att kommunerna ska säkerställa minskade utsläpp av fosfor och kväve från enskilda avlopp (se avsnitt Näringsämnen i ytvatten). Åtgärden avser även grundvattenförekomster.

Vattenmyndigheterna har i den senaste riskbedömningen ( förvaltningscykel 3) pekat ut 19 grundvattenförekomster där diffusa utsläpp från enskilda avlopp bedöms orsaka risk att god kemisk status inte uppnås. Bedömningen är gjord för grundvattenförekomsterna som helhet och platser med endast lokala problem i en del av vattenförekomsten ingår inte. Underlaget för riskbedömningen varierar stort mellan olika grundvattenförekomster vilket sannolikt innebär att det finns fler grundvattenförekomster än de 19 utpekade där påverkan från små avlopp utgör ett problem.

HaV:s bedömning är att utsläpp från en enstaka avloppsanläggning sällan kan anses påverka möjligheterna att följa en MKN, men att kumulativa effekter av utsläppen av framförallt kväve från ett flertal små infiltrerande avloppsanläggningar till en grundvattenförekomst kan ha en sådan betydelse att dessa utsläpp kan påverka möjligheten att nå god status. För grundvatten kan situationen se lite annorlunda ut jämfört med ytvatten eftersom det inte är samma omblandning av vattenmassan i förekomsten. Höga halter av förorenande ämnen kan påverka en grundvattenförekomst lokalt. Möjligheterna att följa MKN kan påverkas, särskilt när grundvattenförekomsten är liten i förhållande till påverkansområdet.

Se även avsnitt Bedömning av rening av andra ämnen än smittämnen och näringsämnen.

Kvantitativ status i grundvattenförekomster

Ett exempel på när små avloppsanläggningar kan påverka den kvantitativa statusen i en grundvattenförekomst är en ökad grundvattenförbrukning uppkommen genom installation av vattentoaletter. Det kan finnas risk att vattnet i det aktuella området inte räcker eller att det finns en ökad risk för saltvatteninträngning om en redan hårt belastad grundvattentillgång belastas ytterligare. Om risken för saltvatteninträngning förväntas öka och grundvattnet tas från en grundvattenförekomst innebär det en negativ påverkan på MKN för kvantitativ status. Se även avsnitt Begränsad dricksvattentillgång.

Rättspraxis

Det finns ett antal rättsfall från MÖD som tydliggör hur tillståndsmyndigheterna ska beakta miljökvalitetsnormer vid prövning av miljöfarlig verksamhet. Domstolen klargör till exempel i M 9616-14, att bedömningen av en verksamhets påverkan utifrån miljökvalitetsnormerna ska göras på vattenförekomstnivå.

Av domarna i mål M 5802-16, M 5910-16 och M 5911-16, som hänvisar till tidigare domar från MÖD (MÖD 2006:27 och 2006:53) framgår att vid prövning av en ny avloppsanläggning ska hänsyn alltid tas till det större område där avloppsanläggningen planeras och till vad följden skulle bli av en generell utbredning av avloppsanläggningar liknande den tillståndssökta i området (så kallade kumulativa effekter). Av dessa domar framgår vidare att om recipienten utgör ett särskilt känsligt och skyddsvärt område kan högre krav än vad som följer av kraven på hög skyddsnivå i AR Små avlopp ställas.

Även i två andra domar, M 10800–15 och M 10805–15, har MÖD slagit fast att miljöförvaltningen vid bedömningen av skyddsnivå för miljöskydd måste beakta den påverkan som anläggningen, tillsammans med andra liknande anläggningar inom samma område, har på möjligheten att följa MKN i den vattenförekomst dit avrinning/utsläpp sker. I Bedömning av skyddsnivåer och möjlighet att följa MKN framgår hur hänsyn ska tas till MKN vid bedömning av skyddsnivå för miljöskydd.

Utredning i prövningsärenden

För att säkerställa att en otillåten påverkan inte uppkommer ska en verksamhetsutövare översiktligt kunna redogöra för hur den egna verksamheten påverkar eller kan påverka möjligheten att följa MKN i de vattenförekomster som berörs. Detta följer av den s.k. bevisbörderegeln i 2 kap. 1 § MB.

När det gäller små avloppsanläggningar och möjligheten att följa MKN kan dock inte enskilda fastighetsägare förväntas göra denna fördjupade bedömning själva utan här behöver miljöförvaltningen istället göra en samlad bedömning av möjligheterna att uppnå MKN i den eller de berörda vattenförekomsterna.

Som stöd för bedömningen av när MKN i ytvatten riskerar att inte uppnås på grund av övergödning finns ett Gis-stöd som har utvecklats med utgångspunkt från bl.a. en vetenskapligt baserad bedömning av retention samt påverkan på MKN för ytvatten med avseende på fosfor och kväve. Gis-stödet är utformat för att ge en bild av risken för påverkan på en ytvattenrecipient (men inte om recipienten är grundvatten) från en tillkommande avloppsanläggning. Gis-stödet väger däremot inte in kumulativa effekter från många nytillkommande avloppsanläggningar, denna bedömning behöver miljöförvaltningen därför göra för både ytvattenförekomster och grundvattenförekomster.

Se avsnitt Bedömning av skyddsnivåer och möjlighet att följa MKN.

Plan- och bygglagen

Det är vanligt att man som handläggare av avloppsfrågor på en miljöförvaltning kommer i kontakt med frågor som rör plan- och bygglagen (PBL). När handläggaren behandlar en ansökan om att inrätta en avloppsanläggning är det viktigt att se till att tillstånd inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser.

Dessutom remitteras ärenden om bygglov och förhandsbesked från kommunens byggförvaltning till miljöförvaltningen och handläggaren förväntas kunna ge beslutsunderlag när det gäller att bedöma vilka möjligheter som finns att ordna en lösning för hushållsspillvattnet. Arbetet med att svara på sådana remisser ligger utanför själva handläggningen av tillstånds- och anmälningsärenden enligt MB, vi har ändå valt att ta upp remissarbetet i denna vägledning. Eftersom den information och de bedömningar som i remissen levereras från miljöförvaltningen till byggförvaltningen också kan komma att ligga till grund för möjligheten att ordna bra avloppslösningar. Det är därför viktigt att samarbetet mellan bygg- och miljöförvaltningen fungerar smidigt i kommunen och att handläggarna på respektive kontor väl känner till sina roller. Vidare finns i PBL ett förvanskningsförbud för byggnader, bebyggelseområden och allmänna platser som anses särskilt värda att bevara på grund av dess kulturvärde, vilket innebär att miljöförvaltningen i vissa speciella fall kan behöva höra byggförvaltningen innan tillstånd till en avloppsanläggning beviljas.

Syftet med detta avsnitt är att ge vägledning om:

  • hur miljöbalksprövningen av en avloppsanläggning ska göras i förhållande till bestämmelser i detaljplan.
  • vilka uppgifter ett remissvar till byggförvaltningen i normalfallet bör innehålla
  • vikten av att ha gemensamma rutiner med byggförvaltningen för till exempel attefallshus och andra bygglovsbefriade åtgärder.

Eftersom detta avsnitt har många beröringspunkter med vägledning för hur plan- och bygglagens bestämmelser ska tillämpas och även i viss mån omfattar handläggningen på byggförvaltningarna är det avstämt med Boverket. För mer detaljerad vägledning i PBL-relaterade frågor hänvisas till PBL Kunskapsbanken på Boverkets webbplats.

Detaljplaner och områdesbestämmelser

Inom kommunen kan användningen av mark- och vattenområden samt bebyggelse och byggnadsverk regleras med detaljplaner eller områdesbestämmelser. Både detaljplaner och områdesbestämmelser har bindande rättsverkan. Den bedömning som görs i en detaljplan ger ramarna för prövningen av framtida bygglovsärenden.

Planläggningens syfte är att reglera och fastställa en lämplig användning av mark- och vattenområden. En grundläggande princip är att användningen ska vila på avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen. Att bebyggelse ska lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet innebär bland annat att hänsyn ska tas till vattenförhållandena, möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp samt möjligheter till att förebygga vattenföroreningar. Detta framgår av 2 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ PBL.

En detaljplan består av en karta som tillsammans med planbestämmelserna är rättsligt bindande. Därutöver ska det finnas en planbeskrivning där det ska framgå hur planen ska förstås och hur den ska genomföras, till exempel en redogörelse för planeringsförutsättningarna och de överväganden som har legat till grund för planens utformning med hänsyn till motstående intressen. Planbeskrivningen är inte rättsligt bindande, men angivna syften och kommentarer kan få betydelse vid tolkningen av planbestämmelserna.

Motsvarande gäller för områdesbestämmelser. Det är själva områdesbestämmelserna och den karta som kan finnas till bestämmelserna, och som visar var bestämmelserna gäller, som är bindande.

När en detaljplan tas fram görs en lokaliseringsprövning för hela planområdet. Vid prövning av bygglov eller förhandsbesked inom detaljplan görs därför ingen ny lokaliseringsprövning utan istället prövas om åtgärden stämmer överens med den reglering som bestämts i detaljplanen. Åtgärdens närmare placering och utformning på en viss plats prövas också, utöver det som framgår av bestämmelserna i detaljplanen.

Villkor för bygglov i detaljplan

Planbestämmelser måste ha stöd i PBL:s fjärde kapitel och de måste vara tydliga. Villkor för bygglov kan i detaljplan endast regleras enligt det som anges i 4 kap. 14 § PBL. I denna paragraf framgår bland annat att kommunen i en detaljplan får bestämma att lov eller startbesked för en åtgärd som innebär en väsentlig ändring av markens användning endast får ges under förutsättning att en viss anläggning för vattenförsörjning eller avlopp, som kommunen inte ska vara huvudman för, har kommit till stånd.

Bestämmelsen har förmodligen sin största betydelse inom omvandlingsområden (sammanhängande fritidshusområden där omvandling mot permanentboende pågår), då kommunen genom detaljplanen kan utvidga byggrätten och på så vis stimulera till nya bygglovsansökningar. En viktig begränsning är dock att bestämmelsen endast gäller vid åtgärder som innebär en väsentlig förändring av markens användning, vilket innebär att främst nybyggnationer eller större tillbyggnader berörs. Skyldigheten för fastighetsägaren att ordna VA triggas igång när första bygglovsansökan för området behandlas.

Plan- och områdesbestämmelsers betydelse för prövningen

Ett miljöbalkstillstånd eller en dispens (till exempel strandskyddsdispens) får inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen. Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas. Detta följer av 2 kap. 6 § 3 st MB. Miljöförvaltningen bör samråda med byggförvaltningen om det är tveksamt vad som är att anse som små avvikelser.

Bestämmelsen gäller vid tillståndsprövning av små avloppsanläggningar och förbudet omfattar därför inte anmälningspliktiga anläggningar eller ändringar. Praktiskt innebär bestämmelsen i 2 kap. 6 § MB till exempel att ett avloppstillstånd med vattentoalett inte kan beviljas om det finns ett uttalat förbud mot detta i planbestämmelserna, eller att en enskild lösning inte kan accepteras om planbestämmelserna anger att en förutsättning för bygglov är att en gemensamhetsanläggning för VA bildas. Motsvarande bestämmelse finns för allmänna VA-anläggningar i 11 § LAV.


LAV 11 §

En allmän va-anläggning får inte ordnas

  1. i strid med detaljplan, områdesbestämmelser eller andra bestämmelser om hur marken skall bebyggas, eller
  2. så att den försvårar en ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning.

Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Äldre planer, så kallade stadsplaner eller byggnadsplaner, antogs med stöd av den dåvarande byggnadslagen och annan äldre lagstiftning. En sådan äldre plan gäller som en detaljplan med utgångspunkt från övergångsbestämmelserna till PBL. Det är inte ovanligt att det i äldre planer för fritidshusområden finns bestämmelser om att vattentoalett inte är tillåtet i området, eller att en byggnad som innebär behov av avloppsledning inte får uppföras. Om kommunen inte ändrar eller upphäver planen fortsätter den formellt att gälla.

Det kan vara tveksamt om en planbestämmelse uppfyller de krav som gäller enligt PBL och att bestämmelsen inte heller hade klarat sig igenom en rättslig granskning om planen hade överklagats. Men har bestämmelsen inte överklagats och upphävts måste handläggaren ta hänsyn till den enligt 2 kap. 6 § MB.

Om det uppstår svårigheter vid bedömningen och tolkningen av planbestämmelser enligt 2 kap. 6 § MB bör handläggaren samråda med byggförvaltningen. Det är också viktigt att byggförvaltningen uppmärksammas på planbestämmelsen och hur den påverkar möjligheten att bevilja avloppstillstånd enligt miljöbalken.

Remiss om bygglov och förhandsbesked från byggförvaltningen

Handläggningen av ansökningar om bygglov och förhandsbesked är inriktad på att pröva om åtgärden uppfyller de krav som finns i PBL. Vid prövning av nybyggnad utanför detaljplan ska en lokaliseringsprövning göras. Det innebär att en bedömning ska göras om platsen är lämplig att bebygga. Bygglov och förhandsbesked ska meddelas om ansökan bland annat uppfyller de grundläggande förutsättningarna i 2 kap. PBL. Marken ska vara lämpad för ändamålet bland annat genom att hänsyn ska tas till jord, berg och vattenförhållandena, möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp samt möjligheterna att förebygga vattenföroreningar. Detta framgår av 2 kap. 5 § PBL.

När det kommer in en ansökan om förhandsbesked eller bygglov till byggförvaltningen brukar den skickas på remiss till miljöförvaltningen för att byggförvaltningen ska få ett tillräckligt underlag för sin bedömning av de miljömässiga förutsättningarna för byggnation. Det är viktigt att det av remissen framgår vilka frågor handläggaren ska yttra sig över. Krav på tydlighet i remisser är något som lyfts i förvaltningslagen. I 26 § FL sägs att det ska framgå av remissen vad yttrandet ska avse och när det senast ska ha kommit in till myndigheten. Vid tveksamheter är det bästa att kontakta den bygghandläggare som skickat remissen.

Ansvarsfördelning mellan bygg- och miljöförvaltningen

Det är den eller de som beslutar i ansökan om förhandsbesked eller bygglov som är ansvariga för att utredningen är tillräcklig och som ska göra de slutliga bedömningarna. Det är också byggförvaltningens ansvar att det finns tillräckligt underlag i remissen för att remissinstanserna ska kunna göra en bra bedömning.

Remissinstansen, alltså miljöförvaltningen i detta fall, bör inte själv inhämta ytterligare material från till exempel sökanden utan istället påtala eventuella brister i underlaget för den som skickat remissen. Av remissyttrandet bör då framgå vad det är som saknas för att miljöförvaltningen ska kunna göra en bedömning.

Vad bör framgå av remissyttrandet

Det är viktigt att det av miljöförvaltningens remissyttrande framgår om det är möjligt eller inte att ordna vattenförsörjning och avlopp på den aktuella fastigheten. I yttrandet bör också redovisas miljöförvaltningens bedömning av de omständigheter som gäller i det enskilda ärendet och som kan påverka möjligheterna att lösa VA-frågorna.

Nedan listas exempel på frågor som kan/bör belysas i remissyttrandet:

  • Om en liten avloppsanläggning är aktuell – är det möjligt att lösa? Fysiska begränsningar såsom mycket berg i dagen, tunna jordlager, närhet till dricksvattentäkter inklusive enskilda brunnar, avsaknad av recipient, risk för översvämning eller hög grundvattennivå? Andra begränsningar såsom biotopskydd, vattenskyddsområde, strandskydd, Natura 2000 etc.? Berörs annan markägare?
  • Fungerar det med ytterligare enskilda brunnar och små avloppsanläggningar i området? Vad blir följden av en generell tillståndsgivning till nya avlopp för många eller alla fastigheter i området? Finns det några begränsningar i till exempel vattentillgång eller den allmänna miljösituationen? Kan WC-spillvatten släppas ut i området? Finns risk för påverkan på dricksvatten eller miljökvalitetsnormerna för grund- och ytvatten?
  • Finns det planer för kommunalt VA? Vilket tidsperspektiv? Går en enskild lösning att ordna i avvaktan på kommunalt VA?
  • Kan avfallshanteringen lösas på fastigheten?

Naturliga förutsättningar för vattenförsörjning och avlopp ska finnas

Miljöförvaltningens synpunkter är viktiga för byggförvaltningens bedömning av om den avsedda platsen är lämplig för bebyggelse. För att en sökande ska kunna få bygglov eller förhandsbesked måste de grundläggande förutsättningarna för detta ändamål vara klarlagda. Det ska bland annat framgå att marken är lämplig med hänsyn till möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avloppslösning. Här förutsätts att platsen ska ha naturliga förutsättningar för det tänkta ändamålet. Det ska inte behöva utföras några extraordinära åtgärder på platsen för att öka lämpligheten. Att utredningen om vatten och avlopp har en avgörande betydelse för möjligheten att ge bygglov eller förhandsbesked framgår bland annat av följande rättsfall där ansökan om förhandsbesked i samtliga fall avslogs:

  • MÖD P 1666-13. MÖD slog fast att det är lämpligheten att bygga på en viss plats och inte enbart möjligheten som prövas enligt PBL. Avloppsfrågan var svårlöst.
  • MÖD P 10585–13. Mark som av och till översvämmas ansågs inte lämplig för byggnation. Avloppsfrågan var svårlöst.
  • MÖD P 8864-14. Det saknades detaljerad utredning om hur avloppsfrågan skulle lösas och platsen var tidvis översvämmad.
  • MÖD P 10164–14. Förhandsbeskedet var villkorat med att det skulle finnas anslutningspunkter för vatten och avlopp alternativt servitutsavtal för nyttjande av mark för en infiltrationsanläggning. MÖD ansåg att de förutsättningar som gäller för villkoren måste vara lösta vid beslutstillfället för att det ska gå att anse att det är möjligt att ordna vatten och avlopp på platsen. Kommunens beslut upphävdes.

Ibland kan förutsättningarna för att anordna en godtagbar lösning för vattenförsörjning och avlopp vara väldigt begränsade på den tilltänkta platsen för byggnation. Då kan det enklaste sättet att avgöra om marken är lämplig för bebyggelse utifrån möjligheterna att lösa VA-frågorna, vara att sökanden parallellt med ansökan enligt PBL inkommer med en ansökan om avloppstillstånd enligt MB. Att en sådan ansökan ges in kan dock aldrig vara ett formellt krav för att beslut om förhandsbesked eller bygglov ska kunna fattas.

Tid att svara på remissen

Bygglovshandläggarna har tio veckor på sig att meddela beslut om lov eller förhandsbesked. Det framgår av 9 kap. 27 § PBL. Tidsfristen räknas från att den fullständiga ansökan kom in och ska normalt också innefatta tid för att skicka ärendet på remiss till miljöförvaltningen. Om miljöförvaltningen bedömer att det skulle behövas längre tid än vad som följer av remissen för att svara är det viktigt att snarast möjligt kontakta bygglovshandläggaren och höra om det finns möjligheter till förlängning. Om komplettering av uppgifter behövs från den sökande för att miljöförvaltningen ska kunna svara på remissen, kan detta vara en anledning till att remissvaret inte kan lämnas inom önskad tid. Däremot är inte byggnadsnämndens handlingar kompletta innan remissvaret från miljöförvaltningen har lämnats.

Attefallshus och andra bygglovsbefriade åtgärder

Den som har ett en- eller tvåbostadshus kan, förutom en friggebod på maximalt 15 kvadratmeter, även få uppföra ett så kallat ”attefallshus” på maximalt 25 kvadratmeter. Till skillnad från friggeboden får attefallshuset inredas som en självständig bostad och får användas både som fritidsbostad och permanentbostad. I så fall är den ett komplementbostadshus. Det är också möjligt att använda attefallshuset som till exempel uthus, garage, förråd, trädgårdsväxthus, gäststuga, bastu eller båthus. Då är det en komplementbyggnad (Boverket, 2018).

Rutin för information till miljöförvaltningen och till anmälaren

Det är lämpligt att tillsammans med byggförvaltningen upprätta en rutin så att miljöförvaltningen får information om de anmälningsärenden om attefallshus med anslutning till en liten avloppsanläggning som gjorts till byggförvaltningen. Miljöförvaltningen behöver information om dessa ärenden eftersom det enligt miljöbalkens bestämmelser krävs tillstånd eller anmälan för inrättande eller ändringar av avloppsanläggningar, se kapitlet Vad är tillståndspliktigt respektive anmälningspliktigt?. För bedömning av sådana ärenden se även avsnittet om attefallshus i kapitlet Bedömning av tillåtlighet, anläggningens förutsättningar.

Andra bygglovsbefriade åtgärder

Det kan finnas anledning för bygg- och miljöförvaltningarna att även ta fram rutiner för hur avloppsfrågan ska hanteras vid andra bygglovsbefriade åtgärder. Exempelvis krävs det inte bygglov för att i ett enbostadshus inreda ytterligare en bostad. Däremot krävs det en anmälan till byggförvaltningen. Även här kan det bli frågan om att bedöma om den befintliga avloppsanläggningen är tillräcklig.

Relevanta rättsfall

Rättsfall
RättsfallSlutsats
M 3682-18
2019-03-28
Mark- och miljööverdomstolen
Norrtälje
Ej snålspolande toalett ansågs inte långsiktigt hållbar på en plats med begränsad tillgång på grundvatten
M 5060-16
2017-12-22
Mark- och miljööverdomstolen
Österåker
Inrättande av minireningsverk på fastighet med hög skyddsnivå godtogs under förutsättning att krav på serviceavtal ställdes
M 8721-16
2017-12-21
Mark- och miljööverdomstolen
Uddevalla
Trots att anläggningen uppfyller kraven för hög skyddsnivå har Mark- och miljööverdomstolen ansett att recipientens (Ljungs kile) känslighet och höga skyddsvärde medför att högre krav än vad som gäller för hög skyddsnivå behöver ställas. Mark- och miljööverdomstolen har beaktat följderna av en generell utbredning av liknande avloppsanläggningar, att det finns andra lösningar än den ansökta och att kostnaden för den av kommunen föreslagna lösningen med sluten tank inte är oskälig.
M 5802-16
2017-06-28
Mark- och miljööverdomstolen
Uddevalla
Utsläpp från minireningsverk till mycket känslig recipient godtogs inte. Ansökan avslogs.
M 5910-16
2017-06-28
Mark- och miljööverdomstolen
Uddevalla
Högre än hög skyddsnivå krävdes eftersom utsläppen skulle ske till en mycket känslig övergödd recipient.
M 5911-16
2017-06-28
Mark- och miljööverdomstolen
Uddevalla
Högre än hög skyddsnivå krävdes eftersom utsläppen skulle ske till en mycket känslig övergödd recipient.
M 5822-16
2017-03-23
Mark- och miljööverdomstolen
Orust
Naturliga våtmarker ingår inte en avloppsanläggning Det var hög skyddsnivå för avloppsutsläpp till ett våtmarksområde med det sällsynta fosforskyende halvgräset ag.
M 10800-15
2016-12-14
Mark- och miljööverdomstolen
Aneby
Befintlig infiltration från 1994 ansågs kunna kompletteras med fosforfällning eller liknande för att uppnå hög skyddsnivå. Kostnaden ansågs rimlig eftersom recipienten var starkt övergödd. Utsläpp av WC-spillvatten förbjöds.
M 4515-15
2016-04-25
Mark- och miljööverdomstolen
Uddevalla
CE-märkning hindrar inte att sådana krav uppställs på anläggningen som helhet som enligt den svenska miljölagstiftningen bedöms nödvändiga för att säkerställa skyddet av hälsa och miljö. Ansökan avslogs på grund av att den ansökta anläggningens reningskapacitet ej redovisats. Prestandadeklaration saknades i ansökningshandlingarna.
M 9616-14
2015-10-30
Mark- och miljööverdomstolen
Uddevalla
Det underlag som ska utgöra utgångspunkt för bedöm­ningen av kvalitetsfaktorernas status ska vara represen­tativt för vattenförekomsten som helhet.
M 4335-05
2006-02-14
Miljööverdomstolen
Tanum
Kostnaderna för de undersökningar som krävs måste stå i rimlig proportion till den miljönytta som kan förväntas av undersökningarna. Ansökan beviljades utan ytterligare undersökningar.
M 3682-04
2004-11-15
Miljööverdomstolen
Simrishamn
Tillstånd till sluten tank beviljades i efterhand, men tillståndet tidsbegränsades eftersom det fanns lämpligare lösningar.
M 7917-01
2003-06-17
Miljööverdomstolen
Boxholm
Lokalisering på genomsläpplig mark i nära anslutning till en sjö var skäl för avslag på ansökan om att anlägga infiltrationsanläggning
M 6957-00
2001-05-21
Miljööverdomstolen
Vetlanda
Drift av kommunalt reningsverk ansågs vara näringsverksamhet
M 9677-99
2000-10-20
Miljööverdomstolen
Kungsbacka
Även en liten risk för påverkan på dricksvattenbrunn var tillräcklig för att avslå ansökan om infiltration.
M 245-11
2011-09-16
Mark- och miljödomstolen Vänersborg
Tanum
Krav på urinseparering har ansetts skäligt att ställa då detta kunnat motiveras utifrån känsliga recipientförhållanden och då kommunen även haft ett fungerande system på plats för inhämtning och återföring av urin till åkermark
P 10164-14
2015-04-30
Mark- och miljööverdomstolen
Gotland
Förhandsbeskedet var villkorat med att det skulle finnas anslutningspunkter för vatten och avlopp alternativt servitutsavtal för nyttjande av mark för en infiltrationsanläggning. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att det var en förutsättning för att kunna bevilja förhandsbesked att sådana förutsättningar var klara vid beslutstillfället. Förhandsbesked beviljades inte.
P 10585-13
2014-09-15
Mark- och miljööverdomstolen
Leksand
Mark som av och till översvämmas ansågs inte lämplig för byggnation.
P 8864-14
2014-09-15
Mark- och miljööverdomstolen
Leksand
Det måste finnas en utredning om markförhållanden på platsen, risken för översvämning och utredning om hur vatten- och avloppsfrågan avses lösas för att frågan om förhandsbesked ska kunna prövas.
P 1666-13
2013-12-13
Mark- och miljööverdomstolen
Höganäs
Markområden ska användas för det eller de ändamål som området är mest lämpat för. Både lämpligheten och möjligheten att bygga på en viss plats prövas. Förhandsbesked för bostadshus med bland annat svårigheter att lösa avloppsfrågan avslogs av Mark- och miljööverdomstolen.
M 10805-15
2016-12-14
Mark- och miljööverdomstolen
Aneby
Befintlig infiltration från 1997 ansågs kunna kompletteras med fosforfällning eller liknande för att uppnå hög skyddsnivå. Kostnaden ansågs rimlig eftersom recipienten var starkt övergödd. Utsläpp av WC-spillvatten förbjöds.

Litteraturreferenser

Litteraturreferenser
ReferensFörfattare
Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten HVMFS 2016:17 Havs- och vattenmyndigheten. (den 18 maj 2016).
Attefallshus Boverket. (den 8 11 2018).
Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut