Speciella omständigheter som tillsynsmyndigheten kan behöva beakta

Hitta på sidan

Enligt kommunallagen ska alla kommuninvånare behandlas lika om det inte finns sakliga skäl för något annat. I detta avsnitt beskrivs några olika omständigheter som kan behöva beaktas och som ibland kan vara skäl för att alla tillsynsbeslut inte är likadana.

När kommunalt avlopp planeras

Ibland finns det planer på att dra fram kommunalt VA inom en inte alltför avlägsen framtid. Är det då rimligt att kräva att en bristfällig avloppsanläggning byggs om eller ersätts med en ny?

I sex rättsfall från MÖD, M 4374-19, M 4559-19, M 4561-19, M 4563-19, M 4564-19 och M 4566-19 fastställdes miljöförvaltningens förbud mot användning av avloppsanläggningar eftersom de brister i anläggningarna som nämnden påtalat bedömdes medföra en hög risk för förorening av grundvattnet i området. I fyra av fallen belastades avloppsanläggningarna både med WC- och BDT-avloppsvatten medan det i två fall endast handlade om BDT-avloppsvatten. Att kommunen utifrån 6 § lagen om allmänna vattentjänster (LAV) förelagts att inrätta en allmän va-anläggning för avlopp i området föranledde inte någon annan bedömning eftersom en sådan lösning låg ca tio år fram i tiden.

HaV förstår domarna så att det kan finnas skäl att medge undantag från de miljö- och hälsoskyddsmässiga krav som normalt gäller för enskilda avloppsanläggningar när kommunalt avlopp är planerat att anläggas i ett område inom en snar framtid. Är den planerade anslutningen till det allmänna avloppsnätet avlägsen (i förevarande fall var det över 10 år kvar till dess kommunalt VA kunde förväntas byggas ut) saknas dock förutsättningar att göra några sådana undantag. Det förhållande att målen gällde ett LAV-område där kommunen borde ha ordnat kommunalt VA för området ansågs i sig sakna betydelse vid bedömningarna av om de befintliga avloppsanläggningarna uppfyllde miljöbalkens krav och om de enskilda fastighetsägarna behövde ordna sina anläggningar fram till dess att det kommunala VA-nätet byggdes ut till området. Se även avsnittet I väntan på kommunal eller gemensam avloppsanläggning i Vägledning för prövning.

När verksamhetsutövaren är gammal, sjuk eller har dålig ekonomi

Enligt 2 kap. 3 § kommunallagen(2017:725): ska alla kommuninvånare behandlas lika:

Kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.

Det innebär till exempel att tillsynsmyndigheten i förväg inte kan undanta en grupp invånare som ska slippa krävas på åtgärder om de har ett bristfälligt avlopp, se beslut från JO dnr 2114-2002. Det är istället den prövning som görs i det enskilda ärendet som är utslagsgivande för bedömningen. Det innebär också att utfallet av en prövning eller en tillsynsinsats kan bli olika beroende på förutsättningarna i det enskilda ärendet, det vill säga det finns i så fall sakliga skäl för skillnaderna.

Ålder

Som exempel tas här två domar från MMD där utfallet blev olika trots att förutsättningarna först framstår som tämligen lika. I det första målet, M 3318-11, var verksamhetsutövaren 87 år och ville befrias från kravet på att bygga om husets avloppsanläggning. Hon ansåg att nästa ägare av huset kunde förbättra anläggningen istället. Domstolen tog först ställning till an­läggningen och om den uppfyllde miljöbalkens krav. Man fann att utsläppet var olagligt eftersom det stred mot 12 § förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd och konstaterade därför att nämnden haft fog för sitt förbud. Domstolen tog därefter upp frågan om det var förenligt med gällande lag­stiftning att, med hänsyn till fastighetsägarens ålder och övriga omständig­heter, medge längre tid än vad som annars var brukligt för en sådan åtgärd. Domstolen ansåg att det mot bakgrund av den ringa belastningen på an­läggningen och omständigheterna i övrigt kunde godtas att tidpunkten för åtgärdernas genomförande sköts fram fem år. Domstolen ansåg det rimligt att anta att boendeförhållandena på fastigheten skulle förändras inom en inte alltför avlägsen framtid. Förbättringsåtgärderna skulle dock genomföras tidigare om ny ägare flyttade in. Av domen framgick även att om fastighets­ägaren inte hade flyttat inom fem år så borde tillsynsmyndigheten efter en ny skälighetsbedömning kunna flytta fram tiden ytterligare.

Den andra domen från MMD, M 1582-12, gällde ett förbud mot utsläpp från en avloppsanläggning med ansluten vattentoalett. Efter slam­avskiljning var det oklart vart vattnet tog vägen. Fastighetsägaren anförde att han och hans fru var pensionärer och att utsläppet från den befintliga an­läggningen torde vara begränsat. Fastighetsägaren, som var 77 år gammal, angav dessutom att uppskov på grund av hög ålder hade getts i andra fall. Länsstyrelsen anförde att enbart det förhållandet att en domstol i ett mål lämnat en förlängd tidsfrist inte skulle leda till att man ska dra generella slutsatser om att en fastighetsägares höga ålder ensamt är skäl nog för att få uppskov med tiden. Länsstyrelsen ansåg inte att det i ärendet hade framkommit att mängden avloppsvatten skulle understiga det man kunde förvänta sig från ett normalt hushåll bestående av två personer. Länsstyrelsen avslog överklagandet och satte endast fram tiden för när förbudet skulle börja gälla till ett år från det att lagakraftvunnen dom förelåg. Fastighetsägaren överklagade till mark- och miljödomstolen som gjorde samma bedömning som länsstyrelsen och avslog överklagandet.

Sjukdom

I dom M 1431 -14 från MMD förbjöd en tillsynsmyndighet en anläggning utan efterföljande rening efter slamavskiljning. WC- och BDT-vatten leddes till en tvåkammarbrunn och därefter ut i ett dike. Fastigheten ägdes av en äldre sjuklig man och hans dotter. Mark- och miljödomstolen ansåg att sjukdom skulle kunna vara skäl för att förlänga tiden för åtgärdande, men eftersom det i detta ärende fanns flera ägare till fastigheten och dottern inte åberopade sjukdom ansåg man inte att det fanns skäl att ändra tiden för när åtgärd skulle vara gjord.

Dålig ekonomi

I en dom från MMD, M 1050-13 , ansåg domstolen att en fastighetsägare är utan tillgångar först när denne inte kan skaffa medel genom lån/inteckning av sin fastighet. Om verksamhetsutövaren sålunda kan visa att denne på grund av sin låga inkomst inte får belåna fastigheten är det svårt att driva fram dyrbara åtgärder. Förbudet att släppa ut avloppsvatten är dock praktiskt möjligt för verksamhetsutövaren att följa. Frågan är hur denne då i fortsättningen ska kunna lösa de sanitära behoven. Om risken för miljön och hälsan motiverar snabba åtgärder bör tillsynsmyndigheten överväga om det finns andra billigare åtgärder som inte är så långsiktiga men ändå godtag­bara, till exempel sluten tank eller bortkoppling av WC och installation av torrtoalett, till dess fastigheten byter ägare eller till dess förhållandena förbättrats för fastighetsägaren.

Ett annat mål gällde en ansökan om utdömande av vite avseende en anläggning där ett löpande vite redan dömts ut vid upprepade tillfällen, MMD M 1988-12. Något nytt avlopp hade dock inte inrättats. Mark- och miljödomstolen avslog ansökan med hänvisning till att de redan utdömda vitesbeloppen om 130 000 kr inte hade haft någon pådrivande effekt. Kommande viten skulle snarare kunna förvärra fastighetsägarens ekonomiska situation, varför domstolen istället upplyste tillsynsmyndigheten om möjligheten att vidta rättelse på den felandes bekostnad.

Tillsynsmyndigheten måste i denna typ av ärenden noga överväga hur tillsynsärendet bäst drivs vidare. Det måste vara miljömässigt motiverat och inte innebära ett oproportionerligt ingripande från myndighetens sida. Rättelse på den felandes bekostnad kan vara en möjlighet men proportionaliteten av en sådan åtgärd liksom risken för att kommunen får bekosta åtgärderna med skattepengar måste noga övervägas.

När verksamhetsutövaren inte förfogar över marken

Det kan uppkomma en situation där verksamhetsutövaren inte förfogar över marken där avloppsanläggningen är placerad. Det kan till exempel handla om hus på ofri grund eller att det saknas servitut för en anläggning på annans mark.

I dom M 10649-10 från MÖD hanterades ett sådant ärende. Domstolen kom fram till att det inte krävs någon äganderätt eller annan rättighet till den mark där den enskilda avloppsanläggningen är placerad för att ett förbud mot utsläpp från en avloppsanläggning ska kunna följas:

”NN är ansvarig för och råder över det avloppsvatten som släpps ut från hans hus till den bristfälliga avloppsanläggningen. Han är vidare ensam nyttjare av avloppsanläggningen. Enligt MÖD:s bedömning kan, vid dessa förhållanden, ett förbud att inte släppa ut avloppsvatten från anläggningen riktas mot den som nyttjar anläggningen. Det krävs inte någon äganderätt eller annan rättighet till den mark där den enskilda avloppsanläggningen är placerad för att ett sådant förbud ska kunna efterföljas.”

Observera att ovanstående ärende gällde ett förbud. Avser miljöförvaltningen att meddela ett föreläggande är det dock relevant att överväga om ägaren av huset kan åtgärda anläggningen utan medgivande från markägaren. Den som är föremål för ett föreläggande måste ha faktisk och rättslig förmåga att uppfylla föreläggandet, och ligger anläggningen inte på mark som verksamhetsutövaren förfogar över kan det ifrågasättas om ett sådant föreläggande kan uppfyllas.

När fastigheten ligger inom kommunalt verksamhetsområde för avlopp

Skyldigheten att ordna allmänna vatten- och avloppsanläggningar följer av lagen om allmänna vattentjänster (LAV). Kommunen ska besluta om sådant verksamhetsområde om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang för viss befintlig eller blivande bebyggelse. Tekniska förvaltningen kan dock inte med stöd av LAV tvinga någon att ansluta sig fysiskt till den allmänna avloppsanläggningen, och miljöförvaltningen kan inte generellt förbjuda små avloppsanläggningar inom dessa områden.

Miljöförvaltningen kan dock förelägga en enskild att ansluta sig till en befintlig kommunal avloppsanläggning, men det krävs att det finns sådana omständigheter i det enskilda fallet som gör att miljöbalken kan tillämpas med denna utgång. Samma grunder används vid beslut om ett föreläggande om anslutning som vid beslut om åtgärd av en avloppsanläggning som inte ligger inom ett kommunalt verksamhetsområde.

MÖD sammanfattar i mål M 7139-03:

”Bedömningen av huruvida det enligt miljöbalkens bestämmelser kan anses miljömässigt motiverat och kostnadsmässigt skäligt att en fastighet ansluts till en allmän va-anläggning sker separat från bedömningen av frågan om en fastighets skyldighet att bidra till kostnaderna för en sådan anläggning.”

Ingår en fastighet i ett verksamhetsområde för kommunalt VA och blivit anvisad en anslutningspunkt är fastighetsägaren enligt LAV skyldig att betala anslutningsavgifter, och andra avgifter enligt taxan, även om fysisk anslutning inte sker. Detta gäller om inte fastighetsägaren kan visa att denne kan tillgodose sitt behov bättre genom en egen anläggning. Detta är ovanligt när det gäller avloppsanläggningar, men förekommer när det gäller anslutning till dricksvatten.

Några prejudicerande domar kan ge tolkningshjälp, se Hög kostnad för fysisk anslutning var inte skäl för att slippa ansluta och Bristfällig anläggning godtogs inte inom verksamhetsområde.

Hög kostnad för fysisk anslutning var inte skäl för att slippa ansluta

I mål M 7139-03 från MÖD (MÖD 2005:20) släpptes BDT-vatten ut i en stenkista på en fastighet som låg inom kommunalt verksamhetsområde. Fastighetsägaren ville inte ansluta till kommunens nät då han ansåg att kostnaden för en anslutning till den kommunala anläggningen skulle bli orimligt hög. Han föreslog istället en sluten tank. I domskälen angav Miljööverdomstolen:

”Fastigheten ligger inom verksamhetsområdet för den kommunala va-anläggningen och en förbindelsepunkt till denna finns upprättad för fastigheten. Under sådana förhållanden får en anslutning till den kommunala va-anläggningen i regel anses utgöra den miljömässigt mest lämpliga lösningen för att komma tillrätta med olägenheter från utsläpp av avloppsvatten. NN har emellertid föreslagit att en sluten tank istället ska installeras för spillvattnet från fastigheten. Vid en bedömning av nyttan av en anslutning till den kommunala va-anläggningen i förhållande till den merkostnad som skulle bli följden av en sådan anslutning istället för en installation av en sluten tank, finner Miljööverdomstolen att det inte kan anses orimligt att kräva att fastigheten ansluts till den kommunala va-anläggningen. Miljönämnden har således haft fog för att utfärda det aktuella föreläggandet.”

I en annan dom från MÖD, M 2624-03, hade tillsynsmyndigheten förelagt en fastighetsägare att ansluta sin fastighet till en kommunal anläggning istället för det minireningsverk som denne utan tillstånd hade installerat på sin fastighet. (Se även avsnitt Kan tillstånd till en anläggning ges i efterhand?) Fastighetsägaren hänvisade till att stora kostnader (600 000 kr) skulle uppkomma för att ansluta sig fysiskt till VA-nätet. Kommunen, som bedömde att kostnaderna var avsevärt lägre förelade fastighetsägaren om anslutning och förenade föreläggandet med ett vite med det belopp de ansåg att åtgärden borde kosta. Miljööverdomstolen menade att det saknades utredning som gav stöd för att kravet på anslutning skulle vara förenat med orimliga kostnader och fastställde föreläggandet. Domstolen konstaterade också att den då gällande lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar inte innehöll några regler om skyldighet för fastighetsägare inom anläggningens verksamhetsområde att ansluta fastigheten till anläggningen, utan lagen reglerade endast fastighetsägarens brukningsrätt och avgiftsskyldighet (8-9 §§ va-lagen). I nuvarande lag (2006:412) om allmänna vattentjänster motsvaras dessa paragrafer om brukningsrätt och avgiftsskyldighet av 16 och 24 §§.

Sammanfattningsvis kan konstateras att en fastighetsägares kostnad för anslutning till kommunalt VA ska vägas mot kostnaden för en enskild lösning, men att nyttan med en kommunal lösning är så pass stor att kostnaderna för anslutning kan vara tämligen höga och ändå skäliga. Skyldigheten att betala anslutningsavgift är reglerad i lag (2006:412) om allmänna vattentjänster och måste erläggas oavsett fysisk anslutning eller inte, såvida inte fastighetsägaren kan visa att hen kan tillgodose sitt behov av vattentjänst bättre genom en egen anläggning.

Vidare tydliggör MÖD att det är med stöd av hälsovårdslagstiftningen, vilket idag bör motsvaras av miljöbalken, som kravet på fysisk anslutning kan ställas.

Bristfällig anläggning godtogs inte inom verksamhetsområde

I ett mål från MÖD, M 1959-14, gällde det en avloppsanläggning som bestod av en trekammarbrunn med därefter okänd rening. Att reningen efter slamavskiljning var okänd ansåg domstolen inte var av avgörande betydelse för om det funnits fog för nämndens föreläggande om att ansluta till den kommunala anläggningen. Fastighetsägarna hade varken redovisat något tillstånd till anläggningen eller någon annan utredning som visade att den uppfyller de krav som från miljö- och hälsoskyddssynpunkt ställs på avloppsanordningar. Eftersom den nuvarande anläggningen därmed inte kunde anses uppfylla kraven i 9 kap. 7 § miljöbalken ansåg MÖD att nämnden hade haft fog för uppfattningen att anläggningen inte kunde godtas. Fastigheten låg inom verksamhetsområdet för den kommunala va-anläggningen och det fanns en förbindelsepunkt upprättad för fastigheten. MÖD uttalade att ”en anslutning till det kommunala spillvattennätet utgör som regel den miljömässigt mest lämpliga lösningen för att komma till rätta med olägenheter från utsläpp av avloppsvatten (se MÖD M 7139-03). Även med beaktande av alternativa avloppslösningar är förhållandena i detta mål sådana att det i vart fall inte är orimligt att förelägga om att fastigheten ansluts till det kommunala spillvattennätet. ”

Relevanta rättsfall

Rättsfall

Avsnitt där rättsfallet finns

Domstol, datum och målnummer

Bristfällig anläggning godtogs inte inom verksamhetsområde

Mark- och miljööverdomstolen, 2014-09-25, M 1959-14

 

Mark- och miljööverdomstolen, 2005-03-10, M 7139-03

Dålig ekonomi

Mark- och miljödomstolen Växjö, 2013-05-21, M 1050-13

 

Mark- och miljödomstolen Nacka, 2012-10-24, M 1988-12

Hög kostnad för fysisk anslutning var inte skäl för att slippa ansluta

Mark- och miljööverdomstolen, 2004-08-20, M 2624-03

 

Mark- och miljööverdomstolen, 2005-03-10, M 7139-03

När fastigheten ligger inom kommunalt verksamhetsområde för avlopp

Mark- och miljööverdomstolen, 2005-03-10, M 7139-03

När kommunalt avlopp planeras

Mark- och miljööverdomstolen, 2020-03-18, M 4374-19

 

Mark- och miljööverdomstolen, 2020-03-18, M 4559-19, M 4561-19, M 4563-19, M 4564-19 och M 4566-19

När verksamhetsutövaren inte förfogar över marken

Mark- och miljööverdomstolen, 2011-06-13, M 10649-10

Sjukdom

Mark- och miljödomstolen Vänersborg, 2014-06-17, M 1431-14

Speciella omständigheter som tillsynsmyndigheten kan behöva beakta

Miljööverdomstolen, 2010-07-01, M 6520-09

Ålder

Mark- och miljödomstolen Vänersborg, 2012-06-27, M 1582-12

 

Mark- och miljödomstolen Vänersborg, 2011-11-21, M 3318-11

Publicerad: 2022-09-05
Uppdaterad: 2023-12-06
Sidansvarig: Webbredaktion