Vattenskyddsområden

Sammanfattning - vattenskyddsområden

Vattenskyddsföreskrifter kan sätta vissa ramar och begränsningar för vilka typer av avloppsanläggningar som är möjliga att anlägga inom området. Det är därför viktigt att vid en prövning av en enskild avloppsanläggning kontrollera hur föreskrifterna är utformade.

Utifrån 7 kap. 22 § MB finns möjlighet att ge dispens från vattenskyddsföreskrifterna, men dispens får endast ges om det är förenligt med förbudets eller föreskriftens syfte (7 kap. 26 § MB) och om det finns särskilda skäl för att meddela undantag.

Som utgångspunkt bör om möjligt eftersträvas en lösning där avloppsvattnet inte når vattentäkten alls eller att uppehållstiden för avloppsvattnet blir så lång som möjligt innan det når råvattnet. Finns tveksamheter kring risken för påverkan på vattentäkten bör en geohydrologisk utredning komplettera ansökan.

Bedömningen av om den ansökta avloppsanläggningen kan tillåtas eller inte inom vattenskyddsområdet bör också ta hänsyn till vad som kan bli följden på sikt av en generell tillståndsgivning av den aktuella tekniken för fastigheter inom området.


Enligt 7 kap. 21 § MB får ett mark- eller vattenområde förklaras som vattenskyddsområde av länsstyrelse eller kommun till skydd för en yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt. Det finns också en möjlighet för kommunen att meddela föreskrifter avseende skydd för vattentäkter med stöd av lokala hälsoskyddsföreskrifter (9 kap. 12 § MB och 40 § 1 st. FMH).

Inom ett vattenskyddsområde ska sådana föreskrifter meddelas om inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter som behövs för att tillgodose syftet med området. Vattenskyddsföreskrifter kan sätta vissa ramar och begränsningar för vilka typer av avloppsanläggningar som är möjliga att anlägga inom området. Det är därför viktigt att vid en prövning av en avloppsanläggning kontrollera hur föreskrifterna är utformade.

Inom vattenskyddsområden är det naturligtvis generellt viktigt att alla avloppsanläggningar uppnår tillräckligt god rening för att inte riskera förorening av dricksvattnet. Naturvårdsverkets handbok om Vattenskyddsområden 2010:5 (Naturvårdsverket, 2010) anger som en övergripande utgångspunkt att ”vattenförekomster och vattentäkter behöver skyddas mot föroreningar som orsakas av punktutsläpp och diffusa föroreningskällor som sker idag eller i framtiden samt akuta olyckshändelser”. Det grundläggande förebyggande skyddet som styr bort ”farliga” verksamheter från vattentäktens närhet är väsentligt. Dessutom krävs ett skydd i form av naturliga barriärer, eventuellt kompletterat med olika tekniska skyddsåtgärder vid behov.

Ett vattenskyddsområde kan också vara en vattenförekomst med en fastställd MKN, se avsnitt Tillämpning av miljökvalitetsnormer vid prövning av små avlopp.

Skylt vattenskyddsområde Lygnern.

Prövning av små avlopp inom vattenskyddsområden

I föreskrifter för vattenskyddsområden kan finnas särskilda bestämmelser om hur avloppsvatten ska hanteras. Det är möjligt att i föreskrifterna ställa krav på att till exempel ledningar och teknisk utrustning som hör till en liten avloppsanläggning ska vara av en viss kvalitet för att tillstånd ska kunna medges inom vattenskyddsområdet. Det är också möjligt att i vattenskyddsområdes-föreskrifter ställa krav som går längre än vad som följer av den grundläggande lagstiftningen. Ett exempel kan vara att istället för krav på tillstånd/anmälan är inrättande av en avloppsanläggning förbjuden inom hela eller delar av vattenskyddsområdet. Utifrån 7 kap. 22 § MB finns möjlighet att ge dispens från vattenskyddsföreskrifterna, men dispens får endast ges om det är förenligt med förbudets eller föreskriftens syfte (7 kap. 26 § MB) och om det finns särskilda skäl för att meddela undantag. Det är viktigt att komma ihåg att båda rekvisiten ska vara uppfyllda för att det ska vara möjligt att meddela en dispens se bl.a. avgörande från MÖD, M 3292-17.

Oavsett hur prövningen av avloppsärenden är reglerad i skyddsföreskrifterna så är varje ny prövning av en ansökan/anmälan ett separat ärende där högre, men inte lägre, krav kan ställas än vad som regleras i föreskrifterna, om så är motiverat. Utgångspunkten för prövningen är att en riskbedömning utifrån försiktighetsprincipen ska göras i varje enskilt fall med utgångspunkt från förutsättningarna på den aktuella platsen. Riskbedömningen bör utgå ifrån platsens geologiska och hydrologiska förutsättningar, vilken teknik som är aktuell och vilka spridningsvägar som finns för avloppsvattnet till vattentäkten. Som utgångspunkt bör om möjligt eftersträvas en lösning där avloppsvattnet inte når vattentäkten alls eller att uppehållstiden för avloppsvattnet blir så lång som möjligt innan det når den. Finns tveksamheter kring risken för påverkan på vattentäkten bör en geohydrologisk utredning komplettera ansökan.

Bedömningen av om den ansökta avloppsanläggningen kan tillåtas eller inte inom vattenskyddsområdet bör också ta hänsyn till vad som kan bli följden på sikt av en generell tillståndsgivning av den aktuella tekniken för fastigheter inom området, se till exempel dom från MMD, M 344-16 och M 2813-11.

Om bestämmelser om små avlopp saknas i föreskrifterna

Ibland finns inga bestämmelser alls om avloppsanläggningar i vattenskyddsföreskrifterna. Vattenskyddsområdet bör ändå beaktas som en särskild prövningsförutsättning i kommunens ordinarie arbete med att pröva ett sådant tillståndsärende. Även om inte avloppsanläggningar i sig är reglerade i föreskrifterna kan det finnas andra bestämmelser om till exempel schaktning och maskinarbeten som bör beaktas i ett avloppstillstånd.

Det kan också finnas krav på tillstånd för BDT-avloppsanläggningar inom vissa delar av kommunen, reglerat i de lokala hälsoskyddsföreskrifterna (9 kap. 12 § 2 st. MB), vilket kan inbegripa ett vattenskyddsområde.

Om vattentäkten är en ytvattentäkt omfattas den förmodligen också av strandskydd vilket begränsar till exempel bygglovsgivning och prövningar enligt miljöbalken. Strandskydd och små avlopp behandlas under avsnittet Strandskydd.

Handläggning

Behövs en prövning utifrån föreskrifterna om vattenskyddsområdet så är det en separat process med ett eget beslut, även om beslutet kan fattas i samma dokument som avloppstillståndet i sig om man så vill. Detta förutsätter att det är miljöförvaltningen som har tillsyn/prövning enligt vattenskyddsföreskrifterna. Generellt har den som fastställt ett vattenskyddsområde också tillsynen/prövningen. Länsstyrelsen kan överlåta tillsynen/prövningen till kommunen. Det kan finnas behov av att remittera ansökan/anmälan till såväl huvudmannen för vattenskyddsområdet som till den som har tillsyn/prövningsansvar. Se även avsnitt Remiss.

Har beslutet om att inrätta ett vattenskyddsområde vunnit laga kraft kan det inte överklagas av en sökande av tillstånd till en liten avloppsanläggning. Det är enbart avloppsbeslutet som får överklagas inom överklagandetiden.

Mikrobiella risker inom vattenskyddsområden

Främsta orsaken till att avloppsanläggningar ofta regleras inom vattenskyddsområden är att avloppsvatten kan utgöra en betydande risk för mikrobiell förorening av råvattnet. Den stora konsekvensen av just dricksvattenburna sjukdomsutbrott är att smittspridningen sker snabbt via dricksvattennätet och därmed berör många människor. En enda infekterad person kan utsöndra ett stort antal sjukdomsframkallande mikroorganismer via avföringen (fekalierna). Vissa smittämnen överlever länge, har låg infektionsdos och kan dessutom vara svåra att avskilja i vattenverken. Sammantaget innebär detta att dåligt lokaliserade eller bristfälligt underhållna små avloppsanläggningar, även om de har tillstånd, kan utgöra en reell risk för dricksvattenförsörjningen.

Det är sökandes ansvar att visa att den aktuella anläggningen inte riskerar att medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I en dom från MMD, M 3912-14, godtogs inte ett minireningsverk utan efterpolering inom ett vattenskyddsområde då sökanden inte visat att anläggningen hade en tillfredställande reduktion av smittämnen. I en annan dom från MMD, M 2113-15, bedömde domstolen att den sökanden inte hade visat att efterpoleringssteget gav tillräckligt låga bakteriehalter i förhållande till den skyddsnivå som gällde i vattenskyddsområdet där den skulle placeras.

Smittskyddsaspekten är särskilt viktig att ta ställning till vid val av avloppsreningsteknik. Vad som är att betrakta som lämpligast teknik beror på om vattentäkten är en yt- eller grundvattentäkt. Om vattentäkten är en ytvattentäkt kan infiltrerande anläggningar vara att föredra eftersom ett de genom fördröjning bidrar till en viss fastläggning och inaktivering av smittämnen. Om vattentäkten är en grundvattentäkt så kan just markbaserade system med infiltration till grundvatten emellertid vara problematiska eftersom systemen under olyckliga omständigheter kan innebära en direkttillförsel av smittämnen till råvattnet. Sådan omständigheter kan till exempel handla om att avståndet till grundvattennivån blir för kort genom att det blir ett genombrott i infiltrationen eller att grundvattennivåns läge blir högre än beräknat. Vatten rör sig inte heller inte helt jämnt i mark utan rinner i sprickor och porer vilket gör att uppehållstiden kan vara kortare än vad som teoretiskt kan uppskattas. Uppehållstiden mellan infiltrationspunkten till uttagspunkten kan därmed vara för kort för att eventuella smittämnen ska hinna reduceras. Se avsnitt Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening.

För att kunna bedöma risken med en ny avloppsanläggning inom ett vattenskyddsområde kan det vara viktigt att ta reda på hur dricksvattenproduktionen sker i vattenverket. Om ytvatten används sker ofta beredningen i vattenverket i ett flertal steg med avskiljning av smittämnen. Detta är nödvändigt eftersom ytvatten ofta har en mer varierande råvattenkvalitet än grundvatten. Om däremot grundvatten används är det vanligt att vattenberedningen i vattenverket är enkel och kanske helt utan desinfektion. I det fallet kan smittämnen som tillförs grundvattnet, genom dåligt fungerande avloppslösningar i närområdet till intaget, medföra allvarliga konsekvenser för dricksvattenförsörjningen. En större ytvattentäkt med ett avancerat vattenverk är alltså mindre känsligt för föroreningar än en grundvattentäkt med en enklare vattenberedning.

Under förutsättning att BDT-spillvattnet renas tillräckligt innan det släpps ut så ger en avloppsanläggning där WC-spillvattnet samlas upp separat generellt sett ett robust skydd mot mikrobiella föroreningar. Det utesluter inte att det kan finnas andra tekniska lösningar som ger motsvarande skydd mot smittämnen.

Se även avsnitt Bedömning av rening av andra ämnen än smittämnen och näringsämnen.

Verktyg för riskbedömning

För att bättre kunna bedöma mikrobiella risker för grundvattentäkter har Svenskt Vatten i samarbete med bland annat SGU utvecklat ett så kallat QMRA-verktyg för att kvantifiera infektionsrisken med hänsyn till de naturliga barriärerna i mark och grundvatten. Resultaten utvärderas genom jämförelser med valda acceptansnivåer för infektionsrisken. Metoden med fallstudier från några vattenskyddsområden beskrivs i SVU-rapport 2016-19 ”Mikrobiologisk riskbedömning av grundvattentäkter”. Verktyget är främst ett sätt för huvudmannen för vattentäkten att kunna kvantifiera de mikrobiella riskerna men också en möjlighet för miljöförvaltningen att kunna differentiera och motivera de krav som ställs på små avlopp inom ett specifikt vattenskyddsområde.

Påverkan från växtnäringsämnen

Kväve och fosfor från små avloppsanläggningar kan påverka både grundvatten och ytvatten inom ett vattenskyddsområde.

Kvävetillförseln från infiltrationsanläggningar för hushållsspillvatten utgör en betydande föroreningsrisk för grundvattnet. Den specifika kvävetillförseln från en sådan anläggning är i storleken 10 g/d per ansluten person. Redan en anläggning för ett fåtal hushåll kan därför märkbart påverka en mindre kommunal grundvattentäkt (Naturvårdsverket, 2010).

Fosfor är normalt inte något större problem för en grundvattentäkt. Fosfor kan dock orsaka problem i ytvatten då det är en begränsande tillväxtfaktor i sötvatten.

Primär, sekundär och tertiär skyddszon

Ett vattenskyddsområde är vanligen indelat i skyddszoner- primär, sekundär och ibland tertiär skyddszon. Beroende på om det är en grundvattentäkt eller en ytvattentäkt så har skyddszonerna lite olika utformning. Utgångspunkt för zonindelningen för grundvattentäkter är uppehållstider i mark och för ytvattentäkter rinntider i öppna vattenvägar tillsammans med fasta skyddsavstånd. Avgränsning och zonindelning av ett vattenskyddsområde är ett sätt att skapa en övergripande bild av hur vattentäkten fungerar. Dessutom är indelningen i zoner ett sätt att beakta kravet på proportionalitet gentemot den enskilde när föreskrifter meddelas eftersom riskerna för påverkan av råvattnet sannolikt varierar inom området. Däremot är inte syftet att zonerna rakt av ska kunna användas som underlag vid prövningar på enskilda fastigheter. Ett undantag är naturligtvis om vattenskyddsföreskrifterna anger totalförbud mot anläggning av avlopp inom någon enskild zon. Då är utgångspunkten att förbudet ska följas om det inte finns särskilda skäl för dispens (7 kap. 22 § MB).

Det är viktigt att komma ihåg att det inte är säkert att vattenskyddsområdets zonindelning ger ett bra stöd i bedömningen av risken för påverkan på dricksvattnet eftersom indelningen i zoner kan ha genomförts utifrån andra utgångspunkter som inte riktigt passar i det enskilda fallet som är uppe till prövning.

Relevanta rättsfall

Rättsfall
RättsfallSlutsats
M 3292-17
2018-06-26
Mark- och miljööverdomstolen
Göteborg
För att dispens från förbud i föreskrifter för vattenskyddsområde ska kunna medges måste sökanden visa både att dispensen är förenligt med syftet med skyddsföreskrifterna och att det finns särskilda skäl att meddela undantag.
M 344-16
2016-04-14
Mark- och miljödomstolen Vänersborg
Lilla Edet
Bedömningen av om den ansökta avloppsanlägg-ningen kan tillåtas eller inte inom vattenskyddsområdet bör ta hänsyn till vad som kan bli följden på sikt av en generell tillståndsgivning av den aktuella tekniken för fastigheter inom området
M 2113-15
2015-09-24
Mark- och miljödomstolen Vänersborg
Uddevalla
Minireningsverk med efterpolering godtogs inte inom vattenskyddsområde.
M 3912-14
2015-01-08
Mark- och miljödomstolen Vänersborg
Trollhättan
Minireningsverk utan efterpolering godtogs inte inom ett vattenskyddsområde då sökanden inte visat att anläggningen hade en tillfredställande smittskyddsreduktion.
M 2813-11
2012-01-31
Mark- och miljödomstolen Nacka
Ekerö
Vid bedömningen av om den ansökta avloppsanläggningen kan tillåtas eller inte inom ett vattenskydds­område ska hänsyn tas till vad som kan bli följden på sikt av en generell tillståndsgivning av den aktuella tekniken för fastigheter inom området

Litteraturreferenser

Litteraturreferenser
ReferensFörfattare
Handbok om vattenskyddsområde, rapport 2010:5 Naturvårdsverket. (2010).
Publicerad: 2019-10-02
Sidansvarig: Webbredaktion