Frågor och svar om små avlopp

Eftersom prestandadeklaration (och CE-märkning) ska vara den enda märkning som styrker byggproduktens överensstämmelse med angiven prestanda, utgör prestandadeklarationen ett viktigt underlag vid tillståndsprövning.

Om en produkt är prestandadeklarerad och CE-märkt så påverkar detta prövningsmyndighetens möjligheter att efterfråga information från sökanden om produkten och dess egenskaper. Myndigheten inte får efterfråga andra prov eller bedömningar än de som anges i de harmoniserade standarderna. Inte heller andra uppgifter om produkternas väsentliga egenskaper än de som framgår av prestandadeklarationen.

Däremot påverkas inte möjligheten för prövningsmyndigheten att ställa krav på försiktighetsmått för anläggningen som helhet för att tillstånd ska kunna medges. Prestandadeklaration och dess CE-märkning hindrar alltså inte att det vid själva tillståndsprövningen ställs sådana krav som enligt den svenska miljölagstiftningen bedöms nödvändiga för att säkerställa hela anläggningen och dess placering uppnår uppnå svenska krav på hälsa och miljö. Detta framgår av en dom från MÖD mål M 4515-15.

Avloppsanläggningar kan bestå av en eller flera produkter som omfattas av en harmoniserad standard enligt byggproduktförordningen (EU-förordning nr 305/2011). Dessa måste då vara försedda med en prestandadeklaration och vara CE-märkta. En harmoniserad standard anger vilka metoder och kriterier för bedömning av produktens prestanda som ska användas.

Resultatet av proven och bedömningarna avseende byggprodukternas väsentliga egenskaper redovisas i prestandadeklarationen. Med ledning av uppgifterna i denna deklaration får myndigheten avgöra om produktens prestanda uppfyller kraven på miljö- och hälsoskydd för anläggningen i sin helhet. Om produkten (utifrån vad som är redovisat i prestandadeklarationen) inte klarar de krav på miljö- och hälsoskydd som kan ställas i det specifika ärendet, så kan produkten behöva kompletteras med ytterligare reningssteg så att anläggningen som helhet klarar kraven.

Produkten kan förväntas uppnå de reduktioner som redovisats i prestandadeklarationen och myndigheten ska kunna utgå från att uppgifterna i prestandadeklarationen är riktiga och tillförlitliga såvida det inte finns objektiva indikationer på motsatsen. I så fall ska kontakt tas med Boverket som är svensk marknadskontrollmyndighet för byggprodukter.

Vid prövningen får myndigheten begära att ta del av prestandadeklarationer, bruksanvisningar och säkerhetsföreskrifter för byggprodukter som omfattas av en harmoniserad standard, exempelvis EN 12566-3 förtillverkade avloppsanläggningar, eller är CE-märkta på frivillig basis genom en europeisk teknisk bedömning (ETA). Handlingarna, som i första hand är avsedda för slutkunden, ska vara skrivna på svenska, enligt 2 § i Boverkets föreskrifter och allmänna råd om språkkrav för prestandadeklarationer och vissa andra handlingar om byggprodukter (BFS 2013:7) om produkten tillhandahålls i Sverige.

Prestandadeklaration (och CE-märkning) av byggprodukter innebär att tillverkarna tar ansvar för att deklarerad prestanda är riktig. Prestandadeklarationen (och CE-märkning) innebär inte att produkten är godkänd för att användas i en viss medlemsstat. För mer information om byggproduktförordningen hänvisas till bilaga 2 till HaV:s allmänna råd (HVMFS 2016:17) och till Boverkets webbsida.

Det är den som söker tillstånd som ska visa att hela anläggningen uppfyller miljöbalkens krav. För att minireningsverket ska få säljas i Sverige måste produkten ha genomgått tester och bedömningar enligt vad som anges i en harmoniserad standard för byggprodukter. Resultatet av provningarna/bedömningarna redovisas av tillverkaren i en prestandadeklaration.

Tillståndsmyndigheten kan med ledning av uppgifter i prestandadeklaration, bruksanvisning och säkerhetsföreskrifter avgöra om produkten uppfyller kraven på miljö- och hälsoskydd. Förhållanden i omgivningen avgör också om det behövs ställas ytterligare krav på skyddsåtgärder till exempel i form av efterpolering. HaV vill här även hänvisa till information i bilaga 2 till HaV:s allmänna råd (HVMFS 2016:17) om hur byggprodukter ska hanteras vid prövningen.

När det gäller frågan om krav på efterpolering (för hälsoskydd) vill vi hänvisa till en dom från Mark- och miljööverdomstolen, M 2137-13. MÖD ansåg att det, utifrån de förutsättningar som gällde för det aktuella ärendet, var skäligt att ställa krav på att minireningsverk ska kompletteras med krav på efterpolering för att reducera smittämnen. I det aktuella ärendet gällde normal skyddsnivå för hälsoskydd och utsläppspunkten skedde i dike i närheten av bebyggelse. Ett resonemang om att avloppsvattnet renas under lång transport i dike eller ledningar på väg till recipienten skulle inte ges någon avgörande betydelse. MÖD slog fast att det normalt sett är förhållandena vid utsläppspunkten som är avgörande för vilka krav på reningsgrad myndigheten ska ställa. HaV har skrivit ett referat av domen.

Det är möjligt att villkora ett tillstånd för en avloppsanläggning med krav på att giltigt serviceavtal ska finnas för anläggningen, detta slogs fast av Mark-och miljööverdomstolen den 2017-12-22 i mål nr. M 5060-16.

Endast ett villkor som enbart anger att serviceavtal ska tecknas och finnas under anläggningens hela drifttid säger inte så mycket om vilken skötsel anläggningen behöver för att fungera. Som komplement kan det därför vara bra att man i villkoren delar upp vilken kontroll och underhåll som fastighetsägaren själv ansvarar för att göra och vad som kräver kvalificerad personal med särskild sakkunskap på området. En beskrivning av denna uppdelning bör framgå av skötselinstruktionerna för anläggningen som tillverkaren ska upprätta. Vilka villkor som ska ställas upp får bedömas från fall till fall bl.a. med stöd av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. Det är viktigt att villkoren är tydliga och väl motiverade.

Ja, praxis tillåter att myndigheten kan ge tillstånd i efterhand och det finns inte något juridiskt hinder mot att en verksamhetsutövare ansöker frivilligt om tillstånd för en avloppsanläggning som redan är på plats. Det kan vara viktigt för den enskilde verksamhetsutövaren att få frågan om tillstånd prövad i efterhand. En anledning kan vara frågan om rättskraft. Om man har fått ett tillstånd omfattas det som prövats av rättskraft, det vill säga beslutet gäller mot alla med avseende på de frågor som prövats. Det innebär att den enskilde får ett starkt skydd mot eventuella framtida klagomål på anläggningen exempelvis när det gäller lokalisering, teknik och dimensionering. Myndigheten bör dock vara försiktig och inte ge tillstånd i tveksamma fall då detta kan medföra att framtida ingripanden försvåras.

Det finns ingen skyldighet i miljölagstiftningen att ansöka om tillstånd för en anläggning som saknar tillstånd. Havs- och vattenmyndighetens uppfattning är dock att det torde vara möjligt att förelägga verksamhetsutövaren om att ansöka om tillstånd för verksamheten i efterhand om verksamhetsutövaren har för avsikt att driva anläggningen vidare. Exempel på detta finns avseende vattenverksamheter, se bland annat MÖD M 7763-10, men rättspraxis avseende små avloppsanläggningar saknas.

En tillståndsansökan skulle kunna avse enbart den redan inrättade anläggningen, men också de förbättringar/kompletteringar som verksamhetsutövaren har för avsikt att göra.

En förutsättning för att myndigheten ska kunna ge tillstånd i efterhand är att anläggningen och förhållandena på platsen kan bedömas och att denna bedömning utmynnar i att miljöbalkens krav är uppfyllda. Vid en prövning i efterhand saknas ibland vissa av de uppgifter man normalt har vid en vanlig tillståndsprövning vilket kan göra bedömningen svår. Verksamhetsutövaren har här ett stort ansvar när det gäller att visa att miljöbalkens krav är uppfyllda. Myndigheten har också möjlighet att begära in de uppgifter som behövs. Verksamhetsutövaren ska redovisa att avloppsanläggningen är lämplig för ändamålet och att den renar avloppsvattnet tillfredsställande. I regel krävs någon form av dokumentation från utförandet, entreprenörsrapport eller liknande. Om tillstånd till anläggningen inte kan ges i efterhand på grund av till exempel undermålig teknik, bristfällig dimensionering eller dålig lokalisering kan detta vara motiv för att förbjuda fortsatt utsläpp.

När det blir aktuellt med förbud behöver en bedömning göras av om ett förbud är proportionerligt. Är ett förbud inte proportionerligt kan myndigheten istället välja att meddela föreläggande om drift och underhåll. Även om det finns det behov av mindre förändringar av en sådan anläggning (som alltså inte kan få tillstånd men där förbud inte heller är proportionerligt) så är HaV:s bedömning att det torde vara möjligt att förelägga om detta. Det förutsätter att ändringarna inte är tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt 13 och 14 §§ FMH.

En verksamhetsutövare ska inte ha någon fördel av att ha anlagt en anläggning utan ha sökt tillstånd. Mark- och miljööverdomstolen har i ett överklagat mål (M 9983-04) uttalat att det inte ska tas med i bedömningen att anläggningen redan existerar. I domen från MÖD ansågs lösningen inte lämplig och tillstånd gavs därför inte. Läs mer i vägledningen för tillsyn i avsnitt Små avloppsanläggningar inrättade utan tillstånd.

HaV:s Allmänna råd om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten (HVMFS 2016:17) är myndighetens tolkning av vissa centrala bestämmelser som rör prövningen av små avlopp. Det Allmänna rådet är vägledande för myndigheter och domstolar. Att det Allmänna rådet är vägledande betyder att de till skillnad från lagar, förordningar och föreskrifter inte är juridiskt bindande, utan just vägledande. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet så kan det finnas behov av att ställa högre eller lägre krav än de två skyddsnivåerna, normal och hög skyddsnivå, som anges i det Allmänna rådet.

Detta framgår direkt av det Allmänna rådet som anger att ”strängare reduktionskrav eller ytterligare behov av skyddsåtgärder än vad som framgår av dessa allmänna råd kan vara motiverade med utgångspunkt från vad som är tekniskt, ekonomiskt och miljömässigt motiverat i det enskilda fallet. Åtgärdsprogram framtagna enligt 6 kap. 5 och 6 §§ förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön kan ligga till grund för en sådan bedömning.”

I domarna M 5910-16 och M 8721-16 fann MÖD att det på grund av kumulativa effekter från många små avlopp och recipientens känslighet för näringsämnen fanns ett behov av att ytterligare minska utsläppen utöver vad som följer av kraven på hög skyddsnivå i det Allmänna rådet. MÖD fann därför att högre krav än de som gäller för hög skyddsnivå för miljöskydd behövde ställas i detta fall. MÖD beaktade även vad som på sikt kunde bli följden av en generell tillståndsgivning av den sökta lösningen för fastigheter inom området.

Omständigheterna i det enskilda fallet kan även motivera att lägre krav än normal skyddsnivå ställs på vissa platser. Relevanta omständigheter skulle till exempel kunna vara att

• recipienten inte är eller riskerar att bli negativt påverkad av övergödning
• den sammantagna belastningen på recipienten är liten
• det inte handlar om en naturligt näringsfattig recipient som är känslig även för små tillskott av näringsämnen.

I det Allmänna rådet beskrivs allmänt att ”vid bedömningen av om det är orimligt att vidta försiktighetsmått enligt 2 kap. 3 § MB för en anordning bör bland annat följande beaktas

• utsläppets mängd och sammansättning i förhållande till omgivningens känslighet
• om det är fråga om lokalisering i ett mycket glest bebyggt område till exempel norra Norrlands inland eller annan del av landet med liknande förhållanden.

I glest bebyggt område kan sålunda de enda rimliga skyddsåtgärderna vara relaterade till smittskyddet, om recipienten inte alls är övergödd och det inte är en naturligt näringsfattig recipient som är känslig även för små tillskott av näringsämnen.

På samma sätt som det är möjligt att göra avsteg från normal skyddsnivå är det möjligt att göra avsteg även från delar av hög skyddsnivå. Krav på reduktion av kväve kan till exempel bedömas som onödigt om nitrathalterna i grundvattnet är låga och om kvävekrav inte ställs på ett kommunalt reningsverk i området. Se till exempel MÖD:s mål M 1382-17 där krav på kväverening inte ansågs motiverat.

Liksom vid alla andra beslut måste skälen till kravnivån motiveras tydligt i det enskilda fallet.

Ja. Även om Naturvårdsverkets allmänna råd ursprungligen var avsedda för anläggningar upp till 25 personekvivalenter, vilket även gäller för HVMFS 2016:17 kan råden tillämpas också för anläggningar upp till och med 200 pe. Det måste alltid göras en bedömning av vilken skyddsnivå som ska gälla för varje enskild anläggning. Kraven ska anpassas efter recipientens känslighet och efter vad som krävs för att undvika olägenhet för människors hälsa eller miljön. För större anläggningar är det särskilt motiverat att ställa krav på robusthet eftersom riskerna för påverkan från ett orenat utsläpp är mer omfattande.

När det gäller tillstånd så är detta knutet till fastigheten och anläggningen vilket innebär att det tas över av den nya fastighetsägaren/nyttjanderättsinnehavaren.

För anläggningar som enbart renar BDT-vatten finns ingen provning enligt europeisk standard. Under 2020 har SIS dock publicerat en svensk standard för förtillverkade BDT-anläggningar. Den heter ”Reningsanläggningar upp till och med 50 pe – provningsmetoder för utvärdering av förtillverkade BDT-anläggningar, SS 825640:2020”.

Standarden specificerar provningsmetoder för att utvärdera reningseffekt, vattentäthet och hållfasthet hos förtillverkade reningsanläggningar för bad- disk- och tvättvatten från hushåll. Provningsmetoderna omfattar inte avskiljning av smittämnen. Krav, testmetoder, märkning och utvärdering av prestanda för reduktion av mikroorganismer för småskalig avloppsvattenrening av hushållsspillvatten med eller utan toalettavloppsvatten specificeras istället i den svenska standarden SS 825630.”Avlopp – Småskalig avloppsrening för upp till 50 PT – Reduktion av mikroorganismer, SS 825630:2020”.

Till skillnad från förtillverkade avloppsprodukter avsedda för både toalett- och BDT-avloppsvatten och som via Byggproduktförordningen omfattas av krav på CE-märkning enligt EN-12566-standarderna, finns inget formellt krav på att BDT-produkterna ska vara testade enligt dessa nya standarder innan de sätts ut på marknaden.

Vid anmälan eller ansökan bör dock någon form av testresultat, där den testade anläggningens utformning, dimensionering och belastningsgrad motsvarar den sökta anläggningens, i normalfallet kunna presenteras. Resultat från testning enligt de svenska standarderna kan utgöra en sådan del i underlaget vid handläggning av en anmälan eller tillståndsansökan om en BDT-anläggning.

Om inte tillräckligt med uppgifter om anläggningens prestanda finns blir det svårt att bedöma om anläggningen når upp till den skyddsnivå som krävs på platsen och om ytterligare skyddsåtgärder behövs eller om anläggningen bör förbjudas.

Konventionella markbaserade anläggningar för BDT-vatten kan anses uppfylla reningskraven för näringsämnen och BOD7 i såväl hög som normal skyddsnivå om det gäller en

• infiltrationsanläggning inrättad enligt teknisk rapport EN 12566: Del 2 eller enligt Naturvårdsverkets faktablad 8147
• markbädd inrättad enligt teknisk rapport EN 12566: Del 5 eller enligt Naturvårdsverkets faktablad 8147.

En bedömning av vilken rening som krävs ska alltid göras i det enskilda fallet, då det är lokala förutsättningar som påverkar vilka skyddsåtgärder som krävs för att minimera risken för olägenheter för människors hälsa och miljön. Reduktionskraven på BDT- anläggningen bör bedömas utifrån hushållets totala utsläpp. Om toalettavfallet tas om hand utan utsläpp så innebär det att ungefär 90 % av kvävet, 90 % av fosforn och 40 % av BOD:n redan har avskilts från avloppsvattnet jämfört med om även WC-spillvatten skulle ha släppts ut. För att uppnå samma procentuella reduktion för en BDT-avloppsanläggning som för en anläggning där allt hushållsspillvatten är anslutet behöver BDT-spillvattnet renas till 80% enbart med avseende på BOD.

Med avfall menas alla föremål eller ämnen som innehavaren vill göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med. Principiellt är det viktigt från resurssynpunkt att avfall kan återanvändas för nya ändamål och det händer då att man vill finna nya användningsområden för avfallet, till exempel som ersättning för markbäddssand.

Först av allt behöver man avgöra om avfallet har upphört att vara avfall eller inte - den frågan bör ställas till den aktör som tillhandahåller avfallet. Naturvårdsverket är tillsynsvägledande myndighet på avfallsområdet. Frågan är viktig att reda ut eftersom det finns förbud för hur vissa typer av avfall får används.

Om produkten inte längre är avfall kan det istället ha övergått till att vara en kemisk produkt. Då är det Kemikalieinspektionen som har ansvar för tillsynsvägledningen. KemI kan (liksom den lokala tillsynsmyndigheten) granska att kemikaliereglerna följs, till exempel att produkten är klassificerad enligt CLP-förordningen och att det finns säkerhetsdatablad och korrekt märkning i de fall det krävs.

Det skulle också kunna handla om en så kallad biprodukt istället för ett avfall. Då gäller inte avfallslagstiftningen, men Naturvårdsverket är fortfarande tillsynsvägledande myndighet.

När det är klart, enligt ovan, vilka regler som gäller så behöver en bedömning göras om denna typ av material i en avloppsanläggning kan ske utan oacceptabel påverkan på människors hälsa eller på miljön. Eftersom all relevant miljöpåverkan ska ingå i prövningen måste underlaget omfatta alla aspekter så att en samlad bedömning av avloppsanläggningens miljöpåverkan kan göras vid tillståndsprövningen. Prövningen av en sådan ansökan bör därför ha två huvudspår:

1. Kan anläggningen anses klara reningen av avloppsvattnet på ett tillfredsställande sätt?
2. Kan avfallet i anläggningen utgöra någon risk för miljö och/eller hälsa genom till exempel utlakning av icke önskvärda ämnen?

Generellt sett så anser HaV att det bör finnas testresultat eller referenser från trovärdiga undersökningar som kan användas som underlag för bedömningen av såväl fråga 1 som 2.

Specifika frågor som skulle kunna vara angelägna att ställa sig just för att det handlar om ett avfall (eller annat material, se ovan) är till exempel:

• Vad har provtagits? Vilka parametrar är av störst relevans för hälsa och miljö?
• Kan materialet variera i innehåll och därmed också ha varierande risk för till exempel utlakning?
• Kan mikrobiologisk aktivitet i avloppsanläggningen förändra riskbilden?
• Vad sker med materialet efter att anläggningen tjänat ut?

I 12 § i förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd anges att det är förbjudet att i vattenområde släppa ut avloppsvatten från vattentoalett eller tätbebyggelse, om avloppsvattnet inte har genomgått längre gående rening än slamavskiljning.

Definitionen på vattenområde återfinns i 11 kap 4 § miljöbalken: ”Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.” I förarbetena till miljöbalken (prop. 1997/98:45 del 2 s. 128) ges följande exempel på vattenområden:” sjöar, vattendrag, diken och kärr, liksom vissa konstgjorda vattensamlingar, bl.a. regleringsmagasin och bevattningsdammar. Däremot avses inte simbassänger vara omfattade.” De exempel på vattenområde som lämnas i propositionen avser endast ytvattenområden. Grundvatten avses alltså inte, vilket betyder att infiltration som når grundvattnet inte omfattas av 12 § FMH.

Oavsett om ett orenat avloppsvatten släpps ut till ett vattenområde eller ej så omfattas alltid utsläpp av avloppsvatten av 9 kap. 7 § MB: ” Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras.”

Nej, inte automatiskt. Tillsynsbeslut som föreläggande eller förbud gäller som huvudregel endast mot adressaten. Tillsynsmyndigheten kan dock enligt 26 kap 15 § MB första stycket välja att sända beslutet till inskrivningsmyndigheten för anteckning i Lantmäteriets fastighetsinskrivning. Beslut som är inskrivna i fastighetens inskrivningsdel gäller även mot ny fastighetsägare. Om föreläggandet eller förbudet gäller vid vite gäller som huvudregel vitet inte mot ny ägare. Ett löpande vite kan dock gälla även mot ny ägare från tiden för ägandeövergången. Detta framgår av 26 kap 15 § MB andra stycket.

Fastighetsägarens höga ålder kan, i kombination med andra omständigheter, vara ett skäl till att tillsynsmyndigheten bestämmer en längre tidsfrist än vanligt för fastighetsägare som ska åtgärda en bristfällig anläggning. Det måste då också vägas in omständigheter som risk för olägenheter, anläggningens belastning med mera.

Enbart hög ålder kan dock aldrig ensamt utgöra ett sådant skäl. Det finns två domstolsavgöranden från Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt som belyser detta. I ett mål, M 3318-11, gjorde domstolen bedömningen att det mot bakgrund av fastighetsägarens höga ålder (87 år) i kombination med ringa belastning och övriga omständigheter kunde godtas att tidpunkten för åtgärder flyttades fram till dess att boendeförhållandena på fastigheten hade ändrats. I mål nr M 1582-12 kom domstolen fram till att det inte utgjorde skäl för anstånd med åtgärder att fastigheten beboddes av ett pensionärspar i övre 70-årsåldern. Här fanns inga andra omständigheter som kunde medföra längre anstånd än normalt.

Vid tillsyn av en befintlig liten avloppsanläggning behöver smittskyddsriskerna bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet. Lagstiftning och rättspraxis utgår i första hand från att avloppsanläggningen behöver vara utförd med en sådan teknik att tillräcklig rening av sjukdomsframkallande organismer kan förutsättas ske i anläggningen, se till exempel MÖD M 3388-22 och MÖD M 4075-20.

Frånvaron av indikatororganismer i en recipient eller i en dricksvattenbrunn som ligger i närheten av en avloppsanläggning har av MÖD inte tillmätts någon betydelse när fullgott reningssteg efter slamavskiljning har saknats vid utsläpp av WC-vatten, se till exempel MÖD M 7165-13 , MÖD 3244-15 och MÖD M 13819-19.

De vanliga indikatororganismerna E. coli och Intestinala enterokocker finns dessutom inte bara i tarmkanalen hos människor utan även hos andra varmblodiga djur. Skulle dessa indikatororganismer påvisas i en närbelägen recipient eller dricksvattenbrunn kan de vara spår av annat än just avloppsvatten.

Analys av indikatororganismer (till exempel E. coli och Intestinala enterokocker) i en recipient såsom ett dike eller en sjö, för att bedöma hur väl en närbelägen avloppsanläggning fungerar, innebär svårigheter - bland annat för att det finns en utspädningsfaktor som kan variera över tid. En analys av eventuell mikrobiell förorening av en närliggande dricksvattenbrunn ger motsvarande svårigheter vid tolkningen av analysresultatet.

Hur vattnet rör sig mellan en avloppsanläggning och en dricksvattenbrunn är inte konstant över tid utan kommer att påverkas av till exempel belastningen på avloppsanläggningen, grundvattennivåer, uttagsmängderna i dricksvattenbrunnen med mera. En provtagning ger därför endast en ögonblicksbild av föroreningssituationen.

Se även frågorna

• Finns det gräns- eller riktvärden för smittämnen i ett renat avloppsvatten?
• Varför behöver avlopps­vatten renas och vilka huvud­regler finns om rening?
• Kan riktvärden för smittämnen i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om badvatten användas för bedömning av små avloppsanläggningar ?

Alla fastighetsägare vars fastigheter finns inom en allmän va-anläggnings verksamhets­område, som behöver en vattentjänst och där behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt, har rätt att använda en allmän va-anläggning (se 16 § i lagen om allmänna vattentjänster, LAV). Om fastigheten finns inom allmänt verksamhetsområde, och behovet av en vattentjänst inte kan tillgodoses bättre på annat sätt, så föreligger också en skyldighet för fastighetsägaren att betala avgift för den allmänna anläggningen (24 § LAV).

Det är dock inte möjligt att med stöd av LAV kräva att en fastighet ska anslutas till en allmän va-anläggning, och miljöförvaltningen kan inte generellt förbjuda små avloppsanläggningar inom dessa områden. Miljöförvaltningen kan dock förelägga en enskild att ansluta sig till en befintlig kommunal avloppsanläggning om det finns behov av att avloppsanläggningen åtgärdas, fastigheten ligger inom allmänt verksamhetsområde och kostnaden för ledningsdragning på fastigheten för anslutning till allmän va-ledning inte är orimligt hög.

Att det går att förelägga om en sådan anslutning framgår bland annat av en dom från Regeringsrätten (RÅ 1995 ref 15). Att en anslutning till allmän va-anläggning som regel är den mest miljömässigt lämpliga lösningen framgår av domar från Mark- och miljööverdomstolen (Se t.ex. Mark- och miljööverdomstolens dom den 10 mars 2005 i mål M 7139-03).

Läs mer i avsnittet När fastigheten ligger inom kommunalt verksamhetsområde för avlopp i vägledningen för prövning av små avlopp.

Nej, eftersom deltagandet i en gemensamhetsanläggning bygger på frivillighet är det inte lämpligt att tvinga någon att ingå i en sådan anläggning (se Mark- och miljööverdomstolens dom den 28 augusti 2001 i mål nr M 5463-00). Vidare kan det finnas osäkerheter kring den faktiska kostnaden för att ansluta en fastighet till en gemensamhetsanläggning, och det är därför ofta svårt att bedöma om ett sådant krav kan anses som rimligt enligt 2 kap 7 § miljöbalken.

Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om badvatten (HVMFS 2012:14) innehåller vissa nivåer för förekomst av E. coli och Intestinala enterokocker, men dessa nivåer ska tillämpas vid förvaltning av badvattenkvalitet enligt badvattenförordningen.

E. coli och Intestinala enterokocker är tarmbakterier och används som så kallade indikatororganismer för att bedöma badvattenkvalitet baserat på längre provserier över flera år. Indikatororganismer betyder att de valts ut för att de är enkla att mäta och kan indikera att det finns andra farligare sjukdomsframkallande smittämnen närvarande, men rikt- och gränsvärden för Intestinala enterokocker och E. coli i badvatten kan inte direkt översättas till rikt- eller gränsvärden i ett renat avloppsvatten.

Se även frågorna

• Kan funktionen hos en liten avloppsanläggning bedömas genom provtagning av smittämnen i en närbelägen recipient eller dricksvattenbrunn?
• Finns det gräns- eller riktvärden för smittämnen i ett renat avloppsvatten? 
• Varför behöver avlopps­vatten renas och vilka huvud­regler finns om rening?

Bestämmelsen i 19 § FMH reglerar hur länge ett tillstånd för en avloppsanläggning kan användas. Lagstiftaren vill inte att gamla outnyttjade tillstånd ska kunna åberopas för hur lång tid som helst. Förhållandena på en plats ändras också över tid så att det måste till en ny prövning innan ett nytt tillstånd kan ges. Sådana här regler finns även för andra tillstånd exempelvis bygglov enligt plan- och bygglagen. Ett tillstånd innebär inget krav på att anläggningen verkligen installeras utan det är upp till tillståndshavaren att bestämma ifall anläggningen ska utföras eller ej.

19 § FMH påverkar inte tillsynsmyndighetens befogenhet att i samband med krav på åtgärder av ett bristfälligt avlopp bestämma en annan tid för när bristerna ska ha åtgärdats. Längden på den tidsfristen bestäms utifrån omständigheter i det enskilda fallet t.ex. hur bråttom det är beroende på bristernas art, riskerna med utsläppet osv. Samtidigt måste man alltid tänka på att fastighetsägaren ska få skälig tid på sig att göra det som krävs. Om en ny anläggning måste installeras ska tidsfristen sättas så att den även rymmer tid för att söka och få tillstånd. Att någon har ett tillstånd redan är ingen garanti för att den tillståndsgivna anläggningen verkligen kommer att byggas. Det kan därför krävas att myndigheten även meddelar ett föreläggande eller förbud med specificerad tidsfrist.

Det framgår av 26 kap. 14 § miljöbalken att ett föreläggande får förenas med vite. Vite bör användas först när det står klart att det behövs denna påtryckning för att få adressaten att göra det som anges i föreläggandet. Om det kan anses motiverat med ett vite måste avgöras från fall till fall och det är inte lämpligt att man slentrianmässigt kopplar på ett vite på en viss typ av förelägganden.

Det är främst förhållanden kring adressaten som är av betydelse vid bedömning av om vite ska användas. Skäl för att använda vite kan t.ex. vara att adressaten inte efterföljt tidigare förelägganden eller beslut rörande en viss anläggning eller i andra ärenden. Om adressaten tydligt uttalat att han inte har för avsikt att efterfölja ett föreläggande kan detta utgöra skäl för att förena ett första föreläggande med vite. Är det förknippat med risk för stora skador för miljön eller människors hälsa om ett utsläpp av avloppsvattnet inte snarast upphör kan detta förhållande också ses som skäl att förena ett första föreläggande med vite.

Närmare bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten. Häri framgår bland annat att vite inte får föreläggas om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet (2 § 2 st. viteslagen).

Förutsättningarna för frågan är att anläggningen följer det tillstånd som gäller – det vill säga anläggningens alla delar finns och anläggningen verkar fungera som avsett - men enligt myndighetens bedömning motsvarar anläggningen ändå inte de behov av skydd för miljö och hälsa som finns på platsen. Det skulle till exempel kunna handla om risk för förorening av dricksvatten eller badvatten, eller att recipienten är påverkad av övergödning.

För att kunna ställa ytterligare krav på anläggningar som redan har miljöbalkstillstånd måste omprövningsreglerna i 24 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Enligt dessa regler finns det möjlighet att ompröva ett tillstånd bland annat

• om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm inte följs (24 kap. 5 § punkt 2)
• om det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts (24 kap. 5 § punkt 5)
• om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt (24 kap. 5 § punkt 6).

Det blir troligen svårt att motivera att en påverkan på möjligheterna att följa en miljökvalitetsnorm (p2) kan bli följden av utsläpp från enbart en liten anläggning och att detta skulle motivera en omprövning. Det behöver sannolikt handla om ett större antal anläggningar som tillsammans påverkar möjligheten att följa miljökvalitetsnormen. Det är viktigt att försäkra sig om att det verkligen är de små avloppen som påverkar miljökvalitetsnormen i den aktuella vattenförekomsten. Visst översiktligt stöd i bedömningen avseende fosfor kan länsstyrelsernas GIS-stöd ge. I GIS-stödet sätts en vattenförekomsts åtgärdsbehov avseende fosfor i förhållande till hur stor del av den totala fosforbelastningen på recipienten som kommer från små avlopp. GIS-stödet bygger dock på nationella databaser och en bedömning av lokala förhållanden behöver alltid göras. Det kan innefatta behov av mer specifika beräkningar av belastning med utgångspunkt från kommunens lokalkännedom om fosforkällor i recipientens avrinningsområde. Se även Fördelning av krav och förbättringar i en gemensam recipient P 5 och p 6 tar sikte på att det har uppkommit en olägenhet som inte kunde förutses vid prövningen och/eller genom att det skett en förändring i omgivningen. En omprövning av sådana skäl behöver vara väl motiverad och bedömas utifrån miljö/hälsonytta i förhållande till kostnaden för nya strängare krav.

Observera att tillståndsmyndigheten, med stöd av 24 kap. 5 § miljöbalken, inte får meddela så ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

2007 genomfördes en förändring i förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH) genom SFS 2007:674 som innebar att gränsen för avloppsreningsverk som var klassade som C-anläggningar höjdes från 25 pe till 201 pe. En befintlig anläggning som inrättats som så kallad C-anläggning kunde då genom ändringen bli en U-anläggning om anläggningen var dimensionerad för max 200 pe.

Punkt 2 i övergångsbestämmelsen kopplad till SFS 2007:674 anger att verksamheter utan tillstånd skulle söka tillstånd senast 2008. Denna övergångsbestämmelse gäller dock enbart tillståndspliktiga anläggningar över 2 000 pe (B-anläggningar) och omfattar inte befintliga, redan inrättade, avloppsanläggningar dimensionerade för max 200 pe. Eftersom tillståndsplikten i 13 § FMH för U-anläggningar (<201 pe) enbart gäller för inrättande av anläggning uppkom alltså ingen tillståndsplikt för befintliga U-anläggningar genom denna förändring i FMH.

Innan ändringen 2007 var enligt den dåvarande miljöprövnings-förordningen anläggningar som var dimensionerade för mellan 26 och 200 pe anmälningspliktiga. Myndighetens svar på en sådan anmälan om C-verksamhet kan ha meddelats antingen genom att myndigheten angett att man ”inte har någon erinran mot anmälan” eller som ett föreläggande om försiktighetsmått.

För dessa befintliga anläggningar finns alltså inget miljöbalkstillstånd som myndigheten behöver förhålla sig till vid tillsyn på anläggningen (jämför med reglerna för omprövning och återkallelse av tillstånd i 24 kap. miljöbalken,se Vad kan tillsynsmyndigheten göra när ett tillstånd enligt miljöbalken för en befintlig anläggning inte följs?).

Tillsynen på en C-anläggning som blivit U kan därför - utan hinder av den rättskraft som finns i ett miljöbalkstillstånd - utmynna i föreläggande eller förbud, om så är motiverat av miljö- eller hälsoskäl.

Vid förändringar i verksamheten, som inte omfattas av den anmälan som gjordes i samband med inrättandet, kan bestämmelser om tillstånd och anmälan i 13 - 15 §§ FMH komma att aktualiseras.

Handlar det om mindre brister som bedöms vara möjliga att rätta till utan att hela anläggningen byts ut så är föreläggande om att följa tillståndet lämpligt att använda. För att det ska finnas ett tillförlitligt beslutsunderlag för tillsynsmyndigheten kan det, beroende på omständigheterna i det enskilda ärendet, finnas behov av att först förelägga om att låta undersöka vad de definierade bristerna i anläggningen beror på och hur de eventuellt kan åtgärdas.

En sådan utredning skulle kunna visa att det finns förutsättningar för att tillståndet ska kunna följas om vissa åtgärder vidtas. För att verksamhetsutövaren ska kunna föreläggas att åtgärda bristerna i anläggningen måste det även framgå att kostnaden för dessa åtgärder är rimlig i förhållande till kostnaden för en ny anläggning.

I detta sammanhang kan noteras att en anläggning som till exempel har utförts med en annan teknik eller placerats på en annan plats än vad tillståndet avser inte omfattas av tillståndet. En sådan anläggning saknar sålunda tillstånd, se till exempel MÖD 7681-08.

Om villkor istället behöver ändras, upphävas eller nya meddelas ska omprövning enligt 24 kap.5 § miljöbalken användas. Omprövning används vid avvikelse av ringa betydelse. Skäl för en sådan omprövning kan vara att tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har följts ( 24 kap.3 5 § 4 p miljöbalken).

Miljöbalkstillstånd får även återkallas och fortsatt verksamhet förbjudas om någon av omständigheterna som anges i 24 kap. 3 § miljöbalken föreligger. För små avloppsanläggningar är det förmodligen främst aktuellt att tillämpa punkten 2 – när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har följts och avvikelsen inte är av ringa betydelse. Ett förbud mot utsläpp av avloppsvatten till den bristfälliga avloppsanläggningen behöver då normalt sett ske samtidigt med ett återkallande av tillståndet, eftersom förbudet annars strider mot tillståndets rättskraft, se 26 kap.9 § miljöbalken.

Ett tillståndsbeslut eller en tillståndsdom hindrar dock inte en tillsynsmyndighet från att meddela sådana förelägganden eller förbud som är brådskande och nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig skada på miljön uppkommer. Skulle en akut fara ha uppkommit för människors hälsa och miljön genom att anläggningen avviker från givet tillstånd kan ett förbud enligt 26 kap 9 § miljöbalken vara nödvändigt. Finns det förutsättningar för att verksamheten kan vara kvar, bara den följer sitt tillstånd, behöver den akuta bristen i anläggningen dock inte leda till att tillståndet återkallas. Förbud mot utsläpp av avloppsvatten kan avse tiden fram tills att anläggningen är åtgärdad i enlighet med tillståndet.

Eftersom kommunen är tillståndsmyndighet när det gäller små avlopp får frågor om omprövning eller återkallelse självmant tas upp av kommunen, se 24 kap. 11 § första stycket miljöbalken.

Det krävs naturligtvis väldigt starka skäl för att återkalla eller ompröva ett tillstånd och vid både återkallande och omprövning så bör sådana avvikelser från tillstånd och villkor som saknar inverkan på miljö eller hälsa inte leda till återkallande och omprövning .

Se även avsnittet Tillsynsbeslut i vägledningen för tillsyn.

Alla åtgärder där själva avloppsanläggningen ändras i sådana delar som avser funktioner som är viktiga i anläggningen dvs. tekniken ändras i anläggningen (se M 5369-09) eller där lokaliseringen av viktiga delar av anläggningen ändras, är att jämställa med inrättande av en anläggning och är därför tillståndspliktiga (se M 2275-13).

MÖD har tidigare ansett att byte av spridarrör och installation av en fördelningsbrunn tillsammans med omständigheten att det inte kunde fastställas om avloppsanläggningen samtidigt hade omlokaliserats är en sådan åtgärd som inte ryms inom tidigare tillstånd. Dessa åtgärder ansågs därför tillståndspliktiga (se M 4569-13 och vårt referat Pdf, 79.3 kB.) och motsvarade alltså ett inrättande av avloppsanläggning.

I en annan dom från MÖD som gällde inrättandet av en ny infiltrationsanläggning med en annan placering än vad som angetts i tillståndet konstaterar domstolen att omlokaliseringen av infiltrationsbädden tillsammans med den nya infiltrationstekniken var att jämställa med inrättande av en ny anläggning (se M 4569-13 och vårt referat Pdf, 406.5 kB.).

En åtgärd som enbart förändrar förutsättningarna för rening av avloppsvattnet - utan att ändra teknik eller lokalisering - är anmälningspliktig, till exempel att gräva om en markbädd eller infiltration inom ramen för ett tidigare givet tillstånd. Om den anmälda renoveringen av en gammal anläggning inte kommer att leda till att anläggningen uppfyller kraven i miljöbalken kan det leda till att anmälan om renovering inte godtas. Ett exempel kan vara om en äldre anläggning avses uppdateras med samma föråldrade teknik som då den anlades.

Om avloppsvatten ska ledas till gödselbrunn så gäller 9 kap. 7 § miljöbalken. Enligt den bestämmelsen ska avloppsvatten avledas och renas eller på annat sätt tas om hand så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. Ur ett kretsloppsperspektiv är det positivt om de näringsämnen som finns i avloppsvattnet återförs till produktiv åkermark och om de rekommendationer som finns om spridning av gödsel följs så bör någon olägenhet för miljön inte uppstå. Det som gör situationen problematisk är att det finns en viss risk för smittspridning om toalettavloppsvatten kopplas till gödselbrunnen. Om riskerna för smittspridning i det enskilda fallet bedöms som små kan det ändå vara acceptabelt att leda orenat avloppsvatten till en gödselbrunn. Viktiga faktorer som man behöver ta hänsyn till i bedömningen är exempelvis:

• typ av avlopp, är det BDT-avlopp eller är även WC-påkopplat
• graden av utspädning i gödselbrunnen
• risken för ytavrinning
• om det finns betande djur i närheten av den plats gödseln/avloppsvattnet avses spridas
• spridningsteknik
• skördeteknik

Avgörande för om avledning till gödselbrunn kan tillåtas eller inte är om sökanden kan anses ha visat att avloppsvattnet tas om hand på ett sådant sätt att olägenhet för människors hälsa och miljön inte uppkommer.

Mark- och miljööverdomstolen har i ett avgörande (M 8408-14) som HaV har skrivit ett referat Pdf, 90.1 kB. av slagit fast att det i detta fall inte var förenligt med kraven i 9 kap 7 § MB att avleda orenat avloppsvatten till gödselbrunn, trots att det i målet endast var frågan om avledande från en personaltoalett som användes sparsamt. Eftersom toalettvattnet inte hade hygieniserats innan det leddes till gödselbrunnen så fanns det enligt domstolen risk för direkt smittspridning till människor och djur genom att orenat avloppsvatten, blandat med gödsel, sprids på åkermark och det är därmed inte visat att avloppsvattnet kan tas om hand på ett sådant sätt att olägenhet för människors hälsa och miljön inte uppkommer.

Expertmyndigheter för smittskyddsfrågor är Statens veterinärmedicinska anstalt och Folkhälsomyndigheten.

Vi har delat upp vårt svar i tre delar beroende på situation.

1. Det framgår av ansökan att man tänker använda bergkross istället för konventionell markbäddssand. Vi rekommenderar då att man efterfrågar de uppgifter som krävs enligt JTI:s informationsblad Rekommendationer för bergkross som filtermaterial i markbäddar.

Det vill säga :

• Är materialet tvättat?
• Hur ser kornstorlekskurvan ut?
• Hur är vattengenomsläppligheten?

Även om det inte är konventionell markbäddsand så skulle materialet ändå kunna nå upp till kraven men den som säljer det behöver visa vilka egenskaper materialet har. Skulle det ligga utanför rekommendationen i JTI:s rapport på något sätt så får miljöförvaltningen bedöma hur det kommer att påverka risken för hälsa och miljö. Är det för finkornigt så finns risken att det kommer att sätta igen, är det för grovkornigt får man sämre reduktion av mikroorganismer och fosfor.

Om anläggningen är placerad på en plats där riskerna för hälsa och miljö är små så blir en liten avvikelse åt det grövre inte så betydelsefull. Är det en stor avvikelse så måste man fråga sig om anläggningen behöver kompletteras på något sätt, eller om anläggningen inte alls kan tillåtas. Oavsett behöver bedömningen av avvikelsen också utgå ifrån riskerna för miljö och hälsa med den valda lokaliseringen.

2. Om entreprenören lägger markbäddar med ett annat material än vad tillståndet anger. I så fall är det en tillsynsfråga – är det angivet i ansökan att viss typ av material ska användas vid anläggandet av markbädden så är det så man måste utforma bädden, annars bryter man mot tillståndet. Finns materialet inte att tillgå när bädden ska anläggas måste man ansöka om ändring av tillståndet. Görs inte detta utan man anlägger bädden på ett sätt som inte är förenligt med tillståndet är detta skäl för ett föreläggande om rättelse.

3. Den typ av material som behövs för anläggningen finns inte på marknaden. Om miljöförvaltningen vet att så är fallet så är det inte lämpligt att lämna tillstånd. Det material som anges i ansökan är en förutsättning för tillåtligheten – vet man redan från början att tillståndet inte kommer kunna följas så brister en av förutsättningarna för tillståndet.

Eftersom anläggningens livslängd är beroende av flera faktorer finns det tyvärr inget entydigt svar på denna fråga.

En avloppsanläggning för rening av avloppsvatten från hushåll ska i första hand förhindra att olägenhet för människors hälsa eller miljön uppstår. Eftersom förhållanden i de enskilda fallen varierar måste man ställa olika krav på vad en avloppsanläggning ska klara av beroende på vilka förutsättningar som finns på platsen.

Det första en bädd ska klara är att avloppsvattnet, efter slamavskiljning, ska ledas in i bädden och fördelas i materialet så att man får en maximal nedbrytning av organiskt material och sjukdomsframkallande mikroorganismer. För detta krävs att anläggningen är korrekt byggd både vad gäller storlek, utformning, luftning och placering. Det är exempelvis viktigt att det bara är spillvatten från hushållet som leds in i anläggningen, att anläggningen inte belastas med dagvatten och att den placeras minst en meter över högsta grundvattennivå. För att få tillräckligt lång uppehållstid i anläggningen måste både slamavskiljaren och bädden dimensioneras efter den mängd spillvatten de kommer att belastas med. Ur detta perspektiv, hydrauliskt, skulle en bädd kunna fungera i upp till 30-40 år om den är intakt hela tiden (Läget inom markbaserad avloppsvattenrening Naturvårdsverkets rapport 6484, 2012 Pdf, 444.2 kB.).

I nästan alla lägen vill man också att avloppsanläggningen ska klara av att reducera näringsämnen ur avloppsvattnet. För fosfor innebär det att man vill att det binds till materialet i bädden. Bädden får därför inte vara för liten om man ska kunna räkna med att den binder fosfor under flera år. Man vet idag inte helt säkert hur bra en markbädd renar med avseende på fosfor. Helt klart är att reningsförmågan minskar ju äldre bädden är. Enbart hög ålder på en infiltrationsanläggning är dock inte tillräcklig grund för förbud mot utsläpp. Det krävs även andra indikationer på att anläggningen förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Se dom från MMD Växjö M 3747-13, 2014-02-27.

Om bädden fortfarande kan anses vara intakt avseende hydraulisk kapacitet, rening av organiskt material och reducering av sjukdomsframkallande mikroorganismer kan det gå att komplettera anläggningen med kemisk fällning av fosfor före bädden för att förlänga bäddens livslängd. Detta kräver naturligtvis att slamavskiljaren är intakt och av tillräcklig volym för detta ändamål. En sådan komplettering kräver också en anmälan/ansökan till den kommunala miljömyndigheten. Innan denna typ av krav ställs måste en skälighetsbedömning göras. Om avloppsanläggningen har tillstånd enligt miljöbalken måste omprövningsreglerna i 24 kap MB tillämpas för att krav ska kunna ställas på ytterligare försiktighetsmått utöver den ursprungliga utformningen, se När kan tillsynsmyndigheten ställa krav på en befintlig anläggning som har tillstånd enligt miljöbalken, men där kraven enligt tillståndet inte motsvarar de behov av skydd för miljö och hälsa som finns på den aktuella platsen?

Markbäddars förmåga att rena kväve ur avloppsvatten är beroende av bland annat en fungerande syresättning, fungerande biologisk aktivitet och tillräcklig uppehållstid. Den försämras inte per automatik med ökande ålder på bädden utan följer ofta reningskapaciteten av organiskt material.

Det går inte att ge ett generellt svar på frågan utan det är upp till tillverkaren att genom tillförlitliga testresultat visa att de anläggningar som säljs klarar det krav som ställs.

När det gäller vilka typer av anläggningar som klarar normal respektive hög skyddsnivå så gäller rekommendationerna i HaV:s allmänna råd (HVMFS 2016:17) att infiltrationer och fosforavlastade markbäddar uppnår normal skyddsnivå när det gäller fosforreduktionen.

Naturvårdsverket gav under 2012 ut Rapport 6484 ”Läget inom markbaserad avloppsvattenrening” och i denna beskrivs det då rådande kunskapsläget beträffande markbaserad vattenrening i Sverige. Där anges att kvävereningen i markbaserade system är mellan 10-30 %.

För alla övriga typer av anläggningar, t.ex. med moduler, som finns på marknaden krävs att tillverkaren visar på tillförlitliga testresultat för att understödja utfästelser om att anläggningen klarar en högre reningsgrad än en konventionell infiltration eller markbädd och/eller kan konstrueras med en mindre yta eller volym än en konventionell infiltration eller markbädd.

VA-guiden har, med hjälp av medel från HaV, tagit fram en marknadsöversikt för produkter för små avloppsanläggningar. Syftet är att sammanställa information om produkterna och även om drift, ekonomi och skötsel. Till alla produkter finns en bedömning av dess potential inom områdena miljöskydd, smittskydd och kretslopp. Bedömningen har gjorts av en panel med experter inom respektive område. Målet har varit att lista alla förtillverkade produkter för avloppsrening för små avlopp som säljs på den svenska marknaden. Det är dock tillverkaren eller generalagenten i Sverige som avgör om man vill delta i översikten.

Svaret utgår från en befintlig äldre markbädd (tillstånd innan miljöbalken) som följer sitt tillstånd och där tillståndet avser en anläggning som tekniskt sett kan anses uppfylla grundläggande krav på rening enligt 9 kap 7 § miljöbalken, se exempel på rättsfall i denna sammanställning. Svaret utgår vidare från att reningen av total-fosfor i markbädden kan antas vara lägre än vad som anges för normal skyddsnivå (70% rening) enligt Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd.

Om det är rimligt att kräva åtgärder eller inte måste bedömas i varje enskilt fall. Tillsynsmyndigheten behöver generellt beakta om anläggningen är inrättad i enlighet med tillståndet och om den fungerar som ursprungligen var avsett. Krav på långtgående fosforreduktion kan bli orimligt kostnadskrävande i förhållande till den miljönytta som en uppgradering av en i övrigt välfungerande anläggning skulle medföra (se HVMFS 2016:17 Pdf, 273.3 kB., sid 6).

En särskild omständighet som tillsynsmyndigheten kan behöva beakta är om recipienten för avloppsvattnet är en vattenförekomst med en fastställd miljökvalitetsnorm och om högre fosforreduktion skulle kunna påverka möjligheten att följa normen. Det behöver dock sannolikt handla om ett större antal anläggningar som med högre krav på fosforrening tillsammans påverkar möjligheten att följa miljökvalitetsnormen. En annan faktor att beakta kan vara lokala förhållanden där recipienten eller en del av recipienten är påverkad av exempelvis övergödning, men inte nödvändigtvis på vattenförekomstnivå.

Visst översiktligt stöd i bedömningen kan GIS-stödet ge. I GIS-stödet sätts en vattenförekomsts åtgärdsbehov avseende fosfor i förhållande till hur stor del av den totala fosforbelastningen på recipienten som kommer från små avlopp. GIS-stödet bygger dock på nationella databaser och en bedömning av lokala förhållanden behöver alltid göras. Det kan innefatta behov av mer specifika beräkningar av belastning med utgångspunkt från kommunens lokalkännedom om fosforkällor i recipientens avrinningsområde (se t ex MÖD M10800 -15 och MÖD M10805 -15).

Se även Fördelning av krav och förbättringar i en gemensam recipient.

Det enskilda tillsynsbeslutet ska innehålla myndighetens motivering (32 § förvaltningslagen) och där bör de omständigheter anges som varit avgörande för varför anläggningen bedömts vara bristfällig och måste åtgärdas, samt de bestämmelser som beslutet grundas på. Krav som baserar sig på 2 kap. 2–5 §§ miljöbalken gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas, jämför 2 kap. 7 § miljöbalken och 26 kap. 9 § andra stycket miljöbalken. Se till exempel dom från MMD Växjö M 3747–13 där domstolen uttalade att enbart hög ålder på en infiltrationsanläggning inte är tillräcklig grund för förbud mot utsläpp.

I de allmänna råden om små avlopp (HVMFS 2016:17) anges att ”Avståndet mellan infiltrationsnivå och högsta grundvattennivå (…) bör inte understiga 1 m”. Anledningen till detta är att det är i den omättade zonen (zonen innan avloppsvattnet når grundvattnet) som den huvudsakliga reningen av såväl smittämnen som andra ämnen sker.

Eftersom storleken på den omättade zonen är av stor betydelse för att en infiltrationsanläggning ska fungera på avsett sätt är denna förutsättning också en viktig komponent i lokaliseringsutredningen. För att kunna fastställa att den sökta platsen är lämplig och att tillräckligt stor omättad zon kan uppnås förordas att en utredning av förväntad högsta grundvattennivå görs i samband med projektering av en ny anläggning.

En sådan utredning bör innefatta:

1. fastställande av grundvattennivå i provgrop /grundvattenrör vid minst 2 tillfällen,
2. tillägg för att avläsning av grundvattennivå kan ha skett vid en tidpunkt då grundvattenmagasinet inte varit normalfullt samt
3. tillägg vid finkornig jordart (inom fält B) på grund av att infiltrationen i sig höjer grundvattennivån.

Beskrivning av en metod för en sådan utredning finns i HaV:s vägledning om prövning av små avlopp.

Om skyddsavstånd mellan grundvattennivån och infiltrationsnivån efter en sådan utredning bedöms vara tillräckligt och samtliga övriga förutsättningar för tillåtlighet är uppfyllda bör tillstånd kunna ges. För att säkerställa att anläggningen också placeras på rätt avstånd till grundvattnet kan tillståndet förenas med ett villkor som reglerar detta. Vid nya tillståndsprövningar av infiltrationsanläggningar skulle ett villkor om avstånd till grundvattenyta kunna formuleras på följande sätt:

Avståndet mellan infiltrationsnivån och grundvattenytan ska med undantag för kortare perioder (högst 2 månader under ett år) uppgå till minst 1 m. Avståndet mellan infiltrationsnivån och grundvattenytan får aldrig understiga 0,5 m.

Om grundvattennivåer utreds i samband med projekteringen, där hänsyn tas till fluktuationer och till tidpunkten på året när utredningen görs, bör avvikelser från kravet på 1 meter omättad zon vara ovanliga när anläggningen senare är i drift. Genom att det i ovanstående villkorsförslag anges att en avvikelse tillåts under en begränsad tid, lämnas ett utrymme för att det kan inträffa extrema händelser som inte kan förutses. Genom att den andra meningen i villkoret anger att avståndet aldrig får understiga 0,5 meter är villkorsförslaget också anpassat till vad som är praktiskt vid tillsyn och rättssäkert för den enskilde verksamhetsutövaren. En överträdelse är lätt att konstatera - understiger den omättade zonen 0,5 meter följer anläggningen inte givna villkor oavsett fyllnadsgrad i grundvattenmagasinet. Villkoret står inte i motsats till huvudkravet på 1 meter omättad zon under normalår. Förslaget till formulering av villkor ovan tar alltså hänsyn både till vad som är möjligt att efterleva för verksamhetsutövaren och vad som är möjligt att kontrollera för tillsynsmyndigheten. Nya infiltrationsanläggningar bör också ha ett villkor om att de ska ha ett grundvattenrör så att det är möjligt att följa upp funktionen.

Vid tillsyn av äldre anläggningar där utredningen av avstånd till grundvattenytan kanske inte varit lika grundlig under projekteringsskedet, kan frågan uppkomma om vad som är godtagbart avstånd till grundvattenytan. Kanske finns det inte heller ett grundvattenrör som gör det möjligt att kontrollera avståndet. Huvudregeln i dessa fall är, som vid all annan tillsyn av tillståndsgivna anläggningar, att tillsynen måste utgå ifrån hur tillståndet och dess villkor formulerats. Observera att förslaget till formulering av villkor ovan för nya anläggningar inte är direkt tillämpligt på äldre anläggningar.

HaV har inte för avsikt att utfärda och uppdatera en lista över vilka minireningsverk som klarar olika skyddsnivåer. Vi har istället valt att på andra sätt vägleda och ge råd om handläggning av prövning och tillsyn av små avlopp.

Vi har lämnat ekonomiskt stöd till projekt som på olika sätt berör minireningsverk. Exempelvis har Hav stöttat ett projekt om tillsyn på små minireningsverk och VA-guidens marknadsöversikt av produkter för enskilt avlopp. Översikten omfattar en rad olika minireningsverk. Den ska på ett överskådligt sätt ge information om produkterna och även om drift, ekonomi och skötsel. Till alla produkterna finns en bedömning av produktens potential inom områdena miljöskydd, smittskydd och kretslopp. Bedömningarna har gjorts av en panel med experter inom respektive område. Målet med översikten är att lista alla förtillverkade produkter för avloppsrening av små avlopp som säljs på den svenska marknaden. Det är dock tillverkaren eller generalagenten i Sverige som avgör om de vill medverka.

Det finns inga bestämmelser eller andra rekommendationer än de allmänna råden (HVMFS 2016:17) om utsläppsvärden för biodammar. Myndigheten måste utgå från en bedömning i det enskilda fallet när man tar ställning till anläggningstyp och vilken reningsfunktion som behövs. Avgörande är då recipientens känslighet och andra platsspecifika omständigheter.

I Naturvårdsverkets rapport 5224 ”Robusta uthålliga små avloppssystem” från 2002, finns samlad kunskap om biodammars reningskapacitet. I rapporten konstateras att reningskapaciteten för både närings- och smittämnen är relativt låg. Det är också sannolikt att reningskapaciteten varierar mycket beroende på årstid, utformning och skötsel av dammen.

Fastighetsägaren ska vid tillsyn kunna beskriva sin anläggning, hur den sköts och fungerar samt hur bräddning och smittspridning förebyggs. Mot bakgrund av fastighetsägarens svar och vad som framgått vid inspektion m.m. ska myndigheten göra en bedömning av om det finns risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön. Särskild vikt bör läggas vid risken för smittspridning och den kunskap som finns om biodammars funktion.

Vid tillsyn måste också beaktas om avloppsanläggningen har tillstånd enligt miljöbalken eller enligt tidigare lagstiftning. Tillstånd enligt miljöbalken kan bara omprövas, återkallas eller bli föremål för nya krav om någon omständighet i 24 kap 3 eller 5 §§ miljöbalken föreligger. Tillstånd enligt den upphävda hälsoskyddslagen anses i praxis omfatta tillstånd för bygget och installationen av anläggningen. Drift och underhåll däremot kan tillsynsmyndigheten ställa nya krav på. Sådana beslut måste naturligtvis föregås av utredning som visar att det är skäligt, mot bakgrund av nyttan för hälsan och miljön vägt mot kostnaden, att ställa krav på förbättringar.

Nej, det finns inte reglerat i lagstiftning eller rekommenderat i vägledning vilka värden som bör gälla för smittämnen, det vill säga bakterier, virus och parasiter, i utgående avloppsvatten. HaV vägleder i första hand om så kallade barriärer som skydd mot smitta från avloppsvatten. Med en smittskyddsbarriär menas en skyddsåtgärd som motverkar förekomst och spridning av smittämnen från en avloppsanläggning.

Några av anledningarna till att riktvärden för smittämnen i utgående renat avloppsvatten inte införts:

• Även om indikatororganismer saknas vid en analys är det inte en hundraprocentig garanti för att ett avloppsvatten är fritt från sjukdomsframkallande smittämnen.
• Ingående halter av indikatororganismer kan, för de avloppsanläggningar som är dimensionerade för ett mindre antal hushåll, variera väsentligt. Detta innebär att ett stickprov inte alltid är representativt och att ett krav på till exempel en viss procentuell rening skulle innebära mycket skiftande acceptabla halter på utgående avloppsvatten.
• I en miljö med stor tillgång på organiskt material kan till exempel E. coli växa till, varför en analys av E coli kan leda till överskattning av risken.

Utöver förekomsten av smittskyddsbarriärer är lokaliseringen av utsläppspunkten och vilken typ av avloppsvatten det handlar om faktorer att ta hänsyn till i bedömningen. Det är viktigt att det finns tillräckliga skyddsavstånd mellan utsläppspunkten och ett skyddsobjekt. Hur långt skyddsavståndet behöver vara varierar med jordart och grundvattenförhållanden men huvudkravet för horisontellt skyddsavstånd brukar uttryckas som att detta ska motsvara grundvattnets transportsträcka under minst 2-3 månader.

Här kan man läsa mer om smittskydd och små avloppsanläggningar.

Se även frågorna

• Kan funktionen hos en liten avloppsanläggning bedömas genom provtagning av smittämnen i en närbelägen recipient eller dricksvattenbrunn?
• Kan riktvärden för smittämnen i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om badvatten användas för bedömning av små avloppsanläggningar?
• Varför behöver avlopps­vatten renas och vilka huvud­regler finns om rening?

HaV har tillsammans med Folkhälsomyndigheten och SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) gjort bedömningen att det inte sker någon betydande avdödning i en sluten ledning. I ett öppet dike påverkas smittämnen av UV-ljus och har möjlighet att sedimentera och fastläggas i växtligheten.

Detta är processer som man inte kan räkna med sker i en ledning. En åkerdränering är inte heller en godtagbar lösning eftersom den är utformad för att dränera vilket den troligen gör större delen av året. Man kan således inte räkna med att någon betydande del av avloppsvattnet skulle infiltrera i marken under transporten i dräneringsledningen.

HaV anser att det i normalfallet krävs efterpolering när avloppsanläggningen i sig inte reducerar smittämnen i någon högre grad. När prövningsmyndigheten ska ta ställning till om efterpolering krävs, ska myndigheten normalt bedöma förhållandena i den punkt där ledningen tar slut och utsläpp sker. Är utsläppspunkten oexponerad eller sker det en stor utspädning av avloppsvattnet så kan det innebära att risken för att människor eller djur ska smittas är liten och det skulle i så fall kunna vara skäl för att inte kräva efterpolering. Man måste också ta hänsyn till om flera små avlopp släpps ut vid samma punkt. Är belastningen stor så kan det finnas risk för smittspridning även om det sker en viss utspädning.

En sammanvägd bedömning ska göras där anläggningens robusthet, reduktion av sjukdomsframkallande mikroorganismer samt utsläppspunktens lokalisering beaktas (se HVMFS 2016:17). Grundkravet för normal skyddsnivå, enligt de allmänna råden, är att utsläpp av avloppsvatten inte ska medverka till en väsentligt ökad risk för smitta eller olägenhet där människor kan exponeras för det. Som exempel nämns förorening av dricksvatten, grundvatten eller badvatten. Om det vid den sammanvägda bedömningen finns frågetecken kring anläggningens robusthet och reduktionsförmåga så måste förhållandena vid utsläppspunktens lokalisering kompensera dessa brister på ett tillfredsställande sätt för att man ska kunna tillåta anläggningen utan att ställa mer krav.

HaV vill när det gäller frågan om krav på efterpolering (för hälsoskydd) hänvisa till en dom från Mark- och miljööverdomstolen M 2137-13. MÖD ansåg att det var skäligt att ställa krav på att ett minireningsverk skulle kompletteras med krav på efterpolering för att reducera smittämnen. I det aktuella ärendet gällde normal skyddsnivå för hälsoskydd och utsläppspunkten skedde i dike i närheten av bebyggelse. Ett resonemang om att avloppsvattnet renas under lång transport i dike eller ledningar på väg till recipienten skulle inte ges någon avgörande betydelse. MÖD slog fast att det normalt sett är förhållandena vid utsläppspunkten som är avgörande för vilka krav på reningsgrad myndigheten ska ställa. HaV har gjort ett referat av domen. Pdf, 106.1 kB.

Vid lokalisering och placering av en avloppsanläggning måste särskild hänsyn tas till risken för att smittämnen kan spridas till närliggande dricksvatten. I HaV:s allmänna råd (HVMFS 2016:17) finns under kommentaren till 2 kap 4 § MB särskilt angivna bedömningsgrunder. Exempelvis gäller som huvudregel att horisontellt skyddsavstånd från avloppsanläggning till dricksvattentäkt bör motsvara grundvattnets transportsträcka under minst två till tre månader vid maximalt vattenuttag. Avståndet bör dock aldrig understiga 20 meter.

Vidare gäller krav på vertikalt avstånd på en meter mellan infiltrationsnivå och högsta grundvattennivå eller berg. Motivet till detta krav är att avståndet måste ligga mellan en till två meter för att den mikrobiella avdödningen ska bli tillfredsställande. SGU anser att vertikalt avstånd under en meter aldrig ska tillåtas. Mark- och miljööverdomstolen har i ett avgörande (MÖD M 9088-14) gjort bedömningen att utgångspunkten måste vara att det krävs ett skyddsavstånd på minst en meter mellan infiltrationsanläggningens spridningslager och den högsta grundvattennivån för att en godtagbar funktion ska anses föreligga. HaV yttrade sig också i ärendet. För undantag krävs att riskerna för förorening i det närmaste kan uteslutas.

Vi har även skrivit ett referat av domen Pdf, 98.7 kB..

En bedömning av vilken avloppsanläggning som är lämplig måste alltid göras i det enskilda fallet för varje fastighet. Utgångspunkten för den dimensionerande belastningen bör grunda sig på ett antagande om lägst fem pe och åretruntboende. Detta framgår av HaV:s allmänna råd HVMFS 2016:17. Om det finns starka skäl mot detta kan bedömningen bli annorlunda. Det är dock fastighetsägaren som måste kunna lägga fram sådana skäl genom att exempelvis ange hur mycket vatten de förbrukar.

Det är möjligt att det för ett fritidsboende med låg vattenförbrukning räcker med en anläggning för 500 liter per dygn. Miljönämnden måste godkänna anläggningen och fastighetsägaren vara införstådd med att om de ändrar sin vattenanvändning så måste detta anmälas till myndigheten och de måste också vara beredda på att ändra eller bygga ut anläggningen.

För förtillverkade BDT-anläggningar finns en svensk standard som heter ”Reningsanläggningar upp till och med 50 pe – provningsmetoder för utvärdering av förtillverkade BDT-anläggningar, SS 825640:2020”. Standarden specificerar provningsmetoder för att utvärdera reningseffekt, vattentäthet och hållfasthet hos förtillverkade reningsanläggningar för bad- disk- och tvättvatten från hushåll. Test enligt de svenska standarderna är frivilligt och omfattas inte av kraven i byggproduktförordningen, men kan vara en del i underlaget för bedömning av anläggningens prestanda.

Avloppsvatten från ett hushåll består normalt av toalettavloppsvatten och bad-, disk- och tvättavloppsvatten (BDT). Toalettavloppsvattnet innehåller mycket näring och smittämnen men relativt lite vatten. BDT-avloppsvattnet innehåller lite näring och lite smittämnen men mycket organiskt material och vatten. Risken för smittspridning genom kontakt med BDT-avloppsvatten är mellan 100-1 000 gånger mindre jämfört med toalettavloppsvatten.

En bedömning av vilken rening som krävs ska alltid göras i det enskilda fallet, då det är lokala förutsättningar som påverkar vilka skyddsåtgärder som krävs för att minimera risken för olägenheter för människors hälsa och miljön. En BDT-avloppsanläggning bör kunna bryta ned organiskt material, reducera bakterier och motverka luktolägenheter. Kraven ska som alltid vara ekonomiskt rimliga i förhållande till risken samt nyttan för hälsan och miljön.

En utgångspunkt för vilka krav som kan ställas för en avloppsanläggning är Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten (HVMFS 2016:17). Råden är inte juridiskt bindande och det kan naturligtvis finnas lokala förhållanden eller omständigheter som möjliggör avsteg i enskilda ärenden. Prövningsmyndigheten ska bedöma hushållets totala utsläpp.

Om toalettavfallet tas om hand utan utsläpp så har ungefär 90 % av kvävet, 90 % av fosforn och 40 % av BOD:n avskilts från avloppsvattnet jämfört med om toalettavloppsvatten skulle ha släppts ut. En hög reduktion av smittämnen har också uppnåtts. För att uppnå samma procentuella reduktion för en BDT-avloppsanläggning som för en anläggning där allt avloppsvatten är påkopplat behöver BDT-avloppsvattnet renas till 80 % enbart med avseende på BOD. En anläggning för enbart BDT-avloppsvatten ska också kunna uppfylla erforderlig skyddsnivå med avseende på hälsoskydd.

Enligt Hav:s allmänna råd bör den dimensionerande belastningen för ett hushåll grunda sig på ett antagande om lägst fem pe och åretruntboende om det inte finns starka skäl mot detta. Det finns alltså möjlighet för den kommunala nämnden att vid krav på dimensionering i det enskilda fallet ta hänsyn till fastighetens standard med avseende på VA-installationer, vattenförbrukning, och så vidare.

Arrangören bör i en anmälan till den kommunala nämnden redogöra för hur man avser att ta om hand och eventuellt rena avloppsvattnet. Alla relevanta omständigheter ska framgå av anmälan som vilken volym det rör sig om, omgivningsförhållanden och recipient osv. Sedan får nämnden ta ställning till om en tillfällig anläggning kan godtas och vilka försiktighetsåtgärder som behövs. Det kan bli aktuellt att ställa krav på mobil reningsteknik, beredskap för slamsugning om detta skulle behövas eller andra försiktighetsmått.

Alternativen är en anmälan enligt 13 § förordningen om miljöfarlig verksamhet (avlopp utan vattentoalett) eller anmälan enligt 9 kap 6 § miljöbalken och 21 § förordningen C-verksamhet (avloppsreningsanläggning som är dimensionerad för mer än 200 pe). Vilken typ av anmälan som krävs behöver bedömas i det enskilda fallet. I detta fall finns det starka skäl som talar för att man kan frångå huvudregeln som anges i HaV:s allmänna råd under kommentarerna till 2 kap 3 § MB. Man bör dock lägga ansvaret för att räkna ut den aktuella belastningen på verksamhetsutövaren. Sedan granskar myndigheten detta och bedömer rimligheten innan beslut fattas. HaV bedömer att endast BDT-avloppsvatten från ett fritidshusområde, med hus på max 50 kvadratmeter, inte har samma belastning som permanentboende med toalett och BDT-utsläpp, där man beräknar 5 pe per hus. Detta bör troligen hanteras som en anmälan för BDT- avloppsanläggning enligt 13 § FMH och inte en C-anläggning.

För att fosforfällning ska fungera behöver dricksvattnet ha rätt kvalitet. Om det finns skäl att misstänka att det ingående vattnet inte håller den kvalitet som krävs bör prövningsmyndigheten kräva att analys av det ingående vattnet görs. Prövningsmyndigheten kan sedan bedöma om fosforfällningen kommer att fungera som avsett eller om ytterligare åtgärder behövs.

Det finns i princip två olika typer av teknik för fosforfällning för små avlopp.

Den ena innebär fällning av fosfor med kemikalie före eller i slamavskiljaren. Då används mest en järn- eller aluminiumbaserad flytande kemikalie.

Den andra typen av lösning är att man har en fosforfälla som sista steg i avloppsanläggningen. Fosforfällan består då oftast av en behållare med in- respektive utlopp och i behållaren finns ett material som binder fosfor. Detta kan exempelvis vara ett kalkbaserat material. Materialet ska sedan bytas med jämna mellanrum.

HaV har varit medfinansiär i projektet ”Enskilda avlopp - fosforfällor” som bland annat utmynnat i dokumentet ”Handläggarstöd fosforfällor” och slutrapporten ”Små avlopp med fosforfälla”. Dessa har sammanställts av Miljösamverkan Halland och Miljösamverkan Västra Götaland. I dessa sammanställningar kan man läsa mer hur fosforfällor fungerar.

Nej, inte enligt 13 § FMH men det kan vara anmälnings- eller tillståndspliktigt enligt lokala föreskrifter.

Av 9 kap 7 § miljöbalken framgår att avloppsvatten ska avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål ska lämpliga avloppsanordningar och andra inrättningar utföras.

I paragrafens andra stycke ges det bemyndigande som regeringen har använt sig av för att införa bland annat 13 § FMH. Enligt HaV:s tolkning gäller 13 § FMH sådana avloppsanordningar som avleder, renar eller tar om hand avloppsvatten, dvs. inte torra fraktioner. HaV anser att anmälningsplikten enligt 13 § FMH gäller för BDT-avlopp och att bestämmelsens fjärde stycke ger kommunen möjlighet att införa tillståndsplikt för BDT-anläggningar genom att införa ett sådant krav i lokala föreskrifter.

Det finns dock en bestämmelse som ger kommunen möjlighet att införa särskilda föreskrifter för inrättande av annat slag av toalett än vattentoalett. Av 40 § 3. FMH framgår att kommunen får införa föreskrifter för torra lösningar om det behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa uppkommer i en kommun. Genom sådana föreskrifter kan man införa anmälnings- eller tillståndsplikt för torra toalettlösningar. Sveriges kommuner och landsting (SKL) har givit ut underlag för hur sådana kan utformas, kommenterade och uppdaterade 2012. ”Lokala föreskrifter för att skydda människors hälsa och miljön, Cirkulär 12:41”.

VA-guiden har, med hjälp av medel från HaV, tagit fram en marknadsöversikt där alla förtillverkade produkter för avloppsrening för små avlopp som säljs på den svenska marknaden listas. Översikten omfattar även torrtoaletter (inklusive biologiska toaletter, multrum, förbränningstoaletter etc.), extremt snålspolande (vakuumtoaletter) och urinsorterande toaletter.

Slam är avfall och det är Naturvårdsverket som har nationellt ansvar för tillsynsvägledning för detta område. I den kommunala renhållningsordningen ska det framgå hur avfall i kommunen ska hanteras. Där bör det finnas information om hur man kan söka dispens från hämtning av slam från slamavskiljare (15 kap. 25 § miljöbalken).

Att inrätta en avloppsanordning kan likställas med påbörjande av anläggningen. Med undantag av provgropar och andra åtgärder som behövs för undersökning och projektering av anläggningen får inrättandet av avloppsanläggningen inte på något sätt påbörjas förrän det finns ett tillstånd till anläggningen som har vunnit laga kraft.

Att det räcker med att påbörja tillståndspliktiga åtgärder för att anses ha inrättat en avloppsanläggning stöds av dom i mål 4187-12 från Mark- och miljödomstolen i Vänersborg 2012-11-30. Av detta följer att en färdigställd anläggning men som ännu inte är driftsatt är att betrakta som inrättad, vilket också konstateras i dom i mål 1819-18 från Mark- och miljödomstolen i Nacka 2018-04-10.

I dom i mål M 5807-18 konstaterade dock MÖD att ”den åtgärd som nämnden har lagt NN till last är en bortgrävning av jord till några decimeters djup, av nämnden benämnt schaktbotten. En sådan åtgärd kan inte likställas med att inrätta en tillståndspliktig avloppsanordning, oavsett vad syftet med borttagandet av jorden var.”

Även ändringar av en befintlig avloppsanläggning har i praxis jämställts med en nyanläggning när ändringarna avsett de viktigaste funktionerna (se Mark- och miljööverdomstolens dom i mål nr M 5369-09). I detta fall var det fråga om ändringar av reningsmetod och utsläppspunkt. Vilka andra åtgärder som är tillståndspliktiga besvaras under frågan Vilka typer av åtgärder på små avloppsanläggningar kräver ett nytt tillstånd eller en anmälan?

I 3 kap. 1 § Förordningen om miljösanktionsavgifter (2012:259) står det:

”För en överträdelse av 13 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ska en miljösanktionsavgift betalas

1. med 5 000 kronor, om överträdelsen är att utan tillstånd inrätta en avloppsanordning trots att ett sådant tillstånd krävs,
2. med 3 000 kronor, om överträdelsen är att utan tillstånd ansluta en vattentoalett till en befintlig avloppsanordning som före anslutningen inte hade någon vattentoalett ansluten, och
3. med 3 000 kronor, om överträdelsen är att utan att ha gjort en anmälan inrätta en avloppsanordning trots att en sådan anmälan krävs.”

Bestämmelserna om miljösanktionsavgifter gäller alltså enbart inrättande av tillstånds- eller anmälningspliktig avloppsanläggning samt att koppla WC till en anläggning som inte har tillstånd för detta. Däremot omfattas inte anmälningspliktig ändring av anläggning. Se även fråga ”Vilka typer av åtgärder på små avloppsanläggningar kräver ett nytt tillstånd eller en anmälan?” och ”När anses en avloppsanläggning vara inrättad?”

Enligt 13 § andra stycket FMH får en kommun får meddela föreskrifter om att det i stället för en anmälan krävs tillstånd för att inom vissa delar av kommunen inrätta en sådan anordning som avses i andra stycket – avloppsanläggning utan WC. Sådan tillståndspliktig anläggning som inrättas utan tillstånd torde också omfattas av bestämmelserna om miljösanktionsavgift i 3 kap. 1 § 1 punkten förordning om miljösanktionsavgifter.

Om verksamhetsutövaren inrättar en anmälningspliktig anläggning utan att anmäla detta så är bestämmelsen om miljösanktionsavgift i 3 kap 1 § Förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter p. 3 tillämplig. Men bara man anmält sin anläggning finns det ingen skyldighet att invänta beslut från myndigheten innan anläggningen inrättas, till skillnad från vad som gäller för tillståndspliktiga anläggningar.

Inrättande av torrtoaletter kan vara tillståndspliktigt i lokala hälsoskyddsföreskrifter beslutade med stöd av 40 § FMH. Att inrätta en torrtoalett utan att först söka tillstånd är dock inte en sådan handling som omfattas av bestämmelserna om miljösanktionsavgift eftersom dessa bestämmelser förutsätter att det skett en överträdelse av de krav som framgår av 13 § FMH.

Mer information om vad som gäller angående miljösanktionsavgifter finns i Naturvårdsverkets tillsynsvägledning om miljösanktionsavgifter, särskilt handbok 2001:1, utgåva 7 ”Handläggning av ärenden om miljösanktionsavgift”.

Förutsättningen är att en avloppsanläggning har anlagts på en fastighet utan att det finns tillstånd och det finns grund för att besluta om miljösanktionsavgift. Fastigheten ägs av två privatpersoner. Tillsynsmyndigheten ska besluta om en avgift och rikta kravet mot bägge fastighetsägarna. Hur de fördelar kostnaden mellan sig är en sak för fastighetsägarna att bestämma – det ska inte myndigheten göra.

Frågan tas upp i Naturvårdsverkets handbok om miljösanktionsavgifter, handbok 2001:1, utgåva 7. I avsnitt 6.6.2 anges att om två eller flera fysiska personer har bedrivit verksamhet påförs miljösanktionsavgiften, genom ett och samma beslut, samtliga personer. Dvs myndigheten beslutar om en enda avgift. Avgiften ska inte delas upp på de olika personerna och inte heller tas ut med hela beloppet från var och en. Kommuniceringen måste också ske med samtliga adressater. De berörda personerna torde ha ett solidariskt betalningsansvar för miljösanktionsavgiften.

Beslut om miljösanktionsavgift (MSA) ska ställas till verksamhetsutövaren. Det är verksamhetsutövaren som är ansvarig för att lämna in ansökan om tillstånd/anmälan enligt 13 § FMH innan anläggningen inrättas/toalett ansluts och det är därför också verksamhetsutövaren som ska betala MSA ifall detta inte görs. Vanligtvis är det fastighetsägaren som är att anse som verksamhetsutövare.

Detta gäller även i de fall då en entreprenör med skriftlig fullmakt från fastighetsägaren ”sköter tillståndsprocessen” för fastighetsägaren eftersom entreprenören endast agerar som ombud och sköter handläggningen för fastighetsägarens räkning. Det finns flera rättsfall från mark- och miljödomstolen där det är tydligt att det är fastighetsägarens ansvar att lämna in ansökan om tillstånd till nämnden och att bara för att till exempel en entreprenör har haft fullmakt att ge in ansökan så innebär detta inte att entreprenören är den som blir avgiftsskyldig för miljösanktionsavgiften. Se till exempel dom från Mark- och miljödomstolen i Vänersborg 2014-12-21, M 4556-14 och Mark- och miljödomstolen i Växjö 2017-04-19, M 447-17.

Miljöbalken har en hållbar utveckling som målsättning vilket bland annat innebär att miljöbalken ska tillämpas så att resurshushållning främjas och kretslopp uppnås. I miljöbalken finns krav på kretslopp både i 1 kap. 1 § 5 p. och i 2 kap. 5 §.

Kraven på kretslopp och resurshushållning medför att kommunen bör ha en strategi och en handlingsplan för att hantera näringsämnen från kommunalt avloppsvatten liksom från små avloppsfraktioner. Kommunala avloppsplaner kan till exempel utvecklas som verktyg för att underlätta viktiga ställningstaganden beträffande kommunens avloppssystem och kretslopp av växtnäring. Kommunen behöver skapa förutsättningar för att avloppsfraktioner från små avloppsanläggningar nyttiggörs, exempelvis genom att inrätta system för insamling, hygienisering och återföring. Om sådant system finns så ökar troligen chansen att ett krav på kretsloppsanpassning som ställs vid prövning av små avlopp håller, även om det blir överklagat.

Prövningsmyndigheten behöver i varje enskilt fall göra en bedömning av om det enligt 2 kap. 7 § MB är rimligt att kräva kretsloppsanpassning av en avloppsanläggning. Vid bedömning av om det är orimligt att uppfylla funktionskraven angående kretslopp och hushållning bör enligt det allmänna rådet (HVMFS 2016:17) beaktas om åtgärder som kraven förutsätter är i tekniskt hänseende krävande för den enskilde och/eller om det saknas förutsättningar att på lång sikt nyttiggöra avloppsfraktionerna.

Enligt HaV:s bedömning ger rättspraxis hittills inte något enhetligt besked om när det är skäligt respektive oskäligt att ställa krav på kretsloppsanpassade lösningar. Några slutsatser kan man dock dra. Till att börja med har domstolarna hittills godkänt kretsloppskrav när det även finns en koppling till att uppfylla miljömålet – ”ingen övergödning” och det är ännu bättre om det finns nedbrutna lokala miljömål som konkretiserar hur målet ska nås, till exempel genom att föreskriva kretsloppsanpassade lösningar i områden där övergödningsproblemen är stora. Som exempel kan nämnas att krav på urinsortering ansågs skäligt att ställa då detta kunnat motiveras utifrån känsliga recipientförhållanden och då kommunen även haft ett fungerande system på plats för inhämtning och återföring av urin till åkermark (se M 245-11).

HaV har yttrat sig i ett antal ärende i Mark- och miljööverdomstolen där vi bedömde att det var skäligt att ställa kretsloppskrav se M 5911-16, M 5910-16, M 5802-16 och M 4515-15.

Statusklassning, miljökvalitetsnorm för närliggande vattenförekomster och även vad som anges i åtgärdsprogram behöver beaktas i enskilda ärenden. Finns det risk för att MKN inte kan nås är detta ett argument som är viktigt att lyfta fram i motiveringen.

Nedan redogörs för några olika rättsfall där kretsloppskrav varit föremål för prövning.

Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, M 487-11

En fastighetsägare skulle bygga nytt permanentboende på fastighet utanför detaljplanelagt område och ansökte om att få tillstånd till en avloppsanläggning med vanlig vattentoalett och BDT-avloppsvatten för ett hushåll.

Ansökan om att få koppla på vanlig vattentoalett avslogs av miljönämnden. Däremot beviljades ansökan om installation av infiltrationsanläggning för fekalier och BDT-avloppsvatten samt sluten tank för urinseparering. Nämnden bedömde att ett tillstånd till avloppsanläggning med vanlig vattentoalett inte var förenligt med miljöbalkens mål att främja en hållbar utveckling, kravet på kretslopp enligt 2 kap 5 § MB eller miljömålen ”Ingen övergödning, Levande sjöar och vattendrag och God bebyggd miljö.”

En generell tillståndsgivning till liknande avloppsanläggningar ska bygga på långsiktigt hållbara system där närsalter tas till vara. Utsläpp från små avlopp spelar en mycket viktig roll för att nå miljömålen: Ingen övergödning, Grundvatten av god kvalitet, Levande sjöar och vattendrag och en God bebyggd miljö. Nämnden såg ingen anledning till att i detta fall göra avsteg från kravet på resurshushållning. Kommunen kommer att på lång sikt kunna nyttiggöra avloppsfraktionerna och har ett väl fungerande system för återföring av humanurin till jordbruksmark. Nämnden hade, enligt kriterierna i Naturvårdsverkets allmänna råd om små avlopp (NFS 2006:7), ersatta av Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd (HVMFS 2016:17), bedömt att fastigheten ligger inom område där normal skyddsnivå bör gälla både för miljö och hälsoskydd.

Kommunens vatten- och avloppspolicy angav att en kretsloppsanpassad avloppslösning med återföring till produktiv mark alltid ska eftersträvas, vilket även anges i de allmänna råden. Exempel på kretsloppsanpassad avloppslösning är urinseparerande vattentoalett eller torrtoalett.

Ett delmål till God bebyggd miljö var att fosforföroreningar i avlopp ska återföras till produktiv mark. En generell tillståndsgivning till avloppsanordningar som inte är kretsloppsanpassade skulle försvåra möjligheten att nå detta miljömål och de ovan angivna miljömålen. Nämnden bedömde inte heller att kostnaden skulle vara orimlig när det gäller att installera dubbelspolande urinseparerande toalett och urintank eller urinsorterande torrtoalett.

Fastighetsägaren överklagade och invände följande. Fastighetsägaren ansåg inte att kommunen varit konsekvent när det gäller vilka fastigheter som fått krav på urinseparering och vilka som fått dispens och tillåtits ha vanliga vattentoaletter. Det råder inga särskilt känsliga förhållanden där anläggningen ska placeras eller i närområdet som motiverar så stränga krav i det enskilda fallet. Markytan där infiltrationsanläggningen ska placeras lutar mot Norra Bullaresjön, en vattenförekomst som inte har problem med övergödning. Närmaste dricksvattentäkt är belägen cirka 220 meter uppströms planerad infiltration.

Länsstyrelsen upphävde nämndens beslut och efter att nämnden överklagat vidare till mark- och miljödomstolen avslog domstolen överklagandet. Det konstaterades att det krävdes att lokala förhållanden gjorde krav på en dyrare åtgärd särskilt påkallat. Det hade inte gjorts gällande att området var särskilt påverkat av övergödning och att avloppsanläggningen skulle medföra en särskild påverkan. Det räckte inte med en allmän hänvisning till kretsloppsprincipen för att motivera krav på urinseparering.

Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, M 245-11

En fastighetsägare ansökte om en avloppsanläggning för att rena avloppsvatten från vattentoalett och BDT-avloppsvatten för två hushåll, nya permanentboende utanför planlagt område.

Ansökan om tillstånd för en avloppsanläggning med vanlig vattentoalett avslogs av miljönämnden. Fastighetsägaren fick dock tillstånd till minireningsverk med efterföljande reningssteg för avloppsvatten från dubbelspolande urinseparerande toalett samt BDT-avloppsvatten. Nämnden bedömde att tillstånd till en avloppsanläggning med vanlig vattentoalett inte var förenligt med kraven på hållbar utveckling och miljömålet ”Ingen övergödning”. Den valda lösningen ansågs inte heller tillräckligt robust för att långsiktigt kunna garantera en tillfredsställande reduktion av närsalter. Avloppsvattnet skulle ledas till Stridsfjorden som är en vattenförekomst med bland annat övergödningsproblem. Det fanns även ett närliggande Natura 2000-område som riskerar att påverkas ytterligare. Åtgärder behövdes för att området ska uppnå och bibehålla god bevarandestatus och gynnsamt tillstånd för de arter som lever i området.

På grund av recipientens känslighet bedömde man att fastigheten ligger inom område där hög skyddsnivå för miljöskydd bör gälla.

Kommunens vatten- och avloppspolicy angav att en kretsloppsanpassad avloppslösning med återföring till produktiv mark alltid ska eftersträvas, vilket även anges i de allmänna råden. Exempel på kretsloppsanpassad avloppslösning är urinseparerande vattentoalett eller torrtoalett.

Dessutom beskrevs hur hämtning av urin och återföring till åkermark har organiserats i kommunen.

Fastighetsägaren överklagade och hade följande invändningar. Minireningsverket är både CE-märkt och EU-godkänt och uppfyller de krav som ställs för att klara hög skyddsnivå enligt de allmänna råden. Det innebär en avsevärd merkostnad för fastighetsägaren om han måste installera en urinseparerande anläggning. Det har inte angivits några tunga skäl för varför det inte skulle räcka med en anläggning som klarar de höga reduktionskrav som gäller vid hög skyddsnivå – 90 % reduktion av fosfor och 50 % reduktion av kväve.

Domstolen ansåg att det inte var orimligt att ställa krav på urinsortering. Kravet hade motiverats utifrån känsliga recipientförhållanden, att det inte var någon orimlig dyr teknik och att kommunen hade ett fungerande system för hämtning av urin och återföring till jordbruksmark.

Sverige har sedan en lång tid tillbaka ett aktivt arbete för att förhindra olägenheter förorsakade av avloppsvatten. Äldre lagstiftning – både 1880 års vattenrättsförordning samt 1918 års vattenlag - har ställt krav på ett godtagbart omhändertagande av avloppsvatten. Med införandet av miljöskyddslagen 1969 fick kraven på rening en modern formulering som idag återfinns i miljöbalken och förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

Orenat avloppsvatten riskerar att sprida smittämnen och miljö- och hälsofarliga ämnen som t.ex. läkemedelsrester, samt att bidra till övergödning. För att minimera dessa risker behöver avloppsvattnet renas i en avloppsanläggning. Det finns en särskild hänsynsregel i 9 kap. 7 § 1 st MB som säger ”att avloppsvatten ska avledas och renas eller tas omhand på något annat sätt så att inte olägenhet för människors hälsa eller miljön uppkommer. För detta ändamål ska lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras.” Denna regel omfattar allt avloppsvatten och alla slags avloppsanläggningar. I 9 kap 2 § MB framgår att som avloppsvatten räknas bl.a. ”spillvatten och annan orenlighet”, dvs. sådant vatten som kan uppkomma genom att ett hushåll använder WC, dusch, tvättmaskin, diskmaskin etc.

En avloppsanläggning kan se olika ut, men den gemensamma nämnaren är att den är avgränsad fysiskt dvs. man vet var avloppsvattnet kommer in, var och hur det renas och var det renade avloppsvattnet kommer ut. Vid tillståndsprövning behöver det också finnas en dokumenterad reningseffekt.

Den vanligaste typen av avloppsanläggningar i Sverige är så kallade markbaserade anläggningar som till stor del bygger på att man i naturliga sand- och gruslager i marken får en utveckling av en så kallad biohud av mikroorganismer som står för mycket av reningen. Avloppsvattnet i en sådan anläggning behöver bland annat fördelas över en viss minsta yta för att biohuden ska orka med belastningen så att reningen av smittämnen, näringsämnen och andra farliga ämnen som t.ex. läkemedelsrester ska bli tillräckligt bra. Det är också viktigt att skyddsavståndet till grundvattnet är tillräckligt så att reningen hinner ske i marken innan avloppsvattnet når grundvattnet där nedbrytningen och fastläggningen av de ämnen som anläggningen är avsedd att rena fungerar sämre. Andra faktorer som påverkar reningen är tillgången till syre och kornstorleksfördelningen i marken.

Hur mycket avloppsvattnet behöver renas beror dels på vilken typ av avloppsvatten det handlar om, dels på hur känslig omgivningen är. Naturens egna möjligheter till rening (retention) kan sänka kravet på skyddsnivå och bidra till totaleffekten. Retention innebär avskiljning av näringsämnen och andra substanser genom naturliga biogeokemiska processer, t ex att växtlighet kan hjälpa till att ta upp näringsämnen under den varma årstiden. Om det finns goda förutsättningar för retention av näringsämnen på platsen för avloppsanläggningen och om avståndet är långt till dricksvattentäkter och badplatser så kan reningskraven på anläggningen vara lägre. Ligger däremot avloppsanläggningen t.ex. nära en dricksvattenbrunn eller riskerar den tillsammans med flera andra att påverka en recipient genom utsläpp av näringsämnen så behöver högre krav på rening ställas. Viktigt att notera är att även om markens förmåga till retention är av betydelse för vilka krav som ställs på rening av avloppsvatten kan t.ex. en naturlig våtmark aldrig anses utgöra ett reningssteg i en avloppsanläggning, se dom från MÖD i mål M 5822-16.

HaV vägleder kommunerna om tillämpning av miljöbalken, men det är kommunerna själva som gör bedömning av behovet av rening i det enskilda fallet utifrån lokala förutsättningar. Detaljerade rekommendationer rörande tillämpningen av vissa bestämmelser i miljöbalken och förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH) finns i Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd om små avloppsanläggningar för hushållsspillvatten.

Se även vår fråga och svar: Måste Allmänna Rådets indelning i skyddsnivå följas vid prövning av en tillståndsansökan?

Utöver bestämmelsen om rening av avloppsvatten i 9 kap 7§ MB finns en specialbestämmelse i 12 § Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (1998:899). Där framgår att det är förbjudet att i vattenområde släppa ut avloppsvatten från vattentoalett eller tätbebyggelse, om avloppsvattnet inte har genomgått längre gående rening än slamavskiljning. Förbudet gäller allt utsläpp av avloppsvatten från vattentoalett eller tätbebyggelse, såvida inte sådant utsläpp uppenbart kan göras utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön. Läs mer: Det är förbjudet att släppa ut WC-vatten i vattenområde -vad menas med begreppet "vattenområde"?

Det är inte lämpligt att villkora vattenanvändningen i ett tillstånd. Ett sådant villkor är svårt att följa upp för tillsynsmyndigheten. Det är mer ändamålsenligt att i tillståndet bestämma dimensionering för anläggningen istället för att villkora vattenförbrukningen. Förändringar av förutsättningarna för tillståndet, exempelvis åtgärder som ändrar avloppsvattnets sammansättning och mängd får inte utföras utan anmälan till myndigheten (14 § FMH). En sådan ändring skulle kunna vara installation av dusch eller tvättmaskin.