Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Små avlopp

Vanliga frågor och svar om små avlopp

Vi har samlat vanliga frågor och svar inom området små avlopp. En del konstateranden finns att läsa i Handboken (2008:3) till de Allmänna råden om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten (HVMFS 2016:17).

Handläggning vid prövning

  • Hur påverkar EU:s regler om byggprodukter (prestandadeklaration och CE-märkning) handläggningen av anmälningar och ansökningar?

    Eftersom prestandadeklaration (och CE-märkning) ska vara den enda märkning som styrker byggproduktens överensstämmelse med angiven prestanda, utgör prestandadeklarationen ett viktigt underlag vid tillståndsprövning. Om en produkt är prestandadeklarerad och CE-märkt så påverkar detta prövningsmyndighetens möjligheter att efterfråga information från sökanden om produkten och dess egenskaper. Myndigheten inte får efterfråga andra prov eller bedömningar än de som anges i de harmoniserade standarderna. Inte heller andra uppgifter om produkternas väsentliga egenskaper än de som framgår av prestandadeklarationen.

    Däremot påverkas inte möjligheten för prövningsmyndigheten att ställa krav på försiktighetsmått för anläggningen som helhet för att tillstånd ska kunna medges. Prestandadeklaration och dess CE-märkning hindrar alltså inte att det vid själva tillståndsprövningen ställs sådana krav som enligt den svenska miljölagstiftningen bedöms nödvändiga för att säkerställa hela anläggningen och dess placering uppnår uppnå svenska krav på hälsa och miljö. Detta framgår av en dom från MÖD mål M 4515-15.

    Avloppsanläggningar kan bestå av en eller flera produkter som omfattas av en harmoniserad standard enligt byggproduktförordningen (EU-förordning nr 305/2011). Dessa måste då vara försedda med en prestandadeklaration och vara CE-märkta. En harmoniserad standard anger vilka metoder och kriterier för bedömning av produktens prestanda som ska användas. Resultatet av proven och bedömningarna avseende byggprodukternas väsentliga egenskaper redovisas i prestandadeklarationen. Med ledning av uppgifterna i denna deklaration får myndigheten avgöra om produktens prestanda uppfyller kraven på miljö- och hälsoskydd för anläggningen i sin helhet. Om produkten (utifrån vad som är redovisat i prestandadeklarationen) inte klarar de krav på miljö- och hälsoskydd som kan ställas i det specifika ärendet, så kan produkten behöva kompletteras med ytterligare reningssteg så att anläggningen som helhet klarar kraven. Produkten kan förväntas uppnå de reduktioner som redovisats i prestandadeklarationen och myndigheten ska kunna utgå från att uppgifterna i prestandadeklarationen är riktiga och tillförlitliga såvida det inte finns objektiva indikationer på motsatsen. I så fall ska kontakt tas med Boverket som är svensk marknadskontrollmyndighet för byggprodukter.

    Vid prövningen får myndigheten begära att ta del av prestandadeklarationer, bruksanvisningar och säkerhetsföreskrifter för byggprodukter som omfattas av en harmoniserad standard, exempelvis EN 12566-3 förtillverkade avloppsanläggningar, eller är CE-märkta på frivillig basis genom en europeisk teknisk bedömning (ETA). Handlingarna, som i första hand är avsedda för slutkunden, ska vara skrivna på svenska, enligt 2 § i Boverkets föreskrifter och allmänna råd om språkkrav för prestandadeklarationer och vissa andra handlingar om byggprodukter (BFS 2013:7) om produkten tillhandahålls i Sverige.

    Prestandadeklaration (och CE-märkning) av byggprodukter innebär att tillverkarna tar ansvar för att deklarerad prestanda är riktig. Prestandadeklarationen (och CE-märkning) innebär inte att produkten är godkänd för att användas i en viss medlemsstat. För mer information om byggproduktförordningen hänvisas till bilaga 2 till HaV:s allmänna råd (HVMFS 2016:17) och till Boverkets webbsida.

    Publicerad: 13 juni 2017
  • Hur vet man vilken skyddsnivå ett minireningsverk uppnår?

    Det är den som söker tillstånd som ska visa att hela anläggningen uppfyller miljöbalkens krav. För att minireningsverket ska få säljas i Sverige måste produkten ha genomgått tester och bedömningar enligt vad som anges i en harmoniserad standard för byggprodukter. Resultatet av provningarna/bedömningarna redovisas av tillverkaren i en prestandadeklaration. Följande parametrar ska enligt standarden övervakas i ingående och utgående vatten: BOD (biologisk syreförbrukning) och COD (kemisk syreförbrukning), SS (torrsubstans), och dagligt hydrauliskt flöde. Även reduktion av totalkväve och totalfosfor kan redovisas i prestandadeklarationen när produkten säljs här.

    Tillståndsmyndigheten kan med ledning av uppgifter i prestandadeklaration, bruksanvisning och säkerhetsföreskrifter avgöra om produkten uppfyller kraven på miljö- och hälsoskydd. Förhållanden i omgivningen avgör också om det behövs ställas ytterligare krav på skyddsåtgärder till exempel i form av efterpolering. HaV vill här även hänvisa till information i bilaga 2 till HaV:s allmänna råd (HVMFS 2016:17) om hur byggprodukter ska hanteras vid prövningen.

    När det gäller frågan om krav på efterpolering (för hälsoskydd) vill vi hänvisa till en dom från Mark- och miljööverdomstolen, M 2137-13. MÖD ansåg att det, utifrån de förutsättningar som gällde för det aktuella ärendet, var skäligt att ställa krav på att minireningsverk ska kompletteras med krav på efterpolering för att reducera smittämnen. I det aktuella ärendet gällde normal skyddsnivå för hälsoskydd och utsläppspunkten skedde i dike i närheten av bebyggelse. Ett resonemang om att avloppsvattnet renas under lång transport i dike eller ledningar på väg till recipienten skulle inte ges någon avgörande betydelse. MÖD slog fast att det normalt sett är förhållandena vid utsläppspunkten som är avgörande för vilka krav på reningsgrad myndigheten ska ställa. HaV har skrivit ett referat av domen.

    Publicerad: 13 juni 2017
  • Kan man villkora ett tillstånd med krav på att serviceavtal ska finnas?

    Ett villkor som enbart anger att serviceavtal ska tecknas och finnas under anläggningens hela drifttid säger inte så mycket om vilken skötsel anläggningen behöver för att fungera. Det är inte heller säkert att ett sådant villkor skulle accepteras av högre instans vid ett överklagande. Däremot har det accepterats att villkora tillståndet med krav på att anläggningen ska underhållas och kontrolleras av person med särskild sakkunskap. Detta framgår av en dom från Mark – och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt, mål nr M 2813-11. Så länge som det inte specificerades vilken leverantör som skulle sköta underhållet menade domstolen att ett sådant villkor var faktiskt och rättsligt möjligt att följa för den enskilde fastighetsägaren. Det är viktigt att villkoren är tydliga och väl motiverade. Ett alternativ kan vara att man i villkoren delar upp vilken kontroll och underhåll som fastighetsägaren själv ansvarar för att göra och vad som kräver kvalificerad personal med särskild sakkunskap på området. En beskrivning av denna uppdelning bör framgå av skötselinstruktionerna för anläggningen som tillverkaren ska upprätta.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Kan tillstånd till en anläggning ges efterhand?

    Ja, praxis tillåter att myndigheten kan ge tillstånd i efterhand och det finns inte något hinder mot att en fastighetsägare ansöker om tillstånd för en avloppsanläggning som redan är på plats. Det kan vara viktigt för den enskilde fastighetsägaren att få frågan om tillstånd prövad i efterhand. En anledning kan vara frågan om rättskraft. Om man har fått ett tillstånd omfattas det som prövats av rättskraft, dvs. beslutet gäller mot alla med avseende på de frågor som prövats. Det innebär att den enskilde får ett starkt skydd mot eventuella framtida klagomål på anläggningen exempelvis när det gäller lokalisering, teknik och dimensionering. Myndigheten bör dock vara försiktig och inte ge tillstånd i tveksamma fall då detta kan medföra att framtida ingripanden försvåras.

    En förutsättning för att myndigheten ska kunna ge tillstånd i efterhand är att anläggningen och förhållandena på platsen kan bedömas och att denna bedömning utmynnar i att miljöbalkens krav är uppfyllda. Vid en prövning i efterhand saknas ibland vissa av de uppgifter man normalt har vid en vanlig tillståndsprövning vilket kan göra bedömningen svår. Fastighetsägaren har här ett stort ansvar när det gäller att visa att miljöbalkens krav är uppfyllda. Myndigheten har också möjlighet att begära in de uppgifter som behövs. Fastighetsägaren ska redovisa att avloppsanläggningen är lämplig för ändamålet och att den renar avloppsvattnet tillfredsställande. I regel krävs någon form av dokumentation från utförandet, entreprenörsrapport eller liknande. Om det bedöms motiverat kan fastighetsägaren t.o.m. behöva frilägga anläggningen.

    Om tillstånd till anläggningen inte kan ges i efterhand på grund av undermålig teknik, bristfällig dimensionering eller dålig lokalisering kan detta vara motiv för att förbjuda fortsatt utsläpp. Först bör det dock övervägas om det är möjligt och tillräckligt att istället förelägga om förbättringsåtgärder.

    En fastighetsägare ska inte ha någon fördel av att ha anlagt en anläggning utan ha sökt tillstånd. Mark- och miljööverdomstolen har i ett överklagat mål (M 9983-04) uttalat att det inte ska tas med i bedömningen att anläggningen redan existerar. I domen från MÖD ansågs lösningen inte lämplig och tillstånd gavs därför inte.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Ska HaV:s allmänna råd om små avloppsanläggningar för hushållsspillvatten också tillämpas för anläggningar dimensionerade för mer än 25 personekvivalenter?

    Ja. Även om Naturvårdsverkets allmänna råd ursprungligen var avsedda för anläggningar upp till 25 personekvivalenter, vilket även gäller för HVMFS 2016:17 kan råden tillämpas också för anläggningar upp till och med 200 pe. Det måste alltid göras en bedömning av vilken skyddsnivå som ska gälla för varje enskild anläggning. Kraven ska anpassas efter recipientens känslighet och efter vad som krävs för att undvika olägenhet för människors hälsa eller miljön. Ett utsläpp från en anläggning dimensionerad för upp mot 200 pe skulle kunna vara en omständighet som kan medföra sådan påverkan att detta i sig skulle medföra att hög skyddsnivå ska gälla.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Vad händer med tillståndet till en avloppsanläggning vid försäljning av fastigheten?

    När det gäller tillstånd så är detta knutet till fastigheten och anläggningen vilket innebär att det tas över av den nya fastighetsägaren/nyttjanderättsinnehavaren.

    Publicerad: 30 januari 2017

Handläggning vid tillsyn

  • Gäller ett föreläggande med krav på åtgärder eller förbud mot utsläpp också mot en ny fastighetsägare?

    Nej, inte automatiskt. Tillsynsbeslut som föreläggande eller förbud gäller som huvudregel endast mot adressaten. Tillsynsmyndigheten kan dock enligt 26 kap 15 § MB första stycket välja att sända beslutet till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Beslut som är inskrivna i fastighetens inskrivningsdel gäller även mot ny fastighetsägare. Om föreläggandet eller förbudet gäller vid vite gäller som huvudregel vitet inte mot ny ägare. Ett löpande vite kan dock gälla även mot ny ägare från tiden för ägandeövergången. Detta framgår av 26 kap 15 § MB andra stycket.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Kan fastighetsägarens höga ålder vara skäl för myndigheten att vänta med att ställa krav på åtgärder?

    Fastighetsägarens höga ålder kan, i kombination med andra omständigheter, vara ett skäl till att tillsynsmyndigheten bestämmer en längre tidsfrist än vanligt för fastighetsägare som ska åtgärda en bristfällig anläggning. Det måste då också vägas in omständigheter som risk för olägenheter, anläggningens belastning med mera.

    Enbart hög ålder kan dock aldrig ensamt utgöra ett sådant skäl. Det finns två domstolsavgöranden från Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt som belyser detta. I ett mål, M 3318-11, gjorde domstolen bedömningen att det mot bakgrund av fastighetsägarens höga ålder (87 år) i kombination med ringa belastning och övriga omständigheter kunde godtas att tidpunkten för åtgärder flyttades fram till dess att boendeförhållandena på fastigheten hade ändrats. I mål nr M 1582-12 kom domstolen fram till att det inte utgjorde skäl för anstånd med åtgärder att fastigheten beboddes av ett pensionärspar i övre 70-årsåldern. Här fanns inga andra omständigheter som kunde medföra längre anstånd än normalt.

    HaV har skrivit ett referat av de två domarna.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Kan man förelägga en fastighetsägare att ansluta sig till allmän (kommunal) va-anläggning?

    Alla fastighetsägare vars fastigheter finns inom en allmän va-anläggnings verksamhets­område, som behöver en vattentjänst och där behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt, har rätt att använda en allmän va-anläggning (se 16 § i lagen om allmänna vattentjänster, LAV). Om fastigheten finns inom allmänt verksamhetsområde, och behovet av en vattentjänst inte kan tillgodoses bättre på annat sätt, så föreligger också en skyldighet för fastighetsägaren att betala avgift för den allmänna anläggningen (24 § LAV). Det är dock inte möjligt att med stöd av LAV kräva att en fastighet ska anslutas till en allmän va-anläggning, däremot är detta möjligt att kräva med stöd av miljöbalken om det finns behov av att avloppsanläggningen åtgärdas, fastigheten ligger inom allmänt verksamhetsområde och kostnaden för ledningsdragning på fastigheten för anslutning till allmän va-ledning inte är orimligt hög.

    Att det går att förelägga om en sådan anslutning framgår bland annat av en dom från Regeringsrätten (RÅ 1995 ref 15). Att en anslutning till allmän va-anläggning som regel är den mest miljömässigt lämpliga lösningen framgår av domar från Mark- och miljööverdomstolen (Se t.ex. Mark- och miljööverdomstolens dom den 10 mars 2005 i mål M 7139-03).

    Publicerad: 29 mars 2017
  • Kan man förelägga någon att ansluta sig till en gemensamhets­anläggning?

    Nej, eftersom deltagandet i en gemensamhetsanläggning bygger på frivillighet är det inte lämpligt att tvinga någon att ingå i en sådan anläggning (se Mark- och miljööverdomstolens dom den 28 augusti 2001 i mål nr M 5463-00). Vidare kan det finnas osäkerheter kring den faktiska kostnaden för att ansluta en fastighet till en gemensamhetsanläggning, och det är därför ofta svårt att bedöma om ett sådant krav kan anses som rimligt enligt 2 kap 7 § miljöbalken.

    Publicerad: 29 mars 2017
  • Kan tillsynsmyndigheten i ett föreläggande bestämma att en avloppsanläggning måste vara åtgärdad inom exempelvis ett år trots att ett tillstånd enligt 19 § FMH gäller i fem år?

    Bestämmelsen i 19 § FMH reglerar hur länge ett tillstånd för en avloppsanläggning kan användas. Lagstiftaren vill inte att gamla outnyttjade tillstånd ska kunna åberopas för hur lång tid som helst. Förhållandena på en plats ändras också över tid så att det måste till en ny prövning innan ett nytt tillstånd kan ges. Sådana här regler finns även för andra tillstånd exempelvis bygglov enligt plan- och bygglagen. Ett tillstånd innebär inget krav på att anläggningen verkligen installeras utan det är upp till tillståndshavaren att bestämma ifall anläggningen ska utföras eller ej.

    19 § FMH påverkar inte tillsynsmyndighetens befogenhet att i samband med krav på åtgärder av ett bristfälligt avlopp bestämma en annan tid för när bristerna ska ha åtgärdats. Längden på den tidsfristen bestäms utifrån omständigheter i det enskilda fallet t.ex. hur bråttom det är beroende på bristernas art, riskerna med utsläppet osv. Samtidigt måste man alltid tänka på att fastighetsägaren ska få skälig tid på sig att göra det som krävs. Om en ny anläggning måste installeras ska tidsfristen sättas så att den även rymmer tid för att söka och få tillstånd. Att någon har ett tillstånd redan är ingen garanti för att den tillståndsgivna anläggningen verkligen kommer att byggas. Det kan därför krävas att myndigheten även meddelar ett föreläggande eller förbud med specificerad tidsfrist.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • När kan man förena ett föreläggande med vite?

    Det framgår av 26 kap. 14 § miljöbalken att ett föreläggande får förenas med vite. Vite bör användas först när det står klart att det behövs denna påtryckning för att få adressaten att göra det som anges i föreläggandet. Om det kan anses motiverat med ett vite måste avgöras från fall till fall och det är inte lämpligt att man slentrianmässigt kopplar på ett vite på en viss typ av förelägganden.

    Det är främst förhållanden kring adressaten som är av betydelse vid bedömning av om vite ska användas. Skäl för att använda vite kan t.ex. vara att adressaten inte efterföljt tidigare förelägganden eller beslut rörande en viss anläggning eller i andra ärenden. Om adressaten tydligt uttalat att han inte har för avsikt att efterfölja ett föreläggande kan detta utgöra skäl för att förena ett första föreläggande med vite. Är det förknippat med risk för stora skador för miljön eller människors hälsa om ett utsläpp av avloppsvattnet inte snarast upphör kan detta förhållande också ses som skäl att förena ett första föreläggande med vite.

    Närmare bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten. Häri framgår bland annat att vite inte får föreläggas om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet (2 § 2 st. viteslagen).

    Publicerad: 29 mars 2017
  • När kan tillsynsmyndigheten ställa krav på hög skyddsnivå för en befintlig anläggning som har tillstånd enligt miljöbalken?

    Förutsättningarna är att hög skyddsnivå gäller på platsen, att anläggningens alla delar finns och utifrån vad som är möjligt att se vid inspektionen verkar den fungera som avsett, men enligt myndighetens bedömning når anläggningen bara upp till normal skyddsnivå. För anläggningar som har miljöbalkstillstånd ska omprövningsreglerna i 24 kap MB tillämpas. Det finns möjlighet att ompröva ett tillstånd enligt 24 kap 5 § MB

    • punkt 2, om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm inte följs
    • punkt 4, när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har följts
    • punkt 6, om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt.

    Det blir troligen svårt att motivera att en påverkan på möjligheterna att följa en miljökvalitetsnorm kan bli följden av utsläpp från enbart en enskild anläggning och att detta skulle motivera en omprövning. Tillsynsmyndigheten kan istället vänta med att ställa högre krav till det blir aktuellt att söka nytt tillstånd för ändring eller ombyggnad eller om anläggningen inte längre uppfyller sitt tillstånd med villkor och då tillämpa de strängare kraven.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Vilka typer av åtgärder på små avloppsanläggningar kräver ett nytt tillstånd?

    Om en åtgärd enbart utförs i syfte att underhålla den tillståndsgivna anläggningen och ingen ny teknik tillförs anläggningen eller delar av anläggningen flyttas till ny plats så krävs inte något nytt tillstånd. Sådana åtgärder anses rymmas inom det befintliga tillståndet. Alla åtgärder där själva avloppsanläggningen ändras i sådana delar som avser funktioner som är viktiga i anläggningen dvs. tekniken ändras i anläggningen (se M 5369-09) eller där lokaliseringen av viktiga delar av anläggningen ändras, är att jämställa med inrättande av en anläggning och är därför tillståndspliktiga (se M 2275-13).

    MÖD har tidigare ansett att byte av spridarrör och installation av en fördelningsbrunn tillsammans med omständigheten att det inte kunde fastställas om avloppsanläggningen samtidigt hade omlokaliserats är en sådan åtgärd som inte ryms inom tidigare tillstånd. Dessa åtgärder ansågs därför tillståndspliktiga (se M 9088-14 och vårt referatPDF).

    I en annan dom från MÖD som gällde inrättandet av en ny infiltrationsanläggning med en annan placering än vad som angetts i tillståndet konstaterar domstolen att omlokaliseringen av infiltrationsbädden tillsammans med den nya infiltrationstekniken var att jämställa med inrättande av en ny anläggning (se M 4569-13 och vårt referat)

    Publicerad: 30 januari 2017
    Granskad: 23 november 2017
  • Är det tillåtet att leda avloppsvatten till gödselbehållare?

    Om avloppsvatten ska ledas till gödselbrunn så gäller 9 kap. 7 § miljöbalken. Enligt den bestämmelsen ska avloppsvatten avledas och renas eller på annat sätt tas om hand så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. Ur ett kretsloppsperspektiv är det positivt om de näringsämnen som finns i avloppsvattnet återförs till produktiv åkermark och om de rekommendationer som finns om spridning av gödsel följs så bör någon olägenhet för miljön inte uppstå. Det som gör situationen problematisk är att det finns en viss risk för smittspridning om toalettavloppsvatten kopplas till gödselbrunnen. Om riskerna för smittspridning i det enskilda fallet bedöms som små kan det ändå vara acceptabelt att leda orenat avloppsvatten till en gödselbrunn. Viktiga faktorer som man behöver ta hänsyn till i bedömningen är exempelvis:

    • typ av avlopp, är det BDT-avlopp eller är även WC-påkopplat
    • graden av utspädning i gödselbrunnen
    • risken för ytavrinning
    • om det finns betande djur i närheten av den plats gödseln/avloppsvattnet avses spridas
    • spridningsteknik
    • skördeteknik

    Avgörande för om avledning till gödselbrunn kan tillåtas eller inte är om sökanden kan anses ha visat att avloppsvattnet tas om hand på ett sådant sätt att olägenhet för människors hälsa och miljön inte uppkommer.

    Mark- och miljööverdomstolen har i ett avgörande (M 8408-14) som HaV har skrivit ett referatPDF av slagit fast att det i detta fall inte var förenligt med kraven i 9 kap 7 § MB att avleda orenat avloppsvatten till gödselbrunn, trots att det i målet endast var frågan om avledande från en personaltoalett som användes sparsamt. Eftersom toalettvattnet inte hade hygieniserats innan det leddes till gödselbrunnen så fanns det enligt domstolen risk för direkt smittspridning till människor och djur genom att orenat avloppsvatten, blandat med gödsel, sprids på åkermark och det är därmed inte visat att avloppsvattnet kan tas om hand på ett sådant sätt att olägenhet för människors hälsa och miljön inte uppkommer.

    Expertmyndigheter för smittskyddsfrågor är Statens veterinärmedicinska anstalt och Folkhälsomyndigheten.

    Publicerad: 29 mars 2017

Markbäddar och infiltrationer

  • Hur många år kan man räkna med att en markbädd eller infiltration fungerar som avsett?

    Eftersom anläggningens livslängd är beroende av flera faktorer finns det tyvärr inget entydigt svar på denna fråga.

    En avloppsanläggning för rening av avloppsvatten från hushåll ska i första hand förhindra att olägenhet för människors hälsa eller miljön uppstår. Eftersom förhållanden i de enskilda fallen varierar måste man ställa olika krav på vad en avloppsanläggning ska klara av beroende på vilka förutsättningar som finns på platsen.

    Det första en bädd ska klara är att avloppsvattnet, efter slamavskiljning, ska ledas in i bädden och fördelas i materialet så att man får en maximal nedbrytning av organiskt material och sjukdomsframkallande mikroorganismer. För detta krävs att anläggningen är korrekt byggd både vad gäller storlek, utformning, luftning och placering. Det är exempelvis viktigt att det bara är spillvatten från hushållet som leds in i anläggningen, att anläggningen inte belastas med dagvatten och att den placeras minst en meter över högsta grundvattennivå. För att få tillräckligt lång uppehållstid i anläggningen måste både slamavskiljaren och bädden dimensioneras efter den mängd spillvatten de kommer att belastas med. Ur detta perspektiv, hydrauliskt, skulle en bädd kunna fungera i upp till 30-40 år om den är intakt hela tiden (Läget inom markbaserad avloppsvattenrening Naturvårdsverkets rapport 6484, 2012).

    I nästan alla lägen vill man också att avloppsanläggningen ska klara av att reducera näringsämnen ur avloppsvattnet. För fosfor innebär det att man vill att det binds till materialet i bädden. Bädden får därför inte vara för liten om man ska kunna räkna med att den binder fosfor under flera år. Man vet idag inte helt säkert hur bra en markbädd renar med avseende på fosfor. Helt klart är att reningsförmågan minskar ju äldre bädden är. Enbart hög ålder på en infiltrationsanläggning är dock inte tillräcklig grund för förbud mot utsläpp. Det krävs även andra indikationer på att anläggningen förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Se dom från MMD Växjö M 3747-13, 2014-02-27.

    Om bädden fortfarande kan anses vara intakt avseende hydraulisk kapacitet, rening av organiskt material och reducering av sjukdomsframkallande mikroorganismer kan det gå att komplettera anläggningen med kemisk fällning av fosfor före bädden för att förlänga bäddens livslängd. Detta kräver naturligtvis att slamavskiljaren är intakt och av tillräcklig volym för detta ändamål. En sådan komplettering kräver också en anmälan/ansökan till den kommunala miljömyndigheten. Innan denna typ av krav ställs måste en skälighetsbedömning göras. Om avloppsanläggningen har tillstånd enligt miljöbalken måste omprövningsreglerna i 24 kap MB tillämpas för att krav ska kunna ställas på ytterligare försiktighetsmått utöver den ursprungliga utformningen, se När kan tillsynsmyndigheten ställa krav på hög skyddsnivå för en befintlig anläggning som har tillstånd enligt miljöbalken?

    Markbäddars förmåga att rena kväve ur avloppsvatten är beroende av bland annat en fungerande syresättning, fungerande biologisk aktivitet och tillräcklig uppehållstid. Den försämras inte per automatik med ökande ålder på bädden utan följer ofta reningskapaciteten av organiskt material.

    Publicerad: 30 januari 2017
    Uppdaterad: 17 november 2017
  • Klarar markbäddar med moduler hög skyddsnivå?

    Det går inte att ge ett generellt svar på frågan utan det är upp till tillverkaren att genom tillförlitliga testresultat visa att de anläggningar som säljs klarar det krav som ställs.

    När det gäller vilka typer av anläggningar som klarar normal respektive hög skyddsnivå så gäller rekommendationerna i HaV:s allmänna råd (HVMFS 2106:17) att infiltrationer och fosforavlastade markbäddar uppnår normal skyddsnivå när det gäller fosforreduktionen.

    Naturvårdsverket gav under 2012 ut Rapport 6484 ”Läget inom markbaserad avloppsvattenrening” och i denna beskrivs det då rådande kunskapsläget beträffande markbaserad vattenrening i Sverige. Där anges att kvävereningen i markbaserade system är mellan 10-30 %.

    För alla övriga typer av anläggningar, t.ex. med moduler, som finns på marknaden krävs att tillverkaren visar på tillförlitliga testresultat för att understödja utfästelser om att anläggningen klarar en högre reningsgrad än en konventionell infiltration eller markbädd och/eller kan konstrueras med en mindre yta eller volym än en konventionell infiltration eller markbädd.

    VA-guiden har, med hjälp av medel från HaV, tagit fram en marknadsöversikt för produkter för små avloppsanläggningar. Syftet är att sammanställa information om produkterna och även om drift, ekonomi och skötsel. Till alla produkter finns en bedömning av dess potential inom områdena miljöskydd, smittskydd och kretslopp. Bedömningen har gjorts av en panel med experter inom respektive område. Målet har varit att lista alla förtillverkade produkter för avloppsrening för små avlopp som säljs på den svenska marknaden. Det är dock tillverkaren eller generalagenten i Sverige som avgör om man vill delta i översikten.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Vilka krav kan ställas när entreprenören vill använda krossmaterial i anläggningen?

    JTI (Institutet för jordbruks- och miljöteknik) har med medel från HaV tagit fram ett informationsblad – ”Rekommendationer för bergkross som filtermaterial i markbäddar”. Detta material kan användas som stöd om frågor rörande användning av krossmaterial uppkommer vid tillståndsgivning och tillsyn av små avloppsanläggningar.

    Publicerad: 30 januari 2017

Minireningsverk

  • Varför finns det ingen nationell lista som visar på vilka skyddsnivåer olika minireningsverk klarar?

    HaV har inte för avsikt att utfärda och uppdatera en lista över vilka minireningsverk som klarar olika skyddsnivåer. Vi har istället valt att på andra sätt vägleda och ge råd om handläggning av prövning och tillsyn av små avlopp.

    Vi har lämnat ekonomiskt stöd till projekt som på olika sätt berör minireningsverk. Exempelvis har Hav stöttat ett projekt om tillsyn på små minireningsverk och VA-guidens marknadsöversikt av produkter för enskilt avlopp. Översikten omfattar en rad olika minireningsverk. Den ska på ett överskådligt sätt ge information om produkterna och även om drift, ekonomi och skötsel. Till alla produkterna finns en bedömning av produktens potential inom områdena miljöskydd, smittskydd och kretslopp. Bedömningarna har gjorts av en panel med experter inom respektive område. Målet med översikten är att lista alla förtillverkade produkter för avloppsrening av små avlopp som säljs på den svenska marknaden. Det är dock tillverkaren eller generalagenten i Sverige som avgör om de vill medverka.

    Publicerad: 30 januari 2017

Biodammar

  • Finns det några bestämmelser om utsläppsvärden för biodammar?

    Det finns inga bestämmelser eller andra rekommendationer än de allmänna råden (HVMFS 2016:17) om utsläppsvärden för biodammar. Myndigheten måste utgå från en bedömning i det enskilda fallet när man tar ställning till anläggningstyp och vilken reningsfunktion som behövs. Avgörande är då recipientens känslighet och andra platsspecifika omständigheter.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Vilka krav kan man ställa vid tillsyn av biodammar?

    I Naturvårdsverkets rapport 5224 ”Robusta uthålliga små avloppssystem” från 2002, finns samlad kunskap om biodammars reningskapacitet. I rapporten konstateras att reningskapaciteten för både närings- och smittämnen är relativt låg. Det är också sannolikt att reningskapaciteten varierar mycket beroende på årstid, utformning och skötsel av dammen.

    Fastighetsägaren ska vid tillsyn kunna beskriva sin anläggning, hur den sköts och fungerar samt hur bräddning och smittspridning förebyggs. Mot bakgrund av fastighetsägarens svar och vad som framgått vid inspektion m.m. ska myndigheten göra en bedömning av om det finns risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön. Särskild vikt bör läggas vid risken för smittspridning och den kunskap som finns om biodammars funktion.

    Vid tillsyn måste också beaktas om avloppsanläggningen har tillstånd enligt miljöbalken eller enligt tidigare lagstiftning. Tillstånd enligt miljöbalken kan bara omprövas, återkallas eller bli föremål för nya krav om någon omständighet i 24 kap 3 eller 5 §§ miljöbalken föreligger. Tillstånd enligt den upphävda hälsoskyddslagen anses i praxis omfatta tillstånd för bygget och installationen av anläggningen. Drift och underhåll däremot kan tillsynsmyndigheten ställa nya krav på. Sådana beslut måste naturligtvis föregås av utredning som visar att det är skäligt, mot bakgrund av nyttan för hälsan och miljön vägt mot kostnaden, att ställa krav på förbättringar.

    Publicerad: 30 januari 2017

Hälso- och smittskydd

  • Finns det gräns- eller riktvärden för Intestinala enterokocker och E-coli i ett renat avloppsvatten?

    Nej, Det finns inte reglerat i lagstiftning eller vägledning vilka värden som bör gälla för patogener i utgående avloppsvatten. Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om badvatten (HVMFS 2012:14) innehåller vissa nivåer man kan förhålla sig till. Men dessa nivåer ska tillämpas vid förvaltning av badvattenkvalitet enligt badvattenförordningen och för de badvatten som kommunerna har förtecknat i sina badvattenregister och kan inte direkt översättas till rikt- eller gränsvärden för Intestinala enterokocker och E-coli i ett renat avloppsvatten.

    Vilka nivåer som ska tillämpas vid normal respektive hög skyddsnivå är inte heller klargjort i praxis varför man alltid måste göra en riskbedömning i det enskilda fallet. HaV har, inom ramen för sitt uppdrag att lämna förslag på reglering för små avloppsanläggningar, utrett möjligheten att införa detaljreglering av hälsoskydd med krav på olika utgående halter. Utredningen visar på att det råder osäkerhet även bland experter om vilka indikatororganismer som ska mätas och vad som är relevanta utgående halter, på s. 56 i rapporten ”Tydligare regler för små avloppsanläggningar” kan man läsa mer om detta.

    Ingående halter av indikatororganismer kan, för de avloppsanläggningar som är dimensionerade för ett eller ett par hushåll, variera väsentligt. För att minska risken för smittspridning kan lokaliseringen av utsläppspunkten eller utsortering av toalettavloppsvatten vara viktigare än hur stor reduktionen är i anläggningen. Trots en god medelreduktion kan tillfällig tillförsel av smittämnen resultera i betydande utsläpp och det är därför viktigt att ha fler barriärer än bara reduktion i anläggningen. Därför har HaV valt att i dagsläget inte föreslå några krav på halter av bakterier.

    Vid lokaliseringsprövningen ska bland annat tas hänsyn till recipientens och områdets känslighet, om utsläpp sker i närheten av dricksvattentäkt eller badplats osv. se HaV:s allmänna råd (HVFMS 2016:17). Om det vid mätning enligt badvattenbestämmelserna framkommer indikationer om påverkan från utsläpp av avloppsvatten som kan komma från små anläggningar bör även det vägas in i bedömningen.

    Publicerad: 30 januari 2017
    Uppdaterad: 3 oktober 2017
  • Kan ett slutet rör eller ett öppet dike räknas som efterpolering?

    HaV har tillsammans med Folkhälsomyndigheten och SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) gjort bedömningen att det inte sker någon betydande avdödning i en sluten ledning. I ett öppet dike påverkas smittämnen av UV-ljus och har möjlighet att sedimentera och fastläggas i växtligheten.

    Detta är processer som man inte kan räkna med sker i en ledning. En åkerdränering är inte heller en godtagbar lösning eftersom den är utformad för att dränera vilket den troligen gör större delen av året. Man kan således inte räkna med att någon betydande del av avloppsvattnet skulle infiltrera i marken under transporten i dräneringsledningen.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • När krävs efterpolering?

    HaV anser att det i normalfallet krävs efterpolering när avloppsanläggningen i sig inte reducerar smittämnen i någon högre grad. När prövningsmyndigheten ska ta ställning till om efterpolering krävs, ska myndigheten normalt bedöma förhållandena i den punkt där ledningen tar slut och utsläpp sker. Är utsläppspunkten oexponerad eller sker det en stor utspädning av avloppsvattnet så kan det innebära att risken för att människor eller djur ska smittas är liten och det skulle i så fall kunna vara skäl för att inte kräva efterpolering. Man måste också ta hänsyn till om flera små avlopp släpps ut vid samma punkt. Är belastningen stor så kan det finnas risk för smittspridning även om det sker en viss utspädning.

    En sammanvägd bedömning ska göras där anläggningens robusthet, reduktion av sjukdomsframkallande mikroorganismer samt utsläppspunktens lokalisering beaktas (se HVMFS 2016:17). Grundkravet för normal skyddsnivå, enligt de allmänna råden, är att utsläpp av avloppsvatten inte ska medverka till en väsentligt ökad risk för smitta eller olägenhet där människor kan exponeras för det. Som exempel nämns förorening av dricksvatten, grundvatten eller badvatten. Om det vid den sammanvägda bedömningen finns frågetecken kring anläggningens robusthet och reduktionsförmåga så måste förhållandena vid utsläppspunktens lokalisering kompensera dessa brister på ett tillfredsställande sätt för att man ska kunna tillåta anläggningen utan att ställa mer krav.

    HaV vill när det gäller frågan om krav på efterpolering (för hälsoskydd) hänvisa till en dom från Mark- och miljööverdomstolen M 2137-13. MÖD ansåg att det var skäligt att ställa krav på att ett minireningsverk skulle kompletteras med krav på efterpolering för att reducera smittämnen. I det aktuella ärendet gällde normal skyddsnivå för hälsoskydd och utsläppspunkten skedde i dike i närheten av bebyggelse. Ett resonemang om att avloppsvattnet renas under lång transport i dike eller ledningar på väg till recipienten skulle inte ges någon avgörande betydelse. MÖD slog fast att det normalt sett är förhållandena vid utsläppspunkten som är avgörande för vilka krav på reningsgrad myndigheten ska ställa. HaV har gjort ett referat av domen.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Vilka skyddsavstånd måste hållas för att dricksvatten inte ska förorenas av avloppsvatten?

    Vid lokalisering och placering av en avloppsanläggning måste särskild hänsyn tas till risken för att smittämnen kan spridas till närliggande dricksvatten. I HaV:s allmänna råd (HVMFS 2016:17) finns under kommentaren till 2 kap 4 § MB särskilt angivna bedömningsgrunder. Exempelvis gäller som huvudregel att horisontellt skyddsavstånd från avloppsanläggning till dricksvattentäkt bör motsvara grundvattnets transportsträcka under minst två till tre månader vid maximalt vattenuttag. Avståndet bör dock aldrig understiga 20 meter.

    Vidare gäller krav på vertikalt avstånd på en meter mellan infiltrationsnivå och högsta grundvattennivå eller berg. Motivet till detta krav är att avståndet måste ligga mellan en till två meter för att den mikrobiella avdödningen ska bli tillfredsställande. SGU anser att vertikalt avstånd under en meter aldrig ska tillåtas. Mark- och miljööverdomstolen har i ett avgörande (MÖD M 9088-14) gjort bedömningen att utgångspunkten måste vara att det krävs ett skyddsavstånd på minst en meter mellan infiltrationsanläggningens spridningslager och den högsta grundvattennivån för att en godtagbar funktion ska anses föreligga. HaV yttrade sig också i ärendet. För undantag krävs att riskerna för förorening i det närmaste kan uteslutas.

    Vi har även skrivit ett referat av domenPDF.

    Publicerad: 30 januari 2017
    Granskad: 2 november 2017

Bad-, disk- och tvättavloppsvatten

  • Har BDT-avloppsanläggningar som är dimensionerade för 500 liter/dygn tillräcklig kapacitet för ett hushåll?

    En bedömning av vilken avloppsanläggning som är lämplig måste alltid göras i det enskilda fallet för varje fastighet. Utgångspunkten för den dimensionerande belastningen bör grunda sig på ett antagande om lägst fem pe och åretruntboende. Detta framgår av HaV:s allmänna råd HVMFS 2016:17. Om det finns starka skäl mot detta kan bedömningen bli annorlunda. Det är dock fastighetsägaren som måste kunna lägga fram sådana skäl genom att exempelvis ange hur mycket vatten de förbrukar.

    Det är möjligt att det för ett fritidsboende med låg vattenförbrukning räcker med en anläggning för 500 liter per dygn. Miljönämnden måste godkänna anläggningen och fastighetsägaren vara införstådd med att om de ändrar sin vattenanvändning så måste detta anmälas till myndigheten och de måste också vara beredda på att ändra eller bygga ut anläggningen. Ett stöd vid handläggningen kan vara den marknadsöversikt som VA-guiden gjort och som bland annat omfattar BDT-avloppsanläggningar.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Hur mycket behöver avloppsvatten från bad, disk och tvätt renas?

    Avloppsvatten från ett hushåll består normalt av toalettavloppsvatten och bad-, disk- och tvättavloppsvatten (BDT). Toalettavloppsvattnet innehåller mycket näring och smittämnen men relativt lite vatten. BDT-avloppsvattnet innehåller lite näring och lite smittämnen men mycket organiskt material och vatten. Risken för smittspridning genom kontakt med BDT-avloppsvatten är mellan 100-1 000 gånger mindre jämfört med toalettavloppsvatten.

    En bedömning av vilken rening som krävs ska alltid göras i det enskilda fallet, då det är lokala förutsättningar som påverkar vilka skyddsåtgärder som krävs för att minimera risken för olägenheter för människors hälsa och miljön. En BDT-avloppsanläggning bör kunna bryta ned organiskt material, reducera bakterier och motverka luktolägenheter. Kraven ska som alltid vara ekonomiskt rimliga i förhållande till risken samt nyttan för hälsan och miljön.

    En utgångspunkt för vilka krav som kan ställas för en avloppsanläggning är Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten (HVMFS 2016:17). Råden är inte juridiskt bindande och det kan naturligtvis finnas lokala förhållanden eller omständigheter som möjliggör avsteg i enskilda ärenden. Prövningsmyndigheten ska bedöma hushållets totala utsläpp.

    Om toalettavfallet tas om hand utan utsläpp så har ungefär 90 % av kvävet, 90 % av fosforn och 40 % av BOD:n avskilts från avloppsvattnet jämfört med om toalettavloppsvatten skulle ha släppts ut. En hög reduktion av smittämnen har också uppnåtts. För att uppnå samma procentuella reduktion för en BDT-avloppsanläggning som för en anläggning där allt avloppsvatten är påkopplat behöver BDT-avloppsvattnet renas till 80 % enbart med avseende på BOD. En anläggning för enbart BDT-avloppsvatten ska också kunna uppfylla erforderlig skyddsnivå med avseende på hälsoskydd.

    Enligt Hav:s allmänna råd bör den dimensionerande belastningen för ett hushåll grunda sig på ett antagande om lägst fem pe och åretruntboende om det inte finns starka skäl mot detta. Det finns alltså möjlighet för den kommunala nämnden att vid krav på dimensionering i det enskilda fallet ta hänsyn till fastighetens standard med avseende på VA-installationer, vattenförbrukning, och så vidare.

    Publicerad: 30 januari 2017
    Uppdaterad: 3 oktober 2017
  • Hur ska man ställa sig till BDT-avloppsanläggningar som inte kan redovisa några resultat från längre testserier?

    Den som ansöker eller anmäler anläggningen måste visa vilka förhållanden som gäller beträffande vattenförbrukning, installationer, boendeförhållandena på fastigheten. Myndigheten behöver också utredning som visar att anläggningarna är provade under en längre tid och under samma förhållanden som skulle gälla i det enskilda fallet. För anläggningar som enbart renar BDT-vatten finns ingen provning enligt standard.

    VA-guiden har, med hjälp av medel från HaV, tagit fram en marknadsöversikt för produkter för enskilt avlopp. Syftet är att sammanställa information om produkterna och även om drift, ekonomi och skötsel. I översikten ingår bland annat olika fabrikat av BDT-lösningar. Till alla produkter finns en bedömning av dess potential inom områdena miljöskydd, smittskydd och kretslopp. Bedömningen har gjorts av en panel med experter inom respektive område. Målet har varit att lista alla förtillverkade produkter för avloppsrening för små avlopp som säljs på den svenska marknaden. Det är dock tillverkaren eller generalagenten i Sverige som avgör om man vill delta i översikten.

    Om inte tillräckligt med uppgifter om anläggningens prestanda finns blir det svårt att bedöma om anläggningen når upp till den skyddsnivå som krävs på platsen och om ytterligare skyddsåtgärder behövs eller om anläggningen bör förbjudas.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Vilka krav på rening av duschvatten bör ställas vid större arrangemang typ orienteringstävlingar?

    Arrangören bör i en anmälan till den kommunala nämnden redogöra för hur man avser att ta om hand och eventuellt rena avloppsvattnet. Alla relevanta omständigheter ska framgå av anmälan som vilken volym det rör sig om, omgivningsförhållanden och recipient osv. Sedan får nämnden ta ställning till om en tillfällig anläggning kan godtas och vilka försiktighetsåtgärder som behövs. Det kan bli aktuellt att ställa krav på mobil reningsteknik, beredskap för slamsugning om detta skulle behövas eller andra försiktighetsmått.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Vilken typ av anmälningsplikt gäller för en BDT-avloppsanläggning som ska betjäna 75 fritidshus?

    Alternativen är en anmälan enligt 13 § förordningen om miljöfarlig verksamhet (avlopp utan vattentoalett) eller anmälan enligt 9 kap 6 § miljöbalken och 21 § förordningen C-verksamhet (avloppsreningsanläggning som är dimensionerad för mer än 200 pe). Vilken typ av anmälan som krävs behöver bedömas i det enskilda fallet. I detta fall finns det starka skäl som talar för att man kan frångå huvudregeln som anges i HaV:s allmänna råd under kommentarerna till 2 kap 3 § MB. Man bör dock lägga ansvaret för att räkna ut den aktuella belastningen på verksamhetsutövaren. Sedan granskar myndigheten detta och bedömer rimligheten innan beslut fattas. HaV bedömer att endast BDT-avloppsvatten från ett fritidshusområde, med hus på max 50 kvadratmeter, inte har samma belastning som permanentboende med toalett och BDT-utsläpp, där man beräknar 5 pe per hus. Detta bör troligen hanteras som en anmälan för BDT- avloppsanläggning enligt 13 § FMH och inte en C-anläggning.

    Publicerad: 30 januari 2017

Fosforfällning

  • Kan man ställa krav på att analysresultat från provtagning av dricksvatten till anläggningen ska ingå i en tillståndsansökan där fosfor ska fällas med hjälp av fällningskemikalier?

    För att fosforfällning ska fungera behöver dricksvattnet ha rätt kvalitet. Om det finns skäl att misstänka att det ingående vattnet inte håller den kvalitet som krävs bör prövningsmyndigheten kräva att analys av det ingående vattnet görs. Prövningsmyndigheten kan sedan bedöma om fosforfällningen kommer att fungera som avsett eller om ytterligare åtgärder behövs.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Vilka typer av teknik finns det för fosforfällning?

    Det finns i princip två olika typer av teknik för fosforfällning för små avlopp.

    Den ena innebär fällning med kemikalie före eller i slamavskiljaren. Då används mest en järn- eller aluminiumbaserad flytande kemikalie.

    Den andra typen av lösning är att man har en fosforfälla som sista steg i avloppsanläggningen. Fosforfällan består då oftast av en behållare med in- respektive utlopp och i behållaren finns ett fosforbindande material. Detta kan exempelvis vara ett kalkbaserat material. Materialet ska sedan bytas med jämna mellanrum.

    HaV har varit medfinansiär i projektet ”Enskilda avlopp- fosforfällor” som bland annat utmynnat i dokumentet ”Handläggarstöd fosforfällor” och slutrapporten ”Små avlopp med fosforfälla”. Dessa har sammanställts av Miljösamverkan Halland och Miljösamverkan Västra Götaland. I dessa sammanställningar kan man läsa mer hur fosforfällor fungerar.

    Publicerad: 30 januari 2017

Torra toalettlösningar

  • Är det anmälningsplikt för torra toalettlösningar, enligt 13 § i förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd?

    Nej, inte enligt 13 § FMH men det kan vara anmälnings- eller tillståndspliktigt enligt lokala föreskrifter.

    Av 9 kap 7 § miljöbalken framgår att avloppsvatten ska avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål ska lämpliga avloppsanordningar och andra inrättningar utföras.

    I paragrafens andra stycke ges det bemyndigande som regeringen har använt sig av för att införa bland annat 13 § FMH. Enligt HaV:s tolkning gäller 13 § FMH sådana avloppsanordningar som avleder, renar eller tar om hand avloppsvatten, dvs. inte torra fraktioner. HaV anser att anmälningsplikten enligt 13 § FMH gäller för BDT-avlopp och att bestämmelsens fjärde stycke ger kommunen möjlighet att införa tillståndsplikt för BDT-anläggningar genom att införa ett sådant krav i lokala föreskrifter.

    Det finns dock en bestämmelse som ger kommunen möjlighet att införa särskilda föreskrifter för inrättande av annat slag av toalett än vattentoalett. Av 40 § 3. FMH framgår att kommunen får införa föreskrifter för torra lösningar om det behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa uppkommer i en kommun. Genom sådana föreskrifter kan man införa anmälnings- eller tillståndsplikt för torra toalettlösningar. Sveriges kommuner och landsting (SKL) har givit ut underlag för hur sådana kan utformas, kommenterade och uppdaterade 2012. ”Lokala föreskrifter för att skydda människors hälsa och miljön, Cirkulär 12:41”.

    VA-guiden har, med hjälp av medel från HaV, tagit fram en marknadsöversikt där alla förtillverkade produkter för avloppsrening för små avlopp som säljs på den svenska marknaden listas. Översikten omfattar även torrtoaletter (inklusive biologiska toaletter, multrum, förbränningstoaletter etc.), extremt snålspolande (vakuumtoaletter) och urinsorterande toaletter.

    Publicerad: 30 januari 2017

Slam

  • Hur gör man om man själv vill ta hand om slammet i slamavskiljaren?

    Slam är avfall och det är Naturvårdsverket som har nationellt ansvar för tillsynsvägledning för detta område. I den kommunala renhållningsordningen ska det framgå hur avfall i kommunen ska hanteras. Där bör det finnas information om hur man kan söka dispens från hämtning av slam från slamavskiljare (15 kap. 25 § miljöbalken).

    Publicerad: 30 januari 2017

Miljösanktionsavgift

  • Om en fastighet ägs av flera personer, vem ska få miljösanktionsavgift?

    Förutsättningen är att en avloppsanläggning har anlagts på en fastighet utan att det finns tillstånd och det finns grund för att besluta om miljösanktionsavgift. Fastigheten ägs av två privatpersoner. Tillsynsmyndigheten ska besluta om en avgift och rikta kravet mot bägge fastighetsägarna. Hur de fördelar kostnaden mellan sig är en sak för fastighetsägarna att bestämma – det ska inte myndigheten göra.

    Frågan tas upp i Naturvårdsverkets handbok om miljösanktionsavgifter, handbok 2001:1, utgåva 7. I avsnitt 6.6.2 anges att om två eller flera fysiska personer har bedrivit verksamhet påförs miljösanktionsavgiften, genom ett och samma beslut, samtliga personer. Dvs myndigheten beslutar om en enda avgift. Avgiften ska inte delas upp på de olika personerna och inte heller tas ut med hela beloppet från var och en. Kommuniceringen måste också ske med samtliga adressater. De berörda personerna torde ha ett solidariskt betalningsansvar för miljösanktionsavgiften.

    Publicerad: 30 januari 2017
  • Ska åtalsanmälan göras trots att miljösanktionsavgift har beslutats?

    Om myndigheten har beslutat om miljösanktionsavgift så ska även en åtalsanmälan göras – under förutsättning av att överträdelsen omfattas av någon av de brottsbeskrivningar som finns i 29 kap MB. Att bara bryta mot ett myndighetsbeslut är inget brott i sig. Att tillsynsmyndigheten är skyldig att anmäla misstänkta brott mot miljöbalken till polis- eller åklagare framgår av 26 kap 2 § MB. I detta sammanhang ska inte myndigheten ta hänsyn till varför överträdelsen skedde eller om det skulle kunna vara ett s.k. ringa fall. Det är bedömningar som åklagaren ansvarar för.

    Grundprincipen är att ingen ska drabbas av dubbel bestraffning för samma överträdelse och därför finns det bestämmelser som ska förhindra detta. Om en överträdelse kan föranleda miljösanktionsavgift och inte kan ge annan påföljd än böter får åklagaren endast väcka åtal om åtal är påkallat från allmän synpunkt (29 kap 11 § 4 st MB).

    Om någon dömts till straff enligt 29 kap MB kan det vara ett skäl för tillsynsmyndigheten att inte besluta om miljösanktionsavgift. Detta framgår av 30 kap 2 § 4. MB.

    Mer information om vad som gäller angående miljösanktionsavgifter finns i Naturvårdsverkets tillsynsvägledning om miljösanktionsavgifter, särskilt handbok 2001:1, utgåva 7 ”Handläggning av ärenden om miljösanktionsavgift”.

    Publicerad: 30 januari 2017

Kretslopp och resurshållning

  • När är det skäligt att ställa krav på kretslopp av växtnäringsämnen?

    Enligt HaV:s bedömning ger rättspraxis hittills inte något enhetligt besked om när det är skäligt respektive oskäligt att ställa krav på kretsloppsanpassade lösningar.

    Några slutsatser kan man dock dra. Till att börja med räcker det inte att motivera sådana krav på förbättringar eller förbud enbart genom att hänvisa till kretslopps- och hushållningsprincipen i 2 kap 5§ MB.

    Domstolarna har godkänt kretsloppskrav först när det även finns en koppling till att uppfylla miljömålet – ”ingen övergödning” och ännu bättre om det finns nedbrutna lokala miljömål som konkretiserar hur målet ska nås, t.ex. genom att föreskriva kretsloppsanpassade lösningar i områden där övergödningsproblemen är stora. HaV har yttrat sig i ett ärende i Mark- och miljööverdomstolen där vi bedömde att det var skäligt att ställa kretsloppskrav, M 4515-15.

    Statusklassning och miljökvalitetsnorm för närliggande vattenförekomster samt risken för att MKN inte kan nås är även argument som är viktiga att lyfta fram. Även vad som anges i åtgärdsprogram bör lyftas fram i motiveringen i ett enskilt ärende.

    Domstolen har i ett mål, M 11550-14, uttalat att avsaknad av åtgärdsprogram där de små avloppens påverkan i förhållande till andra utsläppskällor redovisas innebär att det i praktiken är omöjligt för domstolen att göra en bedömning av den enskilda anläggningens betydelse för vattenförekomstens ekologiska status och vilka försiktighetsmått som är rimliga att kräva.

    Krav på urinseparering har ansetts skäligt, M 245-11, att ställa då detta kunnat motiveras utifrån känsliga recipientförhållanden och då kommunen även haft ett fungerande system på plats för inhämtning och återföring av urin till åkermark.

    Nedan redogörs för några olika rättsfall där kretsloppskrav varit föremål för prövning:

    Mark- och miljööverdomstolen, M 11550-14
    En fastighetsägare skulle bygga ett nytt permanentboende på en avstyckad tomt och ansökte om att få inrätta en avloppsanläggning för WC - och bad, disk och tvättavloppsvatten med avledning till trekammarbrunn med markbädd och efterföljande fosforfilter alternativt minireningsverk.

    Ansökan om tillstånd avslogs av den kommunala nämnden med följande motivering: Fastigheten är belägen inom Vinåns delavrinningsområde vilket är påverkat av övergödning och inte bedöms uppnå god ekologisk status. Tillkomsten av nya WC-utsläpp inom delavrinningsområdet kommer att bidra till övergödningen och till försämring av vattenförekomstens ekologiska status.

    Tillkomsten av nya föroreningskällor inom ett övergödningspåverkat avrinningsområde strider mot det nationella miljömålet ”ingen övergödning”. Anläggningarna bedömdes inte heller uppfylla kravet på resurshushållning då de inte i tillräcklig utsträckning möjliggör återvinning av näring. Nämnden förordade alternativa lösningar utan utsläpp från WC exempelvis en extremt snålspolande toalett kopplad till sluten tank samt infiltration av BDT-vattnet.

    Detta bedömdes vara en långsiktig lösning då en extremt snålspolande toalett och särskild lösning för BDT-vattnet medför mindre behov av transporter och ger möjlighet till återföring av näringsämnen. Slam från sluten tank har ett högt värde för återföring till åkermark - återföringspotentialen har beräknats ligga på ca 90 % kväve och 85 % fosfor.

    Fastighetsägaren överklagade och invände följande: Av åtgärd 33 i åtgärdsprogrammet för Västerhavets vattendistrikt 2009-2015 framgår att

    Kommunerna behöver ställa krav på hög skyddsnivå för enskilda avlopp som bidrar till att en vattenförekomst inte uppnår, eller riskerar att inte uppnå god ekologisk status.

    Fastighetsägaren hävdade att kommunen inte följer åtgärdsprogrammet då man avslagit hans ansökan men godkänt infiltrationsanläggningar för andra fastighetsägare inom samma delavrinningsområde. Enligt de allmänna råden klarar en infiltrationsanläggning endast normal skyddsnivå medan den anläggning han ansökt om når upp till hög skyddsnivå, se Naturvårdsverkets allmänna råd om små avlopp (NFS 2006:7). Dessa råd har den 16 maj 2016 ersatts av Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd (HVMFS 2016:6).

    Fastighetsägaren ifrågasatte varför han ska behandlas strängare. Han hänvisade till den rimlighetsavvägning som ska göras i det enskilda fallet. Det finns få enskilda avlopp i området och det byggs väldigt sällan nya hus. En kretsloppsanpassad lösning är mycket dyrare och innebär inte någon miljönytta, särskilt om man jämför med alternativet att krav på åtgärder i första hand borde riktas mot alla avlopp som inte uppfyller hög skyddsnivå. Fastighetsägaren pekade också på att det inte fanns något fungerande kretsloppssystem i kommunen som kunde ta om hand slammet och återföra detta.

    Domstolen upphävde nämndens beslut. Domstolen prövade om den sökta anläggningen, en trekammarbrunn med markbädd och efterföljande fosforfilter alternativt ett minireningsverk, uppfyllde miljöbalkens krav.

    Avloppsanläggningen var förenlig med det nationella miljömålet ”ingen övergödning” Avloppsanläggningar som uppfyller kraven för hög skyddsnivå enligt de allmänna råden – kan förväntas uppnå minst 90 % reduktion av fosfor och minst 50 % reduktion av kväve – får anses väl förenliga med detta miljömål.

    Domstolen ansåg att det inte gick att ta ställning till om avloppsanläggningen skulle bidra till en försämring av den ekologiska statusen i Vinån. Här gäller att Vinån ska uppnå god ekologisk status senast år 2021. För att detta ska nås torde det krävas ett aktivt arbete genom antagande av åtgärdsprogram för den specifika vattenförekomsten och tillsyn mm i enlighet med det åtgärder som tas upp i programmet.

    Eftersom det saknas åtgärdsprogram är det i praktiken omöjligt för domstolen att göra en bedömning av den ansökta anläggningens betydelse för Vinåns ekologiska status och vilka försiktighetsmått eller villkor som är rimliga att kräva. Domstolen konstaterade att anläggningen uppfyller kraven för hög skyddsnivå, vilken nivå brukar godtas i rättspraxis, och att det inte var rimligt att ställa högre krav i detta fall.

    I åtgärdsprogrammen ska vattenmyndigheterna ange vilka åtgärder som behövs för att miljökvalitetsnormerna ska uppfyllas. Det ska även framgå när åtgärderna ska genomföras och vilken myndighet eller kommun som är ansvarig. ÅP grundar sig på kartläggning och analys och de föreslagna åtgärderna ska vara konsekvensutredda – bland annat ska de ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna av de föreslagna åtgärderna bedömas, varvid kostnader och nytta ska kvantifieras. HaV: analys av domen visar att domstolen saknat beslutsunderlag som visar på att det är skäligt att ställa strängare krav på små avlopp, detta utifrån en analys av påverkan på vattenförekomsten i relation till andra sektorers påverkan och kostnad/effekt för kraven.

    Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, M 487-11
    En fastighetsägare skulle bygga nytt permanentboende på fastighet utanför detaljplanelagt område och ansökte om att få tillstånd till en avloppsanläggning för vanligt vattentoalett (WC) och BDT för ett hushåll.

    Ansökan om att få koppla på vanlig WC avslogs av miljönämnden. Däremot beviljades ansökan om installation av infiltrationsanläggning för fekalier och BDT-avloppsvatten samt sluten tank för urinseparering. Nämnden bedömde att ett tillstånd till vanlig WC inte var förenligt med miljöbalkens mål att främja en hållbar utveckling, kravet på kretslopp enligt 2 kap 5 § MB eller miljömålen ”Ingen övergödning, Levande vattendrag och God bebyggd miljö.”

    En generell tillståndsgivning till liknande avloppsanläggningar ska bygga på långsiktigt hållbara system där närsalter tas till vara. Utsläpp från enskilda avlopp spelar en mycket viktig roll för att nå miljömålen: Ingen övergödning, Grundvatten av god kvalitet, Levande sjöar och vattendrag och en God bebyggd miljö. Nämnden såg ingen anledning till att i detta fall göra avsteg från kravet på resurshushållning. Kommunen kommer att på lång sikt kunna nyttiggöra avloppsfraktionerna och har ett väl fungerande system för återföring av humanurin till jordbruksmark. Nämnden hade, enligt kriterierna i Naturvårdsverkets allmänna råd om små avlopp (NFS 2006:7), ersatta av Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd (HVMFS 2016:6).), bedömt att fastigheten ligger inom område där normal skyddsnivå bör gälla både för miljö och hälsoskydd.

    Kommunens vatten- och avloppspolicy angav att en kretsloppsanpassad avloppslösning med återföring till produktiv mark alltid skulle eftersträvas, vilket även anges i de allmänna råden. Exempel på kretsloppsanpassad avloppslösning är urinseparerande vattentoalett eller torrtoalett.

    Ett delmål till God bebyggd miljö är att fosforföroreningar i avlopp ska återföras till produktiv mark. En generell tillståndsgivning till avloppsanordningar som inte är kretsloppsanpassade skulle försvåra möjligheten att nå detta miljömål och de ovan angivna miljömålen. Nämnden bedömde inte heller att kostnaden skulle vara orimlig när det gäller att installera dubbelspolande urinseparerande toalett och urintank eller urinsorterande torrtoalett.

    Fastighetsägaren överklagade och invände följande. Fastighetsägaren ansåg inte att kommunen varit konsekvent när det gäller vilka fastigheter som fått krav på urinseparering och vilka som fått dispens och tillåtits ha vanliga vattentoaletter. Det råder inga särskilt känsliga förhållanden där anläggningen ska placeras eller i närområdet som motiverar så stränga krav i det enskilda fallet. Markytan där infiltrationsanläggningen ska placeras lutar mot Norra Bullaresjön, en vattenförekomst som inte har problem med övergödning. Närmaste dricksvattentäkt är belägen ca 220 meter uppströms planerad infiltration.

    Länsstyrelsen upphävde nämndens beslut och efter att nämnden överklagat vidare till mark- och miljödomstolen avslog domstolen överklagandet. Det konstaterades att det krävdes att lokala förhållanden gjorde krav på en dyrare åtgärd särskilt påkallat. Det hade inte gjorts gällande att området var särskilt påverkat av övergödning och att avloppsanläggningen skulle medföra en särskild påverkan. Det räckte inte med en allmän hänvisning till kretsloppsprincipen för att motivera krav på urinseparering.

    Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, M 245-11
    En fastighetsägare ansökte om en avloppsanläggning för att rena avloppsvatten från vattentoalett och BDT-vatten för två hushåll, nya permanentboende utanför planlagt område.

    Ansökan om att få koppla på vanlig WC avslogs av miljönämnden. Fastighetsägaren fick dock tillstånd till minireningsverk med efterföljande reningssteg för avloppsvatten från dubbelspolande urinseparerande toalett samt BDT-vatten. Nämnden bedömde att tillstånd till en vanlig vattentoalett inte var förenligt med kraven på hållbar utveckling och miljömålet ”Ingen övergödning”. Den valda lösningen var inte heller tillräckligt robust för att långsiktigt kunna garantera en tillfredsställande reduktion av närsalter. Avloppsvattnet ska ledas till Stridsfjorden som är en vattenförekomst med bl.a. övergödningsproblem. Det finns även ett närliggande Natura 2000-område som riskerar att påverkas ytterligare. Åtgärder behövs för att området ska uppnå och bibehålla god bevarandestatus och gynnsamt tillstånd för de arter som lever i området.

    På grund av recipientens känslighet har man bedömt att fastigheten ligger inom område där hög skyddsnivå för miljöskydd bör gälla.

    Kommunens vatten- och avloppspolicy angav att en kretsloppsanpassad avloppslösning med återföring till produktiv mark alltid ska eftersträvas, vilket även anges i de allmänna råden. Exempel på kretsloppsanpassad avloppslösning är urinseparerande vattentoalett eller torrtoalett.

    Dessutom beskrevs hur hämtning av urin och återföring till åkermark har organiserats i kommunen.

    Fastighetsägaren överklagade och hade följande invändningar. Minireningsverket är både CE-märkt och EU-godkänt och uppfyller de krav som ställs för att klara hög skyddsnivå enligt de allmänna råden. Det innebär en avsevärd merkostnad för fastighetsägaren om han måste installera en urinseparerande anläggning. Det har inte angivits några tunga skäl för varför det inte skulle räcka med en anläggning som klarar de höga reduktionskrav som gäller vid hög skyddsnivå– 90 % reduktion av fosfor och 50 % reduktion av kväve.

    Domstolen ansåg att det inte var orimligt att ställa krav på urinseparering. Kravet hade motiverats utifrån känsliga recipientförhållanden, att det inte var någon orimlig dyr teknik och att kommunen hade ett fungerande system för hämtning av urin och återföring till jordbruksmark.

    Publicerad: 30 januari 2017

Övriga frågor

  • Är det lämpligt att villkora vattenanvändningen i tillståndet om fastigheten har enkla vatteninstallationer och låg vattenförbrukning?

    Det är inte lämpligt att villkora vattenanvändningen i ett tillstånd. Ett sådant villkor är svårt att följa upp för tillsynsmyndigheten. Det är mer ändamålsenligt att i tillståndet bestämma dimensionering för anläggningen istället för att villkora vattenförbrukningen. Förändringar av förutsättningarna för tillståndet, exempelvis åtgärder som ändrar avloppsvattnets sammansättning och mängd får inte utföras utan anmälan till myndigheten (14 § FMH). En sådan ändring skulle kunna vara installation av dusch eller tvättmaskin.

    Publicerad: 30 januari 2017
Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Små avlopp

Publicerad: 2017-01-30

Hjälpte informationen på sidan dig?

Kontakta sidansvarig Webbredaktionen