Den här sidan hör till avsnittet Bedömning i vägledningen för prövning av små avloppsanläggningar
Vägledningens startsida
×
Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Platsens förutsättningar

Vid bedömning av om platsen är lämplig för den ansökta anläggningen behöver många olika parametrar vägas in i bedömningen. Först finns de rent praktiska frågorna såsom möjligheten att drifta och serva anläggningen. Därefter ska skyddsavstånd till olika installationer inom den egna fastigheten och omgivande grannfastigheter inklusive vägar och fastighetsgränser bedömas.

Skyddsavstånden behövs för att förebygga störningar från till exempel lukt, eller omvänt att avloppsanläggningen riskerar att påverkas av närheten till exempelvis en väg som behöver underhållas. Exempel finns i avsnittet Avstånd från anläggningsdelar till bostad, fastighetsgräns och dricksvattentäkt.

I vilken omfattning hänsyn till de fysiska omständigheterna på platsen behöver tas varierar med vilken avloppsteknik som är aktuell. Framförallt om ansökan rör en markbaserad anläggning är topografin en viktig förutsättning som behöver bedömas för att avgöra om föreslagen plats för anläggningen är lämplig. Detta utvecklas närmare i avsnitten Jordlagrets mäktighet och förmåga att transportera bort tillfört vatten och Placering av avloppsanläggningar i terrängen.

Därutöver tillkommer de skyddsavstånd som behöver hållas mellan avloppsanläggningen och vattentäkter respektive grundvatten för att anläggningen ska fungera som avsett, ge den förväntade reningen och inte medföra risk för smittspridning eller andra olägenheter. Detta utvecklas närmare i avsnitten Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening och Vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och grundvatten.

  • Avstånd från anläggningsdelar till bostad, fastighetsgräns och dricksvattentäkt

I följande avsnitt ges exempel på rekommenderade skyddsavstånd som i många fall baserar sig på AR Små avlopp. Syftet med rekommendationerna är att i möjligaste mån undvika uppkomst av störningar och olägenheter. Rekommendationerna i AR Små Avlopp är dock endast vägledande och inte bindande vid tillämpningen i det enskilda fallet. Ett exempel på detta är rekommendationen om 4 meter från fastighetsgräns som i princip motsvarar bestämmelserna i PBL om avstånd till fastighetsgräns vid byggnation. I dom M 279-19 från Mark- och miljödomstolen i Nacka konstaterades

att det vid prövningen av avloppsanordningens förenlighet med miljöbalken saknar betydelse om utförandet kan kräva en prövning mot reglerna i plan- och bygglagen. Annat har inte framkommit än att det beviljade tillståndet, med tillhörande villkor och den lokalisering som framgår av situationsplanen, är godtagbart med hänsyn till risken för olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Finns ingen uppenbar risk för störningar kan sålunda tillstånd enligt miljöbalken medges även om lokaliseringen är närmare än 4 meter till fastighetsgräns.

Skyddsavstånd från slamavskiljare eller minireningsverk

För att minska risken för dålig lukt rekommenderas i AR Små avlopp att ytterkanten på slamavskiljare/minireningsverk lokaliseras minst 10 meter från bostadshus och minst 4 meter från fastighetsgräns. CE-märkta slamavskiljare/minireningsverk som i prestandadeklarationen uppfyller krav på täthet och hållfasthet bör ha minst 20 meter skyddsavstånd till vattentäkt. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

Slamavskiljare för BDT-spillvatten har inget krav på CE-märkning men kan ha intyg om att de uppfyller täthetskrav i Boverkets byggregler. Det finns dessutom andra system (till exempel P-märkning) som är frivilliga för tillverkaren att använda, som inbegriper test av täthet. För sådana täthetsprovade produkter bör 20 meter skyddsavstånd kunna tillämpas.

Övriga slamavskiljare eller liknande bör placeras med motsvarande krav på skyddsavstånd som anges i avsnittet Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

Skyddsavstånd från ledningar

Ledningar som är täthetsprovade på plats bör ha ett skyddsavstånd på minst 10 meter till vattentäkt. Skyddsavstånd för icke täthetsprovade ledningar bör vara minst 20 meter. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016).

Vid anslutning av fler än ett fåtal fastigheter och/eller vid risk för förorening av grundvattentäkt bör ledningen täthetsprovas. Täthetsprovning av lagda ledningar kan till exempel utföras enligt beskrivning i Vatten- och Avloppsverksföreningens (numera Svenskt Vatten) publikation VAV P91 och VAV P79.

Skyddsavstånd från andra slutna delar av anläggningen

Andra delar av avloppsanläggningen än slamavskiljare, minireningsverk och ledningar bör, om de klarat täthetsprovning enligt harmoniserade standarder (framgår av prestandadeklaration och CE-märkning) eller på annat sätt täthetsprovats med godkänt resultat, lokaliseras med minst 20 meter skyddsavstånd till dricksvattentäkt. Om de inte är täthetsprovade bör det horisontella skyddsavståndet från avloppsanläggning till dricksvattentäkt motsvara kravet på skyddsavstånd som anges i avsnittet Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

Avstånd för att klara avfallshantering

Kommunen har skyldighet att hämta hushållsavfall och därför går det som huvudregel inte att vägra utföra denna tjänst (15 kap. 20 § MB). Å andra sidan kan avfallstaxan innebära att det blir ekonomiskt ointressant för en avloppsägare att välja en avloppslösning som genererar en viss typ av avfall som det är dyrt att få omhändertaget, även om kommunen kan erbjuda tjänsten.

Ett remissyttrande bör inhämtas från kommunens avfallsansvariga så att hämtningsförutsättningarna från fastigheten är klargjorda innan avloppstillstånd och eget omhändertagande på fastigheten medges, se avsnitt Kommunikation och remiss.

Arbetsmiljöskäl kan inte vara en grund för avslag med stöd av miljöbalken. Lokalisering av en avloppsanläggning som kräver till exempel långa slangdragningar kan då exempelvis istället utföras av flera personer för att arbetsmiljön ska bli acceptabel, alternativt kan separata sugledningar eller andra tekniska lösningar vara möjliga. Om detta innebär extra kostnader eller särskilda förutsättningar som måste uppfyllas av den sökande är det viktigt att försäkra sig om att hen är medveten om detta. Ett remissyttrande från kommunens avfallsansvarig som innehåller material av betydelse för beslutet ska kommuniceras med den sökande, se avsnitt Kommunikation och remiss.

Slamsugningsbil

Ett remissyttrande bör alltid inhämtas från kommunens avfallsansvariga så att hämtningsförutsättningarna från fastigheten är klargjorda innan avloppstillstånd medges. Foto: Bodil Forsberg

Avfall Sverige rekommenderar i sin ”Handbok för avfallsutrymmen” (Avfall Sverige, 2018) att det inte bör vara mer än 6 meter nivåskillnad mellan anslutningen till slamtömningsfordonet och slamavskiljarens botten. Rekommendationer i övrigt från Avfall Sverige är att det horisontella avståndet helst bör vara mindre än 10 meter och att 40 meter horisontellt avstånd inte bör överskridas (Avfall Sverige, 2017).

En del anläggningar har en fosforfälla eller någon annan form av reningssteg där innehållet i brunnen behöver bytas ut med ett visst intervall. Ett sådant byte av fosforadsorberande material eller liknande kan vara beroende av möjligheten att en kranbil kan köra fram och lyfta upp säcken. Avfall Sverige rekommenderar följande vad gäller fosforfällor med filterkassett/säck:

  • Fosforfällan placeras inom 7-10 m från farbar väg för kranbil om filterkassett/storsäck om 500 kg används.
  • Fosforfällan placeras inom 5 m från farbar väg för kranbil om filterkassett/storsäck om 1 000 kg används.
  • Markytan där kranbilen kommer att stå ska klara 20 ton.
  • Det ska finnas svängrum för kran på sju meter över och utmed fordonet.

Avståndskrav vid slamtömning m.m. kan finnas angivna i kommunens avfallsföreskrifter och är då juridiskt bindande. (Avfall Sverige, 2012)

Skyddsavstånd till väg eller stig

Oavsett avloppsteknik bör man undvika att lägga en avloppsanläggning närmare än ca 5 meter från en väg eller stig (Naturvårdsverket, 2003). Anledningen är bland annat att underhållet av vägen kan skada avloppsanläggningen och att en väg eller stig kan påverka avrinningen i området och därmed funktionen hos en eventuell infiltrationsanläggning. I det sistnämnda fallet behöver en bedömning göras i det enskilda fallet av om skyddsavståndet behöver vara större än 5 m.

Skyddsavstånd beroende av markförhållanden

Vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och grundvatten

Ett av de absolut viktigaste kriterierna för att en markbaserad avloppsanläggning ska fungera tillfredsställande och ge den förväntade reningen är avståndet till grundvattenytan. Den allra största delen av förorenande ämnen och mikroorganismer avskiljs i biohuden och i den omättade marken ovanför grundvattennivån. Biohuden kan vara någon centimeter djup i fina jordarter upp till en decimeter i sand. Den mikrobiologiska sammansättningen varierar kraftigt och avskiljningen av föroreningar och mikroorganismer sker både genom fysiska/mekaniska och biologiska processer.

I den omättade zonen i marken ovanför grundvattennivån finns det luft i porerna mellan jordpartiklarna, vilket gynnar reningsprocesserna. Ju större den omättade zonen är desto bättre är förutsättningarna för en god reningsfunktion.

Vid omättad strömning ovanför grundvattenytan måste mikroorganismerna följa vattenströmmen runt markpartiklarna och kommer alltså att transporteras en mycket längre effektiv sträcka än i den mättade zonen, vilket ger ett bättre smittskydd. (Naturvårdsverket, 1985)

Samstämmig forskning visar vidare att fosforinbindningen är betydligt mer effektiv i den omättade (syrerika) zonen än i den vattenmättade (syrefattiga) zonen (SMED, 2015).

Det sker också en viss rening under grundvattennivån i den mättade zonen, men denna reningskapacitet bör endast betraktas som en extra säkerhet. Avståndet mellan infiltrationsnivån och högsta grundvattennivå eller berg bör därför (normalt) inte understiga 1 meter. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

Större markbaserade avloppsanläggningar 25-200 pe, bör ha ett vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och högsta grundvattennivå/berg (omättad zon) på minst 1,5 meter vid konventionell infiltration och markbädd. (Naturvårdsverket, 1991)

Lokalisering med avseende på grundvattennivåer

Det är av resonemanget i föregående avsnitt bäst att placera en infiltration där en stor omättad zon till grundvattenytan kan uppnås. Höjdpartier i terrängen utgör vanligen inströmningsområden, dvs. områden där nederbörden tillförs grundvattnet och grundvattenytan ligger lågt i förhållande till markytan. I lägre områden ligger grundvattenytan som regel på en högre nivå i förhållande till markytan. Låglänta områden kan periodvis utgöra utströmningsområden där vatten avleds till ytvattendrag.

En infiltration ska sålunda placeras i ett inströmningsområde och gärna så höglänt som möjligt för att få ett gott skyddsavstånd från infiltrationsnivån till grundvattnet, se figur 8. Om tillräckligt skyddsavstånd mellan grundvattennivån och infiltrationsnivå inte kan uppnås bör andra lokaliseringsalternativ prövas.

Illustrationen visar placering av en avloppsanläggning i ett högt läge i ett konvext parti i terrängen ger en en god placering med avseende på avstånd till grundvattenytan. En placering i ett konkavt parti eller i ett lågt läge i terrängen ger däremot en dålig placering med avseende på grundvattenytan.

Figur 8. Placering av infiltrationsanläggningar utifrån topografiska kriterier – geologi och grundvattenytans nivå och lutning. Grundvattnet ligger normalt vid större djup vid vattendelare och konvexa terrängpartier än i sänkor. Det är därför bäst att placera infiltrationsanläggningar högt och i konvexa partier i terrängen. Klicka på bilden för en större version.

Vad menas med infiltrationsnivå?

Vad det gäller vertikalt skyddsavstånd är det viktigt att notera att det inte är avståndet från markytan utan avståndet från infiltrationsnivån till grundvattennivån som avses, se figur 9. Infiltrationsnivån, kan för konventionella anläggningar beskrivas som den övergångszon där avloppsvatten efter att ha passerat spridningslagret kommer i kontakt med det underliggande materialet och där biohuden utvecklas.

Illustrationen visar att infiltrationsnivån i en konventionell markbaserad anläggning finns i övergångszonen mellan spridningslagret och det underliggande materialet. Avståndet från infiltrationsnivån till grundvattenytan är 1 meter.

Figur 9. Infiltrationsnivå i en konventionell markbaserad anläggning. Klicka på bilden för en större version.

I icke-konventionella markbaserade anläggningar är det inte lika enkelt att avgöra var infiltrationsnivån ligger. Exempelvis kan modulbaserade spridningslager bygga på att en biohud utvecklas i själva modulen vilket gör att reningen av avloppsvattnet startar redan där. Ibland kan moduler eller annan markbaserad teknik kombineras med ett underliggande grövre spridningslager av till exempel makadam, vilket kan reducera reningsprestandan ovanför grundvattennivån, se figur 10. För konventionella infiltrationer kan ett ovanligt tjockt spridningslager få samma effekt genom att infiltrationsnivån hamnar lägre än normalt.

Illustrationen visar att infiltrationsnivån i en markbaserad anläggning med modul finns i övergångszonen mellan spridningslagret och det underliggande materialet. Avståndet från infiltrationsnivån till grundvattnet är 0,5 meter.

Figur 10 Vid bestämning av läget för infiltrationsnivån behöver hänsyn tas till såväl avståndet till högsta dimensionerande grundvattenyta som till vilken kornstorleksfördelning materialet i den omättade zonen har. I bildexemplet ovan finns risk att reningsprestandan är reducerad eftersom förstärkningsmaterialet är mycket grovt och medger en snabb transport Klicka på bilden för en större version.

Markbaserade avloppslösningar där det inte är uppenbart

  • att avståndet mellan infiltrationsnivån och den högsta dimensionerande grundvattennivån motsvarar en omättad zon om minst 1 meter och/eller
  • kornstorleksfördelningen i den omättade zonen inte ligger inom fält A eller B, se Siktanalys och perkolationsprov för närmare definition. 

bör ha oberoende testresultat som visar att reningen i produkten/anläggningen klarar den skyddsnivå (både miljöskydd och hälsoskydd) som krävs på platsen. Större markbaserade avloppsanläggningar 25-200 pe, bör ha ett vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och högsta grundvattennivå/berg (omättad zon) på minst 1,5 meter vid konventionell infiltration och markbädd. (Naturvårdsverket, 1991)

Se även avsnitt Markbaserade och liknande.

Vad menas med högsta dimensionerande grundvattennivå?

Grundvattennivåerna är väderberoende och varierar över året. I ett litet snabbreagerande grundvattenmagasin varierar typiskt sett fyllnadsgraden mellan ca 20% till 80% under ett normalår, se figur 11. Även mellan åren kan stora variationer finnas, men med hjälp av långa mätserier över tid kan normalförhållanden fastställas och nivåer med olika statistiska återkomsttider beräknas.

Graf som visar hur grundvattennivåerna pendlar mellan en högsta nivå i april och en lägsta i september.

Figur 11. Exempel på fluktuationer över tid i ett grundvattenmagasin. Nivåerna i magasinet pendlar mellan höga och låga värden. Klicka på bilden för en större version.

I ett idealt grundvattenmagasin är nivåobservationerna normalfördelade. Detta innebär att ett oändligt antal mätningar kommer att fördela sig enligt en s.k. normalfördelningskurva. Ett exempel från en av SGUs grundvattenstationer i Hallsberg får illustrera detta, se figur 12. ”Svansarna” i båda ändarna av diagrammet representerar extrema värden på grundvattennivån, såväl höga som låga, som statistiskt sett återkommer med mycket långa intervall.

Graf med frekvens i antal likvärdiga observationer på y-axeln och fyllnadsgrad i magasinet på x-axeln.

Figur 12. Exempel på mätdata i form av fyllnadsgrader för en av SGUs grundvattenstationer i Hallsberg. På den horisontella axeln visas fyllnadsgrader som uppmätts under en mångårig mätperiod. På den vertikala axeln visas frekvensen, alltså hur ofta ett visst värde observerats. Prickad linje illustrerar en normalfördelningskurva som anpassats för datasetet. Klicka på bilden för en större version.

Även årsstatistiken förväntas vara normalfördelad. Figur 13 visar hur toppnoteringarna för varje år i mätserien fördelat sig under åren vid stationen i Hallsberg. Vid 15 tillfällen (år) har magasinet nått upp till 65 % fyllnadsgrad och vid endast två år av mätserien har magasinet överstigit 80% fyllnadsgrad.

Figuren tydliggör att det är svårt och knappast skäligt att ta höjd för högsta möjliga grundvattennivå i ordets rätta bemärkelse, eftersom man i så fall skulle behöva ta hänsyn till det mest extrema förhållandet som någonsin skulle kunna inträffa. Ur rättssäkerhetssynpunkt skulle det också vara svårt att sätta ett tillståndsvillkor om att avståndet mellan infiltrationsnivån och grundvattennivån aldrig någonsin får understiga 1 meter eftersom långa och relevanta mätserier av grundvattennivåer inte finns i prövningsärenden rörande små avloppsanläggningar, samt att det trots långa mätserier inte kan uteslutas att en extrem händelse gör att grundvattennivån blir högre än vad mätserien visade.

Graf med frekvens, antal likvärdiga observationer på y-axeln och fyllnadsgrad i magasinet på x-axeln.

Figur 13. Årsmaxnoteringar vid grundvattenstationen i Hallsberg. På den horisontella axeln visas fyllnadsgraden för årsmaxnoteringar som gjorts över en mångårig mätperiod. På den vertikala axeln visas frekvensen, alltså hur många gånger en viss fyllnadsgrad observerats. Prickad linje illustrerar en normalfördelningskurva som anpassats för datasetet. Skrafferade ytor refererar till ett normalt år (mittersta ytan) respektive ett år som uppvisar ett årsmax som är att betrakta som mycket över det normala (högra ytan).. Klicka på bilden för en större version.

Det behöver alltså finnas en tolerans inbyggd i begreppet ”högsta grundvattennivå” som gör att en viss avvikelse från kravet på 1 meter omättad zon under vissa betingelser kan accepteras. Vid dimensionering av avloppsanläggningar inför HaV och SGU därför begreppet ”dimensionerande högsta grundvattennivå”, GVdim, som är den nivå som den blivande avloppsanläggningens utformning ska anpassas till. Observera också att skyddsavståndet till grundvattnet ska kunna upprätthållas vid drift varför den eventuella förhöjningen av grundvattennivån under anläggningen också måste räknas in vid uppskattning av GVdim.

En lämplig utgångspunkt för den dimensionerande högsta grundvattennivån är att den säkerställer att man under ett normalt år bibehåller en omättad zon med en mäktighet på 1 meter under hela året. Ett normalt år har definierats efter de principer som SGU har vid bedömning av grundvattensituationen (även likvärdigt med SMHIs väderstatistik) och innebär att årsnoteringar som faller inom 35-65 percentilen anses normalt, se figur 13. Årsmaxnoteringar vid grundvattenstationen i Hallsberg. På den horisontella axeln visas fyllnadsgraden för årsmaxnoteringar som gjorts över en mångårig mätperiod. På den vertikala axeln visas frekvensen, alltså hur många gånger en viss fyllnadsgrad observerats. Prickad linje illustrerar en normalfördelningskurva som anpassats för datasetet. Skrafferade ytor refererar till ett normalt år (mittersta ytan) respektive ett år som uppvisar ett årsmax som är att betrakta som mycket över det normala (högra ytan). Statistiskt sett överskrids de normala värdena ungefär vart tredje år och mätvärden mycket över det normala ungefär vart sjätte år. Uppträngning under onormalt höga grundvattenförhållanden kan inträffa och är acceptabelt men endast under kortvariga perioder eftersom risken för påverkan på omgivningen ökar om kravet överskrids under längre tid.


HaV och SGU föreslår med ovanstående bakgrund att villkor kring grundvattennivåer formuleras på följande sätt:

Avståndet mellan infiltrationsnivån och grundvattenytan ska med undantag för kortare perioder (högst 2 månader under ett år) uppgå till minst 1 m. Avståndet mellan infiltrationsnivån och grundvattenytan får aldrig understiga 0,5 m.

Den första delen av villkoret är huvudvillkoret som följer anvisningarna i AR Små avlopp om att ” Avståndet mellan infiltrationsnivå och högsta grundvattennivå ( …) bör inte understiga 1 m ”. Undantaget som gäller högst 2 månader under ett år lämnar ett utrymme för att det kan inträffa extrema händelser. Görs en utredning av grundvattennivåer i samband med projekteringen där hänsyn tas till fluktuationer och till tidpunkten på året när utredningen görs bör avvikelser från 1 meter omättad zon dock vara ovanliga. Vid låg fyllnadsgrad i grundvattenmagasinet under utredningstiden ska kompensation för detta göras genom höjdtillägg upp till den statistiskt sett högsta nivån under ett normalår för ett magasin i motsvarande jordart. Görs utredningen av grundvattennivåer vid hög fyllnadsgrad i grundvattenmagasinet kan den högsta dimensionerande grundvattennivån på platsen bedömas med en större säkerhet. Det är oavsett svårt att förutse alla extrema händelser. Därav tillåts en avvikelse under en begränsad tid. Metod för bestämning av grundvattennivå, se Bestämning av dimensionerande grundvattennivå.

Det andra villkoret om att avståndet aldrig får understiga 0,5 meter är en anpassning till vad som är praktiskt vid tillsyn och rättssäkert för den enskilde verksamhetsutövaren. En överträdelse är lätt att konstatera - understiger den omättade zonen 0,5 meter följer anläggningen inte givna villkor oavsett fyllnadsgrad i grundvattenmagasinet. Villkoret står inte i motsats till huvudkravet på 1 meter omättad zon under normalår. Korrekt projektering och anläggande ska garantera att detta uppnås under den allra största delen av drifttiden. Se även avsnitt Villkor.

Hur bestäms högsta dimensionerande grundvattennivå?

För att avgöra hur hög grundvattennivån kan vara på en given infiltrationsplats behöver grundvattennivån observeras i fält på platsen för den tänkta avloppsanläggningen i ett grundvattenrör eller en provgrop. Se Anvisningar för grundvattenrör och Provgrop. För att med säkerhet bestämma dimensionerande grundvattennivå behövs egentligen platsspecifika observationer under flera högvattenperioder vilket kräver flera års nivåövervakning. Detta är sällan vare sig rimligt eller möjligt vid projektering av en avloppsanläggning.

För en markbaserad anläggning avsedd för mer än ett fåtal hushåll är det dock befogat att ställa högre krav på förundersökningen än för en mindre anläggning. Beroende på omständigheterna kan man få fram tillfredställande uppgifter om nivåvariationer efter en observationsperiod om ca 6 månader och uppåt. Man använder sig då av metodik där information från en närliggande nivåövervakningsstation nyttjas som referens för att uppskatta variationen även på den aktuella observationsplatsen (Svensson, 1984).

För avloppsanläggningar avsedda för ett eller några hushåll har SGU tagit fram en approximativ metod för fastställande av dimensionerande grundvattennivå, GVdim.

Den approximativa metoden bygger på att man först genomför grundvattenobservationer och sedan gör en korrektion baserat på den allmänna grundvattensituationen och platsspecifikt hydrogeologiskt underlag. Metoden innefattar 6 steg:

  1. En grundvattennivå fastställs där anläggningen planeras.
  2. Jordart/magasinstyp fastställs.
  3. Fyllnadsgraden i grundvattenmagasinet bedöms översiktligt.
  4. Tillägg till observerad grundvattennivå på grund av fluktuationer över tid bestäms.
  5. Nivåhöjningen under anläggningen på grund av infiltration bestäms.
  6. Dimensionerande grundvattennivå beräknas.

Den detaljerade metodbeskrivningen finns i Bestämning av dimensionerande grundvattennivå.

Provgrop med vatten i botten och mycket rötter

Provgrop för bestämning av avstånd till grundvattennivå. En provgrop bör helst vara ca 2,5 meter djup alternativt grävas ner till berg eller grundvattenyta. Det observerade avståndet till grundvattenytan behöver justeras beroende på bland annat fyllnadsgraden i magasinet då observationen gjordes. Foto: Kungsbacka kommun

Förundersökningar av grundvattennivå bör i första hand ske vid tillfällen på året då grundvattennivån kan förväntas vara nära sina högsta nivåer, dvs. då fyllnadsgraden är hög i vattenmagasinet. När detta inträffar varierar med årstiden men är också beroende på var i landet man befinner sig. Se även Stora och små grundvattenmagasin.

Handläggaren av en ansökan om litet avlopp behöver avgöra om den redovisade undersökningen av högsta dimensionerande grundvattennivå, GVdim, är tillräckligt utförlig för att vara tillförlitlig. I bedömningen av GVdim ska också vägas in den lokala förhöjningen under infiltrationen, se avsnitt Lokal förhöjning under infiltrationen.

Lokal förhöjning under infiltrationen

Vid infiltration av avloppsvatten kan en lokal förhöjning av grundvattennivån uppstå under anläggningen på grund av begränsad horisontell avledning av grundvatten, se figur 14. Den lokala förhöjningens omfattning beror bland annat på infiltrationshastighet och infiltrationsutbredning, hydraulisk konduktivitet samt mäktigheten på det grundvattenförande lagret (Finnemore, 1993) (Hantush, 1967). Hydraulisk konduktivitet (k-värde) beskriver hastigheten med vilken vatten rör sig igenom jordarten och mäts i m/s. Lokal förhöjning är något som är särskilt viktigt att beakta i samband med tunna jordlager och närhet till berg, se avsnitt Korta avstånd till berg i Bestämning av dimensionerande grundvattennivå.

Sammanfattningsvis så kan grundvattennivån under en infiltrationsanläggning i sämsta fall (med ett tunt grundvattenförande lager) stiga upp emot 2 meter i svagt genomsläppliga jordarter som morän och silt som en följd av infiltrationen. I mycket genomsläppliga jordarter som sand och grus stiger grundvattennivån som mest upp emot 30 cm vid tunna grundvattenförande lager.

Illustrationen visar en infiltrations kortsida i genomskärning samt två olika grundvattennivåer.

Figur 14. Principskiss över grundvattennivåns förhöjning i olika jordarter. Klicka på bilden för en större version.

För att säkerställa att kravet på omättad zon uppfylls är det angeläget att man kan uppskatta hur kraftig den lokala förhöjningen blir. Metod för detta beskrivs i Bestämning av dimensionerande grundvattennivå.

Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening

Det är mycket svårt att sätta upp ”helt säkra” skyddsavstånd mellan en infiltrerande avloppsanläggning och en dricksvattentäkt. Dels kan de lokala mark- och terrängförhållandena variera kraftigt, dels är det ifråga om mikroorganismer omöjligt att diskutera i termerna reduktion/halt på samma sätt som för fysikalisk-kemiska variabler. I vissa fall kan även en mycket liten mängd smittämnen ge upphov till infektion, se avsnitt Bedömning av om anläggningen når upp till skyddsnivån med avseende på hälsoskydd.

I texten nedan avses med markbaserade anläggningar såväl infiltrationer som otäta markbäddar. Resonemangen kring skyddsavstånd för markbaserade anläggningar kan vara tillämpliga även för andra typer av avloppsteknik, till exempel då infiltration används som efterpolering.

Vad menas med horisontellt skyddsavstånd och varför behövs det?

Med horisontellt skyddsavstånd avses avståndet mellan den markbaserade avloppsanläggningen och skyddsobjekt, till exempel en dricksvattenbrunn. Orsaken till att det krävs skyddsavstånd till dricksvattentäkter är framförallt risken för spridning av sjukdomsalstrande mikroorganismer (parasiter, bakterier, virus) men även för att förhindra spridning av andra föroreningar från avloppssystemet som till exempel organiska miljöföroreningar. Det är också önskvärt att i möjligaste mån minimera tillförseln av kväve i form av nitrat till dricksvattentäkter.

Hur stort skyddsavstånd behövs och vad avgör avståndet?

Varje lokalisering av en avloppsanläggning är unik med hänsyn till de hydrogeologiska förutsättningarna, vilket innebär att generella skyddsavstånd som täcker in varje enskilt fall inte kan ges. Några exempel på situationer ges i figur 15-18.

Illustrationen visar en infiltration placerad nedströms en grävd brunn.

Figur 15. Idealfall med anläggning placerad enligt praxis nedströms en grävd dricksvattenbrunn. Notera grundvattnets avsänkning i anslutning till brunnen och den förhöjning som uppstår under avloppsanläggningen. Klicka på bilden för en större version.

Illustrationen visar en grävd brunn placerad nedström en infiltration.

Figur 16. Riskutförande med anläggning placerad uppströms en grävd dricksvattenbrunn. I detta fall krävs längre skyddsavstånd och noggrann kontroll av markmaterialets genomsläpplighet för att försäkra sig om tillräcklig transporttid. Klicka på bilden för en större version.

Illustrationen visar en infiltration som ligger lägre i terrängen än en bergborrad vattentäkt. Grunvattenströmningen är dock mot vattentäkten eftersom en sprickzon gör att det bildas en sänktratt runt den bergborrade brunnen.

Figur 17. Bergborrad vattentäkt. Anläggningen placerad ”nedströms” i förhållande till marklutningen. Men på grund av vattenuttag är anläggningen i verkligheten placerad uppströms. En sprickzon i berget kortsluter det förorenade vattnet med det djupare grundvattnet, vilket kommer att sugas in i brunnen vid vattenuttag. Klicka på bilden för en större version.

Illustrationen visar en bergborrad vattentäkt med avloppsanläggningen placerad uppströms grundvattnet strömningsriktning.

Figur 18. Bergborrad vattentäkt. Anläggningen placerad uppströms. Klicka på bilden för en större version.

Huvudkravet för horisontellt skyddsavstånd är att detta ska motsvara grundvattnets transportsträcka under minst 2-3 månader (Havs- och vattenmyndigheten, 2016). Det är enklare att uppskatta ett skyddsavstånd för en brunn i jord (grävd brunn) än en bergborrad brunn eftersom den enda relevanta transportvägen mellan en grävd brunn och en avloppsanläggning är genom jord.

Jordmaterialets hydrauliska konduktivitet och grundvattennivåns lutning är de viktigaste faktorerna för grundvattnets transporthastighet i jordlagren. Generellt sett gäller att grundvattnet huvudsakligen transporteras i de grövsta jordmaterialen. I finare jordarter kan det dock uppstå kanalbildning vilket leder till kortare transporttider. I tabell 2 ges exempel på grundvattnets ungefärliga transportsträcka under 2,5 månader i olika jordarter och vid olika lutning på grundvattennivån. För att mer precist kunna bedöma skyddsavstånd behövs kunskap om markens hydrauliska konduktivitet, se bilaga Trestegs beslutsmodell för skydd av dricksvatten.

Tabell 2. Exempel på hur grundvattnets ungefärliga transportsträcka kan variera under 2,5 månader i olika jordarter och vid olika lutning på grundvattennivån. 1) Inom parentesen anges lutningen i höjd/-längdavstånd i meter. (Naturvårdsverket, 2003)

Grundvattenytans lutning

Jordmaterial

0,1% (0,1/100)

1% (1/100)

5% (5/100) 1

Grus

7,5 - 75

75 -750

375 -3750

Sand

0,08 - 15

0,8 -150

3,8 - 750

Silt

-

0,01 -10

0,05 - 50

Sandig/moig morän

-

1,3*10 -3 – 1,3

6,5*10 -2 – 6,5


Det är betydligt svårare att ange generella skyddsavstånd vid bergborrade brunnar. Här spelar nämligen bergets lokala sprickighet en stor roll. I bergborrade vattentäkter sker vattenintaget/uttaget i berggrunden (ofta på stort djup), dvs. inte ur samma akvifer som avloppsinfiltrationen görs i. Det sker dock ett vattenutbyte mellan jordlager och berggrund och tillförseln av vatten till de vattenförande sprickorna i berggrunden kommer från vattnet i jordlagren. Därför är det betydligt svårare att bedöma transportväg och transporthastighet till den bergborrade brunnen.

Grundprincipen för lokaliseringen av en infiltration i förhållande till dricksvattenbrunnar - om dricksvattenbrunnen ligger inom riskområdet för utsläppet från avloppsanläggningen - bör oavsett vara att

  • för dricksvattenbrunnar i jord ska grundvattennivån i vattentäkten ligga högre än nivån på grundvattnet under anläggningen
  • för dricksvattenbrunnar borrade i berg ska nivån på grundvattnet i jordlagren intill brunnen ligga högre än nivån på grundvattnet under anläggningen.

I normalfallet kan det anses säkerställt att risk ej föreligger om det nedströms avloppsutsläppet saknas brunnar för uttag av dricksvatten till ett eller ett fåtal hushåll

  • inom 150 meters avstånd i sand, moränmark eller finkorniga jordar och
  • inom 300 meters avstånd i grusavlagringar.

Med normalfall avses inte områden med mycket tunna jordlager. Sker utsläppet i mycket grovt grus (k-värde > 6e-4 m/s) kan inget rimligt säkerhetsavstånd ansättas nedströms inom samma grundvattenförekomst, det är dock ovanligt med större utbredning av grus med sådana egenskaper (Blaschke, o.a., 2016).

Det är också viktigt att ta hänsyn till att avsänkningen i brunnen vid normala uttag inte får medföra att grundvattnets strömningsriktning ändras så att denna blir från avloppsanläggningen och mot brunnen, se figur 19. Risken för detta är störst vid större vattenuttag i sandig-grusig jord.

Illustrationen visar hur grundvattnetströmningsriktning kan ändras då det bildas en förhöjning under avloppsanläggningen och en sänktratt vid dricksvattentäkten.

Figur 19. Vattentäkt och avloppsanläggning kan ändra grundvattnets strömningsriktning. Klicka på bilden för en större version.

För att tillräckligt smittskydd ska uppnås förutsätter detta också oavsett typ av brunn att det vertikala skyddsavståndet till grundvattnet är minst 1 meter i normalfallet. Se avsnittet Vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och grundvatten.

Ett beslutsstöd för utredning av risken för förorening av dricksvatten finns i Trestegs beslutsmodell för skydd av dricksvatten. Ibland kan det finnas behov av att närmare undersöka grundvattnets strömningsriktning, se Bestämning av grundvattnets strömningsriktning. Räcker inte detta beslutsunderlag så kan det i vissa fall även behövas en hydrogeologisk utredning, se Hydrogeologisk utredning.

Ska man ta hänsyn till alla dricksvattenbrunnar?

Ibland uppkommer frågan om var gränsen går för att man ska ta hänsyn till en dricksvattenbrunn. Det kan handla om gamla brunnar som kanske inte längre används eller om brunnar som är planerade för avstyckningar och ännu inte tagits i bruk etc.

Grundregeln är att hänsyn ska tas till alla befintliga brunnar, oavsett om de används eller inte eftersom de skulle kunna komma att användas i framtiden. Om fastighetsägaren inte avser att använda brunnen så bör den läggas igen för att underlätta lokaliseringen av avloppsanläggningen. Även om nuvarande fastighetsägare uppger att brunnen inte är i bruk så kan detta förändras om en ny ägare tillträder. Det kan då inte förutsättas att den nya fastighetsägaren inte kommer att dricka vattnet. Det innebär också att handläggaren vid prövningen av en avloppsansökan inte kan vara mindre noggrann för att den brunn som riskerar att förorenas ägs av samma person som ansöker om avloppstillstånd. Miljöbalken gör ingen skillnad på vem som riskerar att drabbas av en eventuell förorening.

Grundprincipen måste också vara att alla fastigheter ska kunna lösa sitt dricksvattenbehov på ett eller annat sätt. Det innebär inte att en dricksvattentäkt måste vara lokaliserad på den egna tomten, utan kan också lösas genom att det finns rättighet att ta vatten från någon annans brunn genom ett servitut. För brunnar som ännu inte finns men som är planerade inom nära eller längre framtid är grundprincipen att avloppsanläggningen inte bör försvåra anordnandet av vattenförsörjning på andra fastigheter, men utgångspunkten bör också vara att det i huvudsak är den pågående markanvändningen som ska beaktas. Till exempel bör inte en avstyckad tomt som inte tagits i anspråk på mycket lång tid och där det inte heller finns några planer för att ta den i anspråk utgöra hinder för ett tillstånd till en avloppsanläggning.

Skyddsavstånd till energibrunn/bergvärme

En markbaserad avloppsanläggning bör placeras lägre i terrängen än en energibrunn och på så långt avstånd som möjligt. På detta sätt minimerar man risken för att avloppsvatten kontaminerar djupare grundvatten. Vid installation av energibrunn rekommenderar SGU ett skyddsavstånd mellan energibrunn och avlopp på minst 30 meter om avloppsanläggningen är placerad nedströms energibrunnen (SGU, 2016). Under vissa förhållanden kan det trots detta vara skäligt att tillåta ett kortare avstånd, men avståndet bör inte understiga 20 meter. Hänsyn bör tas till såväl risken för kontakt mellan energibrunn och avloppsvatten som risken för vidare spridning till befintliga eller framtida dricksvattentäkter vid avsteg från rekommendationen om 30 meters skyddsavstånd. Risken för kontakt mellan energibrunn och avloppsvatten ökar om jordlagren är tunna och jorden är genomsläpplig samt om grundvattnets strömningsriktning är osäker eller skulle kunna förändras lokalt (till exempel på grund av avloppsutsläppet). Jämför med riktvärden för skyddsavstånd i tabell 5 i Trestegs beslutsmodell för skydd av dricksvatten.

I fallet när en energibrunn ligger mellan en planerad markbaserad avloppsanläggning och en dricksvattenbrunn nedströms finns risken att djupare grundvatten kontamineras genom att avloppsvatten leds ner i det punkterade berget genom borrhålet, se figur 20. Det är alltså mycket olämpligt att placera avloppet så att en sådan situation uppstår. En energibrunn i ett sådant läge kan leda till att transporttiden mellan avloppsanläggningen och dricksvattenbrunnen förkortas avsevärt genom att man kortsluter orenat avloppsvatten med det vatten som sugs in i dricksvattenbrunnen. Att dricksvattenbrunnen är ordentligt tätad mot berg hjälper inte i det här fallet. Risken för kontaminering minskar dock om energibrunnens foderrör är tätat mot berg. Normalt ska tätning av energibrunnen ha skett minst 2 meter ner i fast berg eftersom berget i regel är mer uppsprucket och poröst i de ytliga delarna. Uppgifter om tätning och andra förhållanden vid borrningen av energibrunnen kan framgå av brunnsprotokoll som finns tillgängliga i SGUs webbtjänst Brunnsarkivet. Alternativt får handläggaren efterfråga sådan dokumentation specifikt som en del av prövningsunderlaget.

Om inte rekommenderat skyddsavstånd kan uppnås eller påverkan uteslutas så bör en annan lokalisering av avloppsanläggning övervägas, alternativt kan energibrunnen helt eller delvis återfyllas med tätande media för att minska risken för att smittämnen sprids. Se även avsnitt Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening.

Illustrationen visar hur en dåligt tätad energibrunn nedströms en avloppsanläggning kan leda in avloppsvatten i en nedströms liggande dricksvattentäkt.

Figur 20. En dåligt tätad energibrunn nedströms en infiltration ökar risken för kontaminering av dricksvattenbrunn nedströms. En energibrunn mellan planerad avloppsanläggning och borrad dricksvattenbrunn kan leda till att transporttiden mellan avloppsanläggning och dricksvattenbrunn förkortas avsevärt genom att man kortsluter orenat avloppsvatten med det vatten som sugs in i dricksvattenbrunnen. Klicka på bilden för en större version.

Skyddsavstånd till ytvatten eller dike

Någon speciell rekommendation om avstånd till ytvatten eller dike är svår att ge. Hänsyn bör till exempel tas till vilken avloppsteknik som är aktuell, hur genomsläpplig marken är, hur ytvattnet eventuellt används, recipientens status, risken för vattenuppträngning i anläggningen vid höga vattenstånd, hur tätbebyggt området är och vart ett dike eller annan recipient leder.

För infiltrerande anläggningar bör man i normala fall sträva efter att uppnå ett avstånd på minst 10-30 meter till ytvatten eller dike (Havs- och vattenmyndigheten, 2016).

Skyddsavstånd från utsläppspunkt i dike eller motsvarande

Utsläppspunkten för ett renat spillvattnet är av avgörande betydelse för utfallet av prövningen. I de fall avloppsanläggningen har ett utlopp ska självfallet lokaliseringen av detta ske så att det inte finns risk för påverkan på till exempel dricksvattenbrunn eller badplats, se avsnitt Bedömning av om anläggningen når upp till skyddsnivån med avseende på hälsoskydd. Generellt är grundprinciperna kring horisontellt skyddsavstånd vid markbaserad anläggning tillämpbara även vid ett ytligt utsläpp i ett dike eller liknande, se avsnitt Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening, men i beaktande bör även tas om diket är vattenförande och medger en snabb transport av smittämnen till till exempel en badplats.

Även om risken för smittspridning är låg så kan det ändå finnas risk för lukt eller annan olägenhet om utsläpp till exempel sker till stillastående vatten i dike nära en bostad. Denna risk behöver bedömas från fall till fall beroende på förhållandena.

Skyddsavstånd till dräneringssystem och berg i dagen

För dräneringssystem och berg i dagen finns inga generella skyddsavstånd men vid prövning av en ansökan om en markbaserad avloppsanläggning är det viktigt att ta hänsyn till eventuella dräneringar i närområdet. En dräneringsledning i direkt anslutning till en infiltration (eller en otät markbädd) kan om den är felplacerad effektivt avvattna området där infiltrationen placeras och ”kortsluta” anläggningen så att den förväntade reningen inte uppnås. Inte minst är detta allvarligt om det finns vattentäkter som kan komma att påverkas av otillräckligt renat avloppsvatten. Är en dränering däremot placerad på ett genomtänkt sätt kan den säkerställa en tillfredsställande omättad zon, se figur 21.

Illustrationen visar en dränering lagd precis ovanför grundvattenytan. I terrängen är den placerad uppström infiltrationen.

Figur 21. Kombinerad dränering och ytvattenavledning för en infiltration i sluttning. Klicka på bilden för en större version.

På samma sätt kan berg i dagen på olämpligt ställe styra infiltrerat avloppsvatten till oönskade områden eller förhindra avrinningen helt. Se även avsnittet om Jordlagrets mäktighet och förmåga att transportera bort tillfört vatten.

Placering av avloppsanläggningar i terrängen

Generellt bör en avloppsanläggning, oavsett teknik, placeras så torrt som möjligt så att anläggningen inte riskerar att belastas av annat vatten än spillvatten. Infiltrationer är speciellt känsliga för valet av plats, både med avseende på avstånd till grundvattenyta och möjlighet till avrinning av det renade spillvattnet, se avsnitten Lokalisering med avseende på grundvattennivåer och Jordlagrets mäktighet och förmåga att transportera bort tillfört vatten. En otät markbädd kommer delvis att fungera som en infiltration varför lokaliseringen i huvudsak bör följa samma principer som för en infiltration.

Tekniska lösningar med utlopp, såsom minireningsverk och markbäddar, ska placeras med hänsyn till högsta förväntade vattennivå i recipienten så att vatten inte riskerar att tränga upp bakvägen vid höga flöden. Risken för att vatten rinner in i en anläggning genom ett högt ytvattenflöde i anslutning till anläggningen behöver också beaktas. Därför bör inte anläggningar placeras i en lågpunkt om det finns risk att det blir vatten stående där som kan rinna in i anläggningen genom till exempel lock eller motsvarande.

Markförhållanden vid infiltration

Infiltration bygger på att de naturliga jordlagren på den aktuella platsen utnyttjas för rening av avloppsvattnet. Det kräver sålunda undersökning av att marken är lämplig för infiltration. Specifikt för infiltrationsanläggningar gäller att följande förutsättningar ska vara uppfyllda

För att undersöka markens lämplighet för infiltration krävs att den sökande gräver en eller flera provgropar som bör vara så djupa att man kan lokalisera läget för såväl grundvattennivån som berggrundsytan, annars helst 2,5 meter djupa. Se bilaga Provgrop. Ett alternativ i vissa fall är att använda jordborr.

Provgropar grävda med
grävmaskin respektive med jordborr.  Foto till vänster: Kungsbacka
kommun Till höger: Charlotta Larsson.

Provgropar grävda med grävmaskin respektive med jordborr. I båda fallen behöver de vara så djupa att man helst kan lokalisera läget för såväl grundvattennivån som berggrundsytan. Ligger både grundvattenyta och berggrund djupt bör 2,5 meter räcka. Foto till vänster: Kungsbacka kommun Till höger: Charlotta Larsson

Infiltrationskapacitet

I Sverige används vanligen två metoder för att undersöka markens infiltrationsförmåga, siktanalys och perkolationsprov. En siktanalys ger en bild av fördelningen av kornstorlek men ingen information om packningen av materialet vilket kan påverka genomsläppligheten. Ett hårt packat material har en sämre genomsläpplighet än ett mindre packat material. En annan metod för att bedöma infiltrationskapacitet är perkolationsprov, som används för så kallad LTAR-bestämning. Se även Siktanalys och perkolationsprov.

I en ansökan/anmälan ska det framgå med vilken metod infiltrationskapaciteten har bestämts och dokumentationen av dessa undersökningar bifogas. Handläggarens roll bör avgränsa sig till att som mest göra en översiktlig fältbedömning av materialet i provgropen för att senare kunna göra en rimlighetsbedömning av den siktkurva eller LTAR-värde som kommer in tillsammans med ansökan/anmälan.

Om infiltrationskapaciteten ligger på gränsen till vad som är acceptabelt kan förstärkt infiltration ibland vara ett möjligt alternativ, se Förstärkt infiltration och material i markbäddar.

Jordlagrets mäktighet och förmåga att transportera bort tillfört vatten

Utöver att marken ska ha tillräcklig förmåga (infiltrationskapacitet) att ta emot det nedträngande spillvattnet krävs också att jorden kan transportera bort infiltrerat vatten, se figur 22.

Det innebär att en övergripande bedömning av platsens lämplighet behöver göras och att såväl infiltrationsplatsen som recipientområdet nedströms behöver vara lämpligt.

Illustrationen visar en infiltrationsanläggning sedd ovanifrån och den yta nedström som benämns recipientområde.

Figur 22 Recipientområdet nedströms behöver ha förmåga att transportera bort det infiltrerade vattnet. Klicka på bilden för en större version.

Vid den övergripande bedömningen av recipientområdet behöver bland annat hänsyn tas till risken för uppträngning av avloppsvatten nedströms anläggningen, speciellt om jordarten har låg genomsläpplighet. Generellt bör spridningsledningar läggas längs med höjdkurvorna för att ge en så god spridning av avloppsvattnet som möjligt och undvika uppträngning. Se till exempel figur 23.

Illustrationen visar två infiltrationer sedda ovanifrån, den ena är lagd nära ett parti med brant sluttning medan den andra är lagd lite längre ifrån ett part med mindre brant sluttning.

Figur 23. Strömningsförhållande vid infiltrationsanläggningar förlagda nära brant sluttning. Figuren förutsätter att jordarten har låg genomsläpplighet och att grundvattenytan följer terrängen. Läge B rekommenderas ej på grund av risk för vattenuppträngning. Notera också att spridningsledningarna bör läggas längs med höjdkurvorna för att ge en så god spridning av avloppsvattnet som möjligt. Klicka på bilden för en större version.

Man bör också vara uppmärksam på om det finns s.k. ”kritiska tvärsnitt” i terrängen nedströms anläggningen, se figur 24. Detta är ett terrängparti där markförhållandena på ett eller annat sätt försvårar det infiltrerande vattnets passage. Det kan till exempel vara grunt liggande berg som tvingar upp vattnet till markytan, skikt med finkorniga jordarter eller en lokal sänka. Även tjäle vid tunna jordlager kan vara en riskfaktor.

Illustrationen visar en infiltration lagd i sluttande terräng. En förhöjning av grundvatten finns under infiltrationen och nedström. I ett konvekt parti kommer grundvattnet nära markytan.

Figur 24 Ett kritiskt tvärsnitt kan innebära att spillvatten tränger upp i ytan. Klicka på bilden för en större version.

Vidare är infiltration i terräng med lutning mer än 15 procent att betrakta som kritiska förhållanden. Är lutningen mer än 25 procent bör ingen infiltrationsanläggning byggas utan specialundersökning. Särskilt kritiskt är det då jorden består av finkornigt, låg genomsläppligt material. (Naturvårdsverket, 2003) Se även Provgrop och Korta avstånd till berg i Bestämning av dimensionerande grundvattennivå.

Risk för skred och erosion

Skred är en sammanhängande jordmassa som kommer i rörelse och förekommer främst i silt- och lerjordar. Självklart bör inte någon anläggning anläggas i område med uppenbar skredrisk. Erosion kan vara ett problem om man får utträngande vatten i sluttningar, eller intill vattendrag/stränder.

Risken för skred påverkas främst av jordartstyp, marklutning och vattenmättnad. I lerjordar med en marklutning överstigande 10 procent bedöms det generellt finnas förutsättning för skred. När vattentrycket blir högt i marken, till exempel i samband med snösmältning och kraftigt regn, kan risken för skred öka. Även erosion genom vattenflöde kan öka risken för skred. Markarbeten, som påföring av massor i övre delen av en slänt eller ovanför slänten, liksom schaktning i nedre delen av slänten kan öka risken för skred påtagligt. Vid prövning av små avloppsanläggningar i lermark är det därför viktigt att uppmärksamma eventuell risk för skred, särskilt i regioner med generellt betydande skredbenägenhet.

Inom områden med förutsättning för jordskred i finkornig jordart (aktsamhetsområden), belägna i region med för betydande eller påtaglig skredbenägenhet, bör tillstånd inte ges till avloppsanläggning, utan utlåtande av geotekniker/geolog.

Klimatförändringar och lokalisering av små avloppsanläggningar

På grund av såväl naturliga förändringar som de utsläpp av växthusgaser som människan ger upphov till pågår idag klimatförändringar (SMHI, 2019) Det finns dock stora regionala skillnader när det gäller det förutspådda framtida klimatet i Sverige. SMHI har på sin webbplats bland annat länsvisa analyser, men det är generellt sett osäkra analyser eftersom det handlar om komplexa system över lång tid.

Scenarierna för det framtida klimatet förutspår bland annat ökad medeltemperatur och förändringar i nederbörd, såväl mängder som mönster (SMHI, 2019). Detta kan påverka bland annat grundvattenförhållanden och flöden i recipienter och därmed små avloppsanläggningar. Risken för översvämning, ras, skred och erosion är också kopplade till klimatförändringarna.

Översvämningar ökar risken för smittspridning och en allmän temperaturförändring påverkar sjukdomsorganismers överlevnad och spridning i mark och vatten. Vissa vattenburna infektionssjukdomar uppvisar en förhöjd spridningsrisk vid ett förändrat klimat. (SMI, 2011)

En del påvisbara klimatförändringar har redan skett såsom att grundvattennivåernas regim i snabbreagerande grundvattenmagasin har förändrats vid en jämförelse mellan 1974 och 2014, se figur 25 och 26. Förändringen har skett främst i den norra delen av Sverige (SGU, 2017).

Illustratonen visar två sverigekartor indelad i fyra olikfärgade fält.

Figur 25 till vänster:grundvattennivåns genomsnittliga variationsmönster under året (regim) i olika delar av landet under perioden 1981-2010. Redovisningen avser snabbreagerande (”små”) grundvattenmagasin som vanligtvis finns i jordarten morän och i berggrunden (Vikberg, Thunholm, Thorsbrink, & Dahné, 2015). Figur 26 till höger: motsvarande regimkarta från SGU 1977 (Naturvårdsverket, 2003) Klicka på bilden för en större version.

Framtida förändringar av temperatur och nederbörd medför förändringar i vattenflöden och havsnivåer. Vissa delar av Sverige bedöms få minskade extrema vattenflöden medan de i andra delar väntas öka. I det kortare tidsperspektivet kan det finnas regionala eller lokala analyser av var det finns risk för påverkan av översvämning/ havsnivåhöjning. Ibland finns riskerna angivna i översiktsplanen för kommunen, vilket innebär att framförallt nybyggnationer med små avloppsanläggningar behöver förhålla sig till detta.

Om det inte går att översvämningssäkra avloppet och det är sannolikt att översvämningar kommer att drabba anläggningen under dess livstid, så är platsen inte lämplig för en avloppsanläggning, och man behöver hitta en lämpligare lokalisering. Alternativt behöver tekniken anpassas till översvämningsrisken. Sådana anpassningar kan innebära byte till en helt annan teknik.

För miljöförvaltningen är det sammanfattningsvis i huvudsak två frågeställningar med bäring på klimatförändringar som uppkommer vid prövningen:

  • Var ligger högsta dimensionerande grundvattennivå?
  • Kan avloppsanläggningen komma att översvämmas eller vatten komma in bakvägen i anläggningen med den föreslagna placeringen?

Dessa frågeställningar skiljer sig på intet sätt från de frågor som den sökande och handläggaren oavsett klimatförändringar eller ej behöver ställa sig vid en prövning. Det är dock inte möjligt att med någon större säkerhet förutsäga hur en specifik avloppsanläggning kommer att kunna påverkas av klimatförändringar på längre sikt. Det innebär vid en tillståndsprövning att ett längre tidsperspektiv än den beräknade livslängden för avloppsanläggningen knappast är rimligt.

Relevanta rättsfall

Rättsfall
RättsfallSlutsats
M 279-19
2019-03-05
Mark- och miljödomstolen Nacka
Värmdö
Vid prövning av lokaliseringen av en avloppsanläggning saknar det betydelse om utförandet av den kan kräva prövning mot reglerna i plan- och bygglagen

Litteraturreferenser

Litteraturreferenser
ReferensFörfattare
Estimation of Ground-Water Mounding Beneath Septic Drain Fields Finnemore, E. (1993).
Faktablad 8147, Små avloppsanläggningar, hushållsspillvatten från högst 5 hushåll Naturvårdsverket. (2003).
Fosforfällor- Fosforfiltermaterial ett hushållsavfall U2012:03 Avfall Sverige. (2012).
Growth and decay of groundwater-mounds in response to uniform percolation Hantush, M. S. (1967).
Grundvattennivåer i ett förändrat klimat – nya klimatscenarier, SGU -rapport 2015:19 Vikberg, E., Thunholm, B., Thorsbrink, M., & Dahné, J. (2015).
Handbok för avfallsutrymmen Avfall Sverige. (2018).
Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten HVMFS 2016:17 Havs- och vattenmyndigheten. (den 18 maj 2016).
Infiltration av avloppsvatten - Förutsättningar, funktion, miljökonsekvenser en nordisk samrapport Naturvårdsverket. (1985).
Klimatförändringarna märks redan idag SMHI. (den 09 01 2019).
Klimatförändringar orsakade av människan SMHI. (den 09 01 2019).
Rapportering av regeringsuppdrag: kunskapsunderlag om grundvattenbildning Grundvattenbildning och grundvattentillgång i Sverige RR 2017:09 SGU. (2017).
Rening av hushållsspillvatten Naturvårdsverket. (1991).
Setback Distances between Small Biological Wastewater Treatment Systems and Drinking Water Wells against Virus Contamination in Alluvial Aquifers Blaschke, A. P., Derx, J., Zessner, M., Kirnbauer, R., Kavka, G., Strelec, H., . . . and Pang, L. (2016).
Smittsamma sjukdomar i ett förändrat klimat SMI, S. S. (2011).
Underlag för renhållningsordningens avfallsföreskrifter, rapport 2017:1 Avfall Sverige. (2017).
Uppdatering av kunskapsläget och statistik för små avloppsanläggningar SMED-rapport nr 166 2015 SMED. (2015).
Vägledning för att borra brunn, Normbrunn -16 SGU. (2016).
Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut