Definiera ekologisk potential

MaxEP ska motsvara det bästa ekologiska tillstånd som vattenförekomsten kan uppnå beaktat att den fortsatt ska vara KMV. MaxEP ska inte spegla ett historiskt tillstånd utan ska motsvara det tillstånd som kan uppnås om alla hydromorfologiska åtgärder vidtas som inte påverkar verksamheten på ett betydande negativt sätt, i den mening som avses i 4 kap. 3 § 1 d VFF.

Säkerställ närmast jämförbara ytvattenkategori och typ (steg D1)

I steg C har KMV:t tilldelats en ytvattenkategori. I steg D1 bekräftas och kompletteras närmast jämförbara ytvattenkategori med typ och undertyp. Närmast jämförbara kategori och typ styr hur respektive potential (god, måttlig osv) för de biologiska, hydromorfologiska och fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna ska beskrivas i steg D3-D8.

Den ytvattenkategori som KMV:t bäst stämmer överens med avgör vilka kvalitetsfaktorer som vattenmyndigheten ska utgå ifrån när de definierar MaxEP respektive GEP. En uppdämning kan innebära att ytvattenkategorin ändrats från vattendrag till sjö. Då ska exempelvis de biologiska kvalitetsfaktorerna för sjö användas (exempelvis Fisk i sjöar) istället för motsvarande för vattendrag (exempelvis Fisk i vattendrag).

Om de faktiska förhållandena i en vattenförekomst ligger mellan olika ytvattenkategorier, bör vattenmyndigheten beakta båda. Exempelvis kan de hydromorfologiska bedömningsgrunderna för sjöar vara mest lämpliga för att beskriva de hydromorfologiska förhållandena, medan de biologiska bedömningsgrunderna för vattendrag kan vara lämpligast för bedömningen av biologiska förhållandena.

Utöver ytvattenkategori måste vattenmyndigheten även identifiera vilken typ eller undertyp [51] som vattenförekomsten nu liknar. Närmast jämförbara typ bör i första hand hämtas från vattenförekomster av samma typ i samma avrinningsområde. I andra hand kan närmast jämförbara typ hämtas från det avrinningsområde vars karaktäristik är mest likt det aktuella avrinningsområdet. På samma sätt som för vattenkategorier kan de faktiska förhållandena ligga mellan olika hydromorfologiska typer. Då bör vattenmyndigheten beakta båda typerna och kombinera olika bedömningsgrunder alternativt referensförhållanden [52].

I vissa fall finns inga jämförbara naturliga vattenförekomster. I de fallen bör referensförhållande hämtas från närmast jämförbara kraftigt modifierade vattenförekomst.

Identifiera åtgärder (steg D2)

I definitionen av MaxEP ska de åtgärder eller kombinationer av åtgärder [53] ingå som;

• beaktar att vattenförekomsten fortsatt har VÄFK [54],
• inte är GES-åtgärder [55] (för den ursprungliga vattenkategorin) som vid KMV-förklarandet antogs få BNP [56] och
• är ekologiskt effektiva [57]

Genom att låta alla ekologiskt effektiva åtgärder ingå säkerställs bästa approximation av ekologiskt kontinuum [58] (se mer under steg D3-D5).

När vattenmyndigheten definierar MaxEP ska de utgå från den nya vattenkategorin och typen. Vattenmyndigheten måste även beakta avrinningsområdet som helhet. I MaxEP kan det behöva ingå åtgärder som ger möjlighet för upp- och nedströms liggande naturliga vattenförekomster som är påverkade av den aktuella verksamheten, att uppnå god ekologisk status [59]. Även åtgärder som behövs till följd av att vattenförekomsten berörs av exempelvis Natura 2000 kan behöva ingå i definitionen. Om det naturligt funnits ett vandringshinder som permanent har hindrat fisk från att passera på platsen ska konnektivitetsåtgärder inte ingå.

Förslagsvis kan vattenmyndigheten bedöma åtgärderna i följande ordning:

1. Börja med att utesluta de åtgärder som vid KMV-förklarandet bedömdes få BNP (dvs GES-åtgärder för den ursprungliga vattenkategorin). Härigenom beaktas att vattenförekomsten fortsatt har VÄFK.

2. Välj ut åtgärder från ”Åtgärdsbiblioteket” (Bilaga B i HaV:s vägledning om KMV och ekologisk potential) som säkerställer ekologiskt kontinuum.

3. Uteslut de åtgärder som inte bedöms få någon ekologisk effekt på den specifika platsen.
   1. Konnektivitetsåtgärder anses som huvudregel effektiva och bör därför alltid ingå.
   2. Åtgärder som behövs på grund av Natura 2000 kan inte uteslutas.

Inte påverkar kraftproduktion på ett betydande negativt sätt

När vattenmyndigheten definierar MaxEP ska de välja åtgärder som inte påverkar kraftproduktionen på ett betydande negativt sätt i den mening som avses i 4 kap. 3 § punkten 1 d VFF [60].

Med den skrivningen avses att GES-åtgärderna som identifierades i steg B1 men plockades bort i steg B2 - det vill säga GES-åtgärder för den ursprungliga vattenkategorin - inte ska ingå i definitionen av MaxEP.

För vattenförekomster med Klass-1 kraftverk är den enda GES-åtgärd som identifierades vid KMV-förklarandet ”ta bort dammen”. Därmed är det den åtgärden som utesluts vid definitionen av MaxEP.

För vattenförekomster med Övriga vattenkraftverk kan det, utöver åtgärden ”ta bort dammen”, finnas andra åtgärder eller kombinationer av åtgärder som leder till en sådan förbättring av vattenförekomstens fysiska karaktär att GES kan nås. De åtgärderna ska då inte ingå vid definitionen av MaxEP.

Åtgärder som inte leder till GES kan aldrig påverka kraftproduktionen på ett betydande negativ sätt i den mening som avses i 4 kap 3 § punkten 1 d VFF. Sådana åtgärder kan dock fortfarande innebära en stor påverkan på vattenkraftens förmågor och tillhörande nyttor. I definitionssteget ska vattenmyndigheten inte göra någon bedömning av hur förmågorna och nyttorna påverkas. Bedömningen av vilken påverkan på förmågorna och nyttorna som är acceptabel görs i samband med normsättningen och beslut om eventuella MSK (steg F och G).

Ekologiskt effektiva åtgärder

I HaV:s vägledning om KMV och ekologisk potential [61] finns i Bilaga B ett ”Åtgärdsbibliotek” som innehåller typiska åtgärder, bland annat för vattenkraft och regleringsdammar. Det är åtgärder som visats vara ekologiskt effektiva för att bland annat säkerställa ett ekologiskt kontinuum. Vattenmyndigheten bör utgå från Bilaga B när de väljer åtgärder och utesluta de åtgärder som inte bedöms effektiva på den specifika platsen.

Ekologiskt effektiva åtgärder är åtgärder som bedöms tillföra ett ekologiskt värde (även om värdet är litet) och samtidigt beaktar vattenförekomstens VÄFK. En åtgärd som generellt sett är ekologiskt effektiv men som för den enskilda vattenförekomsten inte bedöms effektiv ska inte ingå i definitionen av MaxEP. Om det till exempel uppströms saknas lek- och uppväxtområden för vissa fiskarter (på grund av hur VÄFK påverkar förhållandena) kan en konnektivitetsåtgärd inte anses effektiv. Återkoppling av biflöden är vanligtvis en miljöåtgärd som behövs för att återställa ekologiskt kontinuum i vattendrag. Om det inte finns några biflöden som kan återkopplas kan åtgärden inte anses effektiv för den vattenförekomsten.

Bedömningen av om en åtgärd är effektiv bör även beakta förhållandena på avrinningsområdesnivå. När det gäller exempelvis upp- och nedströmsvandring kan en åtgärd som inte bedöms få någon betydelse för den vattenförekomst som kraftverket ligger i, ändå få betydelse för vattenförekomster upp- eller nedströms [62]. En sådan åtgärd ska då ingå i definitionen av MaxEP.

Åtgärder som möjliggör fiskpassage och transport av till exempel sediment och organiskt material i nedströms riktning bör alltid ingå i analysen när MaxEP definieras.

Vattenmyndigheten bör bedöma vilka fiskarter som har behov av att passera och i vilken omfattning, vilka lek- och uppväxtområden som finns tillgängliga samt hur vattenståndsförändringar behöver begränsas för att minska den negativa påverkan på biologin. I dessa bedömningar bör vattenmyndigheten ta hjälp av övriga länsstyrelser och exempelvis FUG [1].

Uppgifter om åtgärdernas omfattning får betydelse även när vattenmyndigheten ska utreda och fastställa normen (steg F-H). För att vattenmyndigheten ska kunna analysera och bedöma hur vattenkraftens olika förmågor (exempelvis reglerkraft, elproduktion, elberedskap) påverkas av olika åtgärder bör vattenmyndigheten kunna beskriva exempelvis hur mycket vatten som inte kan ledas genom turbinen vid olika årstider, hur regleringen av magasinet behöver begränsas vid olika årstider eller hur snabba förändringar av vattenflöden/vattenstånd behöver begränsas. Åtgärderna som identifierats i steg D2 behöver därför redovisas och beskrivas.

Beskriva de hydromorfologiska, fysikalisk-kemiska och biologiska förhållandena för MaxEP (steg D3–D5) [63]

Vattenmyndigheten måste bestämma och beskriva förhållandena utifrån respektive kvalitetsfaktorer. I många fall kommer de hydromorfologiska förhållandena, och i vissa fall även de fysikalisk-kemiska förhållandena vid MaxEP att skilja sig betydligt från motsvarande förhållanden vid hög ekologisk status i närmast jämförbara ytvattenkategori och typ.

De hydromorfologiska förhållandena (steg D3) ska motsvara ett tillstånd där den enda fysiska påverkan är den som beror på vattenförekomstens VÄFK, efter att alla identifierade åtgärder har vidtagits. [64]

De fysikalisk-kemiska förhållandena (steg D4) ska motsvara det bästa tillstånd som kan uppnås med hänsyn till de hydromorfologiska förhållandena (beskrivna i steg D3). Det innebär ett tillstånd där de allmänna fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna, som inte är påverkade av vattenlagring för kraftproduktion, kan uppnå motsvarande god status i närmast jämförbara ytvattenkategori och typ [65]. Koncentrationen av näringsämnen ligger då inom det intervall som normalt råder vid sådana opåverkade förhållanden. Samma gäller värdena för syrgas och försurning.

De biologiska förhållandena (steg D5) ska motsvara ett tillstånd när både de hydromorfologiska och de fysikalisk-kemiska förhållandena motsvarar MaxEP, efter att alla identifierade åtgärder har genomförts och gett effekt. Relevanta biologiska kvalitetsfaktorer ska, så långt det är möjligt, återspegla de värden som gäller för den närmast jämförbara ytvattenkategorin och typen, givet att vattenförekomsten har VÄFK.

När vattenmyndigheten genomfört stegen ovan måste de säkerställa att förhållanden överensstämmer med vad som anges för MaxEP i bilaga V i vattendirektivet. Exempelvis ska maximal potential för de hydromorfologiska förhållandena;

”…överensstämma med att den enda påverkan på ytvattenförekomsten är den som härrör från vattenförekomstens kraftigt förändrade karakteristika (det vill säga VÄFK) efter det att alla lindrande åtgärder har vidtagits så att det säkerställs att förhållandena i praktiken ligger närmast ett ekologiskt oförändrat tillstånd (eng: ensure the best approximation to ecological continuum) särskilt i fråga om migrerande fauna och lämpliga lek- och fortplantningsplatser”.

Enligt HaV innebär ovanstående att det i vattenförekomsten måste säkerställas:

• Transport av sediment, organiskt material samt organismer nedströms genom vattenkraftverket.
• Konnektivitet i nedströms och uppströms riktning samt konnektivitet i sidled för att möjliggöra för akvatiska organismer att få tillgång till de livsmiljöer som de är beroende av.

Efter att vattenmyndigheten definierat MaxEP ska de definiera GEP. Medan MaxEP motsvarar referensförhållandet för KMV:t motsvarar GEP ett ekologiskt tillstånd med endast lätta förändringar [66] i biologin jämfört med MaxEP.

Att definiera GEP är en iterativ process. Steg D8 bör exempelvis göras innan vattenmyndigheten kan beskriva förhållandena för GEP enligt steg D6-D7 [67]. Vattenmyndigheten ska identifiera åtgärder för GEP genom att ta bort de åtgärder från MaxEP som - enskilt eller i kombination -endast leder till lätta förändringar (små förbättringar) i biologin. Om åtgärderna bara bedöms ge små förbättringar av de biologiska kvalitetsfaktorerna, i den aktuella vattenförekomsten eller andra vattenförekomster påverkade av den aktuella verksamheten, ska de plockas bort från MaxEP. Kvarvarande åtgärder kan ingå i definitionen av god ekologisk potential [68].

För de biologiska kvalitetsfaktorerna innebär lätta förändringar att åtgärderna inte bedöms få några större förbättringar på biologin jämfört med vad som kan uppnås om åtgärderna för MaxEP skulle vidtas. Lätta förändringar kan inte motsvara en allvarlig förändring som exempelvis kan inträffa om vattenförekomsten permanent eller tillfälligt saknar vatten. Ett fungerande ekosystem med vatten är en förutsättning för att en vattenförekomst ska kunna sägas ha god potential. Åtgärder som behövs för att uppnå god potential, så som den uttrycks i bilaga V i vattendirektivet, kan inte plockas bort. Har det till exempel konstaterats att det finns en ekologisk nytta med en konnektivitetsåtgärd så kan en sådan åtgärd inte plockas bort helt, däremot kan utformningen av åtgärden förändras från MaxEP till GEP.

Lätta förändringar hos de biologiska kvalitetsfaktorerna behöver stödjas av lätta förändringar hos de fysikalisk-kemiska och hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna (t.ex. flöde, habitat, konnektivitet).

När vattenmyndigheten tillämpar åtgärdsmetoden räcker det att vattenmyndigheten till en början bestämmer de biologiska förhållandena (steg D6) utifrån de hydromorfologiska respektive fysikalisk-kemiska förhållanden som bedöms uppstå av GEP-åtgärderna. GEP definieras utifrån de biologiska förhållanden som förväntas uppstå när alla GEP-åtgärderna är genomförda och har gett effekt. Därför bör vattenmyndigheten göra en prognos av vilka förbättrade hydromorfologiska förhållanden som förväntas uppstå efter att GEP-åtgärder vidtagits. Åtgärdsmetoden utgår från att konnektiviteten och livsmiljön kommer att förbättras genom att de hydromorfologiska förhållandena förbättrats. Det kommer i sin tur leda till en förbättring av de biologiska förhållandena.

När GEP definieras måste vattenmyndigheten alltid beakta att det hydromorfologiska tillståndet behöver vara sådant att det kan upprätthålla grundläggande ekologiska funktioner och motsvara ett förhållande som är ”nära bästa ekologiska kontinuum”. Följande förhållanden bedöms vara lägsta nivå för de hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna för GEP: [69]

• Konnektivitet i uppströms och nedströms riktning förbi vattenkraftverket innebär att vandringsbenägna fiskarter kan passera genom vattenförekomsten eller regleringsdammen i väsentlig omfattning och utan omfattande skador eller dödlighet och i tillräckligt antal för att behålla en långsiktigt hållbar population.
• Konnektivitet till biflöden och bakvatten ska vara tillräcklig för de fiskarter som är beroende av nå viktiga habitat i dessa vattenmiljöer under livscykeln.
• Minimitappningen ska motsvara minst medellågvattenföringen (MLQ) eller att minst 80 % av våta kontaktytan aldrig torrläggs.
• Morfologiskt tillstånd ska innebära att viktiga habitat i vattenförekomsten har ett morfologiskt tillstånd som innebär att grundläggande ekologiska funktioner kan behållas.

Underskrids denna lägsta nivå bedöms att grundläggande ekologiska funktioner och strukturer inte längre kan upprätthållas. Det betyder att det inte längre finns förutsättningar för ekologiskt kontinuum. När denna lägsta nivå inte kan uppnås på grund av negativ påverkan från exempelvis vattenkraft, finns det skäl att utreda undantag i form av MSK.