M 2517–25 Mark- och miljööverdomstolen

Målnummer: M 2517-25
Beslutande myndighet: Mark- och miljööverdomstolen
Avgörandedatum: 2026-06-23
Kommun: Höör

Slutsats

MÖD meddelar förbud mot utsläpp av avloppsvatten till befintlig avloppsanläggning med utgångspunkt från att risken för att det otillräckligt renade avloppsvattnet ska orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön framstår som hög. Anläggningen hade såväl tekniska brister som en på grund av ålder nedsatt förmåga att rena fosfor.

Sammanfattning

Målet gäller tillsyn av en avloppsanläggning för ett hushåll bestående av en slamavskiljare och en äldre otät markbädd med tillstånd från 1993. Nämnden förbjöd anläggningen med hänvisning till att anläggningen dels hade tekniska brister, dels var så gammal att förmågan att binda fosfor sannolikt hade avtagit så mycket att det fanns risk för påverkan på recipienten som inte uppfyller den fastställda miljökvalitetsnormen för ekologisk status bl.a. på grund av övergödning.

Såväl länsstyrelsen som mark- och miljödomstolen bedömde att ett förbud som första åtgärder inte kan anses proportionerligt. Nämnden överklagade till MÖD som fastställde nämndens beslut.

Av MÖD:s domskäl framgår:

”Den i målet aktuella avloppsanläggningen tar emot såväl WC- som BDT-vatten. Anläggningen, som är en markbädd utan extra fosforavlastning, når med största sannolikhet inte upp till kravet på 70 % reduktion av fosfor. Utredningen ger stöd för att markbädden redan på grund av sin ålder inte renar fosfor i någon nämnvärd utsträckning. Därutöver noterades brister vid nämndens tillsynsbesök, nämligen att det fanns vatten i luftningsröret och jord i fördelningsbrunnen. Dessa brister talar för att markbädden har en försämrad infiltrationsförmåga samt att den inte har underhållits på rätt sätt. Anläggningen tycks inte heller vara utformad i enlighet med tillståndet eftersom någon inspektionsbrunn där den enligt situationsplanen skulle vara belägen inte kunde återfinnas och det därmed är oklart var anläggningen har sin tänkta utsläppspunkt. Sammantaget framgår att anläggningen har sådana brister att det kan antas att den släpper ut otillräckligt renat avloppsvatten till kringliggande mark.

Även om markförhållandena på platsen är sådana att rening till viss del kan ske naturligt, kan först konstateras att tillstånd saknas för en sådan infiltrationsliknande reningslösning. Härutöver anser domstolen att det finns en tydlig risk för att utsläppet orsakar skada eller olägenhet för omgivningen. Den aktuella anläggningen ligger inom Brååns delavrinningsområde. Utifrån tillgängliga uppgifter är grundvattnet sannolikt recipient för avloppsvattnet. På grund av topografin i området är det rimligt att anta att en del av grundvattnet så småningom når Bråån. Det kan inte heller uteslutas att avloppsvatten rinner ut i närliggande diken och vattensamlingar och på så sätt når vattendraget snabbare. Vattendraget uppfyller inte den fastställda miljökvalitetsnormen för ekologisk status bl.a. på grund av övergödning med påverkan från enskilda avlopp. Även om skyddsnivån för området är fastställd till normal med hänsyn bl.a. till markens retentionspotential finns det därför skäl till försiktighet vid bedömningen av risken för utsläppets påverkan på miljön. Därtill ska också beaktas vad följden skulle bli av att tillåta flera liknande avloppsanläggningar inom samma område.

Vid en sammantagen bedömning anser Mark- och miljööverdomstolen att risken för att det otillräckligt renade avloppsvattnet ska orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön framstår som hög.

Det är tillräckligt utrett att den aktuella anläggningen har sådana brister att den behöver åtgärdas för att uppnå tillfredsställande rening. Med hänsyn till att provtagningar skulle vara behöva vara mycket omfattande och kostsamma för att helt utreda hur avloppsvattnet sprider sig, samt risken för spridning till Bråån, är det enligt domstolen inte lämpligt med ett utredningsföreläggande.

Sammantaget är ett beslut som innebär att anläggningen ska åtgärdas så att den uppnår miljöbalkens krav på rening inte mer ingripande än vad som behövs med hänsyn till miljön i detta fall. Kostnaden för att åtgärda anläggningen är inte orimligt hög. Kommunens beslut innebär inte heller att det bestämts vilken reningsmetod som ska användas. Ett förbud är motiverat. Mark- och miljödomstolens dom ska därför ändras och nämndens beslut fastställas.”

Mark- och miljööverdomstolen begärde in ett yttrande från Havs- och vattenmyndigheten avseende markbäddars förmåga att reducera fosfor över tid.