Landskapsfiskar

Torsk är en av de absolut viktigaste arterna för det svenska yrkesfisket. Även eftertraktad fisk i sport- och husbehovsfisket. De största fångsterna tas i havsområdet utanför Blekinge.

Läs mer om torsk

Makrillen och makrillfisket har liksom sillfisket en mångårig tradition i Bohuslän. Arten har stor betydelse för såväl yrkesfisket som sport- och husbehovsfisket.

Läs mer om makrill

Elritsan, kvidden, är allmänt förekommande i landskapets vattendrag. Den är känslig för försurning och indikerar således god vattenkvalitet där den uppträder. Hanen har en lekdräkt som sprakar i eldrött, ärggrönt och svart.

Läs mer om elritsa

Hornsimpan är en av de många ishavsreliker som förekommer i Dalsland. Arten finns endast i djupa, kalla sjöar, en sjötyp som är karaktäristisk för Dalsland. Förekomst av hornsimpa finns rapporterad från elva dalsländska sjöar.

Läs mer om hornsimpa

Piggvaren har ökat i betydelse för det gotländska folket. Det är framförallt öns många restauranger som svarar för den stora efterfrågan på den så kallade "butten".

Läs mer om piggvar

Strömmingsfisket i Gästrikland har anor sedan slutet av 1500-talet. Gävle var då liksom idag utgångspunkten för strömmingsfisket längs hela norrlandskusten. Artmässigt är sillen och strömmingen samma fisk, men den sill som förs iland norr om Kalmar brukar av gammal hävd kallas strömming.

Läs mer om strömming

Halland har ett traditionsrikt laxfiske. Vattenrening, kalkning, laxtrappor och reglering av fisket är åtgärder som återuppbyggt bestånden. Idag förekommer sportfiske efter lax i merparten av landskapets laxförande vattendrag.

Läs mer om lax

Iden är allmänt förekommande i Hälsinglands kustområde, samt i en del sjöar och vattendrag. Mete är den vanligaste sportfiskemetoden. Id fiskas främst i vattendrag på våren i samband med lekvandringen. Den kan med fördel rökas eller läggas in i en form.

Läs mer om id

Harren är mer eller mindre allmänt förekommande i strömmande vatten norr om Dalälven. Sportfisket i sjöar och vattendrag i övre Ljusnans vattensystem är känt som bra. Förr använde samerna harren vid bland annat ostberedning och som läkemedel.

Läs mer om harr

Öringen är vanlig i kalla och syrerika vatten i hela landet. I Jämtland finns flera storvuxna öringbestång med maximivikt på över tolv kg. Öringen är en central art i landskapets satsning på fisketurism.

Läs mer om öring

Rödingen är Sveriges mest renodlade kallvattenfisk. Den har sin förekomst mest i fjälltrakternas sjöar och vattendrag. Rödingen är viktig för både fritids- och yrkesfisket. Under senare år har konsumtionsodlingen av röding ökat.

Läs mer om fjällröding

Abborren är Sveriges kanske vanligaste fiskart. Medelpad är ett centralt beläget landskap med många sjöar. De flesta av dem hyser bestånd av abborre. Abborren betraktas som en god matfisk och har bland annat tilldelats smeknamnet "vattenrapphöna".

Läs mer om abborre

Siklöjan är allmänt förekommande i landskapets skärgårdsområde. Fisken har stor betydelse för yrkesfisket i området. Rommen bereds till kaviar, så kallad löjrom.

Läs mer om siklöja

Benlöjan är allmänt förekommande i de flesta av landskapets sjöar och vattendrag. Den är populär bland metare, både som direkt målart och som agn vid fiske efter annan fisk. Enligt Linné var panerad, smörfräst och därefter i ättika inlagd löja en delikatess.

Läs mer om benlöja

Det mest kända ålfisket förekommer sannolikt i Skåne. Ortsnamnet Ålabodarna, Frithiof Nilsson Piratens berättelser om Bombi Bitts ålafisken med mera vittnar om ålens starka koppling till Skåne.

Läs mer om ål

Malen är en hotad art i Sverige. De flesta lokalerna och de största bestånden finns i Småland. Särskilt kända är bestånden i Emån och Möckeln.

Läs mer om mal

Braxen är den viktigaste födan för landskapsfågeln fiskgjusen. En av de största fångster av braxen i landet, ett isnotsdrag på 17 kg, gjordes i sörmländska Hallbosjön.

Läs mer om braxen

Aspen är en av de största karpfiskarna i Sverige. Den kan bli drygt en meter lång och väga över tio kilo. Arten är klassad som sällsynt i Sverige. Bestånden i Mälarens vattensystem tillhör landets mer kända och arten vandrar upp i flera av Upplands åar under leken på våren.

Läs mer om asp

Norsen är allmänt förekommande i Vänern och flera andra värmländska sjöar. Den utgör tillsammans med siklöjan basfödan för Vänerns storvuxna lax- och öringstammar. Slomhåvning i Klarälven är ett traditionellt folknöje på vårarna.

Läs mer om nors

Flodnejonöga, nettingen, förekommer i samtliga kustområden och i flodernas och åarnas nedre lopp. Det traditionella nettingfisket bedrivs med särskilda tinor under mörka nätter på eftersommaren och hösten. Rökt netting betraktas som en delikatess.

Läs mer om flodnejonöga

Laken förekommer i flera av landskapets större sjöar. Bestånden i Vänern, Vättern, Skagern och Fegen är särskilt kända. På Vättern förekommer traditionellt vinterfiske från så kallade lakkojor.

Läs mer om lake

Gösen är den ekonomiskt viktigaste arten för yrkesfisket i sötvatten. Mer än hälften av de svenska fångsterna av gös tas i Mälaren och Hjälmaren. Gösen är också mycket eftertraktad som sportfisk.

Läs mer om gös

Älvsiken är den största av Östersjöns två sikarter. Maxvikten är cirka åtta kg. Den håller till i djupa områden och lever där främst av botten- djur. Leken sker i rinnande vatten. Många gastronomer betraktar rökt och gravad sik som läckerheter.

Läs mer om sik

Skrubbskäddan, mer känd som flundra, är en ekonomiskt viktig art på ostkusten. Många anser rökt flundra vara en delikatess.

Läs mer om skrubbskädda

Gäddan finns i de flesta av landskapets inlandsvatten samt i kust- området. Många svenska och utländska turister besöker landskapets vackra skärgård för att fiska gädda. Gäddan är också viktig för det yrkesmässiga kustfisket.

Läs mer om gädda