Elritsa
Trots att elritsan (Phoxinus phoxinus) till utseendet kan förväxlas med en öringunge är den ingen laxfisk. Elritsa har bara en ryggfena och saknar den bakre fettfenan som är laxfiskarnas karaktäristisk för lax. Elritsa hör istället till familjen cyprinider, där arter som mört, braxen, sarv och sutare också ingår.
Elritsan är en vanlig fisk som finns i bäckar, åar och sjöar över hela Sverige.
Den kallas bland annat alkuva, alkutta, alekula, alkura, kur, äling, elling, glirr, gli, blindsill, budd, hundgädda, iggling, im, kvidd, laxbådd, lortbuk, mjolpus, mudd, spragg, stensil, görkänga, skinnfisk, agn, ölkytt och örkytt.
Namnet elritsa kommer antagligen av ett gammalt ord för rödgul (elo).
Utseende
Den är en liten fisk som sällan blir större än 12 cm i Sverige. Kroppen är slank och gulgrön. Under lektiden (juni – juli) förvandlas hanen till en färgsprakande fisk med klarröd buk, gröna sidor och en nästan svart rygg.
Hona. Illustration: Wilhelm von Wright. Fri att använda
Hane. Illustration: Wilhelm von Wright. Fri att använda
Utbredningsområde
Elritsan föredrar kallt och syrerikt vatten. Det gör att den är vanlig i åar, bäckar, men även i klara sjöar med sten eller grusbotten. I sjöar uppehåller den sig på grunt vatten och ofta kan man se stim av elritsa simma omkring bland stenar nära land.
I åar och bäckar finns elritsan både i de lugnare partierna och i de mer strömmande delarna. I strömmande vatten uppträder den ofta ensam, men när vattnet blir lugnare lever den i stim. Stimmen kan utgöras av allt från ett tiotal till tusentals individer. I vattendrag föredrar elritsan ungefär samma biotoper som öringungar.
Studier i Norge har visat att elritsan kan vara en betydande konkurrent till öringen, i synnerhet om elritsan introduceras i vattendrag där öringen tidigare varit den enda förekommande fiskarten. Elritsa har introducerats i flera sjöar och vattendrag i Sverige, ibland av misstag då fisken ofta används som agn för att fiska abborre eller öring.
Föda
Elritsan är en typisk allätare, men lever främst av stora djurplankton, insektslarver och andra smådjur.
Hot och åtgärder
Elritsa är känslig mot surt vatten och på grund av försurning har den försvunnit från många sjöar och vattendrag. Kalkning har dock medfört att förutsättningarna för elritsan har förbättrats. På många håll har den kommit tillbaka, och eftersom den är erkänt duktig på att vandra kan arten sprida sig självmant om det inte finns vandringhinder i systemet.
Norska studier har visat att elritsa kan forcera hinder som är uppemot 30 cm höga.
