Fiskar och skaldjur i Vänern

Abborren ( Perca fluviatilis ) finns allmänt över hela Sverige med undantag för fjällregionen. Den förekommer i kustområdet i hela Östersjön och Bottniska viken.

Asp ( Aspius aspius ) är en karpfisk som är ovanlig i svenska sjöar och vattendrag. Fiskevårdande åtgärder har stabiliserat beståndet av asp under de senaste åren, och åtgärdsprogrammet har som målsättning att säkra den långsiktiga överlevnaden.

Benlöjan ( Alburnus alburnus ) är en liten, max 20 cm, karpfisk som uppträder i stora stim tätt under ytan i varma och näringsrika vatten. Det är den kanske vanligaste fisken man ser i lugnflytande, breda åar när den rör sig ytligt och letar föda.

Braxen ( Abramis brama ) är allmänt förekommande i södra och mellersta Sverige, men saknas utmed Bohuskusten. Nordgränsen går genom Värmland, Dalarna och Hälsingland och den finns längs hela Norrlandkusten. Den förekommer även i Östersjöns skärgårdar.

Trots att elritsan ( Phoxinus phoxinus ) till utseendet kan förväxlas med en öringunge är den ingen laxfisk. Elritsa har bara en ryggfena och saknar den bakre fettfenan som är karaktäristisk för lax. Elritsa hör istället till familjen cyprinider, där arter som mört, braxen, sarv och sutare också ingår.

Faren ( Abramis ballerus ) finns i Eurasien, österut i Ryssland till Urals vattensystem. I söder Donaus, Dons, och Volgas vattensystem. Den trivs i långsamt rinnande vattendrag och sjöar, men även i bräckt vatten. Den har bland annat påträffats i Stockholms skärgård.

Den svenska flodkräftan ( Astacus astacus ) har minskat dramatiskt i takt med att signalkräftan har ökat. Flodkräftan är rödlistad som akut hotad och det behövs åtgärder för att säkra livsmiljöer åt de flodkräftor som finns kvar. Ett hållbart fiske av flodkräfta utgör inte hot mot arten utan kan tvärtom öka intresset att skydda arten.

Flodnejonöga ( Lampetra fluviatilis ), även kallad nätting, var förr en viktig art för fisket i Norrland. Men när de större norrlandsälvarna byggdes ut, försvann viktiga livsmiljöer för arten och bestånden minskade. Under 2000-talet har de stabiliserat sig.

Gärsen ( Gymnocephalus cernuus ) finns över hela Sverige undantaget några få platser, i både sötvatten och längs Östersjöns kust. Det är den sötvattensfisk i Östersjön som förekommer längst bort från kustlinjen. Tillväxten varierar beroende på födotillgång och temperatur.

Fakta Latinskt namn: Carassius auratus Svenskt namn: Guldfisk Organism: fiskar Livsmiljö: Sötvatten, Brackvatten Ursprung: Östra Asien (Kina, Japan, Laos, Myanmar) Första fynd i Sverige: Aktivt införd efter år 1800 Risk för att vara invasiv i Sverige

Gösen ( Sander lucioperca ) förekommer allmänt i Vänerns, Hjälmarens och Mälarens vattensystem och i främst grunda, näringsrika sjöar i södra Sverige. I Östersjön är den allmän i innerskärgårdar från Östergötland till Uppland, men förekommer ända upp till Norrbotten.

Harren ( Thymallus thymallus ) är huvudsakligen en nordlig art men finns även söderut, till exempel i Klarälvens vattensystem och Vättern. I sällsynta fall kan individer från Klarälven fångas i Vänern.

Laken ( Lota lota ) finns i större delen av landet samt längs Östersjökusten ner till Kalmarsund och är den enda arten i torskfamiljen som finns i svenska sötvatten.

Lax ( Salmo salar ) finns i vissa vattendrag samt i alla Sveriges omgivande hav. Sötvattenlevande (relikta) bestånd av lax förekommer även i Vänern.

Mört ( Rutilus rutilus ) tillhör familjen karpfiskar och är en av Sveriges vanligaste sötvattensfiskar. Den lever i söt- och brackvatten i hela Sverige och simmar i stim. Det är ovanligt att mört förekommer i sjöar som ligger mer än 350 meter över havet, men enstaka förekomster finns upp till 800 meter över havet.

I Sverige förekommer nissöga ( Cobitis taenia ) längs södra östkusten och i Mälardalens, Vänerns och Vätterns vatten. Den trivs i ganska klart och kyligt vatten med fin sand eller slambotten där den kan gräva ner sig under dagen.

Nors ( Osmerus eperlanus ) är en vanligtvis decimeterlång, silverglänsande, tunnfjällig och halvt genomskinlig fisk med fettfena, stort huvud, stora ögon, stor mun och kraftigt underbett – ett rovdjur som är anpassat till pelagisk jakt.

Sik ( Coregonus maraena ) förekommer i Bottenviken, Bottenhavet och Egentliga Östersjön, samt i anslutning till sötvatten längs västkusten. Den finns även i sötvattensområden i Norrland, Svealand och Götaland.

Siklöja ( Coregonus albula ) finns i djupa insjöar i hela landet, samt allmänt i Bottenviken. Den förekommer även i Medelpads och Ångermanlands kustvatten i anslutning till de stora älvarna.

Stensimpa ( Cottus gobio ) är utbredd över större delen av Europa och har sin östgräns vid Uralbergen. I Sverige finns den i lägre regioner över hela landet utom på Öland.

Storspigg ( Gasterosteus aculeatus aculeatus ) finns allmänt i södra och mellersta Sverige och längs Norrlandkusten. Den finns både i sötvatten, bräckt vatten och saltvatten. Det finns både stationära bestånd och vandrande bestånd. Arten är cirkumpolär, vilket innebär att den finns i norra Europa, norra Asien och Nordamerika. Den har utplanterats i stora delar av centrala och södra Europa.

Stäm ( Leuciscus leuciscus ) är en mörtlik karpfisk med stora silvriga fjäll, bred rygg, smal stjärtspole, grå eller svagt rödaktiga fenor samt gult öga.

Den europeiska ålen (Anguilla anguilla) utgör ett enda bestånd, och dess utbredningsområde sträcker sig över stora delar av Europa. Rekryteringen av ål har under de senaste femtio åren minskat med 90–95 procent och ligger fortfarande på en kritiskt låg nivå, mycket långt ifrån nivåer som skulle indikera ett hållbart bestånd. Ålbeståndet är bedömt som Akut hotad (CR).

Öringen ( Salmo trutta ) föds i rinnande vattendrag där de vuxna öringarna placerat sina ägg i gropar under lekperioden på hösten. Arten finns i hela Sverige och lever både i hav, insjöar och vattendrag.