Fiskar och skaldjur i södra Östersjön och Öresund

Abborren ( Perca fluviatilis ) finns allmänt över hela Sverige med undantag för fjällregionen. Den förekommer i kustområdet i hela Östersjön och Bottniska viken.

Blåmusslan ( Mytilus edulis ) har en vidsträckt utbredning och förekommer i svenska kustvatten ända upp till Bottniska viken, där är den småväxt på grund av den låga salthalten.

Braxen ( Abramis brama ) är allmänt förekommande i södra och mellersta Sverige, men saknas utmed Bohuskusten. Nordgränsen går genom Värmland, Dalarna och Hälsingland och den finns längs hela Norrlandkusten. Den förekommer även i Östersjöns skärgårdar.

Flodnejonöga ( Lampetra fluviatilis ), även kallad nätting, var förr en viktig art för fisket i Norrland. Men när de större norrlandsälvarna byggdes ut, försvann viktiga livsmiljöer för arten och bestånden minskade. Under 2000-talet har de stabiliserat sig.

Gärsen ( Gymnocephalus cernuus ) finns över hela Sverige undantaget några få platser, i både sötvatten och längs Östersjöns kust. Det är den sötvattensfisk i Östersjön som förekommer längst bort från kustlinjen. Tillväxten varierar beroende på födotillgång och temperatur.

Gäddan ( Esox lucius ) förekommer allmänt i sjöar över hela landet med undantag för högt belägna fjällvatten. I Östersjön, inklusive Bottniska viken, finns gäddan i främst skärgårdsmiljöer. Längs västkusten kan arten förekomma i åmynningar, men påträffas bara undantagsvis i saltvatten.

Lax ( Salmo salar ) finns i vissa vattendrag samt i alla Sveriges omgivande hav. Sötvattenlevande (relikta) bestånd av lax förekommer även i Vänern.

Mört ( Rutilus rutilus ) tillhör familjen karpfiskar och är en av Sveriges vanligaste sötvattensfiskar. Den lever i söt- och brackvatten i hela Sverige och simmar i stim. Det är ovanligt att mört förekommer i sjöar som ligger mer än 350 meter över havet, men enstaka förekomster finns upp till 800 meter över havet.

Nors ( Osmerus eperlanus ) är en vanligtvis decimeterlång, silverglänsande, tunnfjällig och halvt genomskinlig fisk med fettfena, stort huvud, stora ögon, stor mun och kraftigt underbett – ett rovdjur som är anpassat till pelagisk jakt.

Sik ( Coregonus maraena ) förekommer i Bottenviken, Bottenhavet och Egentliga Östersjön, samt i anslutning till sötvatten längs västkusten. Den finns även i sötvattensområden i Norrland, Svealand och Götaland.

Sill ( Clupea harengus ) förekommer i alla av Sveriges omgivande hav. Beteckningen strömming används för sill som fångas i Östersjön norr om Kalmar.

Sjurygg ( Cyclopterus lumpus ), även kallad stenbit (hane) eller kvabbso (hona), finns längs kusten från västkusten upp till Norrbottens skärgård. Arten är fredad och ska omedelbart släppas tillbaka om den fångas.

I svenska vatten finns skarpsillen ( Sprattus sprattus ) i Kattegatt, Skagerrak och Östersjön, där den går upp i Bottenviken på den svenska sidan.

Skärkniv ( Pelecus cultratus ) är en karpfisk som förekommer sporadiskt längs östkusten. Arten är fredad och ska omedelbart släppas tillbaka om den fångas.

Småspigg ( Pungitius pungitius ) finns i södra Sverige och längs Norrlandkusten. I mellersta Sverige är den mindre vanlig i de centrala delarna, men vanligare i öster och väster. Den finns i både söt- och brackvatten. Arten är cirkumpolär, vilket innebär att den finns i norra Europa, Asien och Nordamerika.

Stensimpa ( Cottus gobio ) är utbredd över större delen av Europa och har sin östgräns vid Uralbergen. I Sverige finns den i lägre regioner över hela landet utom på Öland.

Storspigg ( Gasterosteus aculeatus aculeatus ) finns allmänt i södra och mellersta Sverige och längs Norrlandkusten. Den finns både i sötvatten, bräckt vatten och saltvatten. Det finns både stationära bestånd och vandrande bestånd. Arten är cirkumpolär, vilket innebär att den finns i norra Europa, norra Asien och Nordamerika. Den har utplanterats i stora delar av centrala och södra Europa.

Stäm ( Leuciscus leuciscus ) är en mörtlik karpfisk med stora silvriga fjäll, bred rygg, smal stjärtspole, grå eller svagt rödaktiga fenor samt gult öga.

Sutare ( Tinca tinca ) är vanlig i sjöar i södra och mellersta Sverige, och den påträffas också i utsötade vikar i Östersjön. Den finns också på flera håll längs nästan hela norrlandskusten och en bra bit in i Norrlands inland.

Kusttobisen ( Ammodytes tobianus ) finns utmed alla Sveriges kuster från Skagerrak upp till Bottenviken. Havstobisen ( Ammodytes marinus ) förekommer i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och södra Östersjön.

Torsk ( Gadus morhua ) återfinns i alla Sveriges omgivande hav. Men i Östersjön är den främst en djupvattensfisk på grund av salthaltsförhållanden och i Bottenviken är det särskilt ovanligt att träffa på den.

Tånglake ( Zoarces viviparus ) tillhör släktet tånglakefiskar och är långsträckt med breda buk- och ryggfenor som är förbundna med stjärtfenan. Likt näbbgäddan är tånglakens skelett grönt. Tånglaken finns utbredd längs hela den svenska kusten. Tånglaken parar sig under sensommaren och föder levande ungar fyra månader efter parningen.

Den europeiska ålen (Anguilla anguilla) utgör ett enda bestånd, och dess utbredningsområde sträcker sig över stora delar av Europa. Rekryteringen av ål har under de senaste femtio åren minskat med 90–95 procent och ligger fortfarande på en kritiskt låg nivå, mycket långt ifrån nivåer som skulle indikera ett hållbart bestånd. Ålbeståndet är bedömt som Akut hotad (CR).

Öringen ( Salmo trutta ) föds i rinnande vattendrag där de vuxna öringarna placerat sina ägg i gropar under lekperioden på hösten. Arten finns i hela Sverige och lever både i hav, insjöar och vattendrag.