Dela sidan på Facebook Dela sidan på Twitter Skicka e-post

Övergödning

Ett tätnande ludd av grönalger har ersatt tången på grunda klippbottnar längs kusterna i Syd- och Mellansverige. Förändringarna av växtligheten och en ökad grumlighet av vattnet är tydliga tecken på övergödning.

Foto: André Maslennikov/Azote

Ökad växtlighet minskar den biologiska mångfalden

På grunda bottnar har snabbväxande fintrådiga alger trängt undan eller vuxit över den fleråriga blåstången. Mot slutet av sommaren brukar de snabbväxande ettåriga algerna lossna från sitt underlag. I en del fall flyter de upp till ytan och lämnar kvar en naken botten som inte ger skydd åt fiskyngel och andra djur. I andra fall bildas mattor av döda alger på botten, med syrebrist, svavelvätebildning och bottendöd som följd. Kraftig algblomning, det vill säga massförökning av växtplankton, orsakar ett grumligare vatten och minskar ljusnedträngningen vilket minskar djuputbredningen av många arter av alger. Övergödning leder ofta till syrebrist i vattnet, vilket slår ut bottendjuren och i en del fall även fisken. Kraftig övergödning av vatten leder till att antalet växt- och djurarter i vattnet minskar.  

Övergödning av sjöar och vattendrag

I sjöar och vattendrag är det nästan alltid näringsämnet fosfor som orsakar övergödning. Framför allt påverkas mindre sjöar. De sjöar som är mest övergödda (hypertrofa) finns i södra Skåne, Mälardalen, Östergötland och söder om Vänern. Att sjöarna växer igen är delvis en naturlig process som pågått sedan istiden, då sjöarna bildades. Men övergödningen har påskyndat processen. Övergödningen i vattendrag följer i stort sett samma mönster som övergödningen i sjöar: värst drabbade är vattendragen på de uppodlade slätterna i södra och mellersta Sverige.

Näringen kommer från mänskliga aktiviteter

Ända sedan början av 1900-talet har övergödning successivt orsakat problem med igenvuxna vikar och krympande fria vattenytor. Den största mängden näring tillförs haven via vattendrag och atmosfär, i första hand från jordbruksmark och trafik. Totalt får Östersjön varje år ta emot mer än 30 000 ton fosfor och över en miljon ton kväve. Sammanlagt bor mer än 85 miljoner människor i avrinningsområdet och mer än 55 miljoner människor är bosatta nära kusterna eller vid de vattendrag som mynnar ut i havet. Från alla dessa människor och deras verksamheter, som industrier, trafik och jordbruk, transporteras föroreningar till havet från vattendrag och via nedfall från atmosfären. I flera år har länderna kring Östersjön och Västerhavet gemensamt strävat efter att minska näringsutflödet till havsområdena. Tack vare regler för stallgödselspridning, katalysatorrening av bilavgaser och andra åtgärder har de svenska utsläppen av kväveoxider och ammoniak kunnat reduceras på senare tid. Men minskningen går långsamt.   

Läckage från jordbruket

Jordbrukets användning av gödsel ökade kraftigt efter andra världskriget. Därför är utflödet av fosfor och kväve till sjöar och kustområden betydligt större i dag än vid 1900-talets början. Jordbruken använder stora mängder handelsgödsel. Åkerjorden tillförs dessutom ofta stallgödsel. Risken att fosfor och kväve läcker ut från åkrarna till angränsande vattendrag, sjöar och kustområden påverkas bland annat av vilken gröda som odlas, jordart, nederbörd, bevattning och skörd. I genomsnitt passerar en tredjedel av kvävegödseln åkerjorden utan att tas upp av grödorna, mer än hälften av detta överskott läcker ut i omgivande vatten. Våtmarker som dikats ut, sjöar som sänkts och vattendrag som rätats ut bidrar till dagens stora näringsläckage från jordbruksområdena eftersom läckaget inte längre hejdas på samma sätt som förr. För att begränsa kväveläckaget från åkrarna har Sverige bland annat infört regler för hur stallgödsel får spridas. Det är också reglerat hur stor del av åkermarken som måste vara täckt av gröda under höst och vinter. Anledningen är att "gröna" åkrar läcker betydligt mindre näring än nyplöjd mark utan växtlighet.  

Våtmarker och reningsverk tar bort kväve

Konstgjorda våtmarker anläggs längs bäckar och åar i jordbruksområdena för att fånga upp en del av vattnets kväveinnehåll innan det når ut i havet. Den kommunala avloppsreningen har i större tätorter vid syd- och mellansvenska kuster kompletterats med kväverening för att avlägsna en större del kväve. Näringstillförseln till havet har emellertid visat sig vara svår att hejda, och utflödet av kväve och fosfor via vattendragen fortgår nästan oförminskat. En orsak är att stora mängder näring som har lagrats i marken, grundvattnet och sjöarnas sediment fortsätter att läcka ut. 

Nedfall av kväve påverkar hav och skog

Nederbörden innehåller i dag betydligt mer nitrat och ammonium än den gjorde före andra världskriget. Biltrafik och sjöfart är de huvudsakliga källorna till kväveoxidutsläpp, medan nedfall av ammonium uppstår till följd av att ammoniak avdunstat från stallgödsel. Luftburna kväveföreningar bidrar till belastningen på havet. Luftföroreningar svarar i dagsläget för ungefär en tredjedel av de kvävemängder som når Östersjön. Kvävenedfall påverkar även vegetationen på land. Skogen växer numera snabbare än förr, och "kväveälskande" arter som hundkäx, brännässlor och mjölkört breder ut sig på andra växters bekostnad. Skogsmarkens kväveförråd har sakta byggts upp under tusentals år. Den årliga tillförseln av kväve har historiskt sett varit ett till två kilo kväve per hektar och år. Aktuella undersökningar visar att det numera tillförs cirka ett kilo kväve per hektar och år i norrländska skogar, och närmare tio kilo kväve per hektar i sydsvenska skogar.

Övergödning kan förorena grundvatten

En del av det kväve som läcker från åkermarken hamnar i grundvattnet. Det har lett till att halterna av kväve i form av nitrat gradvis har stigit i många brunnar i Syd- och Mellansveriges jordbruksområden.
Förhöjda halter av nitrat innebär en påtaglig hälsorisk för personer som hämtar dricksvatten från egen brunn. Särskilt utsatta för sådant brunnsvatten är spädbarn, som är känsliga för nitrat. Ämnet medför att blodets syreupptagning minskar. Nitrat kan dessutom omvandlas till cancerframkallande substanser i kroppen.

Publicerad: 2014-02-12

Sidansvarig: Lennart Sorby