Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Varför behöver avloppsvatten renas och vilka huvudregler finns om rening?

Sverige har sedan en lång tid tillbaka ett aktivt arbete för att förhindra olägenheter förorsakade av avloppsvatten. Äldre lagstiftning – både 1880 års vattenrättsförordning samt 1918 års vattenlag - har ställt krav på ett godtagbart omhändertagande av avloppsvatten. Med införandet av miljöskyddslagen 1969 fick kraven på rening en modern formulering som idag återfinns i miljöbalken och förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

Orenat avloppsvatten riskerar att sprida smittämnen och miljö- och hälsofarliga ämnen som t.ex. läkemedelsrester, samt att bidra till övergödning. För att minimera dessa risker behöver avloppsvattnet renas i en avloppsanläggning. Det finns en särskild hänsynsregel i 9 kap. 7 § 1 st MB som säger ”att avloppsvatten ska avledas och renas eller tas omhand på något annat sätt så att inte olägenhet för människors hälsa eller miljön uppkommer. För detta ändamål ska lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras.” Denna regel omfattar allt avloppsvatten och alla slags avloppsanläggningar. I 9 kap 2 § MB framgår att som avloppsvatten räknas bl.a. ”spillvatten och annan orenlighet”, dvs. sådant vatten som kan uppkomma genom att ett hushåll använder WC, dusch, tvättmaskin, diskmaskin etc.

En avloppsanläggning kan se olika ut, men den gemensamma nämnaren är att den är avgränsad fysiskt dvs. man vet var avloppsvattnet kommer in, var och hur det renas och var det renade avloppsvattnet kommer ut. Det behöver också finnas en dokumenterad reningseffekt.

Den vanligaste typen av avloppsanläggningar i Sverige är så kallade markbaserade anläggningar som till stor del bygger på att man i naturliga sand- och gruslager i marken får en utveckling av en så kallad biohud av mikroorganismer som står för mycket av reningen. Avloppsvattnet i en sådan anläggning behöver bland annat fördelas över en viss minsta yta för att biohuden ska orka med belastningen så att reningen av smittämnen, näringsämnen och andra farliga ämnen som t.ex. läkemedelsrester ska bli tillräckligt bra. Det är också viktigt att skyddsavståndet till grundvattnet är tillräckligt så att reningen hinner ske i marken innan avloppsvattnet når grundvattnet där nedbrytningen och fastläggningen av de ämnen som anläggningen är avsedd att rena fungerar sämre. Andra faktorer som påverkar reningen är tillgången till syre och kornstorleksfördelningen i marken.

Hur mycket avloppsvattnet behöver renas beror dels på vilken typ av avloppsvatten det handlar om, dels på hur känslig omgivningen är. Naturens egna möjligheter till rening (retention) kan sänka kravet på skyddsnivå och bidra till totaleffekten. Retention innebär avskiljning av näringsämnen och andra substanser genom naturliga biogeokemiska processer, t ex att växtlighet kan hjälpa till att ta upp näringsämnen under den varma årstiden. Om det finns goda förutsättningar för retention av näringsämnen på platsen för avloppsanläggningen och om avståndet är långt till dricksvattentäkter och badplatser så kan reningskraven på anläggningen vara lägre. Ligger däremot avloppsanläggningen t.ex. nära en dricksvattenbrunn eller riskerar den tillsammans med flera andra att påverka en recipient genom utsläpp av näringsämnen så behöver högre krav på rening ställas. Viktigt att notera är att även om markens förmåga till retention är av betydelse för vilka krav som ställs på rening av avloppsvatten kan t.ex. en naturlig våtmark aldrig anses utgöra ett reningssteg i en avloppsanläggning, se dom från MÖD i mål M 5822-16.

HaV vägleder kommunerna om tillämpning av miljöbalken, men det är kommunerna själva som gör bedömning av behovet av rening i det enskilda fallet utifrån lokala förutsättningar. Detaljerade rekommendationer rörande tillämpningen av vissa bestämmelser i miljöbalken och förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH) finns i Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd om små avloppsanläggningar för hushållsspillvatten.

Se även vår fråga och svar: Måste Allmänna Rådets indelning i skyddsnivå följas vid prövning av en tillståndsansökan?

Utöver bestämmelsen om rening av avloppsvatten i 9 kap 7§ MB finns en specialbestämmelse i 12 § Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (1998:899). Där framgår att det är förbjudet att i vattenområde släppa ut avloppsvatten från vattentoalett eller tätbebyggelse, om avloppsvattnet inte har genomgått längre gående rening än slamavskiljning. Förbudet gäller allt utsläpp av avloppsvatten från vattentoalett eller tätbebyggelse, såvida inte sådant utsläpp uppenbart kan göras utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön. Läs mer: Det är förbjudet att släppa ut WC-vatten i vattenområde -vad menas med begreppet "vattenområde"?

Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut