Överträdelsehantering

Denna informationstext omfattar huvudsakligen Havs- och vattenmyndighetens hantering av överträdelser av bestämmelser om yrkesfiske i havet med fiskefartyg och förfarande med fiskeriprodukterna efter landning.

Befälhavares, fiskelicensinnehavares och andra fiskandes fiskerelaterade överträdelser hanteras bland annat genom fiskelagen (1993:787).

En del överträdelser av fiskelagen hanteras straffrättsligt, genom åtalsanmälan till allmän åklagare och hantering i brottmålsprocess i allmän domstol. Andra överträdelser hanteras inom ett sanktionsavgiftssystem, där Havs- och vattenmyndigheten fattar beslut som kan överklagas till förvaltningsdomstol. Särskilda bestämmelser om sanktionsavgifter finns i förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen (fiskeförordningen).

I vissa fall kan överträdelser leda till beslut om prickar, återkallelse av licens eller varning, vid sidan av sanktionsavgiftsbeslut eller brottmålsdom. Om en befälhavare landar en otillåten fångst kan Havs- och vattenmyndigheten besluta att befälhavaren ska betala en särskild avgift, även kallad landningsavgift, som motsvarar förverkande av vinsten för den otillåtna fångsten.

Förstahandsmottagares, transportörers, importörers och andra aktörers fiskerelaterade överträdelser hanteras bland annat genom lag (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken (som kallas GFP-lagen eftersom den rör den gemensamma fiskeripolitiken).

Sådana överträdelser hanteras antingen straffrättsligt, genom åtalsanmälan till allmän åklagare och hantering i brottmålsprocess i allmän domstol, eller genom ett sanktionsavgiftssystem för förstahandsmottagare, transportörer och importörer, liknande det sanktionsavgiftssystem som finns för befälhavare och fiskelicensinnehavare.

Såväl i fiskelagen som i GFP-lagen anges möjlighet att besluta om vitesförelägganden vid behov. Tjänstemän har även möjlighet att tillkalla polis om det behövs för att exempelvis kunna genomföra en kontroll.

De generella straffbestämmelser som finns i brottsbalken (BrB) gäller givetvis även på fiskeområdet.

I bestämmelser står ofta vilken aktör, exempelvis befälhavare eller förstahandsmottagare, som ansvarar för att göra rätt enligt bestämmelserna. Med aktör menas en fysisk eller juridisk person som driver eller innehar ett företag som bedriver verksamhet som har samband med produktion, beredning, saluföring, distribution av eller detaljhandel med fiskeri- och vattenbruksprodukter i något skede.

När ett ärende hanteras och överträdelsen sanktioneras med en sanktionsavgift är det aktören (en fysisk eller juridisk person) som sanktioneras. I de fall ett ärende hanteras straffrättsligt, så kan straffansvar endast utdömas gentemot en fysisk person.

Straffbestämmelser - fiskelagen

Straff för fiskebrott av olika slag anges i 37-42 §§ fiskelagen. Vid fiske med fiskefartyg i havet är 40 § fiskelagen huvudbestämmelse.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av 19 §, 20 § första stycket eller 21-23 §§ fiskelagen ska enligt 40 § första stycket fiskelagen dömas för brott mot fiskelagen.

För att kunna dömas krävs det att man brutit mot olika typer av föreskrifter. Straffbestämmelserna omfattar föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar:

1. fisket med avseende på vilken fisk som får fångas,
2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap,
3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål, eller
4. användningen av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida kräftpest eller någon annan sjukdom.

Straffbestämmelsen omfattar även föreskrifter för fiskevården som avser förbud mot att behålla fisk som fångats, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller att omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fisk.

Därutöver omfattar straffbestämmelsen brott mot föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske ska tas till naturvårdens intressen. Men de föreskrifter som beslutas får inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras.

Straffbestämmelserna omfattar även föreskrifter om särskilt tillstånd för fiske av en viss art, inom ett visst område, med ett visst fiskefartyg eller med användning av vissa redskap eller fiskemetoder.

Straffbestämmelsen omfattar också - för fiskelicensinnehavare och andra som fiskar för att sälja fångsten – föreskrifter om uppgiftslämnande i fråga om fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för fångsten, omlastning, landning, försäljning samt andra förhållanden rörande fisket som är av betydelse för tillämpningen av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Även föreskrifter om skyldighet att ha utrustning som automatiskt via satellit överför information om fartyget, exempelvis VMS-sändare, omfattas av straffbestämmelsen.

Slutligen omfattas även föreskrifter om utmärkning av fiskeredskap och vattenbruksanläggningar samt hur fiskeredskap och fisksump ska märkas med innehavarens namn eller något annat igenkänningstecken.

Sådana föreskrifter återfinns både i fiskeförordningen och i Fiskeriverkets och Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter, bland annat Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:25) om resurstillträde och kontroll på fiskets område och Fiskeriverkets föreskrifter (2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön.

För brott mot fiskelagen ska enligt 40 § andra stycket fiskelagen den person dömas, som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken (se mer om detta nedan) genom otillåtet fiske eller genom att behålla fisk ombord, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fångst i strid mot bestämmelserna eller genom att bryta mot bestämmelser om förvaring av fiskeredskap ombord eller om anmälnings- eller uppgiftsskyldighet.

Om en sådan gärning som anges i 40 § första eller andra stycket fiskelagen i det enskilda fallet bedöms vara ringa, så ska den ansvarige inte dömas för överträdelsen. Det innebär också att Havs- och vattenmyndigheten inte ska åtalsanmäla och åklagaren inte ska väcka åtal för brottet vid tingsrätt, om myndigheten respektive åklagaren bedömer att gärningen anses som ringa.

Om någon gör sig skyldig till försök eller förberedelse till en sådan överträdelse som anges i 40 § första stycket, så kan han eller hon dömas för försök eller förberedelse till sådant brott/sådan överträdelse.

En del av de typer av gärningar som listas i 40 § fiskelagen kan numera leda till sanktionsavgift. Vilka gärningar det rör sig om kan man läsa om i bilaga 1 till fiskeförordningen. De gärningar som kan leda till sanktionsavgift ska inte åtalsanmälas till allmän domstol utan hanteras enbart genom sanktionsavgiftssystemet.

I samband med införandet av den så kallade landningsskyldigheten på fiskets område kring årsskiftet 2014-2015 infördes i 39 a § fiskelagen en särskild straffbestämmelse om brott mot landningsskyldigheten. Enligt 39 a § fiskelagen döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den skyldighet att ta ombord och föra iland fisk som fångats som föreskrivs i artikel 15 i förordning (EU) nr 1380/2013 (grundförordningen), i den ursprungliga lydelsen, till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Vilket är straffet för fiskebrott enligt 40 §?

Som huvudregel är straffet för brott mot 40 § fiskelagen böter eller fängelse i högst ett år. Men, om brottet har begåtts i Sveriges ekonomiska zon (se nedan), så kan han eller hon inte dömas till fängelse utan då är det böter som kan komma ifråga. För brott inom Sveriges sjöterritorium, kan såväl fängelse som böter utdömas.

I vissa fall ska böterna bestämmas till så kallade normerade böter. Så är det när någon vid fiske i näringsverksamhet har begått brott enligt bl.a. 40 § fiskelagen genom att bedriva otillåtet fiske eller genom att brista i sin uppgiftsskyldighet rörande fisket, och gärningen avser verksamhet som innefattar användning av fiskefartyg försett med motor och påföljden bestäms till böter. I sådana fall ska böterna bestämmas till ett krontal som motsvarar lägst tio och högst femhundra gånger antalet kilowatt i fiskefartygets motorer. Det minsta bötesbeloppet är 1 000 kr.

Om ett brott enligt bl.a. 40 § fiskelagen är att anse som grovt, så är straffet fängelse i högst 2 år såvida inte brottet har begåtts i Sveriges ekonomiska zon (då är straffet böter). Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om brottet avser verksamhet av särskilt stor omfattning, fångst av betydande värde eller fångst ur särskilt skyddsvärda bestånd. Som exempel på särskilt skyddsvärda bestånd kan nämnas ål.

En utdömd sanktion ska generellt vara effektiv, avskräckande och – när det är lämpligt – beräknad på värdet av de fiskeriprodukter som erhållits genom den allvarliga överträdelsen. Vid fastställande av sanktionens storlek ska hänsyn också tas till värdet av skadan på de fiskeresurser och den marina miljö som berörs.

Geografiska och juridiska avgränsningar

I fiskelagen regleras bland annat rätten till fiske samt fisket inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon. Dessa geografiska avgränsningar har bl.a. betydelse för vilket straff som kan komma ifråga vid fiskebrott.

Gränsen för Sveriges sjöterritorium går vid 12 nautiska mil utanför de så kallade baslinjerna (med vissa undantag). Vid landområden utgörs baslinjen för beräkning av territorialhavet som grundregel av strandlinjen vid lågt vattenstånd. Vid inre vatten utmed kusterna beräknas territorialhavet från dessa vattenområdens yttergränser (räta baslinjer), såvida inte annat föranleds av att ett landområde ligger utanför en rät baslinje.

Sveriges ekonomiska zon omfattar visst havsområde utanför (eller i vissa fall sammanfallande med) territorialgränsen. Sträckningen av den ekonomiska zonen framgår av 1-2 §§ förordning (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon och ska finnas utmärkt på sjökort som Sjöfartsverket tillgänglighåller för allmänheten. 

Vad är en sanktionsavgift?

En sanktionsavgift är en ekonomisk sanktion för en överträdelse som hanteras förvaltningsrättsligt istället för straffrättsligt. Det innebär att sanktionsavgiften kan riktas mot en juridisk person, till skillnad från en påföljd i brottmål som endast kan dömas ut mot en fysisk person.

I vilka fall beslutas sanktionsavgift?

Om en gärning som anges i 40 § fiskelagen kan leda till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 50 a § fiskelagen så ska Havs- och vattenmyndigheten besluta om sanktionsavgift istället för att åtalsanmäla den ansvarige för överträdelsen. I praktiken innebär detta att en del av de gärningar som omfattas av uppräkningen i 40 § fiskelagen finns listade i bilaga 1 till fiskeförordningen. Just de gärningar som listas i bilagan anses enkla att konstatera. Om någon har överträtt dem så ska Havs- och vattenmyndigheten direkt besluta om en sanktionsavgift istället för att åtalsanmäla den ansvarige.

Vilka överträdelser som kan leda till sanktionsavgift framgår av bilaga 1 till fiskeförordningen. I huvudsak är det bestämmelser om uppgiftsskyldighet såsom skyldighet att registrera och rapportera fångster i loggbok eller journal, förhandsanmäla ankomst till hamn samt att utelämna eller lämna felaktiga uppgifter vid sådan rapportering och anmälan.

Det är regeringen som bestämmer vilka överträdelser som ska listas i sanktionsbilagan och listan är uttömmande.

Sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Detta innebär att den ansvarige befälhavaren har ett strikt ansvar för uppkomna situationer, oavsett vad han eller hon har gjort något särskilt fel eller inte.

Men, sanktionsavgift ska inte tas ut om det är oskäligt. Vid bedömningen av om det i det enskilda fallet är oskäligt att ta ut sanktionsavgift ska Havs- och vattenmyndigheten särskilt beakta:

1. om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det,
2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat förutse eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka,
3. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika att en överträdelse skulle inträffa, eller
4. om det är fråga om en enstaka överträdelse som saknar betydelse i kontrollhänseende eller är obetydlig med hänsyn till syftet med den bestämmelse som har överträtts.

Även andra omständigheter än dessa kan läggas till grund för bedömningen att det anses oskäligt att ta ut sanktionsavgift.

Om någon har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud som myndigheten har beslutat om, får myndigheten inte besluta om sanktionsavgift för det som personen har gjort och som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Istället ska myndigheten ansöka hos förvaltningsrätt om utdömande av vitet.

Innan beslut om sanktionsavgift fattas, så ska den som beslutet rör alltid ges tillfälle att yttra sig. Om den som sanktionsbeslutet skulle rikta sig mot inte har getts tillfälle att yttra sig inom två år, från det att förutsättningarna att besluta om avgift har uppfyllts, så får sanktionsavgift inte beslutas gällande den aktuella överträdelsen.

Hur stor är sanktionsavgiften?

Det är regeringen som bestämmer hur stor avgiften ska vara. Av fiskelagen framgår att avgiften får vara mellan 1 000 kr och 500 000 kr och att regeringen ska bestämma avgiftens storlek utifrån hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

I sanktionsbilagan till fiskeförordningen anges hur stor sanktionsavgiften är för den aktuella överträdelsen. Sanktionsavgift tas ut per överträdelse antingen med ett fast belopp om 2 000 kr, med ett belopp om 5 000 – 25 000 kr beroende på fiskefartygets längd, eller med ett särskilt uträknat belopp.

Den fasta avgiften på 2 000 kr per typ av överträdelse beslutas exempelvis för loggboksfel.

Sanktionsavgiften på 5 000 kr - 25 000 kr tas ut med 5 000 kr om fiskefartygets längd understiger 12 meter, med 10 000 kr om fiskefartyget är 12 meter eller längre men understigande 24 meter, och med 25 000 kr om fiskefartygets längd är 24 meter eller mer. Sådan avgift tas ut exempelvis om en befälhavare inte har förhandsanmält fiskefartygets ankomst till hamn.

Det särskilt uträknade beloppet ska beräknas på samma sätt som en särskild avgift (se mer om särskild avgift i avsnitt 2.1 nedan) enligt 6 kap. 2 a § fiskeförordningen, men därefter dubbleras och bestämmas till minst 5 000 kr. Denna typ av avgift ska tas ut om befälhavaren exempelvis inte alls har fört loggbok, har utelämnat uppgift om art helt från rapporteringen eller felaktigt har redovisat en art som en annan i rapporteringen.

Vad gäller i övrigt för sanktionsavgiftsbeslut?

Om beslutet om sanktionsavgift inte har verkställts inom fem år från det att beslutet vann laga kraft, så faller den beslutade sanktionsavgiften bort. Det innebär att sanktionsavgiften i sådant fall inte behöver betalas.

GFP-lagen riktar sig mot förstahandsmottagare, transportörer, importörer och andra aktörer på fiskets område än yrkesfiskare.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller föreskrifter meddelande med stöd av GFP-lagen i fråga om kvalitetsnormer och andra bestämmelser för handeln med fiskeri- och vattenbruksprodukter döms till böter eller fängelse i högst ett år. Som exempel på bestämmelser om handeln med fiskeri- och vattenbruksprodukter kan nämnas vägningsbestämmelser i kontrollförordningen, genomförandeförordningen och FIFS 2004:25. Bestämmelser om handelsnormer som riktar sig mot aktörer på fiskeriområdet återfinns även bl.a. i förordningen (EU) nr 1379/2013 (marknadsordningen) och förordningen (EG) nr 2406/96.

Om en gärning som någon har begått bedöms vara ringa, ska domstolen inte döma till ansvar enligt GFP-lagen. Domstolen ska inte heller döma till ansvar enligt GFP-lagen om gärningen kan straffas enligt brottsbalken, lagen (2000:1225) om straff för smuggling eller fiskelagen. Det innebär också att Havs- och vattenmyndigheten inte ska åtalsanmäla och åklagaren inte ska väcka åtal för brottet vid tingsrätt, om myndigheten respektive åklagaren bedömer att gärningen anses som ringa.

Den 1 augusti 2016 infördes ett sanktionsavgiftssystem kopplat till GFP-lagen, motsvarande det som finns i fiskelagen för befälhavare och fiskelicensinnehavare. Sanktionsavgifterna rikta sig mot förstahandsmottagare, transportörer, importörer och andra aktörer på fiskets område och omfattar uppgiftsskyldigheten i GFP-lagen. Sanktionsavgiften får bestämmas i spannet 1 000 kr – 50 000 kr och liksom fiskelagens sanktionsavgiftssystem har sanktionsavgifterna för olika överträdelser fastställts av regeringen i en bilaga till fiskeförordningen. Sanktionsavgiftssystemet omfattar bland annat uppgiftslämnande i fråga om vägningsjournal, avräkningsnota, deklaration om övertagande, transportdokument, fångstintyg, förstahandsmottagares anmälan för registrering som förstahandsmottagare hos Havs- och vattenmyndigheten samt märkning och spårbarhet.

Sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Detta innebär att den ansvarige aktören har ett strikt ansvar för uppkomna situationer, oavsett vad han eller hon har gjort något särskilt fel eller inte.

Men, sanktionsavgift ska inte tas ut om det är oskäligt. Vid bedömningen av om det i det enskilda fallet är oskäligt att ta ut sanktionsavgift ska Havs- och vattenmyndigheten särskilt beakta:

1. om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det,
2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat förutse eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka,
3. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika att en överträdelse skulle inträffa, eller
4. om det är fråga om en enstaka överträdelse som saknar betydelse i kontrollhänseende eller är obetydlig med hänsyn till syftet med den bestämmelse som har överträtts.

Även andra omständigheter än dessa kan läggas till grund för bedömningen att det anses oskäligt att ta ut sanktionsavgift.

Om ett vite har dömts ut får inte sanktionsavgift beslutas för samma gärning.

Innan beslut om sanktionsavgift fattas, så ska den som beslutet rör alltid ges tillfälle att yttra sig. Om den som sanktionsbeslutet skulle rikta sig mot inte har getts tillfälle att yttra sig inom två år, från det att överträdelsen skedde får sanktionsavgift inte beslutas gällande den aktuella överträdelsen.

Om beslutet om sanktionsavgift inte har verkställts inom fem år från det att beslutet vann laga kraft, så faller den beslutade sanktionsavgiften bort. Det innebär att sanktionsavgiften i sådant fall inte behöver betalas.

Brottsbalken (BrB) innehåller den allmänna straffrätten, som specialstraffrätten i fiskelagen och GFP-lagen kompletterar. Straffbestämmelser i brottsbalken blir aktuella på fiskeriområdet främst i samband med myndighetsutövning, såsom fiskerikontroll, och återfinns i 17 kap. BrB. Brott mot bestämmelserna i brottsbalken åtalsanmäls till allmän åklagare och hanteras i brottmålsprocess i allmän domstol. Här följer exempel på brottsliga gärningar som en tjänsteman kan utsättas för i samband med myndighetsutövning.

Den som med våld eller hot om våld förgriper sig på någon

1. i hans eller hennes myndighetsutövning, eller
2. för att tvinga honom eller henne till åtgärd i myndighetsutövningen, eller
3. för att hindra honom eller henne från åtgärd i myndighetsutövningen eller
4. för att hämnas för åtgärd i myndighetsutövningen, - gör sig skyldig till våld eller hot mot tjänsteman.

Den som, på något annat sätt än de som listas i punkterna ovan, för att tvinga någon i dennes myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd i myndighetsutövningen, otillbörligen företar gärning som för myndighetspersonen medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar att göra sådan gärning, gör sig skyldig till förgripelse mot tjänsteman.

Den som genom att sätta sig till motvärn eller annars med våld försöker hindra någon i hans eller hennes myndighetsutövning, gör sig skyldig till våldsamt motstånd.

Havs- och vattenmyndigheten får besluta om en särskild avgift, även kallad landningsavgift, som ska betalas av den befälhavare som landar en otillåten fångst. Avgiften ska motsvara den otillåtna fångstens värde. Avgiften beräknas med utgångspunkt i det pris som är högst av det faktiska försäljningspriset och det marknadspris som vid tiden för landningen gällde på landningsorten för fångster av motsvarande slag. Om det med hänsyn till andra följder av den otillåtna fångsten skulle framstå som oskäligt att ta ut full avgift eller om det annars finns särskilda skäl, får avgiften sättas ned eller helt efterges. Det krävs inte att befälhavaren har gjort sig skyldig till otillåtet fiske eller annan överträdelse av fiskeribestämmelser utan är tillräckligt att det kan konstateras att befälhavaren har landat en viss mängd fisk som inte får fångas.

Särskild avgift beslutas bland annat om en befälhavare överskrider de periodvisa begränsningar som föreskrivs i 14 kap. 2, 5 eller 6 a §§ FIFS 2004:25, såsom att vid fiske i Skagerrak under en kalendervecka landa mer än 300 kg torsk som är fångad med trål eller snurrevad. Om fångsten överskridit de mängder som anges i någon av dessa bestämmelser ska särskild avgift tas ut på 80 % av den otillåtna fångstmängden.

Eftersom den särskilda avgiften närmast motsvarar förverkande av ett visst värde eller en obehörig vinst, så liknar den i stort sådant värdeförverkande som med stöd av 45 § fiskelagen och 36 kap. BrB kan beslutas i en brottmålsprocess. Ett beslut om särskild avgift och ett beslut om förverkande av fångsten eller utbytet av fångsten i en brottmålsprocess bör därför inte förekomma avseende samma gärning, eller i vart fall inte i större utsträckning än att det sammantaget endast är den aktuella vinsten som förverkas.

I vilka fall beslutas om prickar?

Vid allvarliga brott eller överträdelser av bestämmelser på fiskeriområdet ska Havs- och vattenmyndigheten tilldela befälhavaren och fiskelicensinnehavaren prickar inom ramen för ett pricksystem.

Befälhavaren ska tilldelas prickar om han eller hon har

1) fällts till ansvar för brott enligt 37-41 §§ fiskelagen eller enligt brottsbalken, gjort sig skyldig till en överträdelse som lett till sanktionsavgift, eller gjort sig skyldig till ett brott eller en överträdelse i en annan EU-medlemsstat,

2) brottet eller överträdelsen utgörs av att med fiskefartyget, i strid med bevarande- och förvaltningsåtgärderna i det område där det bedrivit verksamhet, gjort något slag av bl.a. följande:

• fiskat utan giltig licens eller tillstånd;
• underlåtit att fullgöra skyldighet att registrera och rapportera fångstuppgifter;
• fiskat i avstängt område, under fredningstid, utan tillgängliga kvoter eller under en fastställd djupbegränsning;
• riktat fiske efter bestånd som omfattas av fiskeförbud;
• fiskat med förbjudna fiskeredskap eller fiskeredskap som inte uppfyller kraven;
• förfalskat eller dolt av registrerings- eller identitetsuppgifter eller andra typer av märkningar;
• dolt, förändrat eller bortskaffat bevis som behövs för en undersökning;
• hindrat tjänstemäns arbete i samband med kontroll av att tillämpliga bevarande- och förvaltningsåtgärder efterlevs;
• ombordtagit, omlastat eller landat fisk som inte uppfyller storlekskraven;
• omlastat eller deltagit i gemensamma fiskeinsatser med andra fiskefartyg som bevisligen deltagit i IUU-fiske;
• deltagit i fiskeverksamhet i ett område som omfattas av en regional fiskeriorganisation på ett sätt som är oförenligt med eller står i strid med den organisationens bevarande- och förvaltningsåtgärder och för flagg från en stat som inte är part i eller samarbetar med den organisationen i enlighet med vad som fastställts av den organisationen;
• eller att det förda fiskefartyget inte har någon nationalitet och därför är statslöst enligt internationell rätt,

3) brottet eller överträdelsen i det enskilda fallet anses vara av allvarlig art (se mer om detta nedan), och

4) brottet eller överträdelsen har skett i samband med eller i anslutning till fiske i havet eller hänger samman med sådant fiske.

Som bedömningskriterier vid fastställande av om brottet eller överträdelsen i det enskilda fallet anses vara av allvarlig art ska hänsyn tas till den skada som åsamkats, överträdelsens värde, dess omfattning och om den har upprepats. Därutöver ska även beaktas syftet med bestämmelsen och fiskarens avsikt eller agerande, exempelvis om fisket eller rapporteringen avser en kvoterad eller hotad art eller stora mängder fisk, om ett förbjudet redskap har potential till stora fångster eller om redskapet är förbjudet i avsikt att skydda en hotad art, den tid överträdelsen pågått, var överträdelsen skett, om fiskaren aktivt försökt förhindra kontroll samt fartygets storlek. Flera olika faktorer samverkar i bedömningen av en överträdelses allvarlighet.

Även fiskelicensinnehavaren ska tilldelas prickar, om han eller hon, eller någon i den verksamhet som fiskelicensen avser, har gjort sig skyldig till sådant brott eller sådan överträdelse som anges i punkterna 1-4 ovan. Prickar som tilldelas en fiskelicens ska överföras till eventuella framtida innehavare av en fiskelicens för det aktuella fiskefartyget när detta säljs, överlåts eller på annat sätt byter ägare. När ett fiskefartyg bjuds ut till försäljning eller på annat sätt blir föremål för ägarskifte, ska fiskelicensinnehavaren informera varje potentiell framtida fiskelicensinnehavare om det antal prickar som han eller hon fortfarande har, genom en bestyrkt kopia som kan fås från Havs- och vattenmyndigheten.

När fiskelicensinnehavaren nått upp till 18 prickar ska fiskelicensen automatiskt dras in under minst två månader. Vid 36 prickar är indragningstiden fyra månader, vid 54 prickar är indragningstiden åtta månader och vid 72 prickar är indragningstiden ett år. Om fiskelicensinnehavaren uppnår 90 prickar ska fiskelicensen automatiskt dras in permanent.

För befälhavare gäller motsvarande antal prickar och tidsperioder, men istället för indragen fiskelicens ska befälhavaren förbjudas att verka som befälhavare på ett fiskefartyg under motsvarande tidsperioder. Om befälhavare tilldelas 90 prickar ska förbudet att verka som befälhavare återigen gälla i ett år.

En fiskelicens får återkallas på viss tid – lägst två månader och högst ett år. Återkallelse kan beslutas om licensinnehavaren eller någon i den verksamhet som licensen avser har

1. fällts till ansvar för upprepade brott enligt fiskelagen, eller
2. gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till sanktionsavgift.

Istället för att besluta om återkallelse får en varning beslutas, om

1. det inte finns förutsättningar för att återkalla licensen eller tillståndet på viss tid, eller
2. varning annars kan anses vara en tillräcklig åtgärd.

Ett beslut om återkallelse kan meddelas tills vidare, i avvaktan på ett slutligt avgörande av återkallelsefrågan, om det på sannolika skäl kan antas att licensen kommer att återkallas slutligt för upprepade brott mot fiskelagen. Beslutets giltighetstid ska begränsas så att det motsvarar återkallelsetiden.

En fiskelicens får återkallas permanent, om licensinnehavaren eller någon i den verksamhet som licensen avser har fällts till ansvar för upprepade brott enligt fiskelagen eller har gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till sanktionsavgift, och därigenom har visat en uppenbar ovilja att följa gällande bestämmelser.

Vid bestämmande av återkallelseperiodens längd bör hänsyn bl.a. tas till hur lång tid överträdelsen pågått, överträdelsens omfattning och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Det finns i EU-regelverken på fiskeriområdet särskilt utpekade allvarliga överträdelser, som inte omfattas av pricksystemet utan istället kan läggas till grund för återkallelse av fiskelicens eller tillstånd. Dessa är

1. underlåtenhet att översända en landningsdeklaration eller avräkningsnota när fångsten har landats i en hamn i ett tredjeland;
2. manipulering av en motor så att effekten överstiger den maximala kontinuerliga maskinstyrkan enligt motorcertifikatet; samt
3. underlåtenhet att landa en art som omfattas av en kvot och som fångats under en fiskeinsats, förutsatt att en sådan landning inte strider mot de skyldigheter som fastställs i bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken, i fiskerier eller fiskezoner där dessa bestämmelser är tillämpliga.

I förarbetena till bestämmelsen om återkallelse anges vissa utgångspunkter vid bestämmande av återkallelsetiden. Det anges bl.a. att en fiskeresa som omfattar en vecka bör motsvara en återkallelse under åtminstone två veckor, att indragningen bör vara längre om fiskeresan innefattat ett stort antal överträdelser eller om flera veckors fiske handläggs i ett och samma ärende, samt att hänsyn också ska tas till om den ansvarige tidigare har varit föremål för återkallelse.

Havs- och vattenmyndigheten kan förelägga en befälhavare eller annan aktör vid vite att utföra sina skyldigheter enligt lag, förordning och föreskrifter. Detta följer av 35 § fiskelagen och 5 kap. 3 § fiskeförordningen såvitt avser befälhavare och fiskelicensinnehavare, samt 4-5 §§ GFP-lagen och 5 kap. 4 § fiskeförordningen såvitt avser förstahandsmottagare, importörer och transportörer.

Ett beslut om vitesföreläggande kan beslutas som ett löpande vite. Då måste adressaten fullgöra sina skyldigheter inte endast vid ett enstaka tillfälle utan exempelvis under varje inspektion eller kontroll under en viss tidsperiod. Givetvis ska bestämmelserna följas även efter denna tidpunkt – den enda skillnaden är att vitesföreläggandet inte längre gäller.

Vitesföreläggande används främst när det finns en uttrycklig skyldighet att göra på ett visst sätt i regelverken, men adressaten inte fullgör sin skyldighet. Exempelvis kan det röra sig om att väga fiskeriprodukter, att rapportera in uppgifter till Havs- och vattenmyndigheten och att fullgöra skyldigheter i samband med kontroll, såsom ombordvägares kontrollvägning av fångst vid landning.

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, får det inte dömas till ansvar eller beslutas sanktionsavgift (enligt fiskelagen) för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Den som blir ålagd att betala ett vite riskerar alltså inte att därutöver bli dömd i brottmålsprocess eller få ett sanktionsbeslut riktat mot sig som rör exakt samma överträdelse som vitesföreläggandet.

Polismyndigheten ska på begäran lämna den hjälp som den kontrollerande eller tillsynande tjänsteman behöver. En polisman har befogenhet att använda exempelvis tvång.

I samband med en landningskontroll upprättar tjänstemännen en inspektionsrapport, som lämnas till Juridiska enheten vid Havs- och vattenmyndigheten för handläggning. Vid administrativ kontroll sammanställer tjänstemännen istället exempelvis inkomna landningsdeklarationer och avräkningsnotor, som lämnas till Juridiska enheten. Kustbevakningen upprättar både inspektionsrapport och en särskild blankett för administrativa sanktioner som båda överlämnas till Juridiska enheten vid misstänkt överträdelse. Kustbevakningen kan också lämna över underlag till Havs- och vattenmyndigheten som används vid eventuellt beslut om föreläggande av vite. Vid misstänkta överträdelser upprättar Juridiska enheten en underrättelse till den ansvarige aktören utifrån handlingarna i ärendet.

Innan beslut fattas, ska nämligen den som beslutet rör (som kallas enskild eller klagande nedan) alltid ges tillfälle att yttra sig. Ett ärende som avser myndighetsutövning mot enskild får inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom eller henne själv. Om uppgifterna saknar betydelse eller inte behövs, eller om den enskilde genom avgörandet får sin vilja igenom, så kan myndigheten välja att avgöra ärendet utan att informera om eventuella nya uppgifter. I ärenden som rör myndighetsutövning mot en enskild, så har en sökande, klagande eller annan part rätt att ta del av uppgifter som tillförts ärendet under ärendets gång, såvida inte sekretess gäller för viss handling.

I underrättelsen som Juridiska enheten skickar ut beskrivs den misstänkta överträdelsen och de bestämmelser som bedöms gälla för denna överträdelse.

Beroende på om det kommer in ett yttrande från den enskilde eller inte, och vad som står i yttrandet eller annars framkommer vid kommunicering med den enskilde, så fattar Juridiska enheten beslut i saken.

Beslutet delges som regel den enskilde som det riktar sig emot. Som huvudregel används vanlig delgivning, med ett delgivningskvitto som ska skrivas under och återsändas av den enskilde.

När ett beslut har delgetts den enskilde så börjar överklagandetiden löpa. Överklagandetiden för de flesta av Juridiska enhetens beslut är tre veckor. Ett överklagande av ett beslut ska ges in skriftligt till den myndighet som har fattat beslutet, det vill säga Havs- och vattenmyndigheten.

Om beslutet överklagas, så skickas överklagandet tillsammans med samtliga handlingar i ärendet till den domstol som ska pröva beslutet. Förvaltningsrättsliga beslut som fattas av Havs- och vattenmyndigheten som första beslutsmyndighet (exempelvis sanktionsavgift, särskild avgift, återkallelse av licens, beslut om prickar samt beslut om vitesföreläggande) ska som huvudregel överklagas till Förvaltningsrätten i Göteborg.

Förvaltningsrättens dom eller beslut kan överklagas till Kammarrätten i Göteborg, och Kammarrättens dom eller beslut kan överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. Det krävs prövningstillstånd för att domen eller beslutet som överklagandet gäller ska prövas av Kammarrätten i Göteborg eller Högsta förvaltningsdomstolen.

Om ett beslut delges den enskilde, men inte överklagas, så vinner det laga kraft när överklagandetiden gått ut. En del beslut gäller omedelbart efter att de har fattats, medan andra börjar gälla först när de har vunnit laga kraft.

För beslut om sanktionsavgift finns en särskild ordning, efter att beslut har fattats och vunnit laga kraft. Efter att ett beslut om sanktionsavgift har vunnit laga kraft så får det verkställas enligt utsökningsbalken. Detta förfarande innebär att Havs- och vattenmyndigheten (eller sådan myndighet som fullgör motsvarande uppdrag) inte behöver ansöka om betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten för att kunna driva in betalning av avgiften utan att avgiftsbeslutet kan ligga till grund för ansökan om verkställighet med stöd av 3 kap. 1 § sjätte punkten utsökningsbalken.

Kammarkollegiet har hand om faktureringen av sanktionsavgiften för Havs- och vattenmyndighetens räkning. Sanktionsavgiften ska därför betalas till Kammarkollegiet. Rent praktiskt går det till så, att den avgiftsskyldige får ett inbetalningskort på posten när sanktionsbeslutet inte längre går att överklaga.

Även särskild avgift som beslutats av Havs- och vattenmyndigheten ska betalas in till Kammarkollegiet, eftersom Kammarkollegiet har fått i uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten att hantera inbetalningen av dessa.

Beroende på vilka kontakter Juridiska enheten tidigare haft med den enskilde om den överträdelse som är aktuell, och som vitesföreläggande eventuellt ska utfärdas gentemot, så hanteras dessa ärenden olika.

I vissa fall föregås ett vitesföreläggande av en underrättelse om att Havs- och vattenmyndigheten överväger att besluta om vitesföreläggande. I andra fall kan vitesföreläggandet föregås av ett föreläggande som inte är förenat med vite.

Ett beslut om vitesföreläggande ska alltid delges den som det riktar sig mot. Det finns olika sätt att delge ett föreläggande på. Ett av de vanligaste är att adressaten får föreläggandet i posten tillsammans med ett delgivningskvitto som han eller hon ska skriva under och skicka in. Ett av de ovanligare är att en stämningsman söker upp adressaten på bostadsadressen eller arbetsplatsen och lämnar föreläggandet till adressaten eller annan person som är behörig att motta föreläggandet.

Den som ett beslut om vitesföreläggande riktar sig emot får överklaga beslutet till allmän förvaltningsdomstol. Överklagandet ska ges in skriftligt till Havs- och vattenmyndigheten inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I ett föreläggande som medför en skyldighet att göra något, så ska det anges under vilken tidsperiod föreläggandet gäller eller vid vilken tidpunkt en åtgärd ska vidtas. Beslutet med vitesföreläggande börjar gälla när det har vunnit laga kraft. Det krävs för laga kraft dels att adressaten har delgivits föreläggandet, dels att överklagandetiden har gått ut. Ett löpande vite gäller från laga kraft - såvida inte annat starttidpunkt anges i föreläggandet - till angiven sluttidpunkt.

Om den som vitesföreläggandet riktar sig mot inte följer föreläggandet, så kan Havs- och vattenmyndigheten ansöka om utdömande av vitet hos allmän förvaltningsdomstol. Om domstolen dömer ut vitet (och först vid den tidpunkten) har adressaten en skyldighet att betala vitet.

Straffrättsliga överträdelser som inte kan hanteras med sanktionsavgift eller vitesföreläggande måste som regel åtalsanmälas till åklagare. Havs- och vattenmyndigheten skickar det sammanställda underlagsmaterialet till den enskilde och underrättar denne om att en åtalsanmälan kan komma att göras och ger den enskilde tillfälle att yttra sig. Om Havs- och vattenmyndigheten efter att yttrande har kommit in fortfarande anser att åtalsanmälan bör göras, så skickas åtalsanmälan med beskrivning av den misstänka överträdelsen och underlagsmaterial till den åklagare inom vars jurisdiktion överträdelsen, eller gärningen, har begåtts.

Om Kustbevakningen har bevittnat en överträdelse av fiskerilagstiftningen vid en inspektion till havs så gör Kustbevakningen oftast åtalsanmälan direkt på egen hand till ansvarig åklagare eller till polisiär förundersökningsledare. En åklagare beslutar därefter om den fortsatta handläggningen av ärendet inom ramen för en förundersökning. I vissa fall läggs förundersökningen ned och i andra fall väcks åtal.

Det finns flera förordningar på fiskeriområdet inom EU. Förordningar är direktverkande. Det betyder att de har direkt effekt för alla som de föreskriver rättigheter och skyldigheter för. I 39 a § och 40 § fiskelagen samt i 11 § GFP-lagen hänvisas till EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken men de tillämpliga förordningarna räknas inte upp. Befälhavare, fiskelicensinnehavare, förstahandsmottagare, transportörer och importörer på fiskets område är näringsidkare och förutsätts känna till EU-regelverket på sitt sakområde, på samma sätt som de förutsätts känna till bestämmelser om exempelvis beskattning och bolagsrätt. Förordningarna finns tillgängliga på EU:s hemsida för lagar och regler, Eur-Lex, och ytterligare information om utvecklingen på fiskeriområdet finns exempelvis på EU-kommissionens hemsida för fiskeri.

Förordningen (EU) nr 1380/2013 om den gemensamma fiskeripolitiken är grundregelverk på fiskeområdet och kallas för grundförordningen. Den kompletteras av förordning (EG) nr 1224/2009 som kallas för kontrollförordningen. Kontrollförordningens bestämmelser har till syfte att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken följs. Kontrollförordningen kompletteras i sin tur av förordning (EU) nr 404/2011, som kallas genomförandeförordningen och har detaljerade tillämpningsbestämmelser.

Det finns också särskilda förordningar med undantag från kontrollförordningen, exempelvis förordning (EG) nr 728/99 som föreskriver en kortare förhandsanmälningstid i vissa fall.

Vid sidan av nämnda regelverk finns det flera tekniska bestämmelser som omfattar bl.a. fiskevattnen kring Sveriges kuster. Det finns en teknisk ramförordning, förordning (EU) 2019/1241, som omfattar bland annat Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt, Östersjön, Öresund och Bälten, och som har ersatt förordningarna (EG) nr 850/98 och (EG) nr 2187/2005. Denna kommer att kompletteras med regionala delegerade förordningar.

Det finns också förordningar som fastställer fleråriga planer, med bland annat bevarandeåtgärder till skydd för arter som fiskas i för stor omfattning i förhållande till hur många individer som behövs för att beståndet ska kunna utvecklas bra. De fleråriga planerna bestäms utifrån regionala förutsättningar i olika havsområden, för specifika arter eller bestånd av olika arter som påverkar varandra. Som exempel kan nämnas att det finns en flerårig plan för torsk-, sill- och skarpsillsbestånden i Östersjön, förordning (EU) nr 2016/1139 och en flerårig plan för majoriteten av de demersala bestånden i Västerhavet (och bifångster som fås i fiske efter dessa arter), förordning (EU) nr 2018/973 .

Den finns även en förordning som rör fiske av djuphavsarter, förordning (EU) 2016/2336.

För arter som omfattas av landningsskyldighet finns särskilda utkastplaner som föreskriver exempelvis specifika undantag från landningsskyldigheten, minsta referensstorlek för bevarande samt tekniska åtgärder. Sådana utkastplaner har beslutats för bland annat torsk och rödspätta i Östersjön i förordning (EU) 2018/306, och för demersala arter i Västerhavet i förordning (EU) 2020/2014. 

Under 2021 kommer en ny utkastplan för lax i Östersjön beslutas.

Varje år fastställs och fördelas totala fångstmängder av vissa fiskarter mellan EU:s medlemsstater. Fördelningen och bestämmelser med koppling till fördelningen tas in i en förordning som ofta benämns TAC, Total Allowable Catch. Det finns olika TAC-förordningar för exempelvis Östersjön och Västerhavet och de bestånd som finns i dessa områden. I vissa fall sträcker sig vissa arters kvotområden in i geografiska områden som i stort omfattas av en annan TAC-förordning. Om man undrar över vilka kvoter som fastställts för vilka bestånd och var någonstans, så är det därför bra att stämma av geografiskt närliggande TAC-förordningar med varandra. TAC-förordningen för Västerhavet för år 2021 har nummer 2021/492, medan TAC-förordningen för Östersjön för år 2021 har nummer 2020/579.

Därutöver finns en särskild förordning som ska motverka illegalt, orapporterat och oreglerat fiske, den så kallade IUU-förordningen, förordning (EG) nr 1005/2008. I denna förordning anges bl.a. vad som ska anses utgöra allvarliga överträdelser och det föreskrivs särskilda bestämmelser för tredjelandsfiskefartyg. Det finns en tillämpningsförordning, förordning (EU) nr 1010/2009, till denna förordning.

Bestämmelser om handeln med fisk och fiskeriprodukter finns i förordning (EU) nr 1379/2013 om den gemensamma organisationen av marknaden för bl.a. fiskeriprodukter (marknadsordningen), förordning (EG) nr 2406/96 som fastställer gemensamma marknadsnormer för försäljning av vissa fiskeriprodukter samt förordning (EEG) nr 3703/85 som anger marknadsnormer för viss färsk eller kyld fisk.

Därutöver finns bestämmelser som är tillämpliga vid bl.a. vägning av fiskeriprodukter i förordningen (EEG) nr 954/87.