Vattenbrist och torka – så påverkar det vattenmiljön

Hitta på sidan

Klimatförändringen medför allt större problem med vattenbrist och torka, särskilt i sydöstra Sverige. Vattenbrist drabbar både naturen och samhället. Minskad vattenföring i vattendragen och sjunkande vattennivåer orsakar stress för vattenorganismerna och kan försämra eller förändra ekosystemets funktion. Här kan du läsa om vilka konsekvenser det blir för miljön.

Högre vattentemperaturer och minskade syrehalter

Vattenbrist och torka kan orsaka en försämrad vattenkvalitet genom att utspädningen minskar.

En minskad vattenomsättning kan leda till mer stillastående vatten och sämre syresättning eftersom vattnet och bottnarna innehåller en mängd organismer som förbrukar syre. Sämre syresättning kan även uppstå när lägre vattenflöden leder till minskad turbulens som normalt syresätter vattnet vid vattenfall, forsar och strömmande partier.

När vattnet värms upp minskar vattnets förmåga att hålla syre. Många djur är känsliga för minskade syrehalter och höga vattentemperaturer. Fritt syre används av både växter och djur för respiration och av bakterier för nedbrytning av organiskt material. Total syrebrist kan orsaka fiskdöd om inte fisken lyckas fly.

I sjöar kan en minskad vattenomsättning orsaka att mer näring kvarhålls i sjön vilken kan leda till övergödning. Detta leder till ökad produktion av makrofyter och växtplankton samt minskat siktdjup. Den ökade biomassan ger mer nedbrytning och därmed ökad syreförbrukning. Risken för syrebrist ökar särskilt nattetid, under is eller i skyddade näringsrika vikar.

Temperaturändringar leder till förändringar av artsammansättningen i organismsamhällen eftersom olika arter trivs i olika temperaturer. Särskilt reproduktion kan påverkas eftersom den ofta är temperaturinducerad.

Minskad vattenvolym ger en minskad livsmiljö

Vattenföringen är en nyckelvariabel för det akvatiska livet i inlandsvatten. Under torra perioder sjunker vattennivån i sjöar och flödet minskar i älvar, åar och bäckar. Små vattendrag kan torka ut helt. De naturliga vattenekosystemen är ofta anpassade att tåla en viss typ av störning. Långa torrperioder kan emellertid innebära störningar som leder till utarmning av ekosystemet. Även naturliga variationer kan innebära en katastrof för vissa typer av ekosystem.

Om vattendjupet minskar kan livsmiljön minska för vissa organismer. Grunda partier riskerar att torrläggas. Ett vattens förmåga att hålla en viss populationsstorlek av djur och växter är även beroende av vattenytan och vattenvolymens storlek. Om en sjö är exponerad och dess volym minskar under en viss gräns kan sjön totalcirkulera under sommaren istället för att skikta sig naturligt. En sådan omblandning innebär att näringsrikt bottenvatten görs tillgänglig för primärproduktion vid ytan med risk för minskat siktdjup och algblomning.

En förhållandevis liten sjödjupsänkning ger stora volymeffekter då större delen av sjövolymen ligger i de översta metrarna. När volymen minskar i en sjö där närsaltbelastningen inte minskar i motsvarande omfattning eutrofieras vattnet. Totalfosfor och kväve i olika former ökar då i koncentration vilket göder vattnet.

Ökad igenväxning kan ske då sedimentrotade växter får ökade möjligheter att etablera sig vid minskat vattendjup. I sjöar är ca 2 meters djup en kritisk gräns för växter att börja rota sig. Mindre vattendjup leder till att vegetation längs stränderna riskerar att ändras i artsammansättning och i värsta fall övergå från vattenvegetation till landvegetation. Igenväxning kan orsaka en mängd negativa följdeffekter för andra arter och ekosystemen.

Ökad påväxt av alger kan uppstå i vattendrag med minskat vattendjup och påföljande ökning av solljus på botten. Den ökade påväxten innebär ofta sämre livsförutsättningar för andra organismer såsom lekbottnar för exempelvis lax och öring.

Ett vattendrags förmåga att hålla en viss populationsstorlek av djur och växter är beroende av vattenflödets storlek. Minskar vattenflödet kan flera artgrupper minska i populationsstorlek. Med minskat vattenflöde minskar vattenhastigheten och vattnet kan inte transportera lika mycket eller lika stora partiklar vilket leder till ökad sedimentation i vattendraget. Ökad sedimentering på bottnar kan slå ut fiskars nedgrävda rom och påverka bottenlevande djur negativt. Om dessa arter får färre lekplatser minskar populationen. Bottensubstratet ändras och blir mer finkornigt. Hålutrymmen i botten, som är viktiga för många djur, riskerar att täppas igen och vissa bottenlevande organismer kan få svårt att leva där.

Minskat vattendjup kan också leda till att vandringshinder uppstår för fiskarter. Låga vattennivåer i vattendrag kan försvåra eller omöjliggöra för fiskar att simma fritt i ett vattendrag. Det kan begränsa olika fiskarters möjligheter att leta efter föda och lekvandring. Även själva leken kan påverkas negativt om vattendjupet vid lekområden blir lägre. Ett lägre vattendjup kan även innebära en sämre överlevnad av rom på grund av infrysning.

Torrläggning eller nära torrläggning är en huvudorsak till att fiskbestånd och bottendjur slås ut. Det hjälper inte om det är ekologiskt flöde i vattendraget resten av året, eller om delar av en sjö torrläggs bara en gång per år – djuren behöver bara slås ut en gång, så kan beståndet vara borta för alltid om de saknar möjlighet att återkolonisera.

Tillgången på vatten till dricksvatten och bevattning minskar

Ett varmare klimat, förändrat nederbördsmönster, ökad avdunstning och ökad efterfrågan på vatten påverkar tillgången till vatten, särskilt i södra Sverige. De tekniska systemen för dricksvattenförsörjning och bevattning är uppbyggda kring att nyttja närliggande vattenresurser, och i de flesta fall krävs det tillstånd för att nyttja dem. Om man överskrider eller underskrider vissa nivåer eller flöden kan man hota de ekologiska förhållandena.

Läs mer om miljöeffekter vid bortledande av vatten.

Publicerad: 2018-07-26
Uppdaterad: 2023-08-24
Sidansvarig: Webbredaktion