Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Försurning Kalkning

Kalkning och andra motåtgärder

Kalkning av sjöar och vattendrag har bedrivits sedan slutet av 1970-talet och finansieras huvudsakligen med statsbidrag. För närvarande satsas cirka 160 miljoner kronor årligen via vårt anslag för åtgärder i havs- och vattenmiljöer. 

Kalkningsområden i Sverige

En av de största miljöinsatserna

För att motverka effekterna av försurning i sjöar och vattendrag inleddes 1977 en bidragsfinansierad försöksverksamhet med kalkning.

Resultaten från försökskalkningarna var positiva och 1982 permanentades statsbidraget med Naturvårdsverket som huvudansvarig myndighet.

Under de följande två decennierna ökade omfattningen av åtgärderna och i början av 2000-talet spreds årligen cirka 200 000 ton.

Sedan 1977 har staten satsat över fem miljarder kronor, vilket gör kalkningen till en av de största miljövårdsåtgärder som genomförts i Sverige.

Till detta ska läggas de resurser som satsas från huvudmän, främst kommuner, i form av delfinansiering eller personalkostnader.

Kalkning ger önskade och positiva effekter

Väl fungerande kalkningar medför att försurningskänsliga arter kan fortleva och reproducera sig i det kalkade vattnet. Arter med kort generationstid kan snabbt återfå normala populationsstorlekar efter kalkning och arter med god spridningsförmåga kan inom några år återkolonisera tidigare utbredningsområden.

För många arter tar det dock längre tid. Undersökningar visar att det tar upp till 20 år efter påbörjad kalkning innan djursamhällena fullt ut har återhämtat sig. För fisk kan det ta ännu längre tid. Exempelvis kan mört ha svårt att återkolonisera kalkade sjöar på grund av vandringshinder.

Hälften så många arter i försurade vatten

Resultat från det nationella uppföljningsprogrammet för kalkning (IKEU) visar att kalkade sjöar och vattendrag hyser ungefär lika många arter som oförsurade vatten, men betydligt fler än sura sjöar.

Mätdata från IKEU-programmet har också visat att kalkning av sura sjöar ger lägre halter av kvicksilver i fisk. I kalkade sjöar har därför abborre och gädda lägre halter av kvicksilver än i sura sjöar. Läs mer i rapporten Sötvatten 2016 (sidan 32).

Utvärdering visar att det går åt rätt håll

I vår rapport om kalkningens effekter har SLU utvärderat vad 35 års kalkning har gett för effekter på fisk som lever i vattendragens strömbiotoper. Utvärderingen, som baserades på 17 492 provfisken från drygt 1 000 lokaler, visade på förbättrad reproduktion och ökade förekomster av bland annat abborre, simpa, braxen, gädda, lake, lax, mört och öring i kalkade vattendrag.

Tätheterna av fisk ökade med 70 procent och medelantalet arter ökade från knappt två arter före kalkning till nästan tre arter efter 20 års kalkning.

Kalkspridningen har minskat med cirka 40 procent sedan toppnoteringarna i början på 2000-talet.

Kalkspridningen har minskat med cirka 50 procent sedan toppnoteringarna i början på 2000-talet.

Kalkningen har minskat

Nedfallet av försurande sulfat över Sverige har minskat med över 80 procent under de senaste 25 åren. Antalet försurade vatten har därför minskat och kalkning har kunnat avslutas i många vatten. Även kalkanvändningen har kunnat reduceras. 

År 2015 spreds knappt 108 000 ton vilket är en minskning med 45 procent sedan början av 2000-talet. För närvarande sprids kalk i drygt 4 500 sjöar vilket innebär att ungefär hälften av landets försurningspåverkade sjöar kalkas.

Dessutom omfattas cirka 9 000 kilometer vattendrag av pågående kalkning för att motverka försurningsskador på djurlivet.

De största kalkmängderna sprids i Götaland och västra Svealand där skogsmarkens motståndskraft mot försurning är starkt nedsatt till följd av stort historiskt nedfallet av försurande ämnen. I Värmland och Västra Götaland sprids mest kalk, drygt en tredjedel av de totala volymerna.

I den nationella planen för kalkning 2011-2015PDF beskrivs kalkningsverksamhetens inriktning och omfattning. Kalkningen bidrar till att uppfylla miljömålet levande sjöar och vattendrag.

Kalken sprids i sjöar, på våtmarker och till vattendrag

Hälften av all kalk sprids i sjöar, en fjärdedel till vattendrag med kalkdoserare och en fjärdedel över våtmarker i anslutning till vattendrag. Kalkdoserare och våtmarkskalkning används vanligen i sjöfattiga områden för att motverka försurningsskador i bäckar och åar.

Kalkning av sjöar och våtmarker måste normalt upprepas med ett- eller tvåårsintervall för att upprätthålla jämna vattenkemisk effekter. Kalkdoserare sprider kalken kontinuerlig till vattendragen under de tider på året då pH-värdena är låga.

Återhämtningen från försurningen avstannar

Den återhämtning som skett i många försurade vatten under de senaste 25 åren kan förväntas avstanna inom några år. Det beror på att nedfallet av sulfat nu är så litet att ytterligare utsläppsbegränsningar endast marginellt kan minska surheten i våra sjöar och vattendrag. Dessutom kan skogsbruket förväntas medföra en ökad försurning på grund av det ökade uttaget av biomassa från skogsmarken.

Detta innebär att kalkning kommer att behövas i många decennier framöver för att undvika skador på försurningskänslig fauna och flora i sjöar och vattendrag.

Askåterföring blir allt viktigare

Återföring av aska till skogsmarken framstår alltmer som en betydelsefull åtgärd för att minska försurningen. I Götaland och Svealand beräknas skogsbruket bidra till ungefär hälften av den nuvarande tillförseln av försurande ämnen.

För närvarande är det endast en liten andel av skogsbrukets uttag av biomassa som återförs till skogsmarken.

Se även vägledning för kalkning av sjöar och vattendrag.PDF

Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Försurning Kalkning

Publicerad: 2014-04-09
Uppdaterad: 2017-02-02

Hjälpte informationen på sidan dig?

Kontakta sidansvarig Webbredaktionen