FN:s havsrättskonvention
Havsrättskonventionen samlar havsrättsfrågorna i ett enda politiskt avtal. Konventionen täcker in frågor om bland annat sjöfart, fiske, beräkning av kuststaters ekonomiska zoner och hur havsmiljön ska skyddas.
Havsrättskonventionen är en global FN-konvention om hur världens länder ska dela upp världshavet och dess resurser. Det innebär vattenpelaren, kontinentalsockeln och havsbottnen, med alla aspekter på ländernas juridiska och ekonomiska rättigheter samt nyttjande och skydd.
Kort om konventionen
Havsrättskonventionen utarbetades vid FN:s tredje havsrättskonferens, undertecknades 1982 och trädde i kraft 1994. Konventionen ersatte i allt väsentligt en rad tidigare havsrättsliga konventioner, de så kallade Genèvekonventionerna om havsrätten som antogs 1958 (konventionen om territorialvattnet och tilläggszonen, konventionen om det fria öppna havet, konventionen om fisket på öppna havet och bevarandet av havets levande resurser samt konventionen om kontinentalsockeln).
Havsrättskonventionen har kompletterats med två genomförandeavtal. Det första avtalet reglerar vissa frågor om djuphavsgruvdrift, och trädde i kraft 1996. Det andra avtalet reglerar skydd av långvandrande fiskbestånd och trädde i kraft 2001.
Varför finns konventionen?
Konventionen utarbetades för att FN:s medlemsstater såg ett behov av att inom ramen för en gemensam konvention reglera alla aspekter av marina resurser och användning av haven, och därmed etablera ett stabilt och förutsägbart regelverk.
Arbetet var i dessa hänseenden framgångsrikt och resulterade i ett närapå heltäckande regelverk. Bland annat reglerar konventionen sjöfartens navigationsrätt, territorialhavsgränser, beräkning av kuststaters ekonomiska zoner och uppdelning av kontinentalsockeln, resursers legala status, förvaltning och bevarande av levande marina resurser, skydd av den marina miljön och rätten till marin forskning.
Konventionen innebar dessutom att en bindande havsrättslig tvistlösningsmekanism upprättades, vilket förenklar fredliga lösningar av konflikter och utvecklar havsrätten genom rättspraxis. I väsentliga delar fastställde konventionen regler som sedan tidigare var internationell sedvanerätt. Det innebär att många av de regler som finns i konventionen också omfattar och i praktiken följs av stater som inte har ratificerat den.
Hur fattas och genomförs konventionsbeslut?
Representanter för konventionsparterna möts ungefär en gång om året i Partsmötet.
Det finns också en särskild Havsbottenmyndighet (International Seabed Authority). Myndigheten beviljar licenser för utvinning av olja och mineraler från områden som ligger utanför de ekonomiska zonerna och fördelar de inkomster man får från sådan licensgivning.
Konventionens sekretariat och webbplats
Konventionens sekretariat finns hos FN:s avdelning Ocean Affairs and Law of the Sea i New York. På deras webbplats finns information om konventionen, avtalet och arbetet med båda.
Konventionen på svenska
Tillämpningsavtal för skydd för biologisk mångfald på internationellt vatten
19 juni 2023 antog världens stater enhälligt det så kallade BBNJ-avtalet (Biodiversity Beyond National Jurisdiction) på FN i New York.
BBNJ-avtalet innebär ett stort steg framåt för att kunna skydda världshavets biologiska mångfald från skadlig påverkan. Det sätter också upp ramar för hur nyttan av de genetiska resurser som finns i havet ska komma alla länder tillgodo och även hur utvecklingsländer genom kunskap ska få möjligheter att kunna genomföra avtalet. Det nya avtalet är ett tilläggsavtal till havsrättskonventionen och gäller i det så kallade fria havet och havsbotten utanför länders utökade kontinentsockel, alltså i områden utanför nationell jurisdiktion.
Avtalets fyra delar
Avtalet innehåller fyra huvudsakliga delar:
- En del som skapar förutsättningar för inrättande av områdesbaserade skyddsåtgärder inklusive skyddade områden. Denna del kan komma att bli viktig för att uppfylla de åtagande som nyligen gjorts inom ramen för konventionen för biologisk mångfald om 30 % skyddade marina områden till 2030
- En del som reglerar åtkomst till och delning av nyttor från marina genetiska resurser från bland annat djuphaven
- En del som skapar en process för hur miljöbedömningar av nya aktiviteter ska genomföras
- En del som reglerar kapacitetsbyggnad och överföring av marin teknik för att underlätta för att även utvecklingsländer har möjlighet att både genomföra och dra nytta av avtalet.
En grundpelare i avtalet är att alla som berörs av eller har ett intresse i en fråga ska hållas informerade och att deras synpunkter ska kunna hämtas in. Därför har olika processer för informationsspridning, samråd och samverkan med andra internationella globala eller regionala organ vävts in i avtalets olika delar. Syftet är också att avtalet ska komplettera de nuvarande strukturer som redan existerar.
Innan avtalet träder i kraft behöver minst 60 stater ratificera det, en process som inleds i september 2023.
