Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Avtal Forskning Internationellt arbete

Förenta Nationernas havsrättskonvention

Havsrättskonventionen samlar havsrättsfrågorna i ett enda politiskt avtal. Konventionen täcker in frågor om bland annat sjöfart, fiske, beräkning av kuststaters ekonomiska zoner och hur havsmiljön ska skyddas.

Konventionens namn
  1. Förenta Nationernas Havrättskonvention
  2. United Nations Convention on the Law of the Sea
  3. UNCLOS

Havsrättskonventionen är en global FN-konvention om hur världens länder ska dela upp världshavet och dess resurser. Det innebär vattenpelaren, kontinentalsockeln och havsbottnen, med alla aspekter på ländernas juridiska och ekonomiska rättigheter samt nyttjande och skydd.

Kort om konventionen

Havsrättskonventionen utarbetades vid FN:s tredje havsrättskonferens, undertecknades 1982 och trädde i kraft 1994. Konventionen ersatte i allt väsentligt en rad tidigare havsrättsliga konventioner, de så kallade Genèvekonventionerna om havsrätten som antogs 1958 (konventionen om territorialvattnet och tilläggszonen, konventionen om det fria öppna havet, konventionen om fisket på öppna havet och bevarandet av havets levande resurser samt konventionen om kontinentalsockeln).

Havsrättskonventionen har kompletterats med två genomförandeavtal. Det första avtalet reglerar vissa frågor om djuphavsgruvdrift, och trädde i kraft 1996. Det andra avtalet reglerar skydd av långvandrande fiskbestånd och trädde i kraft 2001.

Sverige och konventionen

Sverige har godkänt konventionen och genomförandeavtalen.

Varför finns konventionen?

Konventionen utarbetades för att FN:s medlemsstater såg ett behov av att inom ramen för en gemensam konvention reglera alla aspekter av marina resurser och användning av haven, och därmed etablera ett stabilt och förutsägbart regelverk.

Arbetet var i dessa hänseenden framgångsrikt och resulterade i ett närapå heltäckande regelverk. Bland annat reglerar konventionen sjöfartens navigationsrätt, territorialhavsgränser, beräkning av kuststaters ekonomiska zoner och uppdelning av kontinentalsockeln, resursers legala status, förvaltning och bevarande av levande marina resurser, skydd av den marina miljön och rätten till marin forskning.

Konventionen innebar dessutom att en bindande havsrättslig tvistlösningsmekanism upprättades, vilket förenklar fredliga lösningar av konflikter och utvecklar havsrätten genom rättspraxis. I väsentliga delar fastställde konventionen regler som sedan tidigare var internationell sedvanerätt. Det innebär att många av de regler som finns i konventionen också omfattar och i praktiken följs av stater som inte har ratificerat den. 

Hur fattas och genomförs konventionsbeslut?

Representanter för konventionsparterna möts ungefär en gång om året i Partsmötet.

Det finns också en särskild Havsbottenmyndighet (International Seabed Authority). Myndigheten beviljar licenser för utvinning av olja och mineraler från områden som ligger utanför de ekonomiska zonerna och fördelar de inkomster man får från sådan licensgivning.

Konventionens sekretariat och webbplats

Konventionens sekretariat finns hos FN:s avdelning Ocean Affairs and Law of the Sea i New York. På deras webbplats finns information om konventionen, avtalet och arbetet med båda.

Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Avtal Forskning Internationellt arbete

Publicerad: 2014-02-11
Uppdaterad: 2017-08-07

Sidansvarig: Webbredaktionen