Försurning av sjöar och vattendrag

Hitta på sidan

Information om kalkning och biologiska effekter av försurning i sjöar och vattendrag.

Naturlig försurning och försurning orsakad av människan

Försurning innebär att vattnets pH-värde minskar över tiden. Försurningen kan vara orsakad av naturliga processer eller av människans aktiviteter.

Den naturliga försurningen är en långsam process som påbörjades efter den senaste istiden. Efter isavsmältningen minskade långsamt mängden basiska ämnen i marken till följd av vittring, urlakning och upptag i vegetationen. Dessutom tillfördes vätejoner från växternas näringsupptag samt naturliga syror från nedbrytningen av växtmaterial (humusämnen). Dessa processer medförde en naturlig sänkning av pH-värdet i marken och i sjöar och vattendrag.

I jämförelse med den naturliga försurningen uppvisar den som orsakats av människan ett betydligt snabbare förlopp. Människans bidrag till försurningen är främst orsakad av utsläpp vid förbränning av kol och olja men även det nutida intensiva skogsbruket bidrar.

Svavelnedfallet har minskat kraftigt under de senaste 20 åren, framför allt i sydvästra Sverige.

Svavelnedfallet har minskat kraftigt under de senaste 20 åren, framför allt i södra Sverige. Data kommer från EMEP.

Svavel från kol och olja ger surt regn

Kol, olja och naturgas benämns fossila bränslen. Fossila bränslen innehåller en mindre mängd svavel. I samband med förbränning frigörs svavel i form av svaveldioxid (SO2). Om rökgaserna inte renas sprids svaveldioxid till atmosfären där den omvandlas till svavelsyra, vilket sänker pH-värdet. I atmosfären kan de sura ämnena transporteras hundratals kilometer innan de når marken med nederbörd och vindar.

Vegetationen motverkar kvävets försurningseffekt

Kvävets roll i försurningen är mera komplex. Kväveoxider (NOx) släpps ut vid all typ av förbränning, vilket beror på en reaktion med det kväve som naturligt finns i luften. Kväve når marken i form av nitrat (NO3), vilket är ett begärligt växtnäringsämne. Kväveoxider bidrar därför bara till försurning i ett läge där vegetationen inte förmår att ta upp mera kväve. Detta brukar benämnas kvävemättnad.

Indirekt kan dock kvävets gödande effekt bidra till försurning via en ökad tillväxt av skog. Kvävemättnad leder till läckage av nitrat ut till sjöar och vattendrag. Även i områden med högt nedfall av kväve är nitrathalterna i ytvatten förhållandevis låga. Endast i sydvästra Sverige finns områden där kväveläckaget bidrar till försurningen.

Skogens tillväxt försurar marken

När träden växer behöver de näringsämnen och vatten. De viktigaste näringsämnena utgörs av kväve, fosfor, kalium, kalcium och magnesium. Näringsämnena tas upp i form av joner.

Vid upptag av positivt laddade näringsämnen avges vätejoner, vilket innebär att trädens tillväxt försurar marken. I en skog opåverkad av skogsbruk pågår ett naturligt kretslopp av dessa ämnen. När barr, grenar och stammar bryts ned återförs näringsämnena vilket återställer markens basmättnad.

Svavelutsläppen minskade kraftigt under 1980- och 1990-talet

Utsläppen av svavel tog fart efter andra världskriget och ökade fram till andra halvan av 1970-talet. Under 1980-talet minskade utsläppen främst inom Västeuropa. I Östeuropa skedde den största minskningen under 1990- talet. Efter år 2000 har minskningstakten avtagit.

Sedan 1980 har utsläppen i Sverige minskat med mer än 90 procent och med mer än 70 procent i Europa. Minskningen beror på flera faktorer. Övergång till bränslen med lägre svavelinnehåll (naturgas) och effektivare rening är de viktigaste faktorerna. Genom att behandla rökgaserna med kalk kan mer än 90 procent av svavelinnehållet renas. Svavelhalten i olja kan också reduceras i samband med raffineringen av råolja.

Mindre reduktion av kväveutsläpp

Utsläppen av kväve har, varken i Sverige eller i Europa, minskat i samma omfattning som svavelutsläppen. Sedan 1990 har de europeiska utsläppen av kväveoxider minskat med cirka 35 procent och utsläppen av ammoniak med cirka 25 procent.

Utsläppen av kväveoxid kommer till en betydande del från fordon. Orsaken till den blygsamma minskningen är den ständigt ökande trafiken. De minskade kväveutsläppen återspeglas dock inte i de depositionsmätningar som görs inom krondroppsnätet. Nedfallet av kväve i Sverige har varit tämligen oförändrat under de senaste 20 åren.

Nederbörden allt mindre sur

Försurningen har minskat i hela landet. pH-värdena i nederbörden har ökat och nedfallet av försurande svavel har minskat med ca 80 % under de senaste 25 åren. Nedfallet har minskat mest i Sydsverige vilket inneburit en utjämning mellan norr och söder.

I stora delar av landet ligger pH i nederbörden numera inom intervallet 4,6–4,8. Utan försurning skulle pH-värdet ligga runt 5,3–5,5.

Försurningen från skogsbruk ökar

Skogsbrukets försurande påverkan beror på tillväxten och mängden råvara som skördas. Under 1900-talet har tillväxten i skogen ökat kontinuerligt till följd av förbättrad skogsvård, gödsling och tätare skogar. Dessutom har även nedfallet av kväve bidragit.

Uttaget av skogsråvara har ökat i ungefär samma takt som den ökade tillväxten. Sedan slutet på 1980-talet har uttaget av skogsråvara ökat ytterligare i och med en ökad användning av skogsbränsle. Bortförsel av grenar och toppar (GROT) vid gallring och slutavverkning ger en betydligt ökad försurningseffekt i jämförelse med uttag av bara stamved.  Under 2000-talet har uttaget av GROT ökat kraftigt, framför allt i södra Sverige.

Se även miljömålsportalen – bara naturlig försurning.

Havs- och vattenmyndighetens ansvar

Vi har det nationella ansvaret för att kalkningsverksamheten bedrivs optimalt med avseende på biologiska effekter, ekonomisk effektivitet och anpassningen till försurningsutvecklingen. Vi beviljar statsbidrag till länsstyrelserna, ansvarar för den nationella kalkningsplanen och effektuppföljningen.

Vi kalkar sjöar och vattendrag för att nå miljömålet Levande sjöar och vattendrag.

Läs mer om vem som ansvarar för vad om kalkning i sjöar och vattendrag.

Publicerad: 2014-04-09
Uppdaterad: 2019-04-01
Sidansvarig: Webbredaktion