Restaurering i sjöar och vattendrag

En stor del av Sveriges sötvattensmiljöer är kraftigt påverkade av mänsklig verksamhet såsom vattenkraft, flottning, jordbruk, skogsbruk och påverkan kopplad till infrastruktur och bebyggelse. Havs- och vattenmyndigheten arbetar för att återskapa biologisk mångfald, naturliga processer och ekosystemtjänster i dessa påverkade vatten. Det kallar vi restaurering. Restaurerade sjöar och vattendrag skapar förutsättningar för rika, fungerande ekosystem och de kan också bidra till att dämpa effekten av klimatförändringar.

Hitta på sidan

Mål för restaurering

Restaurering i sötvatten strävar efter att återställa miljön i sjöar och vattendrag till ett mer ursprungligt tillstånd. Målbilden kan t ex vara ett strömmande vattendrag med naturligt varierande miljöer med kontakt med svämplanet eller en sjö med mer naturliga strandmiljöer.

Även om åtgärder för att uppnå en förbättrad vattenkvalitet också är mycket viktiga för att uppnå ett välmående ekosystem, till exempel kalkning av försurade vatten eller åtgärder för att minska övergödning, ingår det inte i vad vi kallar restaurering här.

Målet för restaurering av vattenmiljöer är att återfå en så naturlig vattenmiljö som möjligt, men man behöver också väga in andra samhällsintressen i processen.

Restaureringsåtgärder görs ur ett landskapsperspektiv, där man försöker åtgärda orsakerna till den negativa påverkan på vattenmiljön ur ett större perspektiv. Det betyder inte att mindre restaureringsåtgärder inte är viktiga, men de ska helst ingå som delar i en större restaureringsplan. Det finns ett ständigt samspel mellan land och vatten, mellan olika vatten inom avrinningsområdet, mellan inland och kust. Allt detta behöver man ta hänsyn till vid restaurering.

Restaurering av vattenmiljöer är en del i arbetet för att uppnå Sveriges miljömål, och målen för vattendirektivet samt art- och habitatdirektivet.

Restaureringsåtgärder kan delas in i olika grupper:

De flesta medelstora och stora vattendrag i Sverige har rensats från sten, block och döda trädstammar och kanaliserats för att underlätta flottning, jordbruk och vattenkraftutnyttjande. När stora stenar och block har försvunnit från vattendragen har den naturliga meandringen hindrats och den fysiska miljön blivit mer ensartad. Det leder också till en ökad vattenhastighet vilket gör att vattnet nu för bort partiklar som sand och grus. Löv och växtdelar som utgör födobas för bottendjur och fisk spolats också ned i lugnvattenområden. Sammantaget blir det en sämre livsmiljö för många arter. För att återfå naturliga strukturer i vattendragen, kan man återföra större stenar, grus och döda stammar (död ved). Det skapar en mer varierad livsmiljö i vattendraget, där växter och bottendjur kan leva och där fisk kan söka skydd och föda.

Orensade sträckor som här i Navaråns naturreservat, kan fungera som målbild för restaurering. Foto: Erik Degerman

Orensade sträckor som här i Navaråns naturreservat, kan fungera som målbild för restaurering. Foto: Erik Degerman

Konnektivitet i vattendragen innebär att växter och djur kan spridas och vandra fritt i vattendraget. I Sverige råder brist på konnektivitet i de flesta vattendrag, då det ofta finns dammar eller andra hinder som försvårar eller omöjliggör spridning och vandring. För att återupprätta konnektivitet i ett vattendrag kan man ta bort dammen eller hindret, eller bygga en faunapassage, så att fiskar och andra djur kan passera. En faunapassage kan vara en naturlik åfåra (omlöp) runt om hindret, eller en så kallad teknisk fiskväg igenom hindret eller runt om det. Ur biologisk synvinkel är borttagande av hinder att föredra då det skapar passage för alla arter och naturlig sediment- och näringstransport möjliggörs.

Vissa fiskarter såsom ål, lax, havsöring, asp, flodnejonöga och havsnejonöga har ett särskilt stort behov av konnektivitet då de vandrar långt mellan lek- och uppväxtområden. Men de flesta fiskarter har behov av fria vandringsvägar i vattendragen då många fiskar vandrar för att leka, söka föda och övervintra under sin livstid.

Konnektivitet betyder inte bara att arter ska kunna vandra och spridas upp- och nedströms i vattendraget. Det finns även behov av konnektivitet i sidled, dvs. möjligheten att röra sig från huvudvattendraget ut i omgivande vattenlandskap. Till exempel behöver gäddor vandra till grunda kustmiljöer eller översvämmade vegetationsområden vid sidan av sjön eller vattendraget för att leka.

Utrivning av dämme i Svaningsån, Strömsunds kommun. Foto: Gunnar Jacobsson

Utrivning av dämme i Svaningsån, Strömsunds kommun. Foto: Gunnar Jacobsson

Lugnflytande vattendrag är vattendrag med finkornigt sediment där vattenflödet själv bygger upp bottnarna med material det transporterar. I dessa vattendrag behöver man tänka lite annorlunda än vid restaurering i så kallade moränvattendrag, som har en mer stenig och blockrik botten. I lugnflytande vattendrag behöver man i högre grad återställa naturliga processer, än enbart återskapa vattendragets form. Man ser till att vattendraget själv kan återskapa naturliga strukturer, genom att återställa de processer som i sin tur skapar t ex grusbankar och meandersvängar. I sådana vatten är det särskilt viktigt att förstå hur vattendraget fungerar som ett system. Vanliga problem i dessa vatten är att de rensats, och att de naturliga processerna därmed har satts ur spel. Ofta blir då vattendraget djupt nedskuret och tappar kontakten med stranden med följden att svämplanet inte längre kan översvämmas. En vanlig restaureringsåtgärd är att återställa den så kallade basnivån som bestämmer hur flöden och processer formar vattendraget. Rent praktiskt görs det ofta genom att lägga tillbaka bortrensade stenar och block för att tröskeln ska bli lika hög och få samma form och egenskaper som innan mänsklig påverkan.

Restaurering av sjöar är idag inte lika vanligt som restaurering av vattendrag. Ett skäl till att mycket fokus hamnar på vattendrag är att det i opåverkade strömmande vatten finns livsmiljöer som hyser en hög biologisk mångfald, samtidigt som dessa livsmiljöer idag är ovanliga.

Många sjöar har fått sina utlopp vidgade och fördjupade för att skynda på vattenflödet ut från sjön. Exempel på restaurering i sjöar kan vara att höja vattennivån i sjöar som en gång har sänkts/torrlagts för att vinna mer jordbruksmark, t ex genom att göra utloppet trängre och hejda utflödet.

Många sjöar är också reglerade på olika sätt. Ofta kan dämmen som skapar vandringshinder vid sjöutlopp ersättas av enkla trösklar. På så sätt åtgärdas vandringshindret samtidigt som man kan få önskvärd nivå i sjön. Att byta ut dämmen mot trösklar ger också en mer naturlig sedimenttransport och minskar risken för förhöjda temperaturer i vattendraget nedströms.

Det kan i vissa fall vara svårt att dra gränsen mellan sjörestaurering och våtmarksrestaurering då en åtgärd vid ett sjöutlopp kan leda till att även svämplan och tidigare våtmarker återskapas. Det understryker vikten av att se restaurering av vattenmiljöer ur ett landskapsperspektiv och samordna åtgärder för att få bästa möjliga resultat.

HaV:s arbete med restaurering

Genom att samordna, vägleda och ge bidrag från havs- och vattenmiljöanslaget arbetar vi med restaurering av sjöar och vattendrag. För att lyckas krävs det ett nära samarbete med andra nationella myndigheter, länsstyrelser, kommuner och intresseorganisationer.

HaV arbetar med att ta fram en strategi för restaurering av sjöar och vattendrag. Syftet med strategin är att ta fram nationella mål för restaurering i sötvatten samt att föreslå ett nationellt ramverk för restaureringsåtgärder.

På vår webb hittar du också information om bidrag att söka för restaurering, stöd och hjälp för lokala aktörer som genomför åtgärder, samt information om hur du som privatperson kan engagera dig i lokalt åtgärdsarbete.

Publicerad: 2022-04-12
Uppdaterad: 2023-07-06
Sidansvarig: Webbredaktion