Signalkräfta | Pacifastacus leniusculus

Signalkräfta är en främmande art som förekommer i Sverige. Arten finns med på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den bland annat är förbjuden att importera, odla och sätta ut i naturen.

Hitta på sidan

Fakta

  • Latinskt namn: Pacifastacus leniusculus
  • Svenskt namn: signalkräfta
  • Organism: kräftdjur
  • Livsmiljö: Sötvatten
  • Ursprung: Kalifornien
  • Förekommer i Sverige: Ja
  • Första fynd i Sverige: 1960-1969
  • Risk för att vara invasiv i Sverige (riskklass): 5 - mycket hög risk
  • Ansvarig myndighet: Havs- och vattenmyndigheten
  • Artfakta: Om Signalkräfta i Artdatabanken
  • Faktablad: Ladda ner faktablad Pdf, 261.3 kB.
Signalkrätfa på en gräsmatta.

Signalkräfta. Foto: Merike Linnamägi / NOBANIS

Hur känns de igen?

Signalkräftan kan bli omkring 16 centimeter lång och har en rödbrun färg. Den liknar vår inhemska flodkräfta.

Skillnad på signalkräfta och flodkräfta

Signalkräftan är en invasiv främmande art. Det är förbjudet att importera, odla och sätta ut signalkräfta i naturen. Den svenska flodkräftan har minskat dramatiskt i takt med att signalkräftan har ökat. Idag räknas flodkräftan som en akut hotad art.

Signalkräfta

Signalkräfta.Förstora bilden

Signalkräfta. Illustration av Jakob Robertsson/Typoform.

  • Inga taggar längs gränsen mellan huvud och ryggsköld. Känn med fingret!
  • Klorna ofta ljusare på undersidan. Vit vårta i "tumgreppet", oftast omgiven av en stor vit-turkos fläck .
  • Breda, "muskulösa" klor vars yta är slätare med insänkta porer.
  • Huvud och ryggsköld släta med insänkta porer. Oftast tydligt brun färgton.

Flodkräfta

Flodkräfta.Förstora bilden

Flodkräfta. Illustration av Jakob Robertsson/Typoform.

  • En rad med små taggar längs gränsen mellan huvud och ryggsköld. Känn med fingret!
  • Mörka, enfärgade klor med mörkt "tumgrepp", ofta med en röd vårta.
  • Långa, mandelformade klor med riklig förekomst av vårtor och taggiga utskott.
  • Huvud och ryggsköld mörka, ofta svartaktiga, med vårtor och taggiga utskott.

Känn igen arten

Signalkräfta.Förstora bilden

Signalkräfta. Illustration av Jakob Robertsson/Typoform.

Svenska fynd

Signalkräftor finns vid omkring 4 000 lokaler, huvudsakligen i Götaland och sydöstra Svealand. Men genom olagliga utsättningar förekommer den också i nordvästra Svealand och i ett fåtal vatten i Norrland. I Hjälmaren och Vättern finns bestånd av signalkräfta som är fiskbara för yrkesfisket.

Den olagligt utsatta populationen som tidigare fanns på Gotland har utrotats.

Rapportera fynd

Om du hittar vad du misstänker är ett fynd av arten kan du rapportera det i Rappen.

Hur lever de?

Signalkräftor lever på steniga bottnar i sjöar, dammar och vattendrag. De kan gräva djupa hålor i branta strandkanter där det finns gott om rötter och andra gömställen. De är allätare och livnär sig på bland annat insektslarver, musslor, snäckor, fiskrom och vattenväxter.

Signalkräftor tycks vara relativt stationära och rör sig sällan mer än drygt fem hundra meter per år, men de kan vandra iväg vid störningar.

Vid fortplantningen under hösten bär honan 200 till 400 ägg under bakkroppen fram till nästa sommar. Ägg som överlevt kläcks då direkt som små kräftor.

De stannar nära honan tills de växt och ömsat skal två gånger. Därefter börjar de unga kräftorna leva mer solitärt. En signalkräfta kan bli upp till 20 år gammal.

Signalkräftor blir könsmogna när de är mellan två och sex år gamla, beroende på var i landet de finns.

Det är en sötvattenskräfta, men de klarar av att leva i brackvatten som har upp till 20 promilles salthalt. Även varma temperaturer tolereras, upp till 33 grader.

Sträckor på över en kilometer (uppströms) under ett år har observerats i Finland och England. De kan även vandra på land.

Hur kom de hit?

Nordamerikanska signalkräftor planterades ut avsiktligt i svenska sjöar och vattendrag 1960. Avsikten var då att ersätta inhemska flodkräftor som sedan 1907 minskat i antal på grund av kräftpest. Det man inte visste då var att man även introducerade en ny typ av kräftpest som signalkräftan bär på.

Möjliga effekter

Signalkräftor som importerades från Nordamerika och sattes ut i svenska vatten under 1960-talet var kroniska och motståndskraftiga bärare av en ny stam av kräftpest.

Kräftpest är en parasitisk svampsjukdom som överförs mellan kräftor via
sporer som sprids i vattnet. Kräftpest är alltid dödlig för flodkräftor.

Trots att signalkräftor har hög motståndskraft mot kräftpest kan de drabbas vid ogynnsamma förhållanden. Kräftornas immunförsvar är redan belastat vilket gör dem känsliga för stressande förändringar i miljön, som till exempel ändrade vattentemperaturer eller att vattenkvaliteten försämras. Sjukdomen spelar troligen en roll i de kraftiga svängningarna och de minskade fångsterna av signalkräfta de senaste tio åren.

Den svenska flodkräftan (Astacus astacus) har av flera anledningar minskat med 97 procent de senaste hundra åren och är nu klassificerad som akut hotad.

Olagliga utsättningar av signalkräftor är det största hotet mot flodkräftan idag.

Hindra spridning i svenska vatten

Fiske och handel med signalkräfta

Se sidan Signalkräfta - regler för fiske och hantering.

Underlag för förvaltning

Havs- och vattenmyndigheten beställer varje år uppdaterade underlag om fisk- och skaldjursbestånden i hav och sötvatten (resurs- och miljööversikt). Underlaget tas fram av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och presenteras från och med 2023 i digital form på www.fiskbarometern.se.

Publicerad: 2015-12-03
Sidansvarig: Webbredaktion