Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Ny HaV-rapport om den unika och hotade harren i Bottniska viken

Ny HaV-rapport om den unika och hotade harren i Bottniska viken

I Bottniska viken finns unika bestånd av fiskarten harr som anpassat sig till det bräckta vattnet i Östersjön. Men bestånden bedöms i dag som akut hotade.

Havs- och vattenmyndigheten, HaV, publicerar nu en ny rapport om harren i Bottniska viken.

- Flera insatser krävs för att öka kunskapen om harren i Östersjön och för att kunna bevara och stärka beståndet, säger Sofia Brockmark på HaV.

Rapporten "Harr i Bottniska viken – en kunskapssammanställning" har tagits fram av SLU, Institutionen för akvatiska resurser, på uppdrag av HaV. Den innehåller en översikt över beståndets utbredning, status och hur den exempelvis samverkar med andra fiskarter i området. Rapporten ger också förslag på hur man kan förbättra situationen för harren i Östersjön.

-Underlaget till rapporten och förslag på insatser har tagits fram i samråd med berörda länsstyrelser och experter vid svenska och finska myndigheter. Vi hoppas att sammanställningen stimulerar till engagemang och konkreta åtgärder på regional och lokal nivå, säger Sofia Brockmark, utredare på enheten för biologisk mångfald på HaV.

Harr (Thymallus thymallus) är spridd över stora delar av centrala och norra Europa österut till Uralbergen. Harren lever främst i älvar och åar samt i sjöar. I Östersjöregionen finns harren främst i norra delarna av Finland och Sverige, huvudsakligen i havsområdena Bottenviken och Kvarken. Den förekommer även i några få områden söder om Dalälven, främst i Vättern och i Klarälvens vattensystem. Under 1900-talet fanns harr även i fler sjöar i Motala ströms vattensystem samt i Lagan.

Anpassning till bräckt vatten

Delar av harrbeståndet i Bottniska viken leker i havet och växer upp där vilket är en unik anpassning till det bräckta vattnet. Delar av beståndet vandrar upp och leker i älvar och åar för att sedan återvända till havet på samma sätt som lax och öring gör. Trakten kring Hudiksvall tros vara en ungefärlig sydgräns för kustharr i Sverige.

Det mesta tyder på att kustharrens utbredning minskat längs den svenska ostkusten. Kraftigast tycks minskningen vara på den finska sidan av Bottniska viken och söder om norra Kvarken på den svenska sidan. På finska sidan anses kustharr vara på gränsen till utrotad. Finska vilt- och fiskeristyrelsen (numera LUKE) har till och med startat en kampanj på sociala medier för att få in rapporter om enstaka fångster och observationer av harrar på kusten, säger Alfred Sandström, forskare vid Institutionen för akvatiska resurser, SLU.

En intervjuundersökning gjord i mitten på 2000-talet av fiskare längs svenska ostkusten visade att fiskarnas uppfattning var att kustharren minskat mycket kraftigt och att minskningen började redan på 1980-talet. Innan dess var den vanligt förekommande i yrkesfiskets fångster. Under perioden 1900−1950 fanns ett betydande fiske på harr som nu helt har försvunnit. År 1930 fångades nästan 2 ton (1918 kg), åren 1968−69 1 ton medan den rapporterade fångsten under senare år sällan överstigit 10 kilo

Harr är en av de mest populära fiskarterna bland sportfiskare men det finns i dag inga uppgifter om hur stora fångsterna är.

- Den stora bristen på kunskap och statistik om harren i Bottniska viken gör det svårt att bedöma hur mycket arten minskat och vad som orsakat minskningen. Tänkbara förklaringar som diskuteras i rapporten är problem med vandringshinder och försurning i vattendragen samt ökad konkurrens och predation i kombination med klimatförändringar och för hårt fiske i kustmiljön, säger Alfred Sandström.

Förslag till insatser

HaV-rapporten innehåller också ett antal förslag på hur kunskapen om hur harren i svenska vatten kan öka, med fokus på den unika kustharren i Bottniska viken. Ett konkret exempel är att använda de smoltfällor som används i lax- och öringförvaltningen även för harr.

- Vi behöver öka kunskapen genom att kartlägga vilka delområden och vattendrag som i dag har genetiskt unika bestånd av kustharren samt vilken utbredning och vandringsmönster som dessa har. Det är också viktigt att se vilka förutsättningarna är för att harren ska kunna återetableras i områden den funnits i tidigare, att bättre förstå kustharrens ekologi, vad den äter och i vilken mån den är föda åt andra arter som t ex säl och sjöfåglar, säger Sofia Brockmark.

- Fiskets påverkan på beståndet behöver också undersökas. Och, kanske viktigast av allt, vi behöver förbättra miljön där harren finns i dag, exempelvis genom att ta bort vandringshinder eller förbättra lekmiljöerna.

FAKTA. Vuxen harr (Thymallus thymallus) är lätt att känna igen, främst på den stora ryggfenan som skimrar i många färger, bland annat rött och blått. Den röda färgen på hanarnas ryggfena förstärks dessutom i samband med leken. Kroppsformen är slank och långsträckt. På ryggen är harren mörk, nästan svart, på sidorna av kroppen varierar färgen från blyertsgrå till silver. Unga fiskar är oftast lite mer silverfärgade än de äldre. I likhet med andra laxfiskar har harren en liten så kallad fettfena på ryggen en bit bakom den stora ryggfenan. Harren har också karaktäristiskt stora och utstickande bröstfenor. När den är riktigt färsk har harr en svag lukt av timjan vilket är ursprunget till artens vetenskapliga namn.

Här kan du läsa rapporten "Harr i Bottniska viken – en kunskapssammanställning"

För mer information kontakta:

Sofia Brockmark, utredare, enheten för biologisk mångfald, Havs- och vattenmyndigheten, tfn 010-698 65 81, mobil 076-538 62 81, e-post sofia.brockmark@havochvatten.se

Alfred Sandström, forskare, enheten för stora sjöar, Institutionen för akvatiska resurser, SLU, tfn010-4784241, e-post alfred.sandstrom@slu.se

Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Sidansvarig: Webbredaktionen