Stenkrabba | Cancer irroratus
Stenkrabba är en främmande art som förekommer i Sverige. Arten är potentiellt invasiv.
Fakta
- Latinskt namn: Cancer irroratus
- Svenskt namn: stenkrabba
- Organism: kräftdjur
- Livsmiljö: Marin
- Ursprung: Nordamerikas ostkust
- Potentiellt invasiv: Ja
- Första fynd i Sverige: 2019
- Risk för att vara invasiv i Sverige (riskklass): 5 - mycket hög risk
- Ansvarig myndighet: Havs- och vattenmyndigheten
- Artfakta: Om Stenkrabba i Artdatabanken
Arten är lik vår inhemska krabba eller krabbtaska och relativt stor. Den trivs främst på hårdbotten men lever även på botten av sten och grus, samt sand- eller mjukbotten. Arten har inte visat sig fortplanta sig i svenska vatten.
Hur känns de igen?
Stenkrabban är som vuxen något mindre än krabbtaskan, och som vuxen blir max 45–80 mm lång (hona och hane) och 140 mm bred ryggsköld (hane).
Foto: Matz Beggren
Färgen på ryggskölden hos levande krabbor är gulaktig med mörkt purpur- eller bruntonade prickar, som blir rödaktiga på döda skal. Till skillnad från krabbtaska så är stenkrabbans ryggsköld på ovansidan tydligt granulerad och välvd med några svaga fåror, medan krabbtaskans ryggsköld är slät.
Stenkrabbans sidolober på ryggsköldskanten är dessutom svagt spetsiga på mitten och varje lob bildar en oregelbunden femhörning, tillskilland mot krabbtaskans jämnt rundade kantlober. Klobenets tredje led mot klosaxen har en vass tagg på insidan mot klosaxen och en mindre trubbig på ovansidan. Första gångbensparet är längre än klobensparet och når också utanför ryggskölden.
Svenska fynd
Första fyndet är utanför Kullen i södra Kattegatt, april 2019 och fångades i en kräfttina på 27 meters djup.
Rapportera ditt fynd
Om du hittar krabbor som ser annorlunda ut ska du rapportera in fyndet genom Rappen. Det kan till exempel vara en ovanlig skalfärg, ryggsköldskant och/eller benlängd. När du rapporterar in fynd hjälper du oss att få kontroll på eventuell utbredning av arten.
Hur lever de?
Stenkrabban är marin och lever från strandzonen till 750 meters djup på alla typer av bottnar.
Arten lever i kallvatten och halvtempererat vatten och kan vandra ner till större djup om det blir för varmt på grunda bottnar. Fortplantningen gynnas av en salinitet på 25–35 psu och temperatur på 13–25 ⁰C.
Som föda föredrar stenkrabban musslor och snäckor samt andra kräftdjur.
I dess ursprungsområde i nordamerikanska vatten blir stenkrabban ofta undanträngd genom konkurrens från den amerikanska hummern (Homarus americanus) och en större krabba på ostkusten, Jonah crab (Cancer borealis) som också trivs på sten-grusbotten. Då återfinns stenkrabban i dessa områden på sand eller mjukbotten.
Den är numera etablerad i de västra fjordarna på Island med goda populationer varför ett visst fiske efter krabban sker. Där breder den ut sig på sedimentbottnar.
Hur kom de hit?
Arten har planktoniska larver så det är troligt att stenkrabban kan komma till Sveriges kust genom barlastvatten från fartyg. Unga små krabbor kan också sätta sig på ojämnheter på fartygsskrov och på dessa två sätt spridas långa vägar. Men minst lika troligt är att vuxna djur kan komma från handel med levande krabbtaska och släpps ut, eftersom svensk handel med Island för in levande krabbtaska.
Möjliga effekter
På Island har stenkrabban inga naturliga konkurrenter som hummer och havskräfta och har därför kunnat etablera sig på sedimentbottnar. Det är svårt att säga hur den kan påverka andra arter i Sverige genom konkurrens med havskräfta på mjukbottnar och hummer på hårbottnar, eller med andra kräft- och fiskarter. Arten är en dörrknackarart för Skagerack och Kattegatt varmed dess effekter på biologisk mångfald och ekosystemet bedöms som mycket hög risk.
