Dela sidan på Facebook Dela sidan på Twitter Skicka e-post

Dumpning

Enligt miljöbalken är det förbjudet att dumpa avfall inom Sveriges sjöterritorium eftersom det kan skada vattenmiljön.

Länsstyrelsen och Havs- och vattenmyndigheten kan ge dispens för dumpning i vatten om det kan ske utan att människors hälsa och miljön riskerar att skadas. Från och med 1 februari 2014 prövar länsstyrelsen de flesta dumpningsärendena.

Foto: Martin Almqvist/Azote

Enligt Miljöbalken,15 kap 31 §, är det förbjudet att dumpa avfall inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. Även internationella konventioner som Londonkonventionen och Londonprotokollet samt regionala konventioner som Oslo-Pariskonventionen (OSPAR) och Helsingforskonventionen (HELCOM) innehåller bestämmelser om förbud mot dumpning. Sverige är part i alla dessa konventioner och måste därför följa deras regler.

Havs- och vattenmyndighetens och länsstyrelsens ansvar

Havs- och vattenmyndigheten och länsstyrelsen handlägger ärenden och sköter remissbehandlingen samt beslutar om dumpningsdispens. Mark- och miljödomstol kan besluta om dispens om frågan har samband med en ansökan som domstolen prövar.

Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för ärenden som avser dumpning i Sveriges ekonomiska zon eller om dumpningsplatsen ligger på gränsen mellan flera länsstyrelser. Länsstyrelsen ansvarar för alla övriga ärenden

Negativa effekter av dumpning

Grumling som uppstår vid själva dumpningstillfället anses allmänt inte vara något större problem för djur och växter, men om det finns föroreningar bundna till partiklar så kan grumling innebära att föroreningar sprids i vattenmassan. Exempel på föroreningar är olika tungmetaller och stabila organiska miljögifter. En annan negativ effekt av dumpning är sedimentation av till exempel muddermassor på fel ställen, något som kan innebära försämrade livsförhållanden för de växter och djur som lever där. Dumpning kan också leda till övergödning av omkringliggande områden. Övergödningen orsakas av tillskott av kväve, fosfor och organiska ämnen.

Dispens i undantagsfall

För att undvika negativa effekter av dumpning bör avfallet i första hand ska tas om hand på land. Det kan dock finnas speciella situationer där det ändå är bättre att dumpa avfallet i vatten, exempelvis:

  • att det saknas bra alternativ för landdeponering eller återvinning
  • att kostnaderna vid landdeponering skulle bli orimligt höga
  • att deponering på land kan skada människors hälsa

I särskilda fall finns det möjlighet att få dispens hos länsstyrelsen eller Havs- och vattenmyndigheten. Besluten kan överklagas till mark- och miljödomstol enligt 19 kap 1§ tredje stycket miljöbalken. Länsstyrelsen eller kommunen sköter tillsynen av dumpningsärenden. Fast avfall får sällan dispens eftersom det oftast är lätt att lägga upp på land. Muddermassor kan dock vara svåra att transportera och då kan en dispens vara det bästa alternativet. Dumpning är aldrig en permanent lösning, på sikt är strävan alltid att avfallet ska återvinnas eller tas om hand på annat sätt på land.

Viktigt för möjligheten att få dispens är att dumpningen av avfall inte negativt påverkar möjligheten att uppnå något av de 16 miljökvalitetsmål som riksdagen har beslutat om. Målen giftfri miljö och hav i balans samt levande kust och skärgård bör särskilt beaktas. 

Vad vill man dumpa?

Det är svårt att kortfattat definiera begreppet avfall, men övergripande kan vi säga att det innefattar allehanda rester som anses sakna bruksvärde för den som vill göra sig av med avfallet. Detta betyder att även rena muddermassor, sten och snö kan vara avfall.

De allra flesta ansökningar om dumpning handlar om muddermassor från underhållsmuddring av hamnar. Muddermassor från hamnar är ofta förorenade med tungmetaller, organiska tennföreningar (bland annat TBT) som tidigare fanns i båtbottenfärger och förbränningsrelaterade substanser som PAH. Även ansökningar om dumpning av annat avfall förekommer, till exempel snömassor under vintern och fartygsvrak.

Acceptabla dumpningsplatser

I normala fall krävs att dumpningsplatsen består av en så kallad ackumulationsbotten (ofta en djuphåla) för att dumpade massor inte ska föras bort av havsströmmar eller genom vågrörelser utan stannar kvar så att det inte kan skada djur och växter. Rena muddermassor av sand ska däremot spridas ut på grunt vatten inom den dränkta strandzonen så att sanden kan ingå i det stranddynamiska system som genom vågverkan bygger upp och bevarar stranden. Grunda bottnar som är viktiga för fiskets fångstplatser eller lekområden och transportbottnar får inte användas för dumpning. Ackumulationsbottnar återfinns på olika djup beroende på om det ligger i öppet hav eller inne i områden skyddade av öar och land. I det förra fallet kan vattendjup på över 50 meter krävas medan det, i de senare fallet, kan räcka med vattendjup på 15 meter.

Dumpning under oktober till mars/april

För att minimera dumpningens påverkan på livet i haven tillåts normalt dumpning endast under månaderna oktober till mars/april. Dumpning av massor bör inte ske under april till augusti då fisken leker. Dumpningsarbeten bör genomföras under en så koncentrerad tid som möjligt.

Rapportering av utförda dumpningar

Länsstyrelserna är tillsynsmyndigheter och har därför behov av vissa uppgifter. De här uppgifterna behövs också av Havs- och vattenmyndigheten, som enligt internationella överenskommelser, måste skicka sammanställningar till internationella organisationer.

Publicerad: 2014-02-14

Sidansvarig: Anders Skarstedt