Dumpning och hantering av snö - frågor och svar

Dumpning av avfall från land till vattenområden är förbjudet enligt miljöbalken men det finns möjlighet att i enskilda fall söka dispens från förbudet. Dispens får bara ges, om det kan ske utan olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Syftet med vägledningen är att få en enhetlig tillämpning av regler kring dumpning och dispenser när det gäller dumpning av snö. Vägledningen ska också underlätta för länsstyrelser, kommuner och övriga intressenter vid frågor om när snö kan anses vara ett avfall. I vägledningen ingår också råd för hur beslut om dispens från förbudet att dumpa avfall till vatten kan utformas.

Under vinterhalvåret sker snöröjning (plogning) av våra vägar. Snö som inte läggs som vallar, forslas vanligtvis till uppläggningsplatser. Kommunerna har hand om snöröjning på stadsgator, cykelvägar och liknande ytor medan Trafikverket ansvarar ofta för genomfartsleder och större nationella vägar.

På många ställen runt om i landet läggs snö på särskilda uppläggningsplatser på land. Ibland kommer det mycket snö på kort tid och uppläggningsplatserna räcker inte till. Det kan också vara så att det för vissa verksamheter (t.ex. hamnar) inte finns möjlighet till att ha snöuppläggningsplatser där den smälta snön kan tas om hand i mark. I nämnda fall kan behov av att dumpa snö från land till vattenområde uppkomma. Behovet av att dumpa snö är vanligast i större städer. Vanligen sker dumpning genom att ett fordon tömmer snön till havet, sjön eller vattendraget direkt från kaj.

Snö bör i så stor utsträckning som möjligt läggas upp på mark i närområdet för smältning. Den smälta snön med innehåll av partiklar med mera tas omhand i jorden på naturligt sätt. Kommuner, verksamhetsutövare med flera, bör se till att snöuppläggningsplatser finns i tillräcklig omfattning.

Uppläggning som innebär att avledning sker till kombinerat dagvattensystem (det vill säga spill- och dagvatten i samma ledning) bör undvikas, då det är onödigt att belasta det kommunala avloppsreningsverket med extra flöden.

Det finns exempel på alternativa sätt i Sverige och utomlands att hantera snömassor förutom att lägga upp i högar på land. Några av exemplen är i praktiskt bruk medan andra är i försöksstadiet. Dessa är:

• Magasinering för tillverkning av fjärrkyla.
• Med fjärrvärme smälta snö.
• Anslutning av uppläggningsplatsen till en sedimenteringsdamm, där snövattnet passerar en oljeavskiljare innan det släpps till mark.
• Användning av snösmältningsmaskiner.
• Använda värmen från avloppsvatten för att smälta snö.
• Snösmältningsanläggning på pråm, med efterföljande rening av smältvattnet från partiklar, olja och metaller.

Havs- och vattenmyndigheten anser att vid bedömning av alternativa sätt att hantera snö, jämfört med dumpning, ska de olika alternativens samlade miljöpåverkan bedömas. Alla relevanta miljöaspekter bör beaktas som till exempel utsläpp till luft (från transporter etc.), utsläpp till vatten (även att inte öka flöden till avloppsreningsverken), buller, slitage på vägar samt energiförbrukning.

Snö som faller till mark dvs. nysnö är ren och inte i sig avfall. Snö som röjs bort genom att den plogas eller på annat sätt förs åt sidan i direkt anslutning till snöfall för att göra vägar framkomliga är inte heller avfall. Bortforsling (kvittblivning) av snö däremot, innebär att snö som samlats en tid (t.ex. på uppläggningsplats eller vid en väg) körs iväg med fordon.

Den snö som behöver forslas bort med något fordon är ett avfall enligt definitionen i 15 kap. 1 § miljöbalken eftersom syftet är att göra sig av med den. Snömassor som lagras i trafik och stadsmiljö kommer med tiden bli förorenad och då behöver miljöaspekter beaktas vid kvittblivningen.

Att dumpa avfall (göra sig av med) från land till vattenområden är förbjudet enligt 15 kap. 27 § miljöbalken. Det finns möjlighet att få dispens från förbudet med stöd av 15 kap. 29 § miljöbalken. Kravet är att dumpning sker ”utan olägenhet för människors hälsa eller miljön”.

De fall när snödumpning till vatten kan accepteras är när snöuppläggningsplatser inte räcker till och när snön som uppkommer i sådana fall därför måste forslas bort. Det kan också finnas vissa verksamheter som inte har möjlighet att ha snöuppläggningsplatser inom sin fastighet eller i närområdet. I dessa fall är det inte miljömässigt rimligt med långväga transporter som innebär utsläpp till luft, jämfört med en nära dumpning av snö. Snön får dock inte vara förorenad, se avsnitt ”När är snön förorenad”.

Uppläggning av snö är en miljöfarlig verksamhet i enlighet med 9 kap. 1 § miljöbalken och det är oftast kommunen som är tillsynsmyndighet. De allmänna hänsynsreglerna som t.ex. val av lämplig plats ska följas.

Tidigare, före 1 januari 2017, har uppläggning av snö inte setts som en ”anläggning” eller deponi då lagringen av snö är kortvarig och upplägget inte sker på en särskild iordningställd plats. Efter den 1 januari 2017 har begreppet ”anläggning” tagits bort från flera koder ur 29 kap. i miljöprövningsförordningen. Läs mer om de reglerna på Naturvårdsverkets hemsida; Regler kring uppläggning av snö på land.

Snö är regnvatten i fast form och nysnö är inte förorenad. Snö som ligger kvar på mark kommer med tiden att förorenas genom atmosfäriskt nedfall, föroreningar från trafik och samhälle samt från halkbekämpning. Källorna till föroreningar i snön är trafikavgaser, slitage från fordon (däck, bromsar etc.), slitage av ytbeläggningen på vägar, atmosfärisk deposition, diffust läckage (till exempel koppartak, galvade ytor), spill samt halkbekämpning (sand, salt).

Föroreningsgraden påverkas av var snön har legat (bostadsområde, vägar), mängd och typ av trafik, halkbekämpningsmedel och den tid som snön har legat på platsen. Det finns likheter mellan snö och dagvatten, men en skillnad är att föroreningarna med tiden kan ackumuleras i snön. Vanliga ämnen i förorenad snö är metaller, PAH (polyaromatiska föreningar) och partiklar. Föroreningarna finns huvudsakligen i partiklar.

Undersökningar finns av föroreningsinnehåll i snömassor från uppläggningsplatser för snö, sedimentprover från snö och resultat från recipientundersökningar, se ovan nämnda referenser. Snömassor består till ca 99 procent av vatten och ca 1 procent av sten. Av stenmaterialet är huvuddelen ganska grovt (> 0,2 mm), sedimenterar relativt snabbt och motsvarar ungefär sand till innehållet. Resterande partiklar (< 0,2 mm), innehåller högre metallhalter än det grova materialet men i jämförelse med exempelvis sediment i Mälaren är dock halterna lägre i dessa partiklar.

I förorenad snö, kan halterna av följande ämnen vara förhöjda; suspenderade ämnen, PAH och metaller som t.ex. kobolt, krom, koppar, mangan, nickel, bly och zink samt alifatiska kolväten (C16-35). I snö som är förorenad ser pH ut att öka. Det finns exempel på en ökning från pH 4,3 till 7,6. Regn har normalt pH ca 5,6.

Flera av de metaller som kan finnas i förhöjd halt i snö är ämnen som ingår vid bedömningen av miljökvalitetsnormen för kemisk ytvattenstatus eller särskilda förorenande ämnen som ingår i den ekologiska statusen, se Havs- och vattenmyndighetens föreskrift HVMFS 2019:25 om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten. För flera av metallerna gäller angivna värden som biotillgängligt i vattenförekomsten. I smältvatten från snö är dock flertalet av metallerna i partikelfas.

Risken för att överskrida nivåer för särskilda förorenande ämnen eller överskrida gränsvärde för kemisk ytvattenstatus eller påverka status negativt i vattenförekomsten på grund av snödumpning bedömer myndigheten i allmänhet som liten. Däremot ska hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken beaktas med bedömning av totala mängden föroreningar, försiktighetsåtgärder m.m.

I förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten finns gräns- och riktvärden för olika parametrar. Havs- och vattenmyndigheten har haft ett uppdrag att göra en översyn av denna förordning och dess miljökvalitetsnormer och har till regeringen lämnat en utredning med förslag till ändring. Havs- och vattenmyndigheten gör samma bedömning här om risken för effekten på status med mera, som ovan.

Havs- och vattenmyndigheten bedömer att de ämnen som tillförs vattenområden med dumpad snö utgör en begränsad mängd av de ämnen som tillförs totalt sett. Tillförsel kommer huvudsakligen från avrinning uppströms, luftdeposition, dagvatten (regnvatten, smältvatten, framträngande grundvatten) och utsläpp från avloppsreningsverken samt från bräddningar på avloppsledningsnäten.

Det är inte möjligt att ange exakt när snö betraktas som förorenad. Ett flertal faktorer påverkar såsom beskrivits i avsnittet, Vad kan snö innehålla. Det är dock önskvärt att bortforslandet för dumpning efter t.ex. kraftigt snöfall sker relativt omgående så att inte stora mängder av gammal förorenad snö dumpas till recipient. Rimlig tid för att bortforsling ska hinna ske kan i normalfallet bedömas vara en vecka, i vissa fall kan eventuellt två veckor behövas. Dispens från dumpningsförbudet kan i dessa fall vara acceptabelt om vattenområdets kvalitet inte omöjliggör detta. Dock ska alltid förstahandsalternativet vara att snön läggs upp på mark i närområdet för smältning.

Om man har synpunkter på snöuppläggning inom staden är det kommunen som ska kontaktas, de har tillsynen över gaturenhållning. På de stora lederna är det normalt Trafikverket som sköter snöröjningen och som kan kontaktas vid frågor. Om det uppstår någon olägenhet på grund av dumpning, som inte förutsågs vid dispensprövningen, kan den myndighet som har meddelat dispensen, vanligtvis länsstyrelsen, meddela ett föreläggande för att avhjälpa detta. Samma myndighet kan också återkalla dispensen om ett villkor för denna eller ett föreläggande enligt ovan inte följs (15 kap. 29 § andra stycket miljöbalken). Tillsynsansvaret för dumpning av snö (som en del av den kommunala avfallshanteringen) ligger dock på kommunen som även i andra fall än ovan kan meddela föreläggande om åtgärder och till och med förbjuda dumpningen (26 kap. 3 och 9 §§). Kommunens beslut kan överklagas till länsstyrelsen. Ansökningar om dispens från förbudet att dumpa snö från land till hav, sjö eller vattendrag ska hanteras av länsstyrelsen som är prövningsmyndighet. Om det skulle vara så att dumpning kan komma ifråga inom områden som berör flera län är det Havs- och vattenmyndigheten som är prövande myndighet och som ska kontaktas. För övergripande information kan man kontakta Havs- och vattenmyndigheten som ska ge vägledning i frågor som gäller dumpning av avfall till vatten.

I första hand ska bortforslad snö läggas upp på mark i närområdet för smältning. Den smälta snön med innehåll av partiklar m.m. tas omhand i jorden på naturligt sätt. Uppläggning som innebär att smältvatten avleds till det kombinerade dagvattensystemet bör undvikas.

Dispens bör kunna ges för dumpning av snö från land till vatten och vid något av följande förhållanden:

• Kraftigt eller frekventa snöfall
• När snöupplag på land är fulla
• När snöuppläggningsplats saknas och avståndet till möjlig plats är långt

Det är dock önskvärt att bortforslandet sker relativt omgående så att inte stora mängder av gammal förorenad snö dumpas till recipient. Rimlig tid för att bortforsling ska hinna ske kan i normalfallet vara en vecka, i vissa fall kan eventuellt två veckor behövas.

Snöröjning av broar där snön oftast plogas direkt ner i vatten anser Havs- och vattenmyndigheten inte ska omfattas av dumpningsförbudet eftersom det inte är fråga om kvittblivning på sådant sätt att snön blir att betrakta som ett avfall. Dessutom är ytan på bron begränsad och det är inte möjligt att under längre tid bygga upp stora mängder snö på bron.

Bedömning

Frågor som ska beaktas vid bedömning om dumpningsdispens kan medges är bland annat följande:

• Varför behöver dumpning ske?
• Finns det alternativa sätt att hantera snömassorna?
• Finns alternativa ställen att dumpa snön?
• Är recipienten av tillräcklig storlek och hur sker utblandning?
• Kan miljökvalitetsnormer riskera att inte kunna nås, kan någon kvalitetsfaktors status försämras?
• Finns det skyddade områden i eller nära dumpningsplatsen?
• Lämplig period som dumpning kan ske utan att störa fisklek etc.

Rekommendation – beslut om dispens

I en dispens ska det anges vad som ska dumpas och vilken mängd. Dessutom ska tid för dispensens giltighet anges, liksom platsen och sättet för dumpningen. Detta följer av 63 § avfallsförordningen.

Det kan vara motiverat med fleråriga dispenser. Finns det särskilda skäl kan en femårig dispens från förbudet att dumpa snö vara acceptabel. Anledningen till att perioden för dispens inte bör vara för lång är med tanke på utveckling av alternativ snöhanteringsteknik.

Vid dumpningen ska det säkerställas att inget annat större material eller ämnen från mark och ytor följer med snön.

Rapportering/kontrollprogram

Rapport bör lämnas årligen till tillsynsmyndigheten (miljökontoret hos kommunen) om vilken volym snö som har dumpats och när dumpning har utförts.

Vid dumpning av en total årlig volym om mer än 100 000 m³ till en vattenförekomst bör kontrollprogram tas fram. Kontrollen bör bland annat omfatta provtagning av smält snö och kontroll av recipient. Kontrollprogrammet bör upprättas i samråd med tillsynsmyndigheten. Om recipienten är känslig eller om andra skäl finns, kan kontroll behöva ske även vid volymer mindre än 100 000 m³ per år.

Åtminstone följande parametrar bör analyseras: koppar, zink, bly, nickel, krom, kadmium, oljeindex, suspenderade ämnen, PAH 16, klorider samt pH. Analys av metaller bör göras både på filtrerade och ofiltrerade prover.

Provtagning ska utföras på ett representativt sätt. Provtagning kan utföras i samband med dumpning av snö och med notering om varifrån snön kommer.

Provtagningsteknik

Följande provtagningsteknik, som Sweco tagit fram (2006) efter uppdrag av Trafikkontoret i Stockholms stad, kan vara lämplig.

• Vid provtagningen använd ett 1 meter långt cylindriskt plaströr i PEH-plast (Ø 10 cm)
• Pressa ned röret med öppningen nedåt genom snön på lastbilsflaket.
• Vid varje provtagning ta snöprov på minst tio ställen på lastbilsflaket till ett samlingsprov som placeras i en plasthink.
• Proverna placeras svalt (ca 15ºC) och mörkt för att smälta. Normalt tar smältning ca 32-48 timmar.
• Slamma upp vatten och sediment i hinken och lösningen får sedimentera i 30 sekunder innan snövattenfasen överförs i flaskor enligt laboratoriets anvisningar. Snövattenfasen som analyseras bedöms med denna metod innehålla fina partiklar <0,2 mm.

Handläggning

Prövningsmyndigheten får ta ut en avgift för att handlägga ansökan om dispens från dumpningsförbudet, se 7 kap. 10 § förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Ansökan om dispens ska remitteras till tillsynsmyndigheten.

Beslut från länsstyrelsen om dispens för dumpning ska skickas till Havs- och vattenmyndigheten.

Lagar och regler

• I 15 kapitlet 1 § miljöbalken, definieras avfall som "varje föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.”
• I 15 kapitlet 27 § första stycket miljöbalken anges, "Avfall får inte dumpas eller förbrännas inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. På eller över det fria havet får avfall inte heller dumpas från eller förbrännas på svenska fartyg eller luftfartyg. Avfall som är avsett att dumpas i eller förbrännas på det fria havet får inte föras ut ur landet eller ur den ekonomiska zonen.”
• I 15 kapitlet 29 § första stycket miljöbalken anges, att dispens kan ges i det enskilda fallet från förbudet mot dumpning i 27 § första stycke om ”avfallet kan dumpas utan olägenhet för människors hälsa eller miljön.”
• I 15 kapitlet 29 § andra stycket miljöbalken anges, ”den som har gett en dispens enligt första stycket får
  • 1. förelägga den som har fått dispensen att avhjälpa en olägenhet som uppkommer genom dumpningen, om olägenheten inte förutsågs när dispensen gavs, och
  • 2. återkalla dispensen, om ett villkor eller en föreskrift som gäller för dumpningen inte följs eller om en olägenhet som avses med ett föreläggande enligt 1 inte avhjälps”.
• I 63 § första stycket avfallsförordningen (2011:927) anges att frågor om dispens från dumpningsförbud enligt 15 kap miljöbalken prövas av
  • 1. Havs- och vattenmyndigheten, om dispensprövningen avser dumpning i
    • a) Sveriges ekonomiska zon, eller
    • b) något av två eller flera alternativa områden, om områdena inte ligger inom ett och samma län, och
  • 2. länsstyrelsen i det län där avfallet avses att dumpas, om dispensfrågan inte ska prövas av Havs- och vattenmyndigheten enligt 1.
• I 63 § tredje stycket avfallsförordningen anges att länsstyrelsens beslut ska skickas till Havs- och vattenmyndigheten. Vidare framgår att dispensen ska "avse ett visst slag och en viss mängd avfall samt tiden, platsen och sättet för dumpningen."