Frågor och svar

I detta projekt finns det en särskild juridisk arbetsgrupp som ska identifiera nödvändiga författningsändringar. Detta innebär att artikelgrupperna tillsammans med jurister ska identifiera vilka författningar och lagar som kan behöva förändras för att Sverige ska kunna implementera förordningen.

Förordningen (EU) 2024/1991 om naturrestaurering är bindande i sin helhet och direkt tillämplig i alla medlemsstater, det finns således skyldighet för Sverige att uppfylla de restaureringsmål som fastställs i förordningen och som specificeras i de nationella restaureringsplanerna. Förordningen, gäller som svensk lag och innehåller bindande mål till år 2030, 2040 och 2050 för restaurering av ekosystem, naturtyper och arter.

Förordningen innehåller inte någon särskild skrivning om ekonomisk bestraffning eller viten. EU- kommissionen ska dock följa upp medlemsstaternas arbete, om kommissionen anser att framstegen är otillräckliga kan de, efter samråd med den berörda medlemsstaten, begära att medlemsstaten lämnar in en reviderad nationell restaureringsplan med kompletterande åtgärder.

Av artikel 258 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt framgår att om en medlemsstat underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt EU-rätten, inklusive förordningar som denna, kan kommissionen inleda ett förfarande mot medlemsstaten vid EU-domstolen där ett potentiellt utfall skulle kunna innebära vite eller ”ekonomisk bestraffning”.

Det finns inte någon mekanism för att flytta över ansvar till kommuner. Medlemsstaterna i EU är adressater för förordningen och hur staterna fördelat administrativt ansvar internt är upp till medlemsstaten.

Det är ännu inte helt klarlagt hur försämringsförbudet är tänkt att tillämpas, och vilken utgångspunkt som gäller. Denna fråga får vi återkomma till igen.

Finansieringsfrågan ska utredas av Naturvårdsverket, och kommer även att utredas till viss del i de olika artikelgrupperna. I dagsläget finns det inga särskilda medel kopplade till restaureringsförordningen, men detta kan ändras beroende på vad utredningarna kommer fram till.

Finansieringsfrågan ska utredas av Naturvårdsverket, och kommer även att utredas till viss del i de olika artikelgrupperna. I dagsläget finns det inga särskilda medel kopplade till restaureringsförordningen, men detta kan ändras beroende på vad utredningarna kommer fram till.

Finansieringsfrågan ska utredas av Naturvårdsverket, och kommer även att utredas till viss del i de olika artikelgrupperna. I dagsläget finns det inga särskilda medel kopplade till restaureringsförordningen, men detta kan ändras beroende på vad utredningarna kommer fram till.

Våtmarker ingår i artikel 4, och kan vara del av både limniska och kustnära ekosystem. Myrar kan vara våtmarker, men de kan också vara kopplade till fjäll-och skogsmiljöer.

Våtmarker ingår i artikel 4, och kan vara del av både limniska och kustnära ekosystem. Myrar kan vara våtmarker, men de kan också vara kopplade till fjäll-och skogsmiljöer.

"Gäddfabriker" måste inte klassas om en svämäng det beror på de specifika egenskaperna och huruvida den bidrar till de ekologiska funktionerna hos en naturlig svämäng.

Begreppet fritt strömmande vatten i Artikel 9 syftar på konnektiviteten längs hela vattendraget, vilket i många fall innebär en koppling från källan till havet eller till en sjö. Lokalt kan en sträcka vara FFR om all fisk kan passera upp samt att sediment kan passera nerströms. Åtgärder kan även fokusera på att återställa lokal konnektivitet inom ett avsnitt av ett vattendrag genom att ta bort ett lokalt hinder. Målet på 25 000 km avser den totala längden av floder som blir fritt strömmande i unionen. Fritt strömmande vatten definieras som vattensystem som främjar konnektiviteten (behov av spridning och fria passager) för vatten, sediment, näringsämnen, material och organismer inom vattensystemet och med omgivande landskap, i samtliga följande fyra dimensioner:

1. Longitudinell (konnektivitet upp- och nedströms)
2. Lateral (konnektivitet till svämplan och strandområden)
3. Vertikal (konnektivitet till grundvatten och atmosfär) och
4. Tidsmässig (beroende på flödenas säsongsbundenhet)

Åtgärder som vidtas uppströms en sjö och som förbättrar sjöns ekologiska status och vattenkvalitet kan indirekt räknas som bidragande till restaureringen av sjöarealen. Till exempel kan minskad tillförsel av föroreningar eller sediment från uppströms liggande områden vara avgörande för att förbättra förhållandena i sjön.

Fria vandringsvägar definieras indirekt som vattenvägar utan konstgjorda hinder som förhindrar arters naturliga spridning och migration. EU har tagit fram manualer för detta som vi kommer att använda för att göra beräkningar.

Frågan gällande obsoleta hinder eller statusförbättring – båda är möjliga vägar framåt för att nå målen i restaureringsförordningen. Fram till 2030 är fokus att ta bort de hinder som länsstyrelserna listat i barriärregistret och att uppnå en övergripande förbättring av statusen och konnektiviteten i flodsystemen.

Artikel 9 i naturrestaureringsförordningen om konnektivitet i floder kompletterar målen i vattendirektivet. Naturrestaureringsförordningen bygger på och stöder målen i Habitat- och Fågeldirektivet. Det finns vissa skillnader mellan NRF och vattendirektivet, där NRF ställer högre krav på vattenkvaliteten och vad som är godtagbara undantag för god status, exempelvis frågan om huruvida ett kraftigt modifierat vattendrag kan uppnå god ekologisk status eller inte.

Denna fråga har vi inte ett svar på i dagsläget, men vi arbetar med den.

Ostronbankar kan inkluderas i planen. Skaldjursbäddar, inklusive ostronbankar, omfattas av de restaureringsåtgärder som medlemsstaterna ska vidta enligt artikel 5.

De fria vattenmassorna är inte fokus i restaureringsförordningen, även om det utgör en omfattande marin livsmiljö. De fria vattenmassorna kan dock vara en livsmiljö för de listade arterna, som därför behöver förbättras, och dessutom påverkar tillståndet i de fria vattenmassorna livsmiljöerna på bottnarna. Många av de ”storskaliga” belastningarna påverkar de fria vattenmassorna i först. Det gäller till exempel tillförsel av näringsämnen och farliga ämnen.

De sju grupperna är inte listade efter prioritet. Grupp sju, mjuka sediment är till arealen den största marina livstypen. Anledningen till att den har en annan tidplan är att stora delar av dessa arealer inte omfattas av habitatdirektivet och att länderna därför behöver längre tid på sig för att skaffa grundläggande kunskaper.

Mjuka sediment är vanligt förekommande i många medlemsstaters havsområden och medlemsstaterna kan därför begränsa restaureringsåtgärderna, som genomförs gradvis, till en mindre andel av arealen i som inte är i gott tillstånd, förutsatt att detta inte hindrar uppnående eller bibehållande av god miljöstatus enligt Havsmiljödirektivet (2008/56/EG).

Sju grupper av livsmiljötyper omfattas:

1. sjögräsbäddar
2. makroalgskogar
3. skaldjursbäddar
4. maerlbäddar
5. bäddar av svampdjur, koraller och korallalger
6. hydrotermala öppningar
7. mjuka sediment

Arbetet med att ta fram planer för limniska och marina ekosystem samordnas i den mån det är möjligt på Havs-och vattenmyndigheten. Arbetsgrupper har kontinuerliga avstämningar när det är relevant, och ambitionen är att planerna tillsammans ska verka för en effektiv restaurering av ekosystemen – från källa till hav.

Vi är lite osäkra på vad som åsyftas med denna fråga. Arealerna tas fram av HaV, i vissa fall med hjälp av Länsstyrelsen.

Förordningen omfattar flera olika typer av ekosystem, både på land och vatten. Det är inte riktigt möjligt att göra en uppskattning av hur stor andel av landmassan eller vattenmassan som kommer att innefattas i planen ännu.

Frågan kring kommunal planering och annan fysisk planering är svår att svara på i dagsläget. Antagligen kommer förordningen innebära att perspektiv kring restaurering och bevarande av särskilda områden, habitat och livsmiljöer blir mer närvarande i den fysiska planeringen generellt. Det lokala, regionala och kommunala perspektivet är också en ”viktig ingrediens” i framtagandet av själva planen. Både Boverket och Sveriges Kommuner och Landsting är mer i framtagandet av planen.

För den nationella havsplaneringen kan förordningen leda till att nationella prioriteringar och avvägningar mellan olika intressen i Sveriges havsområden ändras för att vi ska kunna uppfylla målen i restaureringsplanen.

Sverige har inte fått några särskilda villkor i relation till vattenförekomster. Det är dock upp till varje medlemsland att ta fram en plan för hur förordningen ska implementeras.

Den historiska baselinen för marina livsmiljöer är inte satt än, men kommer troligen att gå längre bakåt i tiden än vissa andra ekosystem.

Hänsyn till kulturmiljöer är en naturlig del i framtagandet av planen då planen ska anpassas efter lokala och regionala aspekter, såsom kulturmiljöer och kulturarv. Miljöbedömningen lyfter också påverkan på kulturmiljöer som en aspekt. Det finns en potentiell konflikt mellan restaureringsåtgärder och bevarandet av kulturmiljöer/objekt, men det är också möjligt med synergier. Där det uppstår konflikter är det viktigt att vi försöker hitta lösningar tillsammans.

Kopplingen till klimatet är en central del i förordningen. Klimatförändringarna innebär ett hot mot flera ekosystem, naturtyper och arter, och planen ska utformas med detta i åtanke. Att restaurera ekosystem bidrar till EU:s mål för både begränsa klimatpåverkan (mitigering), exempelvis genom återställande av marker som kan leda till att ekosystemen kan ta upp och lagra mer kol, såsom åter-vätning av våtmark. och klimatanpassning. Medlemsstaterna ska planera restaureringsåtgärder strategiskt för att maximera deras effektivitet och bidra till att adressera klimatförändringsmål (begränsning och anpassning) samt förebyggande och kontroll av effekter från naturkatastrofer. I de nationella restaureringsplanerna ska medlemsstaterna identifiera synergier med klimatåtgärder, detta ska redovisas i en särskild sektion i de nationella planerna.

Medlemsstaterna ska samordna utarbetandet av planerna med kartläggningen av områden som krävs för att uppfylla nationella bidrag till målet för förnybar energi 2030 och, i förekommande fall, med utpekandet av accelerationsområden för förnybar energi.

Lokal, regional och nationell energiförsörjning, både i krisberedskap och för ett välfungerande samhälle är inget som direkt ingår i medlemsstaternas planer för naturrestaurering, det är däremot ett viktigt perspektiv som kommer att behandlas och diskuteras i viss utsträckning under framtagande och implementering av planen. Krisberedskap är en viktig samhällsfunktion, som blivit allt mer aktuell i en orolig värld. Detta perspektiv ska inte tappas bort i arbetet med restaureringsförordningen. Men, vi kan behöva göra avvägningar mellan vikten av att restaurera och återställa fritt strömmande vatten och förekomsten av småskaliga vattenkraftverk som skulle kunna fylla en funktion i en situation där det är nödvändigt. I vissa fall kanske det är den ekologiska konnektiviteten som behöver prioriteras i ett specifikt vattendrag och energiförsörjningen behöver lösas på annat håll.

Det kommer inte att ske något formellt samråd eller bli någon remiss för restaureringsplanen under detta år, istället hänvisas aktörer som har synpunkter till myndigheternas dialoger. Miljöbedömningen har gått ut på avgränsningssamråd till miljömyndigheter, ännu ett samråd kommer ske till hösten för själva miljöbedömningen av planen. Det kan komma att bli aktuellt med ett samråd under Regeringskansliets handläggning av planförslaget, men det vet vi i dagsläget inte.

Barnkonventionen, samt barn och unga som grupp nämns inte särskilt i själva förordningen, däremot finns allmänna formuleringar om offentlig delaktighet. Barn och unga utgör en del av "allmänheten" och kan mycket väl anses vara ”relevanta intressenter", då planen kommer att påverka dem. Planen kan generellt sett förväntas ha positiva effekter för barn och unga då det huvudsakliga syftet är att återställa skadade ekosystem. Frågan om en vidare inkludering av allmänheten, däribland barn och unga har diskuterats inom projektet. Anledningen till att detta inte görs i större omfattning är att tiden för uppdraget är knapp. Havs-och vattenmyndigheten har inte gjort några särskilda satsningar för att nå ut till barn och unga, men vi ser positivt på att barn och unga engagerar sig genom att exempelvis besvara webbenkät – även om vi förstår att det inte är det bästa forumet för målgruppen. Längre fram kan det bli aktuellt att inkludera barn och unga mer, exempelvis i genomförandet av själva förordningen.

Myndigheterna som håller i dialogerna har gjort på olika sätt. Många har bjudit in olika aktörer att delta. Exempelvis organisationer, kommuner, branscher och akademi. Det är en svår balans att försöka se till att alla som vill får vara med, och att vi får till konstruktiva dialoger som gör att vi kommer framåt i processen. Det som i slutändan kommer avgöra om en viss aktör får vara med på dialogmöte är dels om det finns utrymme.

Alla kan anmäla intresse för att delta på HaV:s dialogmöten. Det gör du genom att mejla kontaktpersonerna på HaV. Skulle en aktör inte få plats på dialogmötena så finns det möjlighet att lämna in synpunkter via ett webbformulär. Du kan också mejla din synpunkt till: nrf@havochvatten.se.

Chatten från mötet lämnas inte ut i efterhand, men på denna sida har vi sammanfattat frågor från chatten.