Effekter av kalkning på myrvegetation

Det stora nedfallet av försurande ämnen som drabbade Skandinavien under 1900-talets andra hälft har utarmat djurlivet i många vatten. För närvarande kalkas närmare 100 km2 våtmarker i Sverige för att motverka skador på fisk och annan fauna i nedströms försurade vattendrag.

År 1994 startade Naturvårdsverket en långtidsstudie av växtlighetens förändringar i våtmarker som kalkas. Rapporten sammanfattar de resultat som framkommit under de drygt 20 år som gått sedan uppföljningen påbörjades.

Dessutom presenteras resultaten från några av de studerade våtmarkerna:

1. regelbundet kalkade
2. där kalkning avslutats
3. okalkade referenser.
   

Resultaten visar på stora förändringar i de kalkade våtmarkerna. Vitmossorna, som ofta är yttäckande i kärr och mader, tynar bort och försvinner efter en kalkning. I den nya kalkrika miljön kommer istället andra mossarter in och etablerar sig. Vegetationen av gräs och halvgräs tätnar medan arter som sileshår, tranbär och rosling missgynnas.

I våtmarker där kalkningen avslutats återhämtar sig den ursprungliga vegetationen. Samma vitmossarter, som fanns före kalkningen, återinvandrar långsamt från kantzonen och ut mot mitten. De kalkgynnade brunmossor som etablerat sig efter kalkning försvinner återigen. Detta tyder på att kalkningens effekter på växtligheten inte är permanent utan att det sker en långsam återhämtning när kalkningarna upphör.