Klängmedusa | Gonionemus vertens
Klängmedusa är en främmande art som förekommer i Sverige.
Fakta
- Latinskt namn: Gonionemus vertens
- Svenskt namn: klängmedusa
- Organism: nässeldjur
- Livsmiljö: Marin
- Ursprung: Nordvästra Stilla havet
- Första fynd i Sverige: 1923
- Risk för att vara invasiv i Sverige (riskklass): 0 - ej tillämpbar/ ej riskklassificerad
- Ansvarig myndighet: Havs- och vattenmyndigheten
- Artfakta: Om Klängmedusa i Artdatabanken
-
Faktablad: Ladda ner faktablad
Pdf, 266.4 kB.
På engelska kallas arten för ”clinging jellyfish” (klängmanet) och på svenska heter den klängmedusa.
Den har sitt ursprung i de norra och västra delarna av Stilla havet men har spridit sig till Atlanten och hittas numera i de flesta av Europas havsområden, förutom i Östersjön.
Foto: Björn Källström
Hur känns de igen?
Djuren har en manetliknande kropp, en så kallad medusa, och "klänger" sig fast på ålgräs, tång och även på andra djur som musslor och ostron.
De är genomskinliga, endast två till tre centimeter stora utan tentakler och kan vara svåra att upptäcka. Man kan lätt känna igen den genom ett rött, orange, brunt eller gult kors tvärs över klockan som utgör könsorganen.
På kanten av medusan sitter upp till 80 giftiga tentakler. Över klockan är arten cirka 20-25 mm i diameter och den kan bli cirka 35 mm hög. Tentaklerna är cirka 10 mm långa och ljusbruna.
Svenska fynd
Arten har förekommit sporadiskt i svenska vatten, framför allt på 1920- och 30-talen.
I juli 2018 gjordes fynd i en badvik på Tjörn men arten har sedan hittats på flera andra ställen i närområdet.
Rapportera fynd
Om du hittar vad du misstänker är ett fynd av arten kan du rapportera det i Rappen.
Hur lever de?
Klängmedusan tillhör gruppen hydromedusa. Djuret har två livsfaser som vuxen och kan leva både som en fastsittande polyp (likt en anemon) och som en frisimmande medusa i form av en geléaktig ”klocka” (likt en manet).
Som medusa kan den också sätta sig fast på ett underlag med hjälp av specialiserade ”klibbplattor” på en växt eller djurdel eller annan hård yta. Det är känt att den fäster sig på fartygsskrov eller kommer in barlastvattentankar och kan spridas som fripassagerare till nya områden.
Hur kom de hit?
Fartygstrafik, i barlastvatten eller sediment eller som påväxt. Det är oklart i vilket utvecklingsstadium arten mest sannolikt transporteras. Enligt vissa källor skulle arten först ha kommit till Portugal och därifrån, 1867, spritts till Frankrike, i polypstadiet och med ostron. Spridningen skulle sedan ha fortsatt via export av ostron från Frankrike till andra delar av Europa. När arten befinner sig i hydromedusastadiet kan exemplar också spridas med barlastvatten eller med hjälp av havsströmmar.
Teorier finns också om att arten förts in till Europa med importerade Stillahavsostron (Crassostrea gigas) från Japan eller amerikanska ostron (Crassostrea virginica) från östra Nordamerika. Enligt andra teorier skulle klängmedusan i polypstadiet ha kunnat spridas från Norge till den tyska ön Sylt under andra världskriget med hjälp av sjöflygplan som flög mellan länderna. Fynd av klängmedusan i fastlandsakvarier i Europa skulle också kunna tala för att arten spritts till Nordeuropa från Medelhavet.
Möjliga effekter
Nässelcellerna hos klängmedusan fungerar som motsvarande celler hos brännmaneter – att komma i kontakt med djurets tentakler är mycket smärtsamt och orsakar starka hudirritationer.
Enligt uppgift är klängmedusan i sin ursprungsmiljö i Okhotska och Japanska sjön ännu mer potent. Känsliga personer som där kommer i kontakt med de brännande nässelcellerna kan få kraftiga allergiska reaktioner, som i värsta fall kan leda till dödlig allergisk chock.
