Stillahavsostron | Magallana gigas

Stillahavsostron är en främmande art som förekommer i Sverige.

Hitta på sidan

Fakta

  • Latinskt namn: Magallana gigas
  • Svenskt namn: stillahavsostron
  • Andra namn: japanskt jätteostron
  • Organism: musslor
  • Livsmiljö: Marin
  • Ursprung: Stilla havet, Japan
  • Första fynd i Sverige: 2007
  • Risk för att vara invasiv i Sverige (riskklass): 5 - mycket hög risk
  • Ansvarig myndighet: Havs- och vattenmyndigheten
  • Artfakta: Om Stillahavsostron i Artdatabanken
  • Faktablad: Ladda ner faktablad Pdf, 161 kB.

Stillahavsostronet kommer ursprungligen från Stilla Havet. Det växer snabbt och är nu det ostron som odlas mest i världen. Till Europa kom det 1966, när det hämtades för att odlas på franska atlantkusten. De odlade stillahavsostronet kallas även för Pacific Oyster, franska ostron eller Fine de Clair.

Japanskt ostron i människohand.

Stillahavsostron

Hur känns de igen?

Ett vuxet stillahavsostron är vanligen 8 till 20 centimeter långt, men de kan bli dubbelt så stora. Skalet är ofta tydligt veckat med sex vågformade, breda och längsgående ribbor.

Formen på stillahavsostronet varierar beroende på var det har växt. Har det varit trångt blir det mer avlångt och taggigt, medan gott om plats ger ett mer platt och slätt ostron.

Känn igen arten

Ostron.

Stillahavsostron, även kallat japanskt jätteostron. Illustration av Jakob Robertsson/Typoform.

omslag.

Svenska fynd

När stillahavsostronet upptäcktes 2007 fanns de på flera platser mellan Strömstad i norr och Hallands Väderö i söder. Sedan förändrades utbredningen. Den försköts norrut och beskrevs 2014 som att flest stillahavsostron finns i norra Bohuslän.

Rapportera fynd

Om du hittar vad du misstänker är ett fynd av arten kan du rapportera det i Rappen.

Hur lever de?

Stillahavsostron lever i grunda vatten, på bara en halv till en meters djup, men de kan även finnas djupare. De trivs i samma miljöer som blåmusslor.

Som ostronlarver simmar och driver de fritt omkring. Efter 20 till 35 dagar slår de sig ned, både på hårda ytor som klippor och musselbankar och på leriga sandbottnar, och helst där det finns andra ostron. Stillahavsostron växer tätt och bildar rev.

Stillahavsostron är anpassade till att leva grunt och med tidvatten. Det gör att de tål uttorkning väl. De är också extremt tåliga mot kyla. I ett experiment överlevde de flera dygn i minus 22 grader, vilket innebär att de klarar våra vintrar. Trots det gick den stränga vintern 2009/2010 hårt åt stillahavsostronet på svenska västkusten och merparten av dem försvann. Men bestånden återhämtade sig.

Vuxna stillahavsostron tål även stora variationer i salthalt. Det gör däremot inte deras larver. Bästa läget för en lyckad reproduktion hos stillahavsostron är en salthalt på 23 till 26 promille och en vattentemperatur på 20 till 26 grader.

2014 drabbades stillahavsostron, främst i norra Bohuslän och i Oslofjorden, av ostronvirus. Det är ett virus som inte tidigare påträffats i svenska vatten och som är känt för att orsaka hög dödlighet hos stillahavsostron. Trots nedgången lokalt ökade ändå ostronbestånden efter de gynnsamma vattentemperaturerna samma sommar.

När det är gott om föda kan de främmande arterna äta tio gånger sin egen kroppsvikt. Det är mer än de behöver och klarar att smälta i tarmen. Samtidigt förmår de att leva utan föda i många veckor.

Underlag för förvaltning

Havs- och vattenmyndigheten beställer varje år uppdaterade underlag om fisk- och skaldjursbestånden i hav och sötvatten (resurs- och miljööversikt). Underlaget tas fram av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och presenteras från och med 2023 i digital form på www.fiskbarometern.se.

Hur kom de hit?

I Sverige gjordes under 1970-talet ett mindre försök att odla stillahavsostron i norra Bohuslän. Ostronen växte som de skulle, men det blev inga yngel och försöket avslutades. Därefter hände i princip ingenting med stillahavsostron i svenska vatten fram till sommaren 2007 då de hittades på flera ställen. Sju år senare beskrevs de i en forskningsrapport som etablerade och vanligt förekommande på svenska västkusten.

Det är möjligt att larver från vilda stillahavsostron i Danmark har drivit med havsströmmar till svenska kusten. Teoretiska spridningsmodeller visar att det skulle kunna vara så. Det är också möjligt att olaglig import och sumpning av vuxna ostron orsakat spridningen.

Möjliga effekter

Stillahavsostron är tåliga och växer snabbt. Det gör att de kan konkurrera om plats och föda med inhemska arter som blåmusslor och ostronet Ostrea edulis. Det finns även en risk att stillahavsostret kan sprida sjukdom och parasiter.

Reven som bildas av stillahavsostret blir en fysisk förändring av miljön. Det kan både positivt och negativt påverka strömförhållanden och livsmiljöer för andra marina arter.

När det är gott om föda kan de främmande arterna äta tio gånger sin egen kroppsvikt. Det är mer än de behöver och klarar att smälta i tarmen. Samtidigt förmår de att leva utan föda i många veckor.

Publicerad: 2015-12-03
Sidansvarig: Webbredaktion