Teknisk utformning

Vindparker

Vindparker till havs består av vindkraftverk som är monterade på ett fundament som på olika sätt är förankrade i botten, ett internkabelnät som binder samman vindkraftverken till en eller flera transformatorstationer, samt anslutningskablar som transporterar elen till en anslutningspunkt på land.

Runt fundamenten anläggs erosionsskydd, för att skydda fundamentet från strömmar och vågar som orsakar erosion på havsbottnen. Vilken effekt ett vindkraftverk har varierar i de ansökningar som idag hanteras, men kan sägas ungefär ligga mellan 15 MW och 25 MW per turbin. Den totala höjden av ett vindkraftverk kan vara upp till 340 meter.

Förankring av fundament

Fundamenten kan förankras i botten på olika sätt. Vanliga bottenfasta fundament är monopile-fundament, gravitationsfundament eller fackverksfundament/jacketfundament. Monopiles är den historiskt vanligaste typen av fundament.

Ett monopile-fundament måste pålas eller borras ner. Ett gravitationsfundament är en stor konstruktion som ställs ner på havsbotten och håller vindkraftverket på plats genom sin storlek och tyngd. Naturmiljön kan påverkas på olika sätt beroende på val av fundament där anläggning med monopiles orsakar mycket större ljudpåverkan genom pålningen, men endast begränsad bottenpåverkan jämfört med gravitationsfundament.

Flytande vindparker

Det finns idag också pågående planer från flera projektörer på att anlägga så kallade flytande vindkraftsparker till havs. Dessa är dock inte, som benämningen antyder, helt flytande, utan är också på ett eller annat förankrade i botten. Förankring av fundamenten i botten görs med hjälp av långa staglinor eller kedjor, som förtöjs på botten med någon form av ankare eller pålar. Flytande vindkraftparker kan anläggas på större djup jämfört med traditionell teknik.

I rapporten Miljömässig optimering av fundament för havsbaserad vindkraft (naturvardsverket.se) står mer om olika fundamentstyper och hur olika fundament påverkar miljön.