Kartering till stöd för övervakningen
Kartering med hjälp av exempelvis satellitbilder kan ge en bredare överblick av miljön. Kartläggningen kan sedan kompletteras med detaljerade undersökningar på plats.
Övervakning av akvatiska miljöer sker ofta punktvis eller längs transekter, vilket innebär att bara en liten del av miljön undersöks direkt. En övervakningsstation kan ändå ge en god bild av ett större område – förutsatt att omgivningen har liknande naturliga förhållanden och påverkan från mänskliga aktiviteter. För att kunna bedöma detta behövs dock en övergripande förståelse av hur miljön faktiskt ser ut.
Den breda överblicken får vi genom att kartlägga exempelvis livsmiljöer och mänskliga aktiviteter. Det kräver mer omfattande undersökningar från ovan, till exempel med hjälp av satellitbilder, ortofoton (flygbilder) eller drönare. Även undervattensfilmning gör det möjligt att täcka större bottenytor och komplettera bilden. Sådana yttäckande metoder används delvis i den löpande övervakningen, men karteringar kan också genomföras mer glest för att bygga upp en mer omfattande kunskapsbild om undervattensmiljön. Biotopkartering av vattendrag och biotopkartering av sjöar är metoder för kartering av fysiska förhållanden i och i anslutning till vattendrag. Vid biotopkartering vattendrag delas vattendragsmiljön in i olika delsträckor och för varje delsträcka beskrivs förekommande biotoper och sträckans egenskaper med ett protokoll. Biotopkartering av sjöar ger en kvantitativ bild av sjön och dess strandområden.
Livsmiljötyper och livsmiljöer för arter behöver karteras på flera olika skalor, enligt Naturrestaureringsförordningen, eftersom livsmiljötypers tillstånd fastställs utgående från förekomstens areal, struktur och funktion. Kartläggningen behöver inkludera geografisk information avseende livsmiljötypens areal över tid med hjälp av satellitbaserad övervakning, tidsintervall från Copernicus data samt till exempel data från avrinningsområdets hydrologi. Antalet lokaler som besöks i fält behöver öka jämfört med dagens övervakning för att kunna användas för restaureringsförordningen. Livsmiljötypernas förekomster och det tillstånd som ska kartläggas är de arealer som utgör grundunderlag för återställningen och det tillstånd som ska övervakas. Det är därför viktigt att kartläggningen utförs med metoder som är helt kompatibla med övervakningen.
Kartläggningen behöver inkludera tillstånd för livsmiljötyper och livsmiljöer hos arter. Tillståndet kan mätas med hjälp av utvalda befintliga övervakningsmetoder för strukturer och funktioner i vattenmiljön från vattendirektivet och nationell akvatisk övervakning. Dagens övervakning behöver dock förbättras avseende biologi och hydromorfologi där det för närvarande finns bristfälligt rapportunderlag. Biologiska metoder behöver dessutom utökas med bland annat miljö-DNA (eDNA) för att mäta befintlighet av arter, och vidare undersökning av arters livsmiljökvalitet i fält. Flera länder, däribland Sverige, har undersökt möjligheten att använda miljö-DNA för de biologiska kvalitetsfaktorerna i vattendirektivet.
Den samlade kartläggningen kan sedan valideras genom mer detaljerade undersökningar på plats, vilket ger en robust och tillförlitlig helhetsbild av den akvatiska miljön. Nedan ges exempel på sådan utveckling.
