Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Fiskar Främmande arter

Silverruda (Carassius gibelio)

Silverruda har en lång historia inom vattenbruket. Den har odlats i dammar och planterats ut i sjöar och finns nu spridd över en stor del av Europa. I Östersjön har den etablerat sig sedan den först upptäcktes i Rigabukten 1985.

Hur känns de igen?

Silverruda är en karpfisk som till utseendet liknar vår inhemska ruda (Carassius carassius). Silverruda är 20 till 25 centimeter lång (max 45 centimeter), hög och trind med en lång ryggfena och en kluven stjärtfena.

Silverruda.

Foto: George Chernilevsky (CC BY-SA 3.0)

Silverrudan är något ljusare än den närbesläktade ruda som finns i svenska vatten, och som vanligen är gyllengul, men det kan vara svårt att skilja arterna åt. En särskiljande karaktär finns dock om man öppnar fisken. Silverrudans bukhinnor är vanligen svarta eller grå, medan de hos rudan är ljust pärlskimrande, ibland svartprickiga.

Unga silverrudor liknar unga guldfiskar (Carassius auratus auratus), eftersom silverrudan till att börja med har guldfärgade sidor.

Svenska fynd

Paviken är en grund och delvis igenväxt insjö på Gotland. Man misstänkte i flera år att det fanns silverrudor i sjön.

Först efter DNA-analyser konstaterades 2012 att där fanns både silverruda och hybrider.

Hybrider mellan silverruda och ruda har också hittats i en å i Kalmartrakten.

Fakta

Naturlig förekomst:
Asien, pontokaspiska området och sydöstra Europa

Status i Sverige:
främmande och potentiellt invasiv

Förekomst i svenska vatten:
Sjöar och vattendrag

Etableringsgrad: lokalt etablerad
Första fyndet: 2012
Faktablad: Ladda ner faktabladPDF
Informationsblad: Ladda ner infobladPDF

Hur lever de?

Silverrudan trivs bäst i grunda vatten med bara några meters vattendjup, i laguner och flodmynningsområden, i grunda vattensamlingar och sjöar samt i långsamt rinnande floder med dybottnar. Den är allätare och livnär sig på djurplankton, bottendjur och växter.

Som andra karpfiskar är silverrudan en sötvattenlevande fisk, men klarar en salthalt upp till ungefär tre promille och temporärt ända upp till sex promille. Likt rudan tål den att leva i vatten med relativt låg syrehalt och klarar helt syrefria miljöer under längre perioder. Silverrudan kan likt rudan utveckla en högre rygg om det finns rovfisk som gädda i vattnet, för att skydda sig från att bli uppäten.

Den kan fortplanta sig genom gynogenes, det vill säga att de använder spermier från andra arters hanar för att starta celldelningen. Då produceras enbart honor som alla är kloner av moderfisken.

Hur kom de hit?

Bakgrunden till de svenska fynden är ännu oklart, men silverruda har en lång historia inom vattenbruket.

Den vilda formen av silverruda togs från Asien till Tyskland för att planteras ut redan under 1700-talet, och kanske ännu tidigare.

Till Estland och Lettland togs den 1948 för odling i dammar som matfisk, och därefter sattes den ut i mindre sjöar varifrån den spritt sig vidare.

Rapportera fynd

Om du hittar vad du misstänker är en silverruda kan du rapportera den till Artportalen.

Den första upptäckten av silverruda i Östersjön var 1985 när den observerades i Rigabukten. I Finska viken har den funnits sedan 2003.

Möjliga effekter

Silverrudan kan hybridisera med vår inhemska ruda. Den växer också snabbt, förökar sig effektivt och konkurrerar med inhemska fiskarter om föda och utrymme. I vissa områden i Centraleuropa har arten påverkat utbredningen av andra, inhemska och ekonomiskt mer värdefulla fiskarter. Silverrudan har även helt konkurrerat ut rudan i i vissa delar av Europa, som Tjeckien.

Eftersom silverruda har blivit så vanlig i Rigabukten bedrivs nu ett visst fiske efter arten i den estniska delen av bukten. Även i Gdanskbukten utanför Polen har silverruda blivit så etablerad att den är föremål för regelbundet sportfiske.

Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Fiskar Främmande arter

Publicerad: 2016-01-26

Sidansvarig: Webbredaktionen