Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Främmande arter Ryggradslösa djur

Ålnematod (Anguillicola crassus)

Ålnematoden är en parasit som inte skadar sin naturliga värd, den japanska ålen. Vår europeiska ål verkar dock inte lika motståndskraftig mot ålnematoden som nu är en främmande och invasiv art i de flesta europeiska länder.

Hur känns de igen?

Ålnematoden kallas även simblåsemask och är en typ av rundmask. Det är spolformade maskar som ofta går under beteckningen nematoder efter deras taxonomiska tillhörighet Nematoda.

Ålnematod.

Foto: Foto: Bill Bessmer (CC BY 3.0)

Vuxna ålnematoder finns enbart i simblåsan hos ål. Till färgen är de brunsvarta, vilket beror på att de suger blod från väggarna i ålens simblåsa. Honorna kan bli fem till sju centimeter långa, och är ungefär en halv centimeter tjocka. Hannarna blir något kortare, cirka tre till fem centimeter.

Svenska fynd

Första fyndet av ålnematod i svenska vatten var 1987, i områden påverkade av kylvatten från kärnkraftverket i Oskarshamn.

Då inleddes en omfattande kartläggning av ålnematodens spridning, och nästan 10 000 ålar från den svenska kusten, insjöar, rinnande vatten och ålodlingar undersöktes.

Fakta

Naturlig förekomst:
Sydostasien

Status i Sverige:
främmande och potentiellt invasiv

Förekomst i svenska vatten:
Östersjön, sjöar och vattendrag, Västerhavet

Etableringsgrad: väl etablerad
Första fyndet: 1987
Faktablad: Ladda ner faktabladPDF

Det första sötvattensfyndet var i Hjälmaren 1992. Flera fynd gjordes också 1993 hos gulål i Blekinge skärgård, och från Hallands- och Bohuskusten.

Ålnematod finns nu i de flesta sjöar med ål i Sverige, och i Östersjön.
Infekterade ålar påträffas även i Västerhavet, men i lägre antal.

Hur lever de?

Ålnematoden är en parasit som lever på blod i ålens simblåsa. Där finns de som vuxna och som larver. När larverna utvecklats en bit, lämnar de simblåsan via ålens svalg och tar sig ut ur den genom dess tarmkanal.

Som fritt levande larver fäster de sedan på olika ytor i vattenmiljön och väntar på att bli uppätna av en hoppkräfta – som då blir mellanvärd för parasiten. När hoppkräftan äts av ett ålyngel, borrar sig larven igenom ålens tarmvägg och vidare in till simblåsan. Där utvecklar den sig till en vuxen ålnematod som fortplantar sig med andra ålnematoder i simblåsan.

Larvbärande hoppkräftor kan bli uppätna av andra fiskar än ål. De fiskarna blir då sekundära mellanvärdar (transportvärdar) och skadas inte av ålnematoden. Större ålar äter fisk och blir troligen infekterade via transportvärdarna. Även märlkräftor, musselkräftor, groddjur, insekter, sniglar och vissa fåglar kan fungera som transportvärdar för ålnematoden.

Hur kom de hit?

Det troliga är att den kom till Europa med infekterade ålar som importerats levande från Japan. Den återfanns första gången 1982 i italienska och tyska ålodlingar, därefter spreds den till flera europeiska länder.

Rapportera fynd

Om du hittar vad du misstänker är en ålnematod kan du rapportera den till Artportalen.

Möjliga effekter

Den europeiska ålen (Anguilla anguilla) kan ta skada av att bli infekterad med ålnematoder, till skillnad från den japanska ålen (Anguilla japonica) som är dess naturliga värd.

Vävnaden i ålarnas simblåsa kan bli inflammerad och ärrad, och det kan även uppstå en viss blodbrist. Det innebär en stress som för den odlade ålen kan leda till att de växer dåligt, och för den vilda ålen att den långa lekvandringen till Sargassohavet påverkas.

När ålnematoden upptäcktes i europeiska ålar befarande man att den skulle bli ett allvarligt problem och det största hotet mot arten. Den bedömningen görs inte i dag.

Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Främmande arter Ryggradslösa djur

Publicerad: 2016-01-26

Sidansvarig: Webbredaktionen