Skarv

I Sverige förekommer två skarvarter, storskarv (Phalacrocorax carbo) och toppskarv (Phalacrococrax aristoteles). Storskarven delas in i två underarter, nominatrasen (Phalacrocorax carbo carbo) som huvudsakligen häckar i Nordatlanten och mellanskarven (Phalacrocorax carbo sinensis) som förekommer allmänt längst Sveriges kuster, men även i större insjöar.

Förvaltning av storskarv

Förvaltningen av storskarv är till stora delar ett regionalt ansvar. Länsstyrelserna ansvarar för att beslut om förvaltningsåtgärder och skyddsjakt utformas i enlighet med gällande förordningar och vägledningar samt att det ställs krav på rapportering. Vissa länsstyrelser har regionala förvaltningsplaner som kartlägger känsliga områden och sårbara fiskpopulationer samt vilka åtgärder som kan vara lämpliga i de olika områdena.

Naturvårdsverket har huvudansvar för förvaltningen av storskarven i egenskap av nationell myndighet med ansvar för jakt, viltfrågor och fåglar. De är också huvudansvariga för den nationella förvaltningsplanen för storskarv, vilken vägleder länsstyrelserna i den regionala förvaltningen.

Den nationella förvaltningsplanen för storskarv syftar till att ge en övergripande bild av populationen av storskarv och dess underarter och hur de kan förvaltas. Förvaltningsplanen ska fungera som en vägledning till de aktörer som berörs av storskarv och utgöra ett stöd i länsstyrelsernas arbete. Planen ska också vara ett stöd för samverkan mellan myndigheter och andra intressenter som hanterar gemensamma frågor rörande skarv. Under 2023 uppdaterades den nationella förvaltningsplanen av storskarv Naturvårdsverket tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten på uppdrag av regeringen.

Havs- och vattenmyndigheten bidrar i förvaltningen av storskarv med kompetens om nationella fiskbestånd och marina ekosystem. Vi bidrar också med kunskap om skarvens påverkan på fiskbestånden och påverkan på fisket.

Storskarvens påverkan på fisk

Storskarven är en generalist vars huvudföda utgörs av fisk. Många studier om skarvens påverkan på olika fiskbestånd har inte kunnat identifiera någon negativ påverkan på fiskbestånden generellt, men enskilda fiskarter och populationer kan påverkas negativt i form av minskande antal, biomassa och individstorlekar. Skarvens effekter på fiskbestånden måste därför bedömas från fall till fall och kan förväntas skilja mellan arter, platser och tidpunkter.

Storskarvens predation kan ha negativa effekter på fiskpopulationer i vissa mindre avgränsade områden som vattendrag, mynningsområden, sjöar eller kustnära grunda områden. I andra miljöer såsom större, öppna system har inte en negativ effekt kunnat påvisas, även om uttaget av fisk kan vara lika stort eller större än yrkesfiskets fångster. Det kan inte heller uteslutas att skarven kan ha positiva effekter genom ”gallring” i täta småvuxna bestånd och främja storlekstillväxten hos kvarvarande individer.

Skada av storskarv på fiskbestånd och fisket

Hur stor påverkan skarvens predation är på fiskbestånd och fiske beror på i vilket område skarven jagar och var fisket sker. Påverkan från skarven är som allra störst i grunda och produktiva områden där fisken ansamlas, såsom exempelvis lekplatser och vid lekvandring. Eftersom skarven inte jagar på vattendjup större än 30-40 m och då fisken i mindre utsträckning aggregerar i lekansamlingar på större djup är skarvens påverkan därför mindre i utsjön än i grunda kustnära områden. För sjöar och vattendrag, där stora regionala skillnader finns både vad gäller hur vattenområdena ser ut och fungerar och vilka fiskarter som förekommer, är skarvens påverkan beroende av hur vattenområdet används och nyttjas.

Skarvens beteende och födosök i omedelbar närhet till fiskarens redskap kan innebära en påverkan på den fisk som sitter fast i redskapen, antingen genom förlust av fisk i redskapen eller direkta skador genom bitskador på både fisk och redskap. Skador orsakade av skarv på redskap och fångst omfattas inte av anslag 1:7 för ersättning av viltskada.