Ostrontjuv | Colpomenia peregrina

Ostrontjuv är en främmande art som förekommer i Sverige.

Hitta på sidan

Fakta

  • Latinskt namn: Colpomenia peregrina
  • Svenskt namn: ostrontjuv
  • Organism: ockraalger
  • Livsmiljö: Marin
  • Ursprung: Stilla havet
  • Bestånd i Sverige: Västkusten
  • Första fynd i Sverige: 1950-1959
  • Risk för att vara invasiv i Sverige (riskklass): 2 - låg risk
  • Ansvarig myndighet: Havs- och vattenmyndigheten
  • Artfakta: Om Ostrontjuv i Artdatabanken
  • Faktablad: Ladda ner faktablad Pdf, 213.8 kB.

Ostrontjuv finns nu i stora delar av världen. Den är en brunalg och därför släkt med till exempel vår vanliga knöltång.

Men den ser helt annorlunda ut och har en speciell förmåga. Den kan blåsa upp sig med syrgas och driva i väg.

Hur känns de igen?

Ostrontjuven är klotformad med tunna väggar, och är vanligen 7 till 9 centimeter i diameter. Men den kan bli drygt dubbelt så stor.

Ostrontjuv.

Foto: Emőke Dénes (CC0 1.0)

Färgen kan variera från grönaktig till gulbrun och brungrå. Unga plantor har en slät yta, medan äldre blir mer rynkiga.

Svenska fynd

Första observationen av ostrontjuv i svenska vatten gjordes 1950. Nu finns den längs svenska västkusten ner till Bälthaven.

Rapportera fynd

Om du hittar vad du misstänker är ett fynd av arten kan du rapportera det i Rappen.

Hur lever de?

Den trivs i skyddade havsområden, från tidvattenzonen ner till 20 meters djup. Där fäster den på andra alger, eller på hårda ytor som klippor eller skal.

Eftersom den kan leva med tidvatten så klarar den påfrestningar som uttorkning och intensivt solljus bättre än många andra alger. Ostrontjuven ser ut som en liten rund säck. Den kan fylla sig med syrgas som bildas vid fotosyntesen. Petar man på den, faller den ihop och går lätt sönder.

Möjliga effekter

Man har inte kunnat se några negativa effekter för inhemska alger eller på de ekosystem där ostrontjuv kommit in som främmande art.

Hur kom de hit?

Ostrontjuv introducerades oavsiktligt till Frankrike i början av 1900-talet. Dit kom den med importerade amerikanska ostron. Därefter spreds den troligen genom havsströmmar eller som påväxt på båtar.

Om ostrontjuv fäster på just ostron, blåser upp sig och driver iväg med själva ostronet (därav namnet) är det förstås en olägenhet för odlare.

Publicerad: 2015-12-03
Granskad: 2017-11-08
Sidansvarig: Webbredaktion