Beslut om förbud upphävdes då det ansågs mer ingripande än nödvändigt

Sammanfattning av dom den 15 april 2021 från Mark- och miljööverdomstolen, mål nr M 4447-20. Kommunens beslut upphävdes.

En kommun förbjöd en fastighetsägare att släppa ut spillvatten från WC samt BDT-vatten till en avloppsanläggning som hade tillstånd från 1986. Till grund för beslutet hade kommunen bland annat anfört att infiltrationsanläggningen var placerad för djupt (135 cm) ner i marken, att den inte luftades på ett korrekt sätt då det bara fanns ett luftningsrör och att det inte fanns några uppgifter om grundvattennivån på fastigheten. Vidare angav kommunen att slitsning av spridarledningarna hade gjorts direkt efter fördelningsbrunnen, och att detta innebar att avloppsvattnet inte kunde infiltreras ut i hela infiltrationsbädden. Utöver detta menade kommunen att byggnader hade uppförts på infiltrationsbädden och att vegetation med djupgående rötter växte på en av spridningsledningarna. Vid en inspektion fanns det slam i alla tre kammare i slamavskiljaren.

Fastighetsägaren överklagade till länsstyrelsen, och vidare till mark- och miljödomstol som båda fastställde kommunens beslut. Fastighetsägaren överklagade till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD).

Domstolen angav att även om verksamhetsutövaren ska visa att hans anläggning fungerar tillfredsställande så måste tillsynsmyndigheten kunna ange vilka brister anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte får användas.

Domstolen konstaterade att anläggningen innehöll de olika delar som normalt brukar förekomma i godkända anläggningar, i detta fall en trekammarbrunn och en fördelningsbrunn, infiltration med tre spridningsledningar där det finns luftning.

Kommunen och fastighetsägaren hade olika uppfattning om flera av de omständigheter som lagts till grund för beslutet. Detta gällde spridarledningarnas djup och var de slitsats, åt vilket håll deras öppningar var riktade, samt infiltrationsbäddens avstånd till grundvattnet. MÖD lade i sin bedömning vikt vid att kommunen inte bekräftat dessa uppgifter genom egna utredningar och inte heller bemött fastighetsägarens synpunkter. Domstolen menade att det kommunen anfört avseende slitsningen av spridningsledningarna inte visade att de inte fungerade, och konstaterade att kommunen inte påtalat några konkreta tecken på att anläggningen inte fungerade som den skulle.

MÖD ansåg vidare att nämnden inte motiverat varför den bedömde att luftningen inte utförts gemensamt för de tre ledningarna på det sätt som tilläts i tillståndet. Av tillståndet framgick att luftningen kunde utföras gemensamt för samtliga spridningsledare. Då det vid inspektion framkommit att det finns en ledning som hade luftningsrör menade MÖD att utredningen inte visade att luftningen var undermålig.

Avseende de byggnader som enligt beslutet anlagts ovanpå spridningsledarna konstaterade MÖD att det saknades exakta uppgifter om var spridningsledningarna var belägna, och att nämnden och fastighetsägaren inte var överens om byggnaderna placerats ovanpå dessa. Domstolen bedömde dock att deras tyngd var marginell i jämförelse med tyngden från den jord som låg ovanpå ledningarna. Att byggnaderna eventuellt var belägna ovanpå spridningsledningarna var enligt MÖD därmed inte tillräckligt för att anta att anläggningen var bristfällig. MÖD ansåg inte heller att det i det enskilda fallet fanns något som konkret tydde på att trädrötter trängde in i anläggningen. Om det fanns en risk för att anläggningen skulle skadas genom att trädrötter växer ner och sätter igen någon spridningsledning menade MÖD att detta kunde hanteras genom ett mindre ingripande föreläggande.

MÖD bedömde att det som nämnden anfört till stöd för sitt beslut inte visade att anläggningen hade sådana brister att ett förbud var proportionerligt, och att ett förbud därmed var mer ingripande än nödvändigt, särskilt som fastigheten inte bedömdes ligga inom ett område med hög skyddsnivå, och upphävde beslutet.