Kartering till stöd för övervakningen
Kartering med hjälp av exempelvis satellitbilder kan ge en bredare överblick av miljön. Kartläggningen kan sedan kompletteras med detaljerade undersökningar på plats.
Övervakning av akvatiska miljöer sker ofta punktvis eller längs transekter, vilket innebär att bara en liten del av miljön undersöks direkt. En övervakningsstation kan ändå ge en god bild av ett större område – förutsatt att omgivningen har liknande naturliga förhållanden och påverkan från mänskliga aktiviteter. För att kunna bedöma detta behövs dock en övergripande förståelse av hur miljön faktiskt ser ut.
Den breda överblicken får vi genom att kartlägga exempelvis livsmiljöer och mänskliga aktiviteter. Det kräver mer omfattande undersökningar från ovan, till exempel med hjälp av satellitbilder, ortofoton (flygbilder) eller drönare. Även undervattensfilmning gör det möjligt att täcka större bottenytor och komplettera bilden. Sådana yttäckande metoder används delvis i den löpande övervakningen, men karteringar kan också genomföras mer glest för att bygga upp en mer omfattande kunskapsbild om undervattensmiljön.
Den samlade kartläggningen kan sedan valideras genom mer detaljerade undersökningar på plats, vilket ger en robust och tillförlitlig helhetsbild av den akvatiska miljön. Nedan ges exempel på sådan utveckling.