Vad ska ingå i egenkontrollen, utgående från miljökvalitetsnormerna?

Hitta på sidan

Ett grundläggande ansvar för kunskap och kontroll framgår av bestämmelserna om egenkontroll i 26 kap. 19 § miljöbalken. Med stöd av dessa regler behöver verksamhetsutövaren, i förekommande fall och i relevant omfattning, kunna redogöra för bland annat vilken inverkan verksamheten har på den ekologiska statusen.

Verk­samhets­utövaren ska ha den kunskap som behövs för att skydda män­niskors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet enligt kunskaps­kravet i 2 kap. 2 § miljö­balken och kunna redogöra för följande:

  • vilka miljökvalitets­normer vattenförekomsten har och när de senast ska följas
  • vilken inverkan verksamheten har på de för verksamheten relevanta kvalitets­faktorerna (inklusive underliggande parametrar) för ekologisk status och relevanta gränsvärden för kemisk ytvattenstatus
  • hur verksamheten påverkar möjligheten att följa miljökvalitets­normerna och om verksamheten kommer att riskera att bidra till en försämring av status, detta både för vattenf­örekomsten samt eventuellt nedströms eller uppströms liggande vattenförekomster
  • vilka åtgärder i åtgärdsprogrammet som är relevanta för verksamheten
  • vilka försiktighetsmått eller andra skyddsåtgärder som verksamhetsutövaren avser att genomföra på grund av verksamhetens påverkan på miljökvalitetsnormerna.

Verksamhetsutövaren ska genom sin egenkontroll genomföra undersökningar, mätningar eller på annat sätt skaffa sig kunskaper om hur verksamheten påverkar eller riskerar att påverka vattenmiljön och möjligheterna att följa miljökvalitetsnormerna.

Traktor som sprider gödsel.

Exempel

En verksamhetsutövare önskar i samband med en prövning utöka sina utsläpp av organiskt material. Utsläppen kan påverka flera av de biologiska och de fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna. Utsläppet ska ske till en vattenförekomst där den ekologiska statusen är måttlig.

Den biologiska kvalitetsfaktor som uppvisar en måttlig status är enligt VISS, bottenfauna, som därmed påverkar den ekologiska statusen. Bolaget har i sin ansökan i miljökonsekvensbeskrivningen redovisat att botten nära utsläppspunkten visat på syrefria förhållanden.

När det organiska materialet bryts ner kan syrebrist uppkomma vid bottnarna, vilket även kan ge en påverkan på den fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorn, syrgas. Organiskt material kan även påverka ljusförhållandena, och här kan då ytterligare en fysikalisk-kemisk kvalitetsfaktor, siktdjup, komma ifråga på grund av grumling.

Bottenfaunan, en av de biologiska kvalitetsfaktorerna, kan påverkas negativt av syrebrist och grumling vid utsläpp av organiskt material. Livsmedelsproducenten bör därför redovisa hur verksamhetens utsläpp av organiskt material främst påverkar kvalitetsfaktorn bottenfauna men även kvalitetsfaktorerna syrgas och siktdjup.

Verksamhetsutövarens ansvar att kontrollera sin påverkan på vattenmiljön

Jordbrukare.


Ansvaret att kontrollera, och lämna uppgifter om egenkontrollen till tillsynsmyndigheten, gäller den påverkan på vattenmiljön som verksamhetens utsläpp medför. Detta innebär till exempel att utreda de av verksamheten uppkomna utsläppshalternas påverkan på vattenförekomstens biologi och de för statusklassificeringens relevanta kvalitetsfaktorer. Verksamhetsutövaren ska även kunna redogöra för hur underlaget har tagits fram.

Om verksamheten är stor eller påtagligt påverkar vattenmiljön kan mer ingående mätningar i recipienten/vattenförekomsten behövas för att bedöma verksamhetens påverkan.

I vissa fall kan detta vara ett komplext arbete. Men undersökningsplikten enligt egenkontrollansvaret bör aldrig gå så långt att den får karaktären av forskning. Verksamhetsutövaren är inte heller skyldig att utöver detta komplettera med data som saknas i vattenmyndighetens statusklassificering. Det är vattenmyndigheterna som ansvarar för övervakningen enligt vattendirektivet.

Kravet på underlag anpassas till storleken på verksamheten eller åtgärden och dess påverkan på vattenmiljön

En fastighetsägare med ett enskilt avlopp kan till exempel förväntas känna till att verksamheten påverkar miljön på ett allmänt plan exempelvis att avloppet kan bidra till övergödningen av en närbelägen vattenförekomst. Men det får i de flesta fall betraktas som mindre meningsfullt att en enskild fastighetsägare ska ta och analysera prover i en vattenförekomst och i utgående vatten för att bedöma hur det egna avloppet påverkar miljökvalitetsnormen i vattenförekomsten.

Högre krav på underlag och kontroll kan däremot ställas på ett kommunalt avloppsreningsverk och då behövs till exempel ofta löpande prover på utgående vatten analyseras.

Generellt kan sägas att högre krav på redovisning av hur en verksamhet påverkar möjligheten att följa miljökvalitetsnormerna kan ställas på en verksamhet som är tillståndspliktig och därmed oftast mer miljöpåverkande än en som är anmälningspliktig eller så kallad U-verksamhet.

Utgångspunkten är att ju mer belastande en verksamhet är på vattenmiljön desto mer krav kan myndigheterna ställa. Även verksamhetsutövare som orsakar mer diffusa utsläpp som exempelvis den som brukar skogs eller jordbruksmark bedriver miljöfarlig verksamhet och omfattas därmed av krav på egenkontroll.

Mer information finns i Naturvårdsverkets handbok 2001:3 Egenkontroll – en fortlöpande process.

Egenkontrollförordningen

När en miljöfarlig verksamhet eller en vattenverksamhet utövas yrkesmässigt och dessutom är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt 9 eller 11-14 kap. miljöbalken ställs högre krav på egenkontroll genom förordning (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll.

Verksamhetsutövaren ska då systematiskt och fortlöpande undersöka och bedöma riskerna med verksamheten samt dokumentera detta.