Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Dricksvatten Vattenverksamhet Vägledning

Frågor och svar om tillämpningen av 2 kap 10 § LSV

Här har vi samlat vanliga frågor och svar om lagstiftning och vattenbrist särskilt om 2 kap 10 § lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV), även kallad restvattenlagen.

2 kap 10 § Den som bedriver en vattenverksamhet eller råder över en vattentillgång enligt 2 kap 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå det vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov, om vattenbristen orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet.

Den som lider skada genom att avstå vatten har rätt till skälig ersättning.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som bedriver verksamheten eller råder över vattentillgången att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får då bestämma att beslutet skall gälla även om det överklagas.

Vad avses med "allvarlig vattenbrist"?

Tolkningen av begreppet ”allvarlig vattenbrist” bör mot bakgrund av att bestämmelsen endast är tänkt att användas undantagsvis, vid katastrofliknande situationer, tolkas restriktivt. ”Allvarlig vattenbrist” bör därför endast anses föreligga när det finns risk för allvarliga konsekvenser för grundläggande samhällsfunktioner som t.ex. när hushållens behov av vattenförsörjning riskerar att inte kunna tillgodoses. För att bestämmelsen ska bli tillämplig torde även krävas att möjligheterna att föreskriva om begränsningar i användningen av allmänna VA-anläggningar vid perioder med vattenbrist har utnyttjats fullt ut och visat sig vara otillräckliga för att hantera vattenbristen.

Kommunen kan i sina föreskrifter för användning av allmänna VA-anläggningar föreskriva om begränsningar i vattenuttaget under perioder med vattenbrist. T.ex. är det vanligt att kommunerna utfärdar bevattningsförbud under perioder med torka i syfte att säkerställa att det finns vatten för hushållsbehov. Vidare kan VA-huvudmannen i vissa fall i träffa avtal med fastighetsägaren om särskilda villkor för användandet av VA-anläggningen. I Svenskt Vattens förslag till standardavtal med industrin finns bl.a. ett villkor som innebär att avtalade vattenleveranser får avbrytas eller begränsas när allmän vattenbrist råder eller riskerar att uppkomma.

Har det för tillämpningen av bestämmelsen betydelse om vattenbrist råder i en större region eller bara lokalt?

Den geografiska omfattningen av vattenbristen kan ha betydelse för bedömningen av hur allvarlig vattenbristen är, men i strikt mening saknar den geografiska omfattningen av vattenbristen betydelse för tillämpningen av bestämmelsen. En annan sak är att större ytvattentäkter kan minska risken för att det uppkommer vattenbrist och därmed behovet av att tillämpa bestämmelsen.

Kan bestämmelsen tillämpas när vattenbristen helt eller delvis beror på brister eller försummelse från VA-huvudmannen?

Av bestämmelsen framgår att vattenbristen ska vara orsakad av ”torka eller någon annan jämförlig omständighet”. Det innebär att bestämmelsen inte blir tillämplig när vattenbristen uteslutande beror på brister eller försummelse från VA-huvudmannen. Det bör alltså föreligga omständigheter utanför VA-huvudmannens kontroll som orsakat situationen.

Kommunen har ett ansvar enligt lag (2006:412) om allmänna vattentjänster för att säkerställa vattenförsörjningen inom kommunen. I detta ansvar torde ligga bl.a. att kommunen ska hålla sig uppdaterad om den rådande vattentillgången inom kommunen och, vid behov, vidta åtgärder för att förhindra att vattenbrist uppstår. Sådana åtgärder kan t.ex. vara att kommunen utfärdar bevattningsförbud eller att VA-huvudmannen utnyttjar eventuella möjligheter i avtal att begränsa vattenleveranserna till andra vattenanvändare än hushåll. Det är först när dessa möjligheter visar sig vara otillräckliga som det bör bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen.

Vad menas med begreppet "oundgängligen nödvändigt"?

Vad som avses med ”oundgängligen nödvändigt” preciseras inte närmare i förarbetena. Begreppet förekommer även i andra författningsbestämmelser som reglerar en myndighets rätt att ingripa gentemot enskilda, t.ex. i 10 § polislagen (1984:387). Begreppet används för att markera att den åsyftade åtgärden ska användas i undantagsfall, när åtgärden är helt nödvändig och det inte finns några för den enskilde mindre ingripande alternativ att tillgå.

En rimlig tolkning bör därför vara att situationen ska vara sådan att det inte finns något annat för den enskilde vattenrättsinnehavaren mindre ingripande alternativ att tillgodose det allmänna behovet än att denne ska tvingas avstå vatten. För att det ska vara fråga om vatten som är ”oundgängligen nödvändigt” för den allmänna vattenförsörjningen bör krävas att det inte är möjligt att fullt ut hantera vattenbristen genom att kommunen och VA-huvudmannen utnyttjar de möjligheter till begränsningar av vattenuttag och vattenleveranser som de kommunala VA-föreskrifterna och eventuella avtalsvillkor erbjuder.

Vem avgör vilken vattenmängd som är rimlig att avstå och vilket underlag behöver finnas avseende vattenbalansberäkningar m.m.?

Länsstyrelsen avgör vilken vattenmängd som är rimlig att avstå, hur ett eventuellt föreläggande ska utformas och vilket underlag som behövs.

Länsstyrelsens beslut kan överklagas till mark- och miljödomstolen, se 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken. Mark- och miljödomstolens dom kan i sin tur överklagas till Mark- och miljööverdomstolen som också är sista instans.

Vad ryms inom begreppet "allmän vattenförsörjning"? Är det dricksvatten i sin exakta betydelse som avses? Kan även det kommunala vatten som används i industrier omfattas?

I lag om allmänna vattentjänster (2006:412) definieras vattenförsörjning som ” tillhandahållande av vatten som är lämpligt för normal hushållsanvändning”. Allmän vattenförsörjning innefattar således både dricksvatten och vatten som används för andra ändamål i hemmet såsom bad, disk och tvätt. I leveransavtalen med industriella verksamheter kan finnas villkor som gör det möjligt för VA-huvudmannen att begränsa eller avbryta vattenleveranserna vid perioder när det råder allmän vattenbrist.

Kan det förhållandet att en VA-huvudman avtalat bort en stor del av vattnet till industriella verksamheter påverka bedömningen av om det är "oundgängligen nödvändigt" att ålägga enskilda att iaktta sin skyldighet att avstå vatten för allmänna behov?

Att vatten avtalas bort till industriella verksamheter kan innebära att risken ökar för att behovet av vatten för hushållsändamål eller för annat allmänt behov inte kan tillgodoses under perioder med vattenbrist. Det kan således innebära att den katastrofliknande situationen inträder tidigare än vad som annars skulle ha varit fallet. Samtidigt får antas att VA-huvudmannen bedriver en ansvarsfull verksamhet och inte avtalar bort så mycket vatten att hushållens vattenförsörjning riskeras i perioder när det inte råder vattenbrist. Det får vidare förutsättas att leveransavtalen med industriella verksamheter, så långt det är möjligt, skrivs på sådant sätt att det finns en möjlighet att begränsa eller avbryta vattenleveransera vid perioder med allmän vattenbrist.

Kan bestämmelsen användas för att skydda känsliga arter eller miljöer inom ramen för "något annat allmänt behov"?

Avsikten med bestämmelsen torde inte ha varit att den ska kunna användas för att skydda känsliga arter eller miljöer. Det finns inget i förarbetena som tyder på det varit avsikten, särskilt då den endast är tänkt att tillämpas undantagsvis, vid ”katastrofliknande” situationer. Denna slutsats styrks av det faktum att bestämmelsen inte inarbetades i miljöbalken när denna infördes 1999. När vattenlagen (1983:291) upphävdes var utgångspunkten att endast de bestämmelser som hade en tydlig miljörättslig karaktär skulle arbetas in i MB.

När syftet är att miljöbalkens och EU-rättens miljökrav ska följas finns en möjlighet för tillsynsmyndigheten att förbjuda eller begränsa vattenuttag med stöd av 26 kap. 9 § MB. För att detta ska vara möjligt krävs att föreläggandet eller förbudet är nödvändigt för att hänsynsreglerna ska följas, inte är mer ingripande än vad som behövs i det enskilda fallet och inte innebär en begränsning av ett tillstånd som har rättskraft. Ett föreläggande eller förbud får dock begränsa ett tillstånd som har rättskraft om föreläggandet eller förbudet är brådskande och nödvändigt för att undvika att ohälsa eller allvarlig skada på miljön uppkommer. Förelägganden och förbud som innebär intrång i rättskraftiga tillstånd är dock, precis som förelägganden enligt 2 kap. 10 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, endast avsedd att användas undantagsvis vid allvarliga situationer. Utrymmet att meddela förelägganden som begränsar ett tillstånd som har rättskraft är därför mycket begränsat.

Kan bestämmelsen användas till förmån för en verksamhetsutövare som inte har vattendom om verksamhetsutövaren tillhandahåller dricksvatten?

Det finns inget krav på att den verksamhetsutövare till vars förmån som bestämmelsen används har tillstånd till vattenuttag. Kravet är att vatten behövs för att tillgodose den allmänna vattenförsörjningen eller något annat allmänt behov.

Är det staten eller den i vars intresse beslutet tas som står för ersättning?

Det saknas bestämmelser i miljöbalken och lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet om vem som ska betala ersättning för den skada som den som avstår vatten drabbas av. När det gäller t.ex. ersättningar enligt 31 kap. miljöbalken och lagen om skydd mot olyckor (2003:778) är det staten eller kommunen som är ansvarig beroende på om det är ett statligt eller kommunalt beslut som grundar ersättningsanspråket, se 31 kap. 7 första stycket § miljöbalken och 7 kap. 8 § lagen om skydd mot olyckor. I 31 kap. 7 § andra stycket miljöbalken finns dock ett undantag från denna regel när det är fråga om föreskrifter för ett vattenskyddsområde som beslutats på ansökan av en kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställts. I dessa fall är det sökanden som betalar ersättningen.

I avsaknad av en tydlig reglering i frågan och då ett föreläggande enligt 2 kap. 10 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet är ett statligt beslut är det rimligt att utgå ifrån att det är staten som ska betala ersättningen. Denna slutsats är dock inte självklar då ett föreläggande enligt 2 kap. 10 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet normalt meddelas på ansökan av en kommun eller någon annan som har behov av vatten. Om man tillämpar 31 kap. 7 § andra stycket miljöbalken analogt skulle man mycket väl kunna argumentera för att det borde vara den som ansökt om länsstyrelsens föreläggande som ska betala ersättning.

Är ersättningsansvaret olika beroende på till vilket intresse som vattnet ska avstås?

Ersättningsansvaret är detsamma oavsett vilket allmänt intresse som ska tillgodoses. Att ersättningen ska vara skälig innebär dock utrymme för en bedömning i det enskilda fallet som skulle kunna påverkas av i vilket intresse vattnet avstås.

Kan en verksamhetsutövare som anser att det allmänna missbrukat sin rätt kräva kompensation för det?

Rätten till ersättning påverkas av inte av huruvida det allmänna haft skäl för att tillämpa bestämmelsen eller inte. Har en vattenrättsinnehavare tvingats avstå vatten har denne rätt till skälig ersättning. Möjligen skulle ersättningen kunna bli högre om det visar sig att länsstyrelsen saknat fog för att tillämpa bestämmelsen eftersom bestämmelserna om vårdslös myndighetsutövning i skadeståndslagen (3 kap. 2 §) då skulle kunna aktualiseras.

Kan formuleringen "skälig ersättning" indikera någon form av toleransavdrag? Kan man dra en parallell till begreppet "avsevärt försvåra" i 31 kap. 4 § miljöbalken? Finns det tidigare avgöranden där frågan om eventuellt toleransavdrag är avgjord?

Begreppet ”skälig ersättning” indikerar att det ibland kan utgå mindre än full ersättning om domstolen finner att detta är skäligt. Enligt Havs- och vattenmyndighetens uppfattning kan man inte dra någon parallell till begreppet ”avsevärt försvåra” i 31 kap. 4 § miljöbalken då det i 2 kap. 10 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet inte finns något motsvarande krav på kvalifikationsgräns. Det är vidare, till skillnad mot vad som gäller för ersättningar enligt 31 kap. 4 § miljöbalken, fråga om tillfälliga ingrepp i den enskildes rätt som normalt inte har någon påverkan på fastighetens marknadsvärde. Rätten att kräva att den enskilde vattenrättsinnehavaren avstår vatten gäller endast så länge den katastrofliknande situationen föreligger.

Eventuellt skulle man kunna dra en parallell till den ersättningsrätt som är förenad med myndighetsingripanden i nödsituationer med stöd av lag (2003:778) om skydd mot olyckor. Enligt nämnda lag får det allmänna i samband med en räddningsinsats ta i anspråk och göra ingrepp i annans egendom, se 6 kap. 2 § (2003:778). Den som lider skada till följd av ett sådant ingripande har en ovillkorlig rätt till ersättning. Ersättningen utgår i dessa fall för skada på eller försämring av egendomen, förlorad avkastning eller nytta av egendomen och kostnad med anledning av att egendomen har tillhandahållits, se 7 kap. 6 § (2003:778).

Hur ser processen ut? Ska VA-huvudmannen genom beslut från kommunfullmäktige eller annan relevant instans inkomma med begäran om att länsstyrelsen ska använda sig av bestämmelsen?

Om en kommun eller en VA-huvudman vill att länsstyrelsen ska använda sig av bestämmelsen krävs att kommunen eller VA-huvudmannen vänder sig till länsstyrelsen och begär att länsstyrelsen agerar i frågan. Hur beslutsprocessen ser ut inom kommunen regleras i kommunens delegationsordning och i kommunallagen. Kommunen kan genom att utnyttja möjligheterna till delegation förkorta besluts-vägarna och därigenom korta ner beslutsprocessen inom kommunen.

Det finns inga bestämmelser i miljöbalken eller lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet om hur processen inför ett beslut enligt 2 kap. 10 § LSV ska se ut. Länsstyrelsens handläggning regleras därför uteslutande i förvaltningslagen (2017:900).

Länsstyrelsen avgör vilket underlag som behövs för att ta ställning till om det finns skäl att tillämpa bestämmelsen och, om så är fallet, hur föreläggandet ska utformas. I förvaltningslagen finns bl.a. bestämmelser om beslutsmyndighetens utredningsskyldighet, kommunikation med parter samt möjligheten att meddela snabba beslut i brådskande ärenden.

För att länsstyrelsen ska ha möjlighet att ta ställning till om bestämmelsen är tillämplig och hur ett eventuellt föreläggande ska utformas är det nödvändigt att länsstyrelsen har tillgång till underlag som visar omfattningen av den rådande vattenbristen, om det finns några alternativa sätt att hantera situationen, vilka eventuella tillstånd som finns för vattenuttaget och hur mycket vatten som behöver avstås för att tillgodose det allmänna behovet. När det är någon annan än länsstyrelsen som tar initiativ till beslutet är det rimligt att det är den som tagit initiativet som förser länsstyrelsen med nödvändigt underlag. När det gäller omfattningen av vattenbristen kan det vara lämpligt att länsstyrelsen själv hämtar in underlag från SMHI och/eller SGU.

Hur ska ett föreläggande utformas? Specifik vattenmängd som ska avstås eller andel av den tillståndsgivna mängden? Tidsintervall?

Ett föreläggande som en tillsynsmyndighet utfärdar måste vara så tydligt att det inte råder någon tvekan om vad mottagaren av föreläggandet ska göra eller inte göra för att följa föreläggandet (se bl.a. rättsfallet MÖD 2004:67). Det ska inte råda någon tvekan om vad som krävs för att efterkomma föreläggandet. Vidare ska adressaten ha rättslig och faktisk möjlighet att följa föreläggandet. Om dessa krav inte är uppfyllda kan föreläggandet inte verkställas. Kravet på att adressaten ska ha rättslig och faktisk rådighet att efterfölja föreläggandet innebär att föreläggandet måste riktas mot ansvarig verksamhetsutövare eller den som råder över vattentillgången.

För att mottagaren av föreläggandet ska veta vad skyldigheten att avstå vatten innebär konkret bör krävas att föreläggandet innehåller någon form av begränsning i hur mycket vatten som ska avstås eller när vattenuttag inte får ske, t.ex. att vattenuttag får ske med högst x l/dygn eller att vattenuttag inte får ske när vattennivån eller flödet i aktuell sjö eller aktuellt vattendrag understiger en viss nivå. För att uppfylla kravet på tydlighet torde dock inte krävas att det anges hur länge skyldigheten ska gälla.

Kan ett föreläggande 2 kap. 10 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet begränsa ett rättskraftigt tillstånd?

Ja, enligt 24 kap. 1 § miljöbalken får ett föreläggande enligt 2 kap. 10 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet begränsa ett rättskraftigt tillstånd.

Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Dricksvatten Vattenverksamhet Vägledning