Avstå vatten till den allmänna vattenförsörjningen vid vattenbrist

Hitta på sidan

Vem bestämmer vad som gäller vid vattenbrist? Vem ansvarar för att följa upp att regler följs? Här reder vi ut vad lagen säger.

I situationer med vattenbrist kan det uppstå konkurrens om vattnet mellan olika intressen. Det naturliga ekosystemet i vattnet behöver en viss vattenmängd samtidigt som det finns tillståndsprövade vattenuttag där man förväntar sig att kunna ta ut vatten för sin verksamhet, exempelvis dricksvattenförsörjning, bevattning för jordbruk eller processvatten till industrier.

Det finns även exempelvis fastighetsägare, föreningar och företag som vill ta ut vatten även om de saknar tillstånd. I vattendrag och sjöar kan vattenflöden och vattennivåer också påverkas av hur vattenkraftverk och andra vattenregleringar bedriver sin verksamhet.

Vilka möjligheter har då en tillsynsmyndighet att ingripa, genom att besluta att den som har tillstånd till vattenuttag ska avstå vatten till förmån för ett annat intresse exempelvis den allmänna vattenförsörjningen?

Här är det framför allt bestämmelserna i 26 kap 9 § miljöbalken samt 2 kap 10 § lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet som är aktuella.

Frågor och svar om lagstiftning och vattenbrist

Vanliga frågor och svar om lagstiftning och vattenbrist särskilt om § lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV).

Tillståndshavare har företräde

Havs- och vattenmyndigheten känner inte till något tidigare fall då de lagrum som redovisas här har tillämpats i situationer med vattenbrist. Därför kan vi endast redovisa vad som framgår av bestämmelserna och förarbeten samt resonera i allmänna termer om hur bestämmelserna skulle kunna tillämpas. Tillsynsmyndigheterna kan skapa praxis genom att fatta beslut som sedan kan överklagas till mark- och miljödomstol.

Havs- och vattenmyndighetens uppfattning är att de som har tillstånd till sitt vattenuttag eller annan vattenverksamhet också har företräde i nyttjandet av vattenresursen, när det råder vattenbrist. Med tillstånd avses här beslut från vattendomstol, miljödomstol eller mark- och miljödomstol och deras överinstanser.

Det betyder att de som saknar tillstånd bör upphöra med sina vattenuttag vid sådana situationer. Detta gäller även de som har anmält sitt vattenuttag enligt 11 kap 9 a § miljöbalken eftersom en anmälan saknar rättskraft enligt 24 kap miljöbalken (vattenuttaget har inte prövats gentemot andra enskilda intressen), Havs- och vattenmyndigheten anser att undantaget i 11 kap 12 § miljöbalken (se mer under Lagstiftning nedan) inte borde vara möjligt att åberopa för vattenuttag i situationer med vattenbrist.

Vattenuttag för husbehovsförbrukning

Vattenuttag som sker för en- och tvåfamiljsfastighets husbehovsförbrukning kräver inget tillstånd enligt 11 kap 11 § miljöbalken. Havs- och vattenmyndigheten utgår från att de som använder vattnet för husbehov är sparsamma och undviker att använda vattnet för att exempelvis fylla pooler, vattna trädgårdar och tvätta bilen när det råder vattenbrist.

Kommunen kan med stöd av 9 kap 10 § miljöbalken införa en tillstånds- eller anmälningsplikt för nya respektive gamla grundvattentäkter. Även om dessa grundvattenuttag inte kräver tillstånd enligt 11 kap miljöbalken så omfattas de av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap miljöbalken och av krav på egenkontroll enligt 26 kap 19 § miljöbalken.

Ohälsa eller allvarlig skada på miljön

Enligt 26 kap 9 § fjärde stycket 1 pkt miljöbalken kan en tillsynsmyndighet, trots att det finns ett tillstånd till en verksamhet, besluta om sådana förelägganden eller förbud som är brådskande och nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig skada på miljön uppkommer. Vad som avses med ohälsa eller allvarlig skada på miljön utvecklas inte närmare i miljöbalkens förarbeten. Det är därför oklart hur det skulle kunna kopplas till just vattenbrist.

I lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (rådighetsbestämmelserna) finns en särskild bestämmelse i 2 kap 10 § som säger att:

  • Den som bedriver en vattenverksamhet eller råder över en vattentillgång enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå det vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov om vattenbristen orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet.
  • Den som lider skada genom att avstå vatten har rätt till skälig ersättning
  • Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som bedriver verksamheten eller råder över vattentillgången att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får bestämma att beslutet ska gälla även om det överklagas.

I förarbetena till miljöbalken (prop. 1997/98:45 del 2, sid 986) sägs att den aktuella paragrafen motsvarar 2 kap 9 § vattenlagen. I ”Vattenlagen med kommentarer” (Rolf Strömberg, 1984) framgår följande:

Den som råder över vatten kan bli skyldig att tåla att hans vattentillgång avstås för ett allmänt behov. Denna skyldighet gäller även om han själv har tillstånd till ett vattenföretag, till exempel en vattentäkt.

Bestämmelsen innebär också skyldighet för den som har rätt till vattenreglering att tåla att vatten tappas eller innehålls för att säkerställa ett allmänt vattenbehov.

Den som råder över vatten kan däremot inte åläggas att leverera vatten (jfr. prop. 1939:9 s. 61).

Avsikten med bestämmelsen är i första hand att tillfälligt säkerställa den allmänna vattenförsörjningen i en katastrofliknande situation. En begränsning till vattenförsörjning för viss ort har inte ansetts lämpligt med tanke på att bestämmelsen också avser ytvattentäkter, som kan tillgodose vattenbehovet för ett flertal orter.

Även andra allmänna ändamål kan tillgodoses. Bestämmelsen skall alltså kunna tillämpas när det vid hotande missväxt behövs vatten för att tillgodose jordbrukets behov av bevattning. Vid en tillfällig grundvattensänkning skall bestämmelsen också kunna användas om det är angeläget att till skydd för bebyggelse bibehålla grundvattennivån på viss höjd.

Däremot bör det endast i undantagsfall komma i fråga att tillämpa bestämmelsen vid hotande brist på elenergi. Med dagens distributionsnät torde en lokalt begränsad bristsituation knappast kunna uppstå.

Med torka kan jämställas andra exceptionella naturhändelser, såsom en långvarig eller sträng vinter.

Andra stycket innehåller en ersättningsregel, som innebär att skälig ersättning skall utgå till den som lider skada till följd av avståendet av vatten.

Om parterna inte kan enas om ersättning, får frågan prövas av vattendomstolen efter stämning.

Samverkan nödvändig

Det framgår inte av förarbetena några kriterier för när ”allvarlig vattenbrist” kan anses ha uppstått eller när ”torka” har inträffat. Därför anser Havs- och vattenmyndigheten att vid situationer med lite nederbörd, låga vattenflöden/-nivåer i vattendrag, sjöar och grundvattenmagasin måste kommuner och länsstyrelser samverka regionalt och med nationella myndigheter för att bedöma situationen och om det finns skäl för att begränsa tillståndsprövade vattenuttag eller vattenregleringar.

Havs- och vattenmyndighetens uppfattning är att det är nödvändigt att tillsynsmyndigheten försöker stoppa de vattenuttag som inte har tillstånd innan beslut om begränsningar riktas mot tillståndsprövade vattenuttag och vattenregleringar.

Havs- och vattenmyndigheten har ingen information om vilket anslag som skulle kunna bekosta eventuella ersättningar till de som avstår vatten.

Lagstiftning

Enligt 11 kap 9 § miljöbalken krävs tillstånd, från mark- och miljödomstol, för bortledande av vatten från vattenområde eller grundvatten. Visst bortledande av vatten från ett vattenområde kan enligt 11 kap 9 a § miljöbalken anmälas till tillsynsmyndigheten (se 19 § förordning om vattenverksamhet m m).

I 11 kap 11 § miljöbalken finns ett särskilt undantag från tillståndsplikten för vattenuttag för en- och tvåfamiljsfastighets vattenförsörjning. Vidare finns i 11 kap 12 § miljöbalken ett generellt undantag från tillstånd och anmälan om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas av vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena.

I förarbetena anges att undantaget från tillstånd eller anmälan ska tolkas restriktivt. Vilket betyder att många vattenverksamheter kräver tillstånd eller anmälan.

Tillsynsmyndigheten ska på eget initiativ eller efter en anmälan kontrollera om en verksamhet följer bestämmelserna i miljöbalken och meddelade tillstånd (26 kap 1 § miljöbalken). I samband med en sådan kontroll kan tillsynsmyndigheten förelägga om olika typer av åtgärder samt även förbjuda en verksamhet (26 kap 9 § miljöbalken).

För verksamheter som har ett tillstånd till sin verksamhet är möjligheterna att förelägga om åtgärder eller förbjuda mer begränsade eftersom tillsynsbeslut inte får begränsa det som har beslutats i tillståndet.

Publicerad: 2017-07-11
Sidansvarig: Webbredaktion