Hydrografiska villkor och biologisk mångfald

Hitta på sidan

Hur kan förändrade hydrografiska villkor påverka biologisk mångfald? De hydrografiska villkoren är relaterade till fysiska processer i havsmiljön, som temperatur, strömmar, salthalt, vågor, is och grumlighet.

Bakgrund

Bestående förändringar i hydrografiska villkor relaterar till deskriptor D7 i havsmiljödirektivet (deskriptorn är associerad till deskriptorerna D1 – biologisk mångfald, D6 – havsbottnens integritet) och villkorens betydelse för ekosystem och arter i havsmiljön.

Miljökvalitetsnormen Bestående förändringar av hydrografiska villkor (Miljökvalitetsnormen om permanenta förändringar av hydrografiska förhållanden som beror på storskaliga verksamheter) har bedömts följas i utsjövattnet. Normen gäller för närvarande inte i kustvatten.

God miljöstatus kan uppnås och bibehållas även utan föreslagna åtgärder i Åtgärdsprogrammet för havsmiljön. Men föreslagna åtgärder bedöms i kombination med befintliga åtgärder (tillståndsprocesser enligt miljöbalken) medverka till att permanenta förändringar av hydrografiska
förhållanden som kan påverka ekosystemen fortsatt kan undvikas i
utsjön. Miljöbalkens tillståndsprocesser och annan befintlig lagstiftning är
åtgärder som hittills säkrat att god miljöstatus uppnåtts.

Det hydrografiska tillståndet är för närvarande gott men risk finns alltid för exploateringsprojekt som kan ge upphov till storskalig hydrografisk påverkan i förhållande till referenstillståndet. Täktverksamhet, energiutvinning, byggande av broförbindelser och off-shore verksamhet är tänkbara påverkansfaktorer på hydrografiska förhållanden framöver i vilka särskilda hydrografiska utredningar kan behövas i tillståndsprocessen.

Sammanfattningsvis är statusen för havsmiljödirektivets deskriptor 7 god inom svenskt havsområde.

Även om konsekvenserna av dagens verksamheter i utsjöområdet bedöms ha försumbar inverkan på de hydrografiska förhållandena i utsjön är störningar i hydrografin påtagliga på lokal och regional nivå i kustområdet där exploateringstrycket och annan belastning är stor.

Storskalig påverkan

Förståelsen om hur storskaliga verksamheter påverkar marina ekosystem, naturtyper och arter på olika skalor kan inte beskrivas och preciseras från kunskaper utarbetade för enstaka verksamheter eller
exploateringar. Här behövs ny kunskap om potentiell påverkan på större skalor, hur storskaliga etableringar påverkar de marina växt- och djursamhällena och vilka förändringar som sker i stora projekt som pågår över lång tid med flera påverkansfaktorer och deras ackumulerade effekter och eventuella synergier. Möjligheten att mäta och kvantifiera sådana effekter är idag begränsade eftersom ingen känd sådan verksamhet finns etablerad. Mot bakgrund av ovanstående är det viktigt att ta fram tillräcklig grundinformation i form av hydrografiska referensförhållanden som har en stor inverkan och skapar förutsättningar för utbredning och förekomst av arter och habitat i det marina ekosystemet. Till exempel är förekomsten av pelagiska och bottenlevande fiskarter i många fall kopplad till hydrografiska förhållanden.

Behov av kunskapsuppbyggnad – flora och fauna kan påverkas

Det är känt att de hydrografiska förhållandena i havsmiljön som till exempel temperaturregim, havsis, syrehalt, vattenstånd och salthalt potentiellt kan påverka arter och naturtyper i marina ekosystem. Det som saknas idag är kunskap om hur stor denna påverkan kan vara, dess ekologiska betydelse, omfattningen av påverkan och effekterna på biologisk mångfald. Hydrografiska förändringar har potentiellt stor inverkan på växters och djurs utbredning och populationsstorlek samt utbrott av sjukdomar. Förhållandena bestämmer i stor utsträckning om en art kan leva i ett område såväl genom direkta effekter på arterna och deras habitat men även genom effekter på de ekosystem i vilka de lever i.

De ekologiska sambanden i relation till förändrade hydrografiska villkor är otillräckligt klarlagda och komplexa. Ändrade hydrografiska förhållanden kan till exempel påverka näringsväven i Östersjön vilket i sin tur kan leda till algblomningar och utbredning av syrefria bottnar som i sin tur kan ha effekter på fiskbestånden. Fiskbestånden påverkas av direkta faktorer som förändrad temperatur och salthalt (strömmar), men även indirekt av tillgång på föda och förekomst av predatorer. De pågående klimatförändringarna kan också ytterligare bidra till storskaliga förändringar av de hydrografiska villkoren vilket kan innebära förändringar i näringskedjan och att utbredningen av arter och naturtyper förändras. Torsken kan till exempel minska i utbredning och det finns redan nu indikationer på förändringar i fiskarters utbredning som utökad förekomst av multe på västkusten samt tonfisk i Östersjön. Den naturliga bakgrunds- och mellanårsvariationen är dock ofantlig och kan maskera viktiga ekologiska samband i havsmiljön och då särskilt sådan som inducerats av mänsklig påverkan. Mot bakgrund av detta och i ljuset av den pågående klimatförändringen bör effekterna av förändrade hydrografiska förhållanden och under vilka omständigheter sådana kan uppstå samt vilka effekter dessa har på flora och fauna vara i behov av forskningsinsatser.

Beskrivning av hydrografiska villkor för flora och fauna

De hydrografiska villkoren beskrivs i stort av tidvattenmönster, dominerande strömmars riktning och styrka samt vågregim i relation till referensförhållandet. Platsspecifika undersökningar och konsekvensbeskrivningar är viktiga samt minimerar riskerna för att skyddsåtgärder och försiktighetsmått blir otillräckliga. Nedan följer översiktligt en kortfattad redovisning av ett antal hydrografiska effekter som i miljöprocessen bör belysas avseende påverkan på marina organismer och samhällen och därför följaktligen bör ingå i en miljöredovisning beroende på den planerade verksamhetens art och omfattning.

Salthalt

Utbredning av marina arter i till exempel Östersjön är starkt beroende av rådande miljöförhållanden där salthalten och dess gradienter har störst betydelse. Salthalten varierar dels geografiskt så att den minskar inåt i Östersjön, men den varierar även över tid. I Östersjön kan långa perioder med hög salthalt övergå i perioder med lägre salthalt vilket kan påverka områdenas artsammansättning. Under år med högre salthalt kan de marina arterna nå längre in i Östersjön och omvänt. Salthalten har även betydelse för flera fiskarters reproduktion och förekomst av starka årsklasser varför beskrivningar av miljöförutsättningarna för olika verksamheter bör belysa potentiella påverkansfaktorer i relation till förändringar i salthalt.

Temperatur

Förändringar i vattentemperaturen kan förändra hela ekosystem. Högre vattentemperatur kan ge ökad produktivitet och planktontillväxt vilket i sin tur kan medföra förändrad artsammansättning och biomassa. Detta kan i sin tur påverka näringsväven och ekologiska samband i denna. Högre vattentemperatur kan gynna varmvattensarter (till exempel fisk, kräftdjur, blötdjur) på bekostnad av kallvattensarter. Störst påverkan kan förväntas längre norrut. Skiktningen av vattnet har betydelse - ovanför språngskiktet är variationen i salthalt, vågexponering och temperatur större, vilket påverkar djursamhällets artsammansättning och antal och medför större variationer än under språngskiktet.

Ändrade temperaturgradienter i havet kan också påverka is-, skiktnings- och strömförhållanden som kan bidra till förändringar i artsammansättning och livsmiljö.

Problem med algblomning i Östersjön kan förstärkas vid stigande havsvattentemperaturer.

Effekter och etablering av främmande arter kan få ökad betydelse vid ändrad temperaturregim.

Blandningsförhållanden

Ändrade blandningsförhållanden och turbulens som kan bildas vid konstruktioner kan få till följd en ökad omblandning av yt- och bottenvatten varpå språngskiktet försvagas och det tunga bottenvattnet blir utsötat. Storleken av blandningen är starkt kopplad till strömmens styrka, då starkare ström ger en ökad omblandning. Det har diskuterats om denna omblandning kan få betydelse för bottenströmmen av syrerikt, tungt saltvatten från Kattegatt in till Östersjöns djupbottnar, samt om den kan resultera i en uppblandning av närsalter från bottenvattnet vilket skulle kunna öka algblomningen vid ytan och få konsekvenser för marina organismsamhällen.

Strömmar

Förekomsten av arter i utsjöområden påverkas även av djup, bottentopografi och närvaron av strömmar. Det finns dock inga generella mönster för alla arter, utan responsen i förhållande till dessa faktorer varierar mellan olika arter. Analyser av fiskarters utbredningsmönster
antyder till exempel att mängden fisk är högre på större avstånd från land. Detta kan reflektera en respons på naturliga skillnader i miljöförhållanden, men även skillnader i mänsklig påverkan, till exempel att fisketrycket är högre i kustområdet. Det är viktigt att undvika påverkan på det inflödande syrerika bottenvattnet till Östersjön och i förlängningen andra instängda vattenområden som fjordar och vikar. Inströmning av syrerikt vatten kan blockeras eller påverkas av fysiska konstruktioner. Effekterna av byggande i utsjöns vatten som hittills observerats på strömmar och omblandning är dock ofta lokala och har varit så pass låga att de är i nivå med den naturliga variationen men de bör alltid ändå i möjligaste mån beaktas.

Vågor

Kraftiga vindar i samband med förändringar i hög- och lågtryck kan dock orsaka betydligt större förändringar av vattenståndet, och ge skillnader i storleksordningen en meter eller något mer. Bottentopografin kan påverkas av vågor på stora djup. Vågbrytande konstruktioner och dess effekter på olika skalor kan beskrivas. Sådana kan få stor betydelse om de etableras i närheten av till exempel sandområden och bankar som är under ständig förändring och där vågor och strömmar har betydelse för bottens morfologi och struktur vilket kan medföra uppkomst av erosion och/eller ansamling av material.

Uppehållstid

Effektbedömningar av arter, samhällsekologi, livsmiljöer och ekosystemen som helhet i förhållande till vattnets omsättningstid är en del av de grundläggande miljöförutsättningarna och kan kräva uppmärksamhet. Salta inflöden till djuphålorna i Östersjön är numera sällsynta och beroende av särskilda omständigheter för att inträffa vilket haft betydelse för Östersjöns ekologi i hittills obestämd omfattning.

Uppvällning/Nedvällning

Artificiell uppvällning via ökat utbyte av botten- och ytvatten, ökad grumling samt sedimentpåverkan kan induceras av fartygstrafik. Eroderande effekter av effekter på strandmiljöer är väldokumenterade i Stockholms skärgård och passagerarfärjor påverkar både vegetationens och det juvenila fisksamhällets sammansättning på ett i många fall oönskat sätt och potentialen finns även för påverkan på större vattendjup.

Isförhållanden

För flera marina arter påverkar tidpunkterna för isläggning och islossning dess säsongsmässiga livshistoria. Isutbredning kan också påverka förutsättningar för arters födosök och födotillgång. Östersjön saknar tidvatten, men vattenståndsvariationer med upp till två meters amplitud kan förekomma. De viktigaste faktorerna som påverkar havsnivån är lufttryck, vind- och isförhållanden.

Grumlighet

Spridning av sediment sker naturligt i den marina miljön, till exempel när det stormar eller i samband med bottenströmmar, då material från botten virvlar upp. Grumling och sedimentation är också naturliga processer som växter och djur är anpassade till. Ett ökat tillskott av finpartikulärt suspenderat material förändrar ofta förutsättningarna och kan resultera i negativ påverkan på flora och fauna och ekologiska förändringar.

Förändringar i de hydrografiska förhållandena skulle kunna förändra vattenmiljön och sedimentets sammansättning och därigenom skapa ändrade förutsättningar för ursprunglig flora och fauna.

Öresundsförbindelsen

De svenska och danska regeringarna fastställde år 1991 som villkor för att tillåta byggandet av Öresundsbron att den skulle byggas utan inverkan på Östersjöns hydrografi. Detta formulerades i form av kravet på den så kallade nollösningen vilken angav att förbindelsens inverkan på flödet av vatten, salt och syre genom Öresund inte skulle överstiga 0,5 procent av referensförhållandena utan förbindelsen. Två oberoende hydrodynamiska modeller användes för att visa att förbindelsen uppfyllde villkoret om nollösning. Skälet för det ställda kravet var att en blockering av flödet genom Öresund skulle kunna påverka stratifikationen och syreförhållandena i Östersjön och ge effekter på hela ekosystemet. Det kan noteras att det fanns en osäkerhetsmarginal i nollösningen som potentiellt kan påverka ekosystemet och Östersjöns torskbestånd. De danska och svenska myndigheterna samt den rättsliga prövningen godkände dock att Öresundsbron har uppnått en nollösning som säkerställer att Östersjöns miljöförhållanden inte påverkas och inga hydrografiska villkor förändras där. I och med att den så kallade nollösningen var nådd var effekten av blockering och bromsning bara cirka 0,3 – 0,4 % av den naturliga variationen i torskens lekvolym.

Genom ett omfattande kontroll- och övervakningsprogram bevakade också danska och svenska myndigheter, i samarbete med Öresundskonsortiet att miljöpåverkan under byggtiden hölls inom givna ramar. Sedimentspill och sedimentspridning övervakades tillsammans med ålgrästillväxt och blåmusslors kondition och täckningsgrad på ett stort antal stationer. I ett mer långsiktigt syfte övervakade tillsynsmyndigheterna dessutom årligen bottenvegetation, blåmusslor
och annan bottenfauna, kustmorfologi, samt fåglar på Saltholm och längs södra delen av den svenska delen av Öresundskusten. Vattenkvalitet, sill- och ålvandring genom Öresund och badvatten studerades också inom ramen för kontrollprogrammet. Resultatet från övervakningen av Öresundsförbindelsen har sammanfattningsvis visserligen visat att förbindelsen medfört en viss negativ påverkan på havsmiljön, både nära bron och längre ifrån, men den har inte konstaterats vara relaterade till storskaliga bestående förändringar i de hydrografiska förhållandena.