Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Arter med åtgärdsprogram Fiskar

Flodnejonöga (Lampetra fluviatilis)

Flodnejonöga, även kallad nätting, var förr en viktig art för fisket i Norrland. Men när de större norrlandsälvarna byggdes ut, försvann viktiga livsmiljöer för arten och bestånden minskade. Under 2000-talet har de stabiliserat sig.

Flodnejonöga. Illustration.

Flodnejonöga. Illustration: Wilhelm von Wright.

Nejonögon är en grupp primitiva fiskar som saknar käkar, har skelett av brosk och till utseendet påminner om ålar. I Sverige finns tre arter av nejonögon: havsnejonöga, flodnejonöga samt bäcknejonöga.

Om arten

Flodnejonöga är en diadrom art – den vandrar mellan sötvatten och saltvatten – men det finns även sjöbundna populationer. Som vuxen vandrar den från havet eller från en större sjö upp i åar och älvar för att leka i strömmande vatten. Då slutar den att äta och dör sedan efter leken.

De mycket små larverna ("linålarna") driver nedströms till en lämplig mjukbotten, gräver ned sig och livnär sig som filtrerare i fyra till fem år. Därefter ombildas munnen till en sugskiva fylld med vassa skraptänder, och den vandrar ut i sjön eller i havet där den håller sig nära kusten.

Det vuxna flodnejonögat fäster vid fiskar som sill, nors, makrill och lax och livnär sig genom att äta av deras vävnad och blod. Efter knappt tre år startar den sin lekvandring som även omfattar könsmognad och en övervintring. Flodnejonöga blir som mest 50 centimeter lång och väger då ungefär 70 gram.

Platshållare för en karta. Illustration.

Utbredning och status

Flodnejonöga har rapporterats längs hela den svenska kusten, från Ätran i Halland till Torne älv. Även Mälaren, Vänern, Vättern och Siljan har bestånd av flodnejonöga.

De största förekomsterna finns i Bottenhavet och Bottenviken, men de naturliga bestånden har minskat sedan mitten av 1900-talet.

I Artdatabankens nationella rödlista 2005 var flodnejonöga klassad som Nära hotad (NT), men har sedan dess (2010 och 2015) bedömts vara Livskraftig (LC) eftersom arten inte längre minskar.

Flodnejonögat är upptagen i Bernkonventionen, bilaga 3. Det innebär att om arten exploateras, ska det regleras på ett sätt som garanterar att populationen inte utsätts för någon fara. Inom EU implementeras Bernkonventionen genom art- och habitatdirektivet, och flodnejonöga är även listad på bilaga 2 och bilaga 5.

Det åligger därmed Sverige att säkerställa att bestånden uppnår gynnsam bevarandestatus. I samband med EU-inträdet förhandlade Sverige däremot bort kravet på att peka ut särskilda skyddsområden, så kallade Natura 2000-områden, för samtliga nejonögonarter.

Hotbild

Genom sin komplicerade livscykel är flodnejonögat känsligt för många typer av störningar, men orsaken till artens tillbakagång är i första hand utbyggnaden av vattenkraften och den vattenreglering som detta medfört. Då försvann stora arealer lek- och uppväxtområden.

Nejonögonlarver har visat sig kunna ackumulera miljögifter som kan orsaka minskad fertilitet och eventuellt ökad dödlighet. Larverna är även känsliga för metalloxider och låga pH-värden. I vilken utsträckning det påverkar deras överlevnad är dock okänt.

Åtgärder

För att förstärka populationen bör åtgärdsplaner upprättas för de vattendrag som har, eller har haft, särskild betydelse för arten. Riktade åtgärder som fiskvägar och återintroduktioner kan förstärka bestånden. Det är även viktigt att skyddet av flodnejonöga tas upp och lyfts fram i samband med omprövning av gällande domar och bestämmelser.

För inventering och kommande övervakning bör en lämplig inventeringsmetodik utvecklas och fastställas. Lek- och uppväxtplatser bör kartläggas som underlag till populationsfrämjande åtgärder.

Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Arter med åtgärdsprogram Fiskar

Publicerad: 2014-02-12
Uppdaterad: 2017-04-13

Sidansvarig: Webbredaktionen